Jag tillåter mig inte att grotta ner mig

Lördag morgon. Inga tider att passa på hela helgen. Lösa planer på att suga ut det sista ur sommarsolen på den närliggande stranden, om vädret tillåter. Alla förutsättningar för batteriladdning och någon sorts rekreation.

Och hur förvaltar jag denna skatt, denna tidsgåva?

Jag har, vid sidan av arbetet som kräver rätt mycket av mig just nu (när gör det inte det? Men det ÄR extra mycket just nu) massor av roliga privata projekt att arbeta med om jag vill. Sånt som skänker mig äkta avkoppling, som skingrar mina jobbtankar på ett välbehövligt och vilande vis och där jag har flyt och tycker det är jätteroligt.

Där finns min bildbehandlingskurs som jag verkligen vill slutföra. Arbetet med alla mina fotografier som är så himla roligt. Släktforskningen, där jag har tusen lösa trådar att rycka i och abonnemang betalda som borde utnyttjas. Renskrivningen av mina gamla släktingars dagböcker som väntar på åtgärd och som jag tycker är så fantastiskt intressant. Bloggen som jag skulle vilja utveckla. Mitt arbete med digitalisering av bilder som jag vill göra mer av, både för mitt privata vidkommande och som företagande. För att inte tala om bokläsningen!

Och vad gör jag av allt detta då, denna ograverade lördag?

Jag sitter och glor rakt ut i luften, helt handlingsförlamad. Alla de där jätteroliga sakerna som väntar på mig, är för många och för roliga. Jag vet nämligen med mig att om jag påbörjar något av detta, vad som helst, så grottar jag ner mig. Timmarna bara går och jag blir precis uppslukad. Jag är lite så – kan inte göra nånting lite grann. Allt jag gör, gör jag med råge. Jag är lite omåttlig, kan man nog säga. En svaghet, javisst. Men också en styrka, och det jag gör det blir bra!

Så min prestationsångest sätter stopp för kreativiteten. Jag vill vänta med att göra de här grejorna tills jag har massor av tid, gärna en hel vecka eller två, för bara foto eller släktforskning eller skrivande. Och NÄR infaller det?? Just det, aldrig.

Jag tillåter mig inte att grotta ner mig. Därför att det väntar så mycket annat arbete på mig, som jag i så fall stjäl tid från. Ansvarsfullt arbete, som inte blir gjort om jag inte gör det.

Du hör ju. Finns det bot för sånt här? Jag behöver verkligen jobba med mig själv på det här området.

Vilken himla tur att man inte är perfekt…! 🙂

6 reaktioner till “Jag tillåter mig inte att grotta ner mig”

  1. Att tillåta sig att bara vara är nog något av det svåraste som finns, men när man väl unnar sig en sådan dag och bestämmer sig för att inte ha det minsta dåligt samvete för det – då är de dagarna helt underbara!

  2. Karin – det är ju så rätt! Så brukar jag säga till människor i min omgivning, och jag tror ju själv på det: "Var sak har sin tid". Så varför så svårt ibland?

  3. Klokorden "Allt har sin tid" brukar jag tänka på när jag har de där dagarna då ingenting blir gjort. Och försöker vila i dem. Idag är det stillhetens tid. I morgon kan mycket väl vara tiden då allt blir gjort. Samtidigt.

  4. Känner igen det där. Städa köket lite grann… Och plötsligt har jag rivit ur skåpen och det tar hela dagen. Och jag som bara skulle torka av köksluckornal lite och ev flytta om LITE i skafferiet 😉

  5. Känner så väl igen mig i Din beskrivning min vän!
    Sitt Du där i din solstol och njut av att finnas till.. det ser onekligen väldigt skönt ut!

    Varm kram

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.