En morkulla mindre i Stånga

Födelsedag!

Uppvaktning på sängen av kärleksfull make och yster hund. I övrigt en lugn göra-vad-jag-vill-dag, med många grattis-sms och telefonsamtal. Såna här dagar märks det att man ingår i ett sammanhang, om inte annars. Jag är tacksam för det. Det är grått och dimmigt utanför fönstret, riktig allhelgonastämning. Så vad passar bättre än att kura inomhus med DVD, korsord och lite Dooleys i glaset?

Jag måste verkligen börja promenera mycket mer. Åtminstone i förhållande till hur mycket jag kör bil. I morse när jag var ute med hunden i dimman, så blev jag varse att den mesta tiden jag rör mig framåt, sker i bilen. Det MÅSTE vara så, eftersom jag fick en snabb tanke i huvudet när jag gick där och stirrade in i det vitvåta framför mig. Jag tänkte nämligen: “det är nog bäst att jag slår på dimljusen, för om jag får möte här så ser ingen mig…”.

Inga diagnoser, tack!

Apropå hundpromenader så gjorde Shiva ett fynd härom dagen. Ett krossat fågelägg, som jag efter att ha konsulterat en fågelbok identifierade som ett morkulleägg. Någon större fågel eller annat djur hade antagligen haft kalasfrukost. En morkulla mindre i Stånga i vår, med andra ord. Men samtidigt en påminnelse om livskraft, för äggen är alltså redan lagda och ruvas på för fullt. Förtröstansfullt!

Så här ser en morkulla ut:

Eller så här…: