Jag tror jag har bestämt mig. Ambivalensen är stor, och jag våndas. Eftersom jag är konstig i benet känner jag mig otrygg i att springa, ja till och med gå längre sträckor. Ska jag då verkligen ta mig runt i Tjejmilen?

Jag vet inte, vet inte. Men så sa Bosse i morse att en sån grej borde drivas av lust. Om jag inte känner rätta lusten blir det inte bra.

Lust har jag nog men… Kanske inte helt ändå. Om inte kroppen vill, då ska jag ju inte tvinga den. Det har jag ju lärt mig den här sommaren.

Håhå jaja. Vem har sagt att det ska vara enkelt?