Ett av mina stora intressen är böcker och läsning. Att läsa är en njutning, och att hålla i en bok likaså. Att lyssna på en bok är inte alls samma sak för mig, jag vill hålla i en bok, känna doften och se skriften. Sen är jag överlycklig över ljudböckernas (eller heter det talböckerna, jag lär mig aldrig det där) existens, eftersom min gamla mormor har tappat synen och dessa är hennes enda chans att läsa. En helt ny värld har öppnat sig för henne, det är fantastiskt!

Jag kan också tänka mig att lyssna på en bok om jag är ute och går, men hellre lyssnar jag då på bra musik. Böcker ska kännas i handen, liksom.

Under flera års samlande blev det en del böcker för mig, och i det första hus vi hade här på Gotland hade jag ett bibliotek, ett helt rum vars väggar var klädda med böcker. När vi sen flyttade fick de inte plats, och jag fick ompröva mina bokvärderingar riktigt ordentligt. Tidigare har jag ansett att jag vill ÄGA varenda bok jag har läst, och gärna också såna jag inte har läst. Jag har inte kunnat tänka mig att kasta böcker eller ens ge bort. Riktig sniken har jag varit.

Men när vi kom hit till Tidlösa räckte väggar och rum inte till, och jag började rensa i mina bokkartonger. Hundratals, kanske tusentals böcker förpassades till dottern/andra vänner/tippen. Några på väg till tippen står fortfarande kvar i vår vedbod i kartonger. Nu har vi två bokhyllor; en där jag samlar böcker fortfarande, såna jag inte vill göra mig av med. Men det är inte längre så många. Där är principen att när den hyllan börjar bli full, måste jag rensa. Allt läst ska rymmas där.

Den andra hyllan innehåller olästa, härliga böcker, varur jag plockar vartefter lusten faller på.

Numera försöker jag mest köpa pocket, eftersom det mesta kommer ut i pocketformat rätt snabbt. Jag behåller bara böcker i undantagsfall, om det är någon jag kan tänka mig att läsa om, eller en faktabok jag vill behålla, eller möjligen en bok i en serie (jag samlar till exempel flera decarkförfattares alla titlar). Om jag inte ska behålla den utlästa boken, bookcrossar jag.

För den som inte vet vad det är, kommer jag att berätta det vid ett annat tillfälle. Det är en fantastisk uppfinning!

Nu nalkas bokrean, förr om åren min bästa stund. Men jag ska inte köpa något på rean i år heller, precis som i fjol och året innan. Känner mig duktig och ståndaktig. Fast – det är inte så svårt att låta bli. Böcker är rätt billiga året runt, och med tanke på just pocketutgivningen är de mycket mer tillgängliga i dag än förr.

Jag hade en annan mani när jag var yngre. Då ansåg jag att den bok man påbörjade var man tvungen att läsa ut, oavsett läsvärdet. I dag tänker jag helt annorlunda… Livet är alldeles för kort – för att inte tala om den tid man har att läsa i livet! – för att man ska öda tid på en dålig bok. Jag ger en bok 100 sidor, tycker jag fortfarande inte om den så går den vidare. Så gör även jag, till nästa läsobjekt.

Jag prenumererar på en tidskrift som heter Svensk Bokhandel, för att se lite vad som rör sig i branschen. Med förra numret bifogades en bok som heter ”Svinhugg” av Marianne Cederwall. Den utspelar sig på Gotland, därför har jag läst rätt mycket om den i lokalpressen. Kritiken har väl inte varit så lysande, och det var berättigat. Inget litterärt mästerverk precis, och en rätt fånig historia. Men jag läste av någon anledning ändå ut den, fattar inte riktigt varför.

Men det jag ville ha sagt med det var att på bokens framsida och på varenda sida i boken stod tryckt ”Läseexemplar”. Det var väl för att visa att det var en särskild utgåva, endast för bokhandlare och recensenter, kan jag tänka mig. Men – är inte varje bok ett läseexemplar? Vad ska man göra med boken om inte läsa den? Jag fattar ingenting, det var bland det löjligaste jag har sett.

En bok som är ett ”läseexemplar” – å fan!