Det kan vara så att jag är väldigt sen i min utveckling, men jag har på senare år börjat fundera en hel del på vem jag är. Egentligen.

 

Vem är jag?

Självklart är det en naturlig följd av brytpunkten i livet när jag blev sjuk i utmattning och tvingades ställa om. Samtalsstöd, meditation, yoga och stillhet har ”tvingat” fram tankarna, och jag kan förmodligen inte säga annat än att det är bra och nyttigt.

Under hela mitt liv tills för några år sedan, har jag identifierat mig med vad jag har åstadkommit. Presterat, skulle man också kunna kalla det för. Alltså har identiteten i mångt och mycket legat i arbetet, i professionen. Fram till för ett par, tre år sedan VAR jag chef och ombudsman på ABF Gotland. Det var min identitet, det var så jag var känd. Innan dess VAR jag en kugge i Regeringskansliets maskineri, och dessförinnan en massa andra ”viktiga” saker. Att gå så helt in i en arbetsroll innebär också att du bygger nätverk avhängigt den. Du räknas och du koms ihåg. Det är en trygghet i det.

 

Identitet

De senaste åren, sedan jag klev åt sidan och inte längre har det yttersta ansvaret på ABF, har jag däremot inte alls identifierat mig med jobbet på samma sätt som tidigare. I början liksom inte orkade jag ens tänka på jobbet, och sen började ju mina tankar på vad jag vill med mitt liv och per automatik så hamnade arbetet lite i skymundan. Och nu har jag kommit dithän att jag börjar förmå att skilja på arbetet och livet.

Med det inte sagt att arbetet blir sämre gjort, nej jag skulle nästan säga tvärt om. Att med skygglappar på enbart fokusera på jobbet, gör en enögd och ger tunnelseende. Genom att ha blicken någon annan stans ibland, syns bättre vad man ska göra och hur när man väl riktar blicken. I dag tror jag att jag gör ett bättre jobb än jag gjorde på slutet som ansvarig för verksamheten, och mitt jobb nu är inte mindre viktigt. Jag är i dag en vital kugge i ett maskineri, och den känslan är fin!

Som en följd av att ha klivit av chefskapet, så räknas jag inte och koms inte ihåg på samma sätt som förr. För det allra mesta känns det faktiskt som en befrielse, för det innebär också att det inte finns några förväntningar på mig. Men ibland – ytterst sällan, men ibland – kommer det över mig; insikten om att jag inte är lika ”viktig” längre. Förstå mig rätt, jag har har inga ambitioner att vara en viktig person, men det uppstår konstiga tankar i en sorts mellanrum där jag trillar ner ibland. Mellanrummet mellan min inre trygghet som jag bygger upp och det gamla där identiteten byggde på andra saker. Och då SLÅR det mig verkligen, att det krävs ett helhjärtat engagemang i utåtriktade företeelser, för att du ska märkas. Och lika fort som dessa tankar kommer, lika fort försvinner de. För jag känner en stark befrielse i att inte vara någon speciell alls. Att bara vara jag.

 

Själva Maria är good enough

Så nu jobbar jag på min nya identitet. Själva Maria, liksom. Hon verkar rätt bra, faktiskt. Sympatisk. Lugn och sansad. Eftertänksam och lite lat. Trögtänkt ibland, det är ok. Hon tror på det större sammanhanget, och är inte alls främmande för att se sig själv som en del av universum. Lite flummig kanske hon är, men det är också ok.

Det skulle vara roligt att få ta del av hur du tänker om det här med identitet och din roll i tillvaron. Kommentera gärna här i bloggen. Tack för att du läser, förresten!