I måndags var det Regionfullmäktige, och jag var med hela dagen. Själva fullmäktigesammanträdet börjar alltid efter lunch, och varar så länge det behövs (ibland är det slut kl 17, ibland kl 20, helt beroende på dagordningens längd och ärendenas tyngd). Under förmiddagen har vi partigruppsmöte där dagordningen gås igenom och vi diskuterar de olika frågorna. Jag är inte invald i fullmäktige, eftersom mitt uppdrag som socialnämndsordförande kom ett halvår efter förra årets val. Men jag bör vara där för att höra hur debatten går, och hur de olika frågorna behandlas. Jag är också ledamot i Regionstyrelsen, ett uppdrag som följde med det andra, och de ärenden som kommer på fullmäktiges bord har ofta passerat Regionstyrelsen först. Jag har dock inget arvode för att vara med på Regionfullmäktige, utan jag bjuder på den tiden själv. 

 
Vid fullmäktige i måndags var jag dessutom tvungen att vara med vid en punkt, eftersom jag hade fått en interpellation. Det är en sorts skriftlig fråga från en fullmäktigeledamot som får ställas till mig som nämndordförande. Frågan läggs fram vid ett möte, och ska sen besvaras vid ett kommande. Man lämnar ett skriftligt svar, men ska också finnas till hands för att kunna svara på eventuella följdfrågor under sammanträdet. Den här gången var det ett så pass otvetydigt svar, det var enkelt att besvara frågan så det fanns inte något att direkt skapa en debatt kring.
Jag skattar mig lycklig att jag har ett arbete som tillåter mig att ta ledigt när jag själv behöver och förlägga min arbetstid hur jag själv vill och behöver, annars skulle det vara helt omöjligt för mig att klara det politiska uppdraget. Priset jag betalar är dock ofta att jobbet blir gjort på kvällar och helger när inte vardagarna räcker till, med följd att mina medarbetare får se alltför lite av mig mellan varven. Det är inte optimalt, men det verkar oundvikligt att det mesta av min vakna tid fylls av väldigt mycket ”måstor” och en rätt liten andel ”viljor” eller ”bara vara”, som jag i själva verket har ett stort behov av numera. Nåväl. Så länge det politiska uppdraget är roligt och meningsfullt är det gott och väl att arbetet skuffas åt sidan till tider då jag kanske borde vara ledig i stället. Men jag jobbar på att ändå faktiskt hitta ett mer hållbart sätt att få ihop det.

Var sak har sin tid, brukar jag tänka.

Men de som tror att det är glassigt och välbetalt att vara politiker, skulle nog behöva lite mer insikt. Det är ett slitgöra, och för de flesta av oss ska det utföras vid sidan av ett ”vanligt” arbete. Alla fritidspolitiker i Sveriges avlånga land är riktiga hjältar!