Min Marigold bag CAL är klar!

Marigold bag CAL

Det är på intet sätt så, att jag behöver fler väskor. Inte alls. Snarare behöver jag nog se över förrådet av väskor och tygkassar, och göra mig av med några.

Marigold bag CAL

Men sen är det ju så att jag på senare tid tagit upp det här med att virka igen, och tycker det är något av det mest avkopplade en kan hålla på med. Helst skulle jag alltid sitta med en virkning i handen. Att få botanisera bland garner, färger, modeller… en ren fröjd! Och då gick det ju inte att låta bli att skicka efter garnpaketet på en av de Facebooksidor jag följer, som skulle bli just en väska. Garnpaketet kommer från Favoritgarner, och du hittar det här. Jag valde färgpaketet Autumn, en bukett av ljuvliga höstfärger förstås. En CAL – Crochet Along – som det är är, innebär att du förutom garnpaketet också få beskrivning, men bara en del i taget. Varje fredag under fem veckor kom ett mejl med en del av beskrivningen.

Trots min faiblesse för virkning är jag verkligen inte den pyssliga typen. Så när det blir alltför pilligt, pyssligt och tålamodsprövande, brukar jag ge upp. Men inte den här gången! Trots rutor som frestade mitt tålamod ordentligt, kämpade jag på under TV-kvällarna. Rogivande ändå, på något sätt.

Och vips var det en väska. Nåja, vips och vips…

…och jag har gjort den själv

Den skulle inte vinna någon skönhetstävling om en granskar detaljerna. Men den är läcker och annorlunda, och jag har gjort den själv. Från början till slut!

 

 

 

Våreld

I söndags styrde vi kosan söderut, till Själagott i Fardhem. Där bor syster, svåger och numera också min mor. Det är en fantastisk lyx att ha fått dom så nära, tänk att de flyttat till Gotland!

Vi skulle bistå vid uppeldningen av en massa ris som legat och väntat hela vintern, och det blev ju en perfekt dag för det. Solen sken från en knallblå himmel, det blåste endast en lätt vind och det smakade jättegott med kaffe och ostmacka utomhus. Säsongspremiär!

Som kronan på verket innan vi for tillbaka hem morsade vi också på familjens nytillskott, 4,5 veckor gamla. Så söta att en fullkomligt smälter.

En härlig dag med massor av frisk luft, så skönt.

Lyxfredag

Som vanligt ett par timmars arbete på förmiddagen, denna marsfredag med aprilväder. Med mina nya mått mätt intensiva timmar, då jag brottades länge och mödosamt med sånt som jag förr raskade av rutinmässigt på några minuter. Svårt att förklara hur några papper så totalt kan förvirra mig, jag har svårt att få ordning på dom och förstå vad jag ska göra med dom. För att inte tala om att förstå vad det står på dom! Allt tar mångdubbelt så lång tid som förr.

Och detta mödosamma tar på krafterna, även det är lite svårt att både förstå och förklara. Men det känns efteråt.

Eftermiddagen bjöd på nagelfix, Lotta och jag hade slagit ihop våra tider och åkte ut till Monica för att bli vårfina. En härlig, skrattig och pratig eftermiddag med extra guldkant.

När jag kom hem var jag milt sagt helt slut. Hur roligt och trevligt det än var, så hade intrycken haglat i åtskilliga timmar, och min hjärna sa stopp. Så hur kunde jag tro att jag skulle kunna gå på Coop Gotlands rockfest Döskallen också på kvällen? Jodå, vi hade köpt biljetter.

Jag vill för mycket, och glömmer att jag inte kan.

Det blev soffan i stället, och tidig sänggång trots att det var fredagkväll. Men med ett nöjt leende på läpparna efter eftermiddagens påfyllning av girlpower.

Tuffare än jag trodde att komma tillbaka

att komma tillbaka

Jag har i hela mitt vuxna liv varit en person som ångat på. Jag har ofta kört över mig själv, något jag börjar förstå nu. Det har inte varit så viktigt vad jag känt eftersom det har funnits så mycket att göra och ta tag i, jag har för enkelhetens skull inte känt efter så noga. Som jag skrivit om tidigare, så har jag tyckt att det blir alldeles för lätt att falla in i gnäll om en börjar känna efter hur saker och ting känns.

Det är helt klart en av orsakerna till att jag i dag befinner mig där jag gör. Jag tränar nu på att känna efter, att inse att jag inte gnäller när jag berättar hur jag mår, och det händer att jag drabbas av en stark känsla av självupptagenhet. Men: träna träna. Öva öva. Acceptera acceptera.

Att komma tillbaka…

I skrivande stund har jag under nästan två veckor varit “bara” 75% sjukskriven, och är tillbaka i någon sorts arbete på 25%. Det blir ju inte mycket till arbetsinsats på två timmar per dag, ska erkännas. Men tanken är att jag ska gå till kontoret, umgås med arbetskamrater och utföra lite enklare arbetsuppgifter. Just nu består dessa i att rensa mitt rum, något som är jätteskönt och oerhört befriande. Ja, nästan nödvändigt känns det faktiskt.

Jag har ju upptäckt saker under de här dagarna. Som att jag till exempel är i någon sorts identitetskris. Den Maria jag “alltid” har varit och som jag identifierar mig med, har alltid haft fullt upp med arbete, uppdrag och saker där jag har behövts. Det har varit kvällar och helger med arbete, väldigt lite tid för mina personliga och privata intressen. Jag har ju gillat det, så jag klagar inte. Men nu då – jag är hemma varje kväll. Det är verkligen jätteskönt, eftersom min energi inte räcker till för att göra saker på kvällarna, men konstigt samtidigt. Den Maria jag känner sedan gammalt har antingen möten på bortaplan, eller också har hon arbetsuppgifter att göra på kvällarna. Nu har jag jättemycket tid för mig själv, mitt mående och mina intressen. Det är svårt att ömsa skinn. Gör nästan lite ont, faktiskt.

…till vadå?

Det är också så att jag behöver ha klart för mig vad det är jag ska “tillbaka” till. Jag vill inte tillbaka till den gamla livsstilen, eller mitt gamla förhållningssätt. Vill jag tillbaka till mina gamla uppgifter? Vet inte.

Klockallergi

En annan upptäckt jag gjort är att jag är näst intill allergisk mot att passa tider. Jag jobbar med att ha ett lugn inombords, att mota bort stresskänslor och ta en sak i taget. Allt det där går rätt hyggligt mestadels, mycket tack vare medveten träning. Men om jag vet att jag har en tid att passa, sätter stressen in. Helt galet. Den gamla Maria hafsade över mycket som rörde henne själv för att snabbt komma vidare till det som väntade på att bli gjort; toabesöken måste gå fort, att äta var också något som raskades av fortast möjligt och jag duschade och sminkade mig så fort jag kunde och la nästan aldrig någon omsorg på det.

Min träning på att vara mer närvarande i nuet innefattar att göra saker med omsorg, inklusive det som rör mig själv. Men om jag då vet att något väntar runt hörnet, klarar jag liksom inte av att känna ro och göra det omsorgsfullt. Jag får stresskänslor, klarar knappt av att något eller någon väntar på mig. Det kan räcka att det är något som ska hända under dagen, så rubbar det min sinnesfrid.

Kroppen och sinnet protesterar lite

De senaste veckorna har en del av mina gamla fysiska symptom kommit tillbaka, något som både retar mig och gör mig lite ledsen. Den yrsel som alltsammans började med har jag varit lyckligt fri från de senaste månaderna, men nu har den kommit tillbaka om än lindrigare. Jag känner oro vissa kvällar när jag ska sova, och har fått tillbaka en stickande klåda på huden ibland. Vissa dagar och stunder övermannas jag över en trötthet och uppgivenhet så stor att jag har svårt att hantera den, och visst kommer det också stunder när jag känner mig riktigt ledsen.

Det här är nog det bakslag som läkaren sa skulle komma nästan lika säkert som ett brev på posten, så jag är inte särskilt orolig. Det känns ändå bra att få börja gå tillbaka i ett så här sakta mak, och att få så mycket tid för mig själv och mina egna intressen. Jag är lyckligt lottad, men kan konstatera att det blev tuffare än jag både trott och hoppats på.

Eremitkräfta eller fjäril

Jag är rätt sårbar just nu. Hudlös. Värnlös. Ett lätt byte. Jag är i ett mellanrum.

Min läkare liknade mig vid en eremitkräfta. När dessa byter skal kan de inte som andra skaldjur skapa sitt eget, utan måste hitta ett nytt. Medan de söker efter det, är de skallösa och ett lättåtkomligt byte. Precis som jag just nu. Jag har kravlat mig ur ett gammalt hårt skal som var en Maria som strävade framåt, framåt, blind och döv för sina egna behov men väldigt mån om att bistå omvärlden. Jag försöker att inte döma henne, hon använde en strategi hon hittat som mycket liten. Den funkade i 50 år, i alla fall.

Men min egen liknelse på det jag genomgår är en annan, i mitt tycke vackrare (jag är nämligen skaldjursallergiker, haha). Jag har levt som en larv i alla år, ömsat skinn några gånger, men i övrigt tämligen självutplånande larvat runt. De senaste månaderna har jag levt i en puppa, och nu håller jag på att utvecklas till en vacker fjäril. När jag är klar ska jag bara flaxa omkring och vara vacker, sprida glädje och göra det jag vill! Eller nåt liknande. Åtminstone tycker jag bättre om fjärilar än kräftor…

Klart står i alla fall att det liv jag är på väg tillbaka till kommer att vara annorlunda än mitt tidigare. Därför att jag kommer att vara annorlunda. Jag har en lång och krokig väg att gå, men är fast besluten att klara det. Med hjälp av en kärleksfull omgivning kommer det att gå.


Är du intresserad av mer ur min resa in i och ut ur utmattningssyndrom, så finns allt att läsa under fliken “Min resa mot balans

Perpetuadagen motar bort vintern

Jag har ett litet knep för att öva uppmärksamhet och som också förhindrar känslan av att dagarna bara rusar iväg, lite grann. Jag gör det inte jämnt, men så ofta jag kan och kommer ihåg. Det är busenkelt!

Landa i dagen

På morgonen medan jag mornar mig, påminner jag mig om vilket datum det är. 7 mars, är det idag. Landar i det, en stund. Tänk, att en hel vecka har gått av mars redan! Ljuset kommer, den här morgonen behövde vi inte tända några lampor. Så kollar jag vem som har namnsdag; idag är det Camilla. Då kommer jag förstås att tänka på ett par Camillor jag känner.

Sen lite bonus på det; jag har en app som heter “Årets dagar”. Det är Nordiska museet som står bakom den, och den är både rolig och lärorik. Där har de skrivit historiska fakta om olika dagar på året, massor som jag inte hade en aning om.

Idag den 7 mars, är det Perpetuadagen (jag har slagit upp att det uttalas Perpétua). Nordiska Museet skriver: I en uppteckning från 1830 framgår att Perpetuadagen slutgiltigt motar bort vintern: “Vad Bloses bråtat Perpetua förstör, i havet hon varma stenar strör“. (Bloses kommer från Blasiusdagen 3 februari, och ansågs innebära blåst och kyla som Perpetua alltså bryter för att i stället komma med värme).

Det är väl alldeles otroligt hoppfullt!

Följdfunderingar

I mitt fall kommer nästa fundering som ett brev på posten; vem sjutton är Perpetua? På Wikipedia hittade jag svaret; Perpetua är ett helgon inom romersk-katolska kyrkan, hon och hennes slav Felicitas led martyrdöden på grund av sin kristna tro, och dödades den 7 mars år 203. Stackars Perpetua var bara 22 år. Men nu tjänar hon alltså som ljusbärare åt oss!

Så det här är ingen vanlig onsdag, mina vänner. Det här är den 7 mars, Perpetuadagen då vintern slutgiltigt motas bort och då Camilla har namnsdag!

Det är inte varje morgon en får sig såna här berättelser till livs, men att bara stanna upp och tänka på vilket datum det är och kolla vem som har namnsdag funkar för att stanna tiden lite grann. Prova!

Börjat gå till arbetet

börjat på arbetet

Om du är nyfiken på att läsa mer om min resa mot balans, finns inläggen samlade här.


Så satt jag där igen idag, på arbetet vid mitt skrivbord på ABF. Min tid består inte längre enbart av sjukskrivning, utan den börjar lösas upp och ge plats för en stillsam återgång till arbete. Nu ska jag i några veckor arbeta 25 % för att känna mig för.

Arbetet börjar försiktigt

Jag var stressad inför jobbstarten. Trots att jag har norra halvklotets bästa kollegor och handledare, som behandlar mig med ömsom silkesvantar ömsom hårda nypor (det senare när jag inte förstår mitt eget bästa), jag får ta allt i min egen takt och det finns inga som helst krav på mig just nu. De har bäddat för att min återkomst inte ska vara så dramatisk och uppseendeväckande, något jag också uppskattar. Trots allt det, att jag har det löjligt bra förspänt, och trots att jag visste att jag egentligen bara behövde åka dit, dricka kaffe och sitta vid mitt skrivbord ett par timmar, var jag stressad.

Sannolikt beror stresspåslaget på att jag med huvudet redan är längre fram i tiden än i dag. Jag börjar redan fantisera om hur det ska bli när jag är tillbaka på heltid. Jag behöver sannerligen lära mig att vila i det jag har, och sluta planera så förbannat. Jag är på något sätt planeringsförstörd.

Två timmar om dagen ska jag nu åka till kontoret, umgås med arbetskamraterna och ägna mig åt arbetsuppgifter som inte har någon deadline. Vi har en del sånt som är sorgligt eftersatt och skulle behöva göras något åt, men som vi aldrig har hunnit med. Perfekt arbete för en förvirrad och hjärntrött Maria! Men allra först ska jag rensa mitt kontor på prylar, böcker och papper. Jag behöver luft omkring mig, jag behöver starta på ny kula. Den rensningen ska få ta den tid den tar, jag ska göra det utan stress och utan alltför höga förväntningar på mig själv.

Se, en sån fantastisk vårbukett som stod på mitt skrivbord i morse. Fina Synnöve och Lotta!

börjat på arbetet

 

Vinterlandskap och kattungar

Lördagen bjöd på en liten bilutflykt i vintern. Vi ville åka och titta till landet, och fylla på mat till fåglarna, och samtidigt passade vi på att hälsa på Själagott i Fardhem för att säga hej till de senaste familjemedlemmarna.

Vi matade fåglarna och sopade av verandan det mesta snön. Sen stod vi en lång stund i den öronbedövande tystnaden som skogen och snön åstadkommer, och lyssnade till snöflingornas fall. Helt magiskt.

Lilla fina Elsie med sina 11 dagar gamla “kattvalpar”. Se, så olika de är. Naturens under! Den röda har i skrivande stund inget nytt hem tingat, kan ju vara bra att veta… Hör av dig till mig om intresse finns!

Att gilla sin kropp

att gilla sin kropp

Tänkte mig några rader om det här med relationen till sin kropp. En inte alldeles okomplicerad sak, tycker jag.

Först: jag vet att det finns dom som anser att jag blottar mig för mycket här på bloggen. Att jag berättar för mycket, att jag är alltför personlig. Jag har tidigare skrivit om det där med att vara personlig kontra privat, så det är redan avhandlat. Men jag vill än en gång påpeka att jag väljer hur mycket jag lägger ut här och vad jag skriver. Jag väljer att vara personlig. Om jag skulle behöva tänka på att slipa ner mina inlägg till att bli mer allmänna så skulle det inte längre vara jag, och bli tämligen ointressant läsning för dig och minst lika ointressant för mig att skriva. Eftersom det är min blogg, skriver jag precis vad jag vill.

De som tycker att jag är alltför personlig, kommer inte att gilla det här inlägget, men då är det bara att sluta läsa.

Att åldras

Jag har ju i princip inget emot att åldras, jag brukar alltid säga att alternativet inte är något vidare. Det är på ett sätt skönt att bli äldre, det följer så mycket bra med det. En blir klokare och mer erfaren. Referensramarna är vidare än förr, och med åren kommer insikter som tidigare inte funnits. Bland annat att det inte har någon betydelse vad omgivningen anser.

Men det finns saker med åldrandet, och då kanske speciellt som kvinna, som jag har haft svårare att hantera och komma överens med. De kroppsliga förändringarna. Jag höll på att skriva “det kroppsliga förfallet”, men det är inte riktigt så ändå. Dock går det inte att bortse från att det är stora förändringar. En del smyger sig på, andra händer över en natt. Eller det känns åtminstone så. Gemensamt för dom alla är att de är oundvikliga och bara att acceptera. Helst också gilla, även om det ibland kan verka mycket begärt.

Min kropp började förändras för nio år sen ungefär. Vid pass 47 års ålder bestämde sig min kropp och knopp för att var dags för klimakteriet. Jag förstod det nog inte riktigt först att det var det som hände – eftersom det aldrig pratas om klimakteriet speciellt mycket så var det inte precis något jag tänkte på skulle komma. Men 2010 skrev jag ett blogginlägg som bland annat handlade om det här, som jag i dag läser med stort intresse.

Sedan dess, alltså i nio år, har jag befunnit mig i klimakteriet, i olika stadier. Under de senaste åren kryddat med en begynnande och så småningom om fullt utvecklad utmattning dessutom. (Jag beklagar mig inte! Jag beskriver.)

Den mentala och psykiska delen av allt det här lämnar jag därhän, däremot är det kroppen. Den kroppen.

En kropp i förändring

Vi har inte varit HELT on speaking terms de senaste åren, min kropp och jag. Jag har i omgångar gått upp i vikt utan att ha förändrat vanor, vilket är oerhört frustrerande. Om det hade handlat om att jag blivit helt försoffad i kombination med att jag hade börjat äta mer och osunt i form av en massa socker och annat skräp, då hade jag ju själv varit orsaken. Men att oförskyllt öka fettlagren på kroppen är frustrerande. Det hände i början av klimakteriet att jag gick upp nästan 20 kg på relativt kort tid, och lika märkligt gick jag sedan ner nästan lika mycket igen. Utan att göra något speciellt! Det är inte kul att inte ha makten över sin kropp.

Visst, det är inte onaturligt att gå upp några kilo med åren antar jag. Jag inser att jag inte kan se ut som när jag var 20 år, men någon måtta tycker jag ändå att det kan vara.

att gilla sin kropp fredspipa

Rökt fredspipa

På senare år har det smugit sig på för många kilon igen, och det har tidigare gjort mig obekväm. Kruxet för mig i min situation just nu (utmattningssyndrom) är ju också att om jag ska försöka gå ner i vikt så blir det också något som är en prestation. Då måste jag skapa nya vanor; äta mindre och röra mig mer, och jag vet av erfarenhet att det krävs mer än förr åt båda håll om det ska hända något. Men jag ska inte ägna mig åt prestationer längre, sånt ska jag sluta med. Även om det är störigt när magen tar emot vid framåtböjningarna i yogan, haha.

Så nu har jag bestämt mig för att inte vara obekväm längre, utan förlåta min stackars kropp som jag klankat på så länge. Den tjänar mig ju ändå väl. Den är hygglig i övrigt. Så jag har rökt fredspipa med den, och börjat tänka snälla tankar om den i stället. Alla blir så mycket gladare då, och livet blir faktiskt lättare.

 

Jag vill betona att det här handlar om mig, och min kropp. Det är ingen allmän värdering av vad en ska väga eller hur en ska se ut. Jag kan bara relatera till mig själv. Vi har alla väldigt olika förutsättningar och också olika förhållningssätt. Jag har stor respekt för det, och värderar och dömer ingen annan för vare sig utseende, vikt eller vad en själv anser om det.

 

OS och semi-influensa. Eller nåt.

OS och semi-influensa

Förra veckan blev en jättekonstig vecka, eftersom jag var lite sjuk. Eller ganska dålig, men svårt att sätta någon sjuk-etikett på det. Fick galet ont i kroppen, precis så där influensa-ont du vet, men utan hög feber. När jag kollade tempen någon dag senare visade det sig att jag hade liiite feber, men det räcker för att däcka mig.

En “släng av” influensa?

Ingen förkylning, ingen hosta, däremot en elak huvudvärk som inte gick över. Att vakna med huvudvärk är inte kul! Sätter liksom ribban för dagen… Nej, jag var bara ett skrutt förra veckan. På anmodan av Lotta köpte jag ColdZyme för att hindra en eventuell förkylning, jag vilade jättemycket (hade inget val) och efter några dagar hade kroppen slutat göra ont. Och i morse vaknade jag utan huvudvärk för första gången på nästan en vecka. Så nu finns det hopp om livet igen!

Det blev ju en hel del OS-tittande då, förstås. Det hade det säkert blivit ändå, men extra soffhäng måste jag ju medge att jag ägnade mig åt i min bedrövelse. Det, och så virkning och lite läsning. Inser när jag skriver det, att det inte är så stor skillnad mot andra dagar nu under min sjukskrivning, haha.

Jag har alltid hävdat att en inte kan ha en släng av influensa. Antingen har en det, eller också inte. Men faktum är att jag nog måste ändra på den uppfattningen – jag tror faktiskt jag hade “en släng”!

OS och semi-influensa
Min mysterievirkning in progress. Avancerade färgkombinationer gör att det gäller att hålla reda på vad som är vad…

 

Området kring min fåtölj liknar närmast en krigsskådeplats, men här har jag liksom hängt en vecka… fjärrkontroll och ColdZyme inom räckhåll, hantverket utspritt på övriga fria ytor…

 

Visst är de kul! Passar mig perfekt just nu. Halvt på skämt, halvt på allvar…

 

I lördags hade livsandarna börjat komma tillbaka så pass att jag kunde gå på Queenkonserten med Magnus Bäcklund och GotlandsMusiken. Och VILKET drag det var!
Söndagen bjöd på rätt skönt väder, så jag tog en promenad via Kärleksstigen in till biblioteket. Det är över två månader sedan jag promenerade här, och 4,5 km blev en skön stund i dagsljus.

Temperaturfilt och bag cal – virkning är att meditera

En av de mest avkopplande sysslorna för mig är att virka. Jag har skrivit lite om virkning tidigare, bland annat i inläggen Virkning är varken en trend eller något nytt, Emiliasjalen klar och Mitt allra första alster.

Virkning är hälsa för mig

Nu när jag råder över min egen tid under en period, och till och med är ordinerad att bara göra det jag vill och som ger mig energi, är virkningen en stor del av min tillvaro. Det är en helt sagolik lyx att få sitta i timmar med garn och nål, och se något växa fram. Det är ren meditation.

Crochet-a-long

Just nu har jag två projekt på gång, där jag virkar tillsammans med andra på distans. Dels gör jag en temperaturfilt för 2018, dels ägnar jag mig åt en Marigold bag CAL. CAL står för crochet-a-long, det brukar också kallas mysterievirkning. Det innebär att få beskrivning på ett arbete i omgångar, du vet alltså inte från början hur det kommer att se ut när det är färdigt. Det här vet vi nu bli en väska så småningom, men hittills har vi bara fått två veckobeskrivningar på lite olika rutor. Oerhört spännande att se hur arbetet växer fram!

Det här garnpaketet låg och väntade på mig när jag kom hem från Thailand. Det ska alltså bli en väska…

 

Än så länge har jag dessa tolv rutor, samt tolv nya på gång. Stor spänning över hur den kommer att bli. Dessutom en bra övning för mig som gärna vill ha överblick och veta vart jag är på väg!

 

Temperaturfilt

Temperaturfilten skapas genom att ha olika färgställningar för olika temperaturintervaller. Sen virkas ett varv per dag, med den färg som representerar den temperaturen som varit den dagen. Det finns många olika varianter på det här, men jag har valt en färgskala som motsvarar SMHIs färger på temperaturintervaller, och jag har också valt att ta den temperatur som är klockan 12 varje dag i Visby. Än så länge är den rätt enahanda… Ser fram emot vår och sommar då jag får använda lite gult, orange och rött!

Båda mönstren jag följer, kommer från Favoritgarner. Där kan en även köpa garnpaket för båda mönstren, jag har köpt paketet till bag cal där men har annat garn till temperaturfilten. Detta för att jag hade så mycket av det hemma, så jag valde därför att fylla på det förrådet i stället för att beställa det tänkta garnpaketet från Favoritgarner.

Det roliga är sedan att följa andras arbeten via de Facebookgrupper som finns för ändamålet. Inspirerande, in deed!