Gästbloggare: hunden Axel!

I förra veckans gästbloggsinlägg av den resande dansaren Jan Karlsson, hade en liten personlighet huvudrollen. Nu har den lilla gynnaren hört av sig för att få ett eget inlägg här på bloggen. Som den djurvän jag är, kan jag ju inte säga nej till dessa två fuktiga och bedjande ögon (även om hans självbild möjligen är lite skev) så därför: Axel – scenen är din!


Jag är en Chihuahuapojke på 6 år, fader till några vackra barn, globetrotter och gourmet. Jag har studerat dans i 5 år. Vid studierna så är jag i min väska väl skyddad utmed en vägg medan folk dansar framför mig. Intressant att träffa alla fina vänner fast en del är lite löjliga och försöker klappa mig på huvudet, då blir jag sur. På senare tid har jag fått en “bror” (Bruno) honom gillar jag inte, han är en inträngling.

Jag gillar inte myror. På trottoaren och i kanten av parken där vi oftast ställer oss i München, där finns det små svarta myror. På morgonen då jag bara skall kissa så får jag oftast ordna det själv. Husse ser åt båda håll innan jag springer över trottoaren i ett par snabba steg. Plötsligt när jag en morgon var klar måste jag springa hem på tre ben, höger framben håller jag i luften framför mig, jag sträcker det mot husse på flera meters håll “se husse, se jag vad jag har på mitt ben” ropar jag. Där, nederst på mitt ben kryper tre stora myror som ännu inte försökt att äta upp mig eller vad som kan vara deras avsikt med Axel Karlssons vackra framben. Husse tar bort dem och får en slick till tack. Den dagen och nästa vägrar jag att gå ut där, jag kräver att bli buren bort från de förfärliga grannarna. För säkerhets skull tar vi cykeln, där jag har fått en egen cykelkorg.

I korgen sitter jag och gruffar åt stora hundar som får transportera sig själva, husse förmanar mig – man skall inte vara kaxig, då kanske myrorna kommer. Då möts våra blickar i fullständig harmoni – jag, den store ledaren och husse min egen arbetare.

Jag har utvecklat en teknik för transport i korg, jag har framtassarna nästan ända upp på korgens kant. Husse menar att jag inte får stå ända uppe, (det är mycket tjat) om vi måste bromsa hårt får jag inte falla framåt ur korgen. Där står jag den vackre Axel,  öronen är i perfekt position, de vackra mörka ögonen har en lugn och säker blick. Mötande människor börjar peka mot mig på 50 meters håll, jag är mörkblond och lyser som en sol, en perfekt reklampelare för min släkt – och sedan ler de åt oss när vi möts, många vill träffa mig mer ingående och det går oftast bra men ibland blir det för nära, för mycket uppifrån, då hörs ett dovt muller från min kraftiga bröstkorg. Jag tar det alltså oftast med upphöjt lugn, världens bästa dansare ligger framför mina fötter och jag stäcker bara på mig – så är det att vara ledare och stjärna, man får stå ut.

Axel Karlsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.