Länge har de varit utanför spotlightens ljuskägla, men nu är de tillbaka. Fantastiska Länsteatern på Gotland har i ett unikt samarbete med systrarna själva lyckats att fylla salongen hela våren av förväntansfull publik, som har saknat enbuskarna från När.
Föreställningen är naken och stundtals hickande utlämnande. Mellan varven skrattar jag igenkännande och hjärtligt, och sekunden därpå får jag en tupp i halsen av samma igenkännande men den här gången är det tragiken som tog plats på scen framför komiken.
Det är något med dessa två kvinnor mitt i livet. Till synes så starka, men ack så hjärtskärande sköra. Så sköra att livet har kastat runt dem båda som i en torktumlare. De står där helt utlämnande på scenen och berättar osentimentalt och avskalat om sina vedermödor. Misshandel, självmordstankar och grubblerier samsas med stor distans och mycket humor.
Deras goda vän Benny Andersson står för en del av musiken och nog kan jag föreställa mig att ett par av numren kommer att bli spelade långt efter att teatern stängt dörren efter sista föreställningen.
Begåvning, är det ord som kommer för mig. Jag lyssnade väl inte direkt på Ainbusk när det begav sig, även om det inte gick att undgå en del av deras alster. Men nu bugar jag mig i respekt för deras mod, raspiga stämmor och stora kärlek till varandra och till sin publik.
Stackars alla gotlänningar som inte hinner få uppleva det här. Biljetterna är nästan slut!