Lena och jag känner egentligen inte varandra särskilt väl, det är nog mest rätt att kalla oss bekanta. Men Lena är en sån bekant som sätter spår, med sin glädje och entusiasm. Här i sitt blogginlägg berättar hon om en av sitt livs passioner – dansen. Den som också fört henne till min gamla hemkommun Norrtälje, genom danslägren i Herräng!

Välkommen till min blogg, Lena!

Jag är Lena Palmborg-Karlsson gift med Jan Karlsson sedan 21 år tillbaka.

Janne och jag började dansa swingdans 1999. Det var ett par på Visby dansskola och visade Lindy Hop och visade film från Herräng! Herräng som ligger strax utanför Hallstavik (då hade vi segelbåt), Lindy Hop var den dans vi började med som sedan gick via Boogie Woogie och som nu mest handlar om Balboa! Vi började med Herräng som är världens största swingläger och en otrolig upplevelse, med deltagare från 50 olika länder.

Herräng gav efter något år mersmak och det första danslägret utomlands var i Norge och som ni förstår så har det utökats, med många fler länder. Första lägret i Frankrike var ute på landet i en by utanför Toulouse, vi dansade i en gymnastiksal och vårt hotell var ett ”Formel 1”, allt i stort sett i rostfritt, det enda stället vi kunde få mat på var en Buffalo-restaurang med vad jag tror världens minst trevliga personal.

Denna resa då vi flög gjorde att vi funderade på att sälja segelbåten och köpa en husbil istället, det vi använde båten till den perioden var att segla till Herräng och inget mer. Sagt och gjort, på tre månader var båten såld och en husbil beställd. Att använda husbil till vår hobby passade bättre än båt!

2009 i augusti tog jag tjänstledigt från mitt arbete på Kräklingbo fritidshem fram till augusti 2010. Detta år använde vi till att åka runt i Europa på en massa dansläger och det gav ”blodad tand”.

2012-2014 tog jag studieledigt och läste pedagogik på distans, och vi gav oss iväg igen, Janne körde till alla olika läger i Europa och jag satt i köksdelen (med vår nya familjemedlem Axel, 1-årig Chihuahua) och läste pedagogik så att det brann i ögonen och hjärnan, spännande och jobbigt, men fantastiskt. Redan när vi var iväg på vår två-årsresa väcktes tanken på att gå i tidig pension för min del (Janne var redan pensionär). Jag planerade och planerade, var orolig för att inte klara mig på pensionen om jag gick tidigare eftersom jag arbetat inom kommunal verksamhet var inte min lön skyhög vilket också resulterar i att pensionen inte heller blir hög.

Vi resonerade fram och tillbaka och jag var rädd för att ta beslutet, men vi vill resa och vi vill dansa, hur länge orkar man med den hobby vi har!? Efter mycken vånda bestämde jag mig för att ta pension 62,5 år gammal, så sedan den 1 september i år är jag pensionär. Det är låg månadsinkomst men även om jag arbetat till 65 hade jag hamnat under ”fattigdomsgränsen”, det är inte mycket när man jobbat nästan 50 år.

Tillsammans och med rätt budget så gör vi nu vad vi vill.

Jag hade semester att ta ut och tog lite tjänstledighetsdagar och den 16 augusti var vi på väg med färjan till Tyskland och på den vägen är det. Vi har en familjemedlem till med oss! Bruno 2 år, även han en Chihuahua! Så vi är 4 stycken i vår lilla husbil

Vi har varit på ett dansläger i Montpellier (Frankrike) och ett i Lille även det i Frankrike. Nu är vi på väg till ett läger i Köln (Tyskland) och därefter väntar en veckas dans i Barcelona (Spanien).

Det känns helt overkligt, men härligt att kunna göra det vi vill och ta vara på varje dag och dessutom ta den som den kommer. Mycket som skall upplevas och många dansläger att besöka, vi får bara hoppas att vi får vara friska!

Carpe Diem