Coronapandemin skapar paus

Höstpromenad

Många kallar 2020 för ett riktigt skitår. För somliga finns det anledning, de som på tragiskt sätt mist någon när och kär, de som förlorat sitt jobb eller kanske varit sjuka själva. Men det stora flertalet av oss har inte upplevt det, vi är fortfarande friska, har försörjning och livet fortgår.

Ändå hör jag då och då personer som tillhör denna lyckliga kategori – som jag själv också tillhör – uttrycka att det är ett skitår. Det är lätt att dras med i negativa spiraler, att haka på klagokören. Vi är ju så beskaffade generellt vi människor av någon mystisk anledning, att vi har lättare att tänka de negativa tankarna än de positiva. Men vad beklagas det över då, egentligen?

I botten finns förstås en stark frustration över att livet inte är som vanligt. Vi kan inte längre göra exakt allt som faller oss in, på de tider som passar oss bäst. Vi tvingas anpassa oss till en del förhållningsregler och allt går därmed inte som på räls. Vi får inte ha fysisk kontakt, det kan kännas tufft. Svårt att förhålla sig till och ibland komma ihåg. Vi kan inte resa kors och tvärs som vi brukar. Vi uppmanas nu också att undvika sådant som frisör, skönhetsvård och annat som inte är medicinsk nödvändigt. Vi ska inte samlas för många hemma hos varandra, inte vara för många personer i för små utrymmen. Tji middagsbjudningar och fester. Jag dömer ingen som ger uttryck för sin förvirring och frustration i det här läget, det vore förmätet. Var och en bär på sin egen upplevelse.

Men i ärlighetens namn – vid närmare eftertanke – är det så farligt att avstå en tid?

Mer än en gång har jag tänkt att det här året givit oss alla en välbehövlig paus, tvingat oss att stanna upp på ett sätt vi annars aldrig hade gjort. Livet går lite långsammare och ger utrymme för mer tankar och små glädjeämnen. Vi får en chans att upptäcka det där vi annars bara rusar förbi, på väg till nästa äventyr, nästa åtagande. Inrednings-, trädgårds- och byggbranscherna har fått ett uppsving, vilket tyder på att vi ser om vårt eget hus, i bokstavlig bemärkelse. Vi pysslar, möblerar, tapetserar, planterar, renoverar – ja, vi ”boar”, helt enkelt. Gör det trevligt runt omkring oss för att trivas. Vi hittar tillbaka till intressen vi kanske inte hunnit med att ägna oss åt på många år, och hittar nya. Vi lär oss bli digitaliserade, och lär oss samtidigt att umgås och göra saker på ett nytt sätt.

Det är annorlunda, långsammare och ibland lite konstigt – men det mesta går.

För en som jag – och jag tillhör en stor grupp – kommer den här pausen i tillvaron som en skänk. Vi som av en massa olika anledningar haft svårt att anpassa oss efter det rasande livstempo som normalt råder, vi som varit och är utmattade eller bär på någon annan typ av psykisk ohälsa. Jag har själv varit en del av och också bidragit till detta livstempo. När det plötsligt inte gick längre och det tog stopp, passade jag plötsligt inte in. Nu går det lite bättre att göra det, när livet och världen saktat farten.

På köpet börjar Moder Jord återhämta sig från människans delvis tanklösa framfart.

Vårt eget mående beror så väldigt mycket på den egna inställningen. Inte enbart, men mycket. Vi som inte drabbats personligen av pandemin genom sjukdom, död, arbetslöshet eller någon annan tragedi, har alla förutsättningar att fortsätta må bra. Jag påstår inte att det är enkelt, men möjligheten finns.

Skickar en virtuell kram till dig som läser, hoppas du känner värmen!

8 reaktioner till “Coronapandemin skapar paus”

  1. Bra skrivit. Jag håller fullständigt med. “Inget ont utan det har något gott med sig”. Vedertagit uttryck.
    Min kropp har reagerat för all stress, att jag tampas med utslag och hjärtflimmer m.m Men vi har så bra sjukvård i Sverige, vi ska vsra glada och Carpe diem. Ha en bra solig dag .Kram

  2. Så sant och klokt skrivet Maria!
    Jag tycker också livet är rätt ok man är mer hemma och tar dagen som den är när man inte jobbar vilket är på halv fart. Hemmet har fått mer omvårdnad och jag känner ett skönt avkopplande lugn.🙏

    1. Jag vet att vi är rätt många som känner så, Pia. Tror det är viktigt att våga erkänna det, som en motvikt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.