Gå till innehåll

2

Så sorgen går över. Blues, helt enkelt. Och så gäller det att tänka på vad som ersatt allt det jag inte förmår, och saknar.

Vågar påstå att jag aldrig tänkt så lite - ja, inget alls, faktiskt! - på arbetet som denna semester. Jag har släppt det helt, tack vare att jag tillåtits och tillåtit mig själv att göra det. Jag är befriad från ansvar nästan helt och hållet. Den befrielsen har jag svalt med hull och hår, omfamnat och tagit till min. Arbetet är bara ett arbete, och inget jag behöver ta ansvar för och tänka på 24/7, 365. Arbetet är bara ett arbete, från vilket jag just nu har semester. Alldeles på riktigt.

Alltid på tårna

Det kan vara så att jag tidigare varit offer för FOMO - fear of missing out. Det numer så använda uttrycket. Alltså om inte rädsla för att missa, så i alla fall en vaksamhet över och strategi för att ha koll på det mesta som händer omkring mig och inte minst omkring det som har med jobbet att göra. Ständigt på tårna hur vi kan utveckla vår fina gamla folkbildningsorganisation. Ständigt uppsnappande av uppslag, idéer, trender... även inom mina egna intresseområden. Intressanta sajter, nya böcker, spännande artiklar. Saker som satt igång mitt huvud så det praktiskt taget alltid tjattrat där inne. Säkert medan jag sov också, fast jag inte hörde det just då.

Blues

Fomo är jag nästan botad från. Men för att spinna vidare på akronymspåret så är jag stundtals i stället drabbad av BLUES - bara ledsen under en stund (fyndigt, va?)

Eftersom jag idag inte orkar ta in speciellt mycket (till skillnad från förr då jag tog in det mesta som passerade min väg och som hade något av minsta intresse) så tvingas jag avstå från mycket. Jag har rensat omkring mig, sållat, prioriterat bort. Trots det är jag fortfarande både fysiskt och mentalt väldigt trött. Därför känner jag mig lite ledsen över sånt jag inte kan göra och uppleva fullt ut, som jag SÅ önskar jag kunde! Men bara lite ledsen, och bara en stund. Det går alltid över. Därför blues - bara ledsen under en stund.

Till exempel känner jag blues över att sällan lyssna på bra musik. Blues över att inte följa bra bloggar som ger mig mycket. Blues över att jag inte förmår mig att umgås. Blues över avsaknad av lust och energi och därmed initiativkraft.

Jag har tappat flera förmågor, men saknar dom sällan. Möjligen kan jag känna frustration över att inte kunna fatta de enklaste beslut eller ibland inte förstå vad folk säger. Arbetar på att inte känna mig dum i huvudet när jag funderar vad som sas och försöker få ihop det till ett sammanhang. Jag har stunder av total tomhet i huvudet. Litar inte riktigt på mig själv, har gjort tokiga saker som att missat betala nån räkning t ex. Stressar fortfarande upp mig över det ibland, att jag inte känner igen mig själv som jag var.

Så mycket fint jag fått istället

Nej, jag har ingen rädsla för att missa, men känner lite sorg över att dagarna går och jag inte ”tar vara” på dom. Fast jag tar vara på mig själv i stället, jag vet. Så sorgen går över. Blues, helt enkelt. Och så gäller det att tänka på vad som ersatt allt det jag inte förmår, och saknar. Det handlar till exempel om att jag lyssnar till mig själv och (nästan alltid) bejakar mina behov, att jag lyssnar till och betraktar naturen, att jag (nästan) alltid gör en sak i taget. Att jag tänker tankar till slut, att jag fördjupar mig i släktens historia och därmed min egen, att jag läser (om än väldigt långsamt). Att jag skapar med garn, virkningen har blivit det jag blir glad över och längtar till. Hur banalt det än kan låta så gör det mig glad och lugn.

Nu är den här - semestern. Alltid lika välkommen, även om den i år liksom mer smugit sig på eftersom jag inte arbetar mer än halvtid för tillfället. Så det har varit en mjuk och varsam övergång till helledigt denna sommar.

Vi bor mestadels i stugan i tallskogen, det jag kallar Skogsbo eller mitt tuskulum. Där latar jag mig, tar en och annan promenad, läser (just nu Lundells senaste), virkar (just avslutat en CAL-sjal och pågående arbeten är årets temperaturfilt, juldukar till Sara och sommarprojektet; en filt av restgarner), glor på molnen, njuter av doften från tallbarken, ser på fåglarna och fjärilarna som frekventerar vårt fågelbad... Kort sagt mår jag fantastiskt gott att få vara här!

I några dagar fick vi också rå om de käraste, när Sara och Affe besökte oss och bodde i gäststugan. I morgon reser vi några dagar till saftlandet för en roadtrip och utforskande av Norduppland - denna del av mitt ursprungs landskap som jag vet så lite om. Vi ska resa i mina förfäder vallonernas spår, en smula. Kommer ett inlägg om det så småningom.

Igår (torsdag) var vi inbjudna till landshövdingens sommarträff, som alltid lärorikt, matigt och många möten, samtidigt också en prövning för en som jag just nu. Vi smet ganska tidigt från middagen, och flanerade lite i kvällssolen i hamnen för att vila öron och själ innan vi åkte hem.

Så rik jag är, så bra jag har det!

Den här bloggen är min egen vrå i sajberspejs, där jag skriver och publicerar precis det jag vill när andan faller på. Men faktum är att det betyder jättemycket för mig också hur det jag skriver och förmedlar tas emot. För att jag ska få lite vägledning och inspiration, finns en enkät som ger mig en vink om vem du är, vad du är intresserad av och vad du vill läsa om. Jag behöver också veta hur du hittar mina inlägg, etc.

Hjälp mig att få syn på dig!

Det skulle betyda mycket för mig om du ville hjälpa mig genom att fylla i nedanstående enkät! Kanske är du en av dom som redan gjort det (för rätt länge sen nu), men jag vet att det är många som ännu inte gjort det.

En virtuell blomma av vackraste sort till dig som vill hjälpa mig. Tack!

Fred, kärlek och förståelse. Det är nog mycket jag, det. Ska nog släppa ut henne så smått, min inre hippie.

Finns något vettigare budskap än Peace, love and understanding, egentligen? Och vad hände med Make love, not war?

Att släppa fram den inre hippien

Jag har ju under en rätt lång period nu haft tid och möjlighet att - också av ren nödvändighet! - betrakta beteenden, värderingar och ageranden hos mig själv. Vad känner jag innerst inne? Vad vill jag innerst inne? När mår jag som allra bäst? Vad måste jag bryta mig loss från? Vilka tankemönster bör förändras och vilken livsstil är smartast ur ett hållbarhetsperspektiv?

Det jag kommit fram till hittills är att jag i grunden är en lättjefull person. Jag gillar inte ansvar, mår rent av dåligt av det. Till och med min läkare har sagt att jag lider av ansvarsallergi :-). Dock kunde jag inte få skriftligt på det, tydligen är det ingen diagnos som finns....

Jag - listornas och planeringarnas drottning - avskyr egentligen alltför mycket planerande. Jag har trott att det har varit hjälpsamt i mitt liv, men jag har genomskådat det. Det har tvärt om fjättrat mig, stängt in mig, låst mig. Spontanitet har inte haft något utrymme alls, det har knappt funnits i min vokabulär. Nu när det börjat bli plats, tror jag faktiskt jag både kan vänja mig vid och gilla spontana infall. Nu när jag inte har nån lista att följa...

Lite av det bästa jag vet är att leva i naturen. Att, som nu när jag skriver det här, känna solen och vinden på huden, höra suset i skogen, känna doften av tallbark, betrakta de myckna och närgångna fjärilarna som vackert fladdrar runt och sätter sig både runt mig och på mig. Njuta av nya blomster var dag. Jag älskar färgglatt, ju mer desto bättre!

Och jag är en fridsam person som hatar ljudet av stridsflygplan som inkräktar på mitt luftrum! Nästan dagligen numera, morr.

Fred, kärlek och förståelse. Det är nog mycket jag, det. Ska nog släppa ut henne så smått, min inre hippie.

2

De senaste månaderna har jag virkat, virkat, virkat. Världens bästa terapi! Att sen hänga på Facebookgrupper och Pinterest och få inspiration till nya alster, former och färger, gör att jag inser att även om jag slutade både arbeta och sova, skulle inte tiden räcka i alla fall till allt jag skulle vilja skapa.

Men jag är glad och tacksam att jag plockat upp det här igen, på riktigt den här gången. Nu släpper jag det inte!

Dödskalleduk

Under våren har jag utmanat mig själv och gjort en duk efter ett engelskt mönster. Mycket enklare än jag trodde! Virkad i ett rätt fint garn, 12/3, med en gammaldags virknål jag fått av min gammelfarmor - Boye nr 8. Dukarna blev knappt 50 cm i diameter.

Den vita fick Lotta, och den rosa blev present till svägerskan Teo.

vit dödskalleduk

4

Det är straff på att göra våld på och misshandla en annan människa. Men det är fullt tillåtet att misshandla sig själv. Och gör vi inte det alla, till vardags?

Detta inlägg är ett samarbete med Non Original.

I hela den här utmattningshistorien som blivit en oväntad och ovälkommen långkörare, har jag massor av tid att tänka efter och reflektera. Jag har ända från början då jag blev sjukskriven (2 oktober i fjol) haft ett behov av att förstå varför. Varför gick det så långt? Varför har jag behandlat mig själv på ett sätt som gjort att jag hamnat här? Vad är det som gjort att jag haft det förhållningssätt jag haft, och som fått till följd att jag drabbats av utmattning?

Den enda jag kan förändra är...

Det finns säkert massor av svar på dessa frågor, och jag är inte säker på att jag fortfarande är lika ivrig att ta reda på alla bakomliggande orsaker. Möjligen för att tiden gått och acceptansen sakta kommer smygande med den. Möjligen också för att jag tror jag har fått syn på ett och annat medan jag tänkt, reflekterat och känt efter. På något sätt är det ju så att det viktigaste att få syn på och förstå för att kunna komma vidare, är det som går att göra något åt. Som går att ändra.

Göra våld på sig själv

Eget förhållningssätt och beteende är en jättestor bov i utmattningsdramat. Hur jag förhåller mig till det som händer och det jag har omkring mig, hur jag beter mig mot mig själv och omvärlden. Jag vågar numera både tänka och säga att jag delvis genom åren försökt leva upp till av mig upplevda yttre krav, att jag i och med det försökt vara någon jag egentligen inte är och därmed gjort våld på mig själv. Inte det enda skälet, men en klart bidragande orsak.

Jag - en våldsverkare. Sånt är straffbart, om en gör våld på och misshandlar en annan människa. Men det är fullt tillåtet att misshandla sig själv. Och gör vi inte det alla, till vardags? Hur ofta tänker eller säger du till exempel: "Åh, så dum jag är!"? En sån vardaglig och enkel tanke, som så lätt kommer över våra läppar eller far genom huvudet när vi kanske kommer på något vi inte har tänkt på. Hur ofta säger du det till någon annan: "Åh, så dum du är!"?

Äkthet och inre behov

Att lyssna mer på den inre rösten, att våga lita till intuitionen och agera utifrån vem jag egentligen är, innerst inne, är åtminstone min stora utmaning. Den första tröskeln att kravla mig över har varit just - och är fortfarande - att komma underfund med vem jag är innerst inne. Vad vill jag, egentligen? Sen kämpar jag också emot de allestädes närvarande Jante och Ågren, naturligtvis. För om jag hittar något som gör mig lycklig och glad, tillfreds och ger energi - kan det verkligen vara ok att jag ägnar mig åt det?

Får jag verkligen sitta i tallskogen bland fågelkvitter och skapa av garn en hel dag? Att leta mönster på Internet, att modifiera dom efter mitt eget huvud, att leta garner och kombinera färger och att virka det där jag hittat eller själv hittat på? Det blir ju ingen gladare av (mer än jag, då) och inte gör det någon nytta heller (mer än för mig, då). Är det verkligen ok att ägna timme efter timme åt mitt släktträd och borra i historien efter mina rötter, att renskriva gamla släktingars dagböcker och göra bloggar av dom? Det är ju ingen nytta med det! Mer än för mig, då.

Dessa exempel är uttryck för det som gör mig glad och hel. Men jag får ju ingen lön för det, så vad är det värt då? Vilka andra värden än pengar borde vi prata om?

Yttre strukturer

Även om det största ansvaret definitivt är mitt, kan jag inte heller låta bli att fundera över yttre strukturer som formar livet och det sätt på vilket vi tror vi behöver vara. Visst finns det både synliga och osynliga samhälls- och maktstrukturer som vi lever efter idag? Jag nämnde pengar här ovan. Vilka andra styrande strukturer ser du?

Non Original

Jag tycker vi behöver snacka mer om det här; samhällsstrukturer, maktstrukturer, yttre krav kontra inre behov... etc. Jag vet att jag är långt ifrån ensam. Och så dök konstprojektet Non Original upp alldeles lägligt, där konstnären Peter Lindberg lyfter just dessa frågor om bland annat äkthet, och gör konst av det samtidigt som han också vill att vi snackar om det.

Snacka och göra verkstad. För att det är bara tillsammans vi kan göra skillnad - och det förutsätter att vi får syn på samma sak och att vi delar samma bild.

Gå gärna in på hemsidan www.nonoriginal.se och tyck till, där finns plats att snacka!

2

Andra delen av Hurtigrutenresan bjöd på midnattssol, garnköp och dimma. Och mycket, mycket mer!

Nu är vi hemma sedan ett par dagar, maj har ändat och sommarmånaderna har börjat. För några dagar sedan skrev jag om första delen av resan med Hurtigruten, och här kommer bilderna från den sista delen.

Det fantastiska vädret, som gjorde att vi kunde se varenda skiftning i naturen på nära håll och uppleva midnattssol, gjorde resan magisk. Det var först sista dygnet som det blev dimma och så småningom regn, blåst och bara fem grader varmt. Men då var vi allra högst uppe vid Nordkap och så småningom Kirkenes. Och fortfarande ingen sjögång!

Här kommer några bilder från de sista dagarna. Hurtigrutenresan var ett minne för livet, och jag är så tacksam att ha fått göra den!

Jodå, det blev ett och annat canastaspel också, men inte så många. Vi hade jämnt sjå att titta på utsikten!

Mååånga bilder blev det, vi såg ständigt människor som fotade. Trots rena fönster så blev de bästa bilderna ändå från däck, utan glasfilter.

Det var visst en fotbollsmatch en av kvällarna...

Alltså - midnattssolen! Den här och följande två bilder är tagna strax före midnatt. Det är så att en glömmer att gå och lägga sig!

Tromsø

I Tromsø fanns en väldigt trevlig och välsorterad garnaffär. Det blev en härva norskt ullgarn.

Honningsvåg

Till slut kom vi till ön där Nordkap ligger. Det var nu vädret bestämde sig för att sluta skämma bort oss. Duggregn, snålblåst och kallt. Men ändå!

Slutligen anlöpte vi Kirkenes, varifrån vi tog buss till flygplatsen för förd till Oslo och så småningom Arlanda.

Tack för nu, Hurtigruten!

Är just nu ute på en fantastisk resa, tillsammans med käre maken och goda vänner. Att få åka Hurtigruten, hela vägen från Bergen i söder till Kirkenes i norr, är en ynnest.

Är just nu ute på en fantastisk resa, tillsammans med käre maken och goda vänner. Att få åka Hurtigruten, hela vägen från Bergen i söder till Kirkenes i norr, är en ynnest.

Det norska landskapet

Jag har mött och upplevt Norges natur och landskap förr, Bosse och jag har bilat åtskilliga gånger i olika delar av landet. Och att få se det storslagna och mångskiftande från sjösidan är lika magiskt det. Fartyget vi färdas med, MS Trollfjord, glider överraskande tyst mellan bergsmassiv och klippor. Ibland undrar en verkligen om kaptenen vet vad han gör när han styr rätt emot ett gatt till synes för trångt för att passera. Det är vid dessa tillfällen den annars så lugna passagerarskaran får något vilt i blicken och börjar yra omkring på de olika däcken med kameror och mobiltelefoner, i jakten på den perfekta fotovinkeln.

Lugna gatan

Annars är det ganska lugnt på fartyget, även om antalet passagerare har ökat under resans gång. Medelåldern är tämligen hög, och en åker inte heller Hurtigruten för att festa. Det finns en uppsjö av sittplatser för att kunna njuta av naturen från alla tänkbara vinklar. En skön känsla att inte tvingas slåss om de bästa platserna; dessa finns överallt.

Inte bara ett kryssningsfartyg

MS Trollfjord är ett av elva fartyg som trafikerar Hurtigruten, som är så mycket mer än en kryssningssträcka. Fartygen fraktar gods och varor till de många hamnarna där vi lägger till, och det är åtskilliga passagerare som använder Hurtigruten som ett sätt att pendla och till exempel ta sig mellan bostad och arbete.

Personalen ombord är trevlig och serviceminded. Det finns en huvudmatsal, en á la carte-restaurang, en liten butik med kafeteria och smårätter och flera barer. Det finns ett bibliotek med böcker på flera språk och ett par spelbord, det finns även varma små pooler på soldäck samt bastu och träningslokal. Ska jag ge ett lite sämre betyg åt något (om det nu ska behövas) skulle det vara att informationen kanske inte är den allra tydligaste. Det krävs att en får leta och ta reda på mycket själv, men personalen är som sagt väldigt behjälplig och trevlig.

Utflykter och upplevelser

Det anordnas organiserade utflykter på flera ställen utmed rutten. Bosse och jag har valt att inte delta i någon av dessa, i stället tar vi egna promenader på de stopp vi gör. Hittills har vi promenerat i Ålesund, Trondheim och Bodø. Dessemellan sitter vi gärna i någon skön fåtölj någonstans på fartyget och ser landskapet tyst glida förbi. Det skiftar hela tiden, och upphör aldrig att fascinera. Kombinationen av det tystgående fartyget, avsaknad av en massa ljudbilder (spelas nästan ingen musik alls), avsaknaden av stress över att hitta någonstans att sitta och gott om tid, gör att det här är de vilsammaste dagar jag har upplevt på mycket länge.

Jag är väldigt, väldigt tacksam att få göra den här resan. Det är verkligen once in a lifetime.

HurtigrutenVi lämnar Bergen, vår utgångspunkt för resan.

Ålesund

I Ålesund la vi till mitt i stan, kändes det som. Ett fantastiskt väder för promenad och en god (och dyr!) öl på uteservering.

Trondheim

Trondheim var en trevlig bekantskap, vi besökte bland annat 1100-talskatedralen Nidarosdomen.

Polcirkeln

Så här ser det ut när en passerar polcirkeln till sjöss!

Bodø

När vi klev iland i Bodø kunde vi konstatera att allt var stängt och det var tämligen dött. En trevlig hamn och snygg graffiti var väl det som går att skriva hem om.

Nu är vi drygt halvvägs, jag återkommer med bilder från andra halvan av resan när vi kommit hem!

2

Den är så märklig, den här resan jag gör. Jag känner inte vägen, jag vet inte var jag hamnar, jag vet knappt var jag kommer ifrån. Det bästa jag kan säga är att jag vet ungefär var jag befinner mig just för tillfället, men faktiskt bara ungefär. Jag är mer än lätt vilse i pannkakan.

Utmattningssyndrom

Från att ha varit en person med massor av åtaganden och poster i kalendern, så verkar jag just nu vara en person som knappt tål att ha någonting som ska göras och passas tid till. Jag vill bara flyta omkring - drälla omkring! - och absolut inte ta på mig något som kräver resultat av mig. Kanske kommer jag tillbaka till att vilja det, men just nu skyr jag det!

Av det team som tar hand om mig på företagshälsovården, har jag bland annat lärt mig och förstått att jag är både mentalt och fysiskt utmattad på grund av att jag varit på tårna alltför länge. År ut och år in, så länge jag kan komma ihåg faktiskt. I stort sett i hela mitt vuxna liv. Jag har inte sett det som att "vara på tårna" tidigare, men fattar nu att det är precis det jag har varit. I ständigt beredskapsläge. Det är min kropp fortfarande, har jag lärt mig känna igen. Jag har fortfarande en hög stressnivå stundtals, som skapar stora spänningar i min kropp. Nu när jag börjar lära mig att aktivt slappna av, märker jag ju hur oerhört spänd jag är.

Jag har också fått lära mig att utmattning ofta beror på att en länge gjort alltför mycket våld på det som är en själv. Det vill säga gjort saker tvärt emot vad en egentligen vill och passar för. Jag tror det gäller för mig, fast jag har inte fattat det förut. Jag har bara sökt nya utmaningar, nya marker att beträda, nytt att lära. Det är nog länge sedan jag slutade att reflektera, jag har bara gjort. Presterat. Jag är en riktig human doing. Fel - jag har varit en riktig human doing!

Hjärnskador

Utmattningen har också givit hjärnskador, som dock inte är bestående såvitt de lärde vet i dag. Min hjärna har en väldigt begränsad kapacitet numera, vad gäller hur mycket den orkar ta in eller vad den minns. Och om du visste hur konstigt det är! Jag som varit skärpt, snabbtänkt och kreativ. Nu står det allt som oftast still, eller är tomt. Det är nog den delen som är svårast för mig att acceptera, det som för mig symboliserar den största skillnaden mellan gamla och nuvarande jag.

Jag får hjälp av sjukgymnast att slappna av, via övningar och akupunktur. Jag får hjälp av samtalsterapeut med mitt förhållningssätt till tid och prestation. Jag får hjälp av läkare med mitt allmäntillstånd. Det är så otroligt tacksamt och hjälpsamt, och äntligen har jag börjat förmå att ta hjälp! Men oj - det tar tid.

Arbetstid

Nästa vecka går jag upp i arbetsgrad till 50%. Jag hoppas jag har förmågan som gör att det kommer att fungera. Redan nu märker jag att det utsätter mig för nya utmaningar, när det gäller min relation till tid. Min läkare sa delvis på skämt, men också delvis med allvar, att jag har utvecklat en "ansvarsallergi", och att det är bra för mig. Jag tror jag har en tidsallergi också, faktiskt.

Ibland undrar jag hur mycket våld jag har gjort på det som egentligen är jag. Nu när jag bokstavligen vänder ryggen till det som jag trodde var jag, vilket torde tyda på att det inte är det. Men för att veta det, måste jag ju veta vem jag är. Och jag har ingen aning.

Maria 2.0

Vad vill jag då? Jag önskar mig förnöjsamhet. Jag önskar att leva uppmärksamt och reflekterande. Jag önskar långsamhet och enkelhet. Jag inser att allt detta går att uppnå, men det är inte inom räckhåll ännu eftersom min livsstil har varit... tja, exakt tvärt om.

Men just nu vill jag bara drälla. Jag har hemskt mycket dräll att ta igen.

Ska bli intressant att stifta bekantskap med Maria 2.0 så småningom.

Allt om min resa in i och ut ur utmattning, finns på sidan "Min resa mot balans".

När hon var barn följde hon med mig till Stockholm och så upptäckte vi saker tillsammans. Nu är rollerna ombytta; jag tar båten till Stockholm. Men vi upptäcker fortfarande tillsammans. Och jag är rik.

Tillbringade ett par dagar i Stockholm i helgen, dagar som vi planerat sedan länge, Sara och jag. Såna gånger brukar vi sällan ha några särskilda planer, utan snarare lite lösa tankar. Sen får väder, lust och ork avgöra vad som händer.

Kvalitetstid

Det enda vi hade säkert på agendan den här gången var att jag ville besöka Stockholms stadsarkiv, för där hade jag aldrig varit. Det var dessutom ett par uppgifter jag saknar i min släktforskning som jag hoppades på att hitta där. Fick en halv framgång, eftersom en av uppgifterna plockade Sara fram med blixtens hastighet! Resten får jag försöka på annat sätt att ta reda på.

Lördagen bjöd på strålande väder nästan hela dagen, så vi vandrade ut till Djurgården och besökte Prins Eugens Waldemarsudde, bland annat. På vägen gick vi genom Kungsträdgården där körsbärsträden börjat blomma, och stannade utanför Galärparken och bara satt på en bänk och njöt en stund. Det blommade av vårblommor och var så vackert.

Lika oplanerat var att vi råkade passera Gröna Lund exakt i det ögonblick de öppnade för säsongen! Det förklarade den massiva folkvandring vi hade suttit på nyss nämnda bänk och funderat över...

Prins Eugens Waldemarsudde

På Waldemarsudde var två utställningar; Sigrid Hjertén och Alexander Klingspor. Den första ett känt namn med verk som dock inte berörde nämnvärt. Den andra för oss ny bekantskap, men oj vilka målningar! Vi gick från rum till rum och njöt, det var tavlor som lyste av sig själva. Där fanns även en skulptur av konstnären, som heter Face of love. Trots att den var rätt konstig (konst ska väl vara konstigt, förstås...) så talade den till mig. Det där med fjärilarna...

Givetvis tittade vi också in till själva Prins Eugen, i slottet. Strosade lite i de vackra rummen och njöt av ljuset i salarna. Waldemarsudde har den sällsamma blandningen av att både vara pampigt och kännas mysigt!

Vi fikade i solen på Waldemarsudde, drack vin på Lilla Parkcaféet, spontanköpte French hotdogs vid Galärparken, och köpte spetsade milkshakes på Flippin' Burgers. Vi åt middag på Söder ena dagen, och på kvarterskrogen den andra. Vi slötittade på naturfilmer (BBCs Blue Planet, fantastiska) i soffan medan vi vilade, och vi pratade. Kort samvaro, men både innehållsrik och värdefull. Vi gillar att upptäcka saker tillsammans Sara och jag, det har vi gjort ända sen hon var liten. När hon var barn följde hon med mig till Stockholm där jag arbetade - när hon blev stor nog tog hon bussen själv från Norrtälje - och så upptäckte vi saker tillsammans. Nu är rollerna ombytta; jag tar båten till Stockholm där hon bor. Men vi upptäcker fortfarande tillsammans.

Och jag är rik.