Att vårda släktminnen

I början på veckan var jag och min mor och hälsade på en äldre släkting i Stockholmstrakten. Ulla – som är min morfars kusin – är en av de äldsta släktingarna i livet på den sidan släkten och min tanke var att prata lite om hennes minnen och också se om hon hade några fotografier som jag ännu inte sett.

Glömda fotoalbum

Det blev mycket prat, men faktiskt inte så mycket av hennes egna minnen. Det hanns liksom inte med. För när vi klarat av lunch och kaffe där hon konstaterat att några foton hade hon nog inte, så påpekade hennes man Kjell att det låg ju ändå några fotoalbum i bokhyllan. Hade hon tittat i dom?

När dessa kom fram, flög tiden iväg. Ulla hade ju själv uppenbarligen inte tittat i dom på evigheter – hon mindes ju inte ens att hon hade dom! – och för oss blev det mycket att se på och höra hennes kommentarer av varje foto. Det tog tid, men det var väldigt roligt.

Predikanten Manne

Många foton hade jag sedan tidigare, men några nya kunde jag fota av och få med mig hem.

Som det här, till exempel. Ett fantastiskt foto på min morfars morfar Manne Lund (Emanuel hette han egentligen), som var baptistpredikant. Här kanske han sitter och skriver på en predikan, eller på någon av de små skrifter som han gav ut. Se hur han håller pennan!

Eller gruppfotot längst upp. Kvinnan längst fram i mitten är min morfars mormor Anna Lund (född Westerlund), och troligen är fotot taget i anslutning till hennes 50-årsdag 1925. Det konstiga är att Manne inte är med på bilden, han var fortfarande i livet då. Gåtfullt. Den lille pojken vid hennes sida är min morfar Seved, knappt 6 år gammal. Andra på bilden är troligen släktingar, några känner jag igen men det är flera som jag tyvärr inte kan identifiera.

Släktforskningen är en gåva

Det är en stor gåva att ha så mycket band bakåt, så många foton, så många minnen och starka rötter. Att faktiskt få känna rötterna. Att syssla med släktforskning ger mig så mycket glädje och energi, jag önskar det fanns mer utrymme för mig att umgås med ”di gamle”!