Det finns människor som – när de korsar ens väg – hakar i delar av ens eget liv på så många områden att det är rent egendomligt. Annika är en sån person, vi har en hel drös beröringspunkter fast vi aldrig har träffats i den fysiska delen av livet. Vi fick kontakt via våra respektive bloggar, jag började blogga 2009 och hon var en tidig läsare och följare liksom jag började följa henne. 

Det visade sig att vi är lika gamla, med några månaders mellanrum. Vi är båda chefer på ett studieförbund, hon på Studieförbundet Vuxenskolan i Stockholm, jag på ABF på Gotland. Hon har sitt sommarställe på Vätö utanför Norrtälje, och åker förbi vårt släktlantställe när hon ska dit. Visade sig att hon visste exakt vilket torp jag menade när jag beskrev det. Som om inte det vore nog har hon nu flyttat till min gamla hemstad Norrtälje! Det känns som om vi är både systrar, arbetskamrater och grannar på något märkligt sätt. På distans, då.

Annikas blogg är en av de jag hänger kvar på sen gammalt, och knappast lär överge. Då när vi ”träffades” – 2009 – bloggade Annika mycket om sin skrivlust. I dag är hon en framgångsrik författare med feel good som bästa specialitet! Det känns jätteroligt att ge plats åt Annika här, vill ni läsa mer av henne hittar ni henne här.

Välkommen hit, Annika!

En dag sa det bara klick

Många, många drömmer om att bli författare. Närde jag samma dröm?

Att svara nej på den frågan provocerar, har jag upptäckt. Det upplevs som orättvist att få något man inte längtat tillräckligt mycket efter som om livets dramatiska kurva kräver kamp innan belöningen kommer.

Men att svara ja vore att tulla på sanningen. För även om jag alltsedan jag knäckte läskoden sex år gammal alltid läst och skrivit mycket, drömde jag alltså aldrig om att en dag skriva en egen roman. Ändå är det precis vad jag gjorde. Tre stycken, till och med. Märkligt … Vad hände?

Jag vet inte säkert.

En dag sa det bara klick.

Som en förälskelse.

Hur förklarar man en förälskelse?

Förmodligen (jag har verkligen letat i minnesbanken) föddes tanken på att bli författare under bokmässan 2010. Det var min första bokmässa någonsin och jag förtrollades av dessa tusentals kvadratmetrar fyllda med böcker och författare. Så mycket av allting, så överväldigande. Jag gapade och svalde. Ungefär som när Obelix som barn föll ner i grytan med trolldryck och blev stark för livet. Med den skillnad att jag var nästan femtio när det hände mig.

Okej, liknelsen haltar något men jag hoppas att ni förstår vad jag menar.

Bokmässan och skrivarkurser – där har ni nog de skyldiga till mitt beroende. För beroende är precis vad jag blev, fick skrivabstinens om jag höll mig borta från mitt manus för länge.

Jag skrev som en besatt så fort jag fick en stund över. Helger och kvällar, ibland tidiga morgnar också. Barnen hade flyttat hemifrån och mådde bra, maken stöttade mig till hundra procent och tog hand om matlagning och disk. Jag slutade titta på teve. På jobbet var det mycket att göra, det är det alltid, men skrivandet blev – och är – mitt sätt att både slappna av och ladda batterierna. Att lämna vardagen och försvinna in i en fiktiv värld som jag skapat själv och umgås med karaktärer som jag fantiserat fram, ger energi. Att leka med språket likaså … För jag älskar inte bara att berätta, jag älskar också att formulera mig.

Nästan femtio år gammal upptäckte jag alltså hur fantastiskt roligt det är att skriva skönlitteratur. Fem år senare är jag lika förälskad. Visst, jag får ont i kroppen av att tillbringa så mycket tid vid datorn, först på dagarna och sedan på fritiden. Ögonen svider, axlar och nacke tar stryk, jag rör mig för lite, träffar våra vänner för sällan och min kiropraktor för ofta. Badrumsskåpet är fullt av smärtdämpande och inflammationshämmande preparat, just nu skriver jag med en ispåse inkilad under kragen.

Men vet ni vad?

Det är värt det.

Det är så himla värt det!

För varje gång mina läsare kontaktar mig för att berätta hur bra mina böcker får dem att må och hur mycket de längtar efter nästa, blir jag alldeles varm inombords. Jag älskar verkligen författaryrket, det är berikande och ett bra sätt att bearbeta känslor och händelser. Men det som gör mig genuint lycklig är just att göra läsarna glada. Att ge. Det slår det mesta faktiskt.

Så nej, jag drömde inte om att bli författare, inte medvetet i alla fall, men jag kan idag inte tänka mig ett liv där jag inte längre är det.

Oktober 2016
Annika Estassy