I går hörde jag på radio miljöpartiets Maria Wetterstrand och kristdemokraternas Göran Hägglund debattera kärnkraftens vara eller inte vara. Och jag förundras. Inte mycket har hänt på snart 30 år!

1980 var det folkomröstning om kärnkraften. Jag tycker inte det känns särskilt längesen… väl medveten om att det är ett ålderssymtom att säga så! Att jag minns det rätt tydligt och som i närtid beror möjligen på att det var första gången jag fick rösta. Jag var 18 år fyllda det året, och det var naturligtvis stort. Jag var övertygad om att Linje 3 var det enda rätta alternativet, lika tvärsäkert som att jag bar näbbstövlar. Det är sant, jag gjorde det!! Vi finns, vi som har burit näbbstövlar, även om det i dag låter som ett skämtsamt epitet för en vänstervriden person… Men jag är stolt över att ha burit näbbstövlar i slutet 1970-talet!

Linje 2 vann förstås, ett mesigt kompromissförslag enligt mitt förmenande på den tiden. I dag hade jag kanske gått på den mesiga linjen, väl medveten om att man inte förändrar allt i en handvändning.

Men att det skulle bli så mesigt att det fortfarande efter 30 år inte har hänt särskilt mycket, kunde man väl inte tro!

Men det jag ville komma till var en kommentar som Maria Wetterstrand sa, och som fick mig att börja fundera. Reportern försökte få henne att tycka det var lika bedrövligt som jag tycker att ingenting har hänt. Men hon kontrade med att säga ungefär att ”när folkomröstningen var 1980 var jag bara 7 år, så jag har inga bindningar till det. Det är historia, och jag vill se framåt i stället”. Ungefär så, jag gör inte anspråk på att ha citerat exakt rätt.

Och det är intressant!!

Å ena sidan kan man välja att bli trött när man hör det (om man som jag var med 1980), och tänka att om det är på det här sättet att varje generation ska erövras och att allting glöms bort så fort det kommer en ny generation, så är det ingen idé att göra nåt över huvud taget. Det var min första, spontana tanke.

Å andra sidan kan man tänka som jag tänkte sen; men det är ju härligt att det hela tiden kommer en ny generation som omprövar, diskuterar och har nya (nåja…) idéer! Det MÅSTE bara bejakas, annars blir man en sån där som sitter och säger att ”det har vi gjort förut och det gick inte då heller”. Jag vill verkligen inte bli en sån…

Men tänk om vi 2040 sitter med nästa generation och för samma diskussioner om just kärnkraften… det har vi inte råd med. Jag är fortfarande övertygad om att kärnkraften är livsfarlig för kommande människosläkte och att det måste gå att ta fram andra alternativ. Där sitter fortfarande näbbstövlarna stadigt fast!

Min favorithistoria på temat generationsfunderingar är den här som jag fick för några år sedan av en person som jobbade på ett fritids i göteborgstrakten. Den illustrerar så otroligt tydligt generationers olika perspektiv. Och den fick mig att för första gången betrakta mig som något äldre än jag hade reflekterat över att jag var! En generation över, liksom.

Den här personen överhörde ett samtal mellan ett par killar i tioårsåldern. Plötsligt säger den ena killen till den andra: ”Du förresten, visste du att Gunde Svan har åkt skidor???”

http://intressant.se/intressant