Jag har insett att den stöttande omgivning jag har, är en väsentlig del av min väg mot balans.

Alla behöver en stöttande omgivning

Med små myrsteg går min väg mot balans framåt. Även med stormsteg ibland, men sen backar det lite och det är bara att acceptera. Senaste veckorna har det känts riktigt skapligt på det hela taget, en hel del energi har kommit tillbaka, jag känner igen mig själv på ett befriande sätt som gör att det känns hoppfullt. Orsakerna är flera – en bättre kemisk balans i kroppen med hjälp av rätt kost och kosttillskott, att jag blir allt bättre på att hantera och balansera mig själv, och – inte minst – tiden som går och läker.

Som sagt – ibland lägger någon (universum?) i backen och jag glider lite utför. Då har det antagligen gått lite för fort framåt ett tag, och det är alldeles nödvändigt att jag går tillbaka för att i stället skynda långsamt i rätt riktning. Det går helt enkelt inte att skynda på en sådan utveckling, det talar mot sig självt.

Lyckligt lottad

Jag är oerhört lyckligt lottad, med en frihet i arbetet och en stöttande omgivning som ger mig de allra bästa förutsättningarna att hamna på rätt köl så småningom. Den senaste veckan har jag känt mig lite extra sliten. En av förmiddagarna som jag skulle tillbringat på kontoret, stannade jag helt enkelt hemma och jobbade i stället. Här träder då medarbetarna in och ser till att det är fullt möjligt för mig att göra det. Guskelov för Lotta och Synnöve, de är mina klippor och mitt stora stöd! Samma goda stöd har jag i käre maken, utan vars omsorger jag inte kan föreställa mig var jag skulle vara i dag.

Jag har alla förutsättningar att bli en bättre version av mig själv tack vare en frihet i jobb och uppdrag och tack vare er alla omkring mig, men jädrar vilken tid det tar!