Året är 1977, och jag är 15 år. Jag deltar i den årliga ljusstöpningen, som mormors syjunta anordnade i källaren hemma hos Aina. Det var tradition, och efter att ljusstöpningen var klar så vankades kaffe med dopp.

Denna junta höll i hop i över 60 år! Sex kvinnor som var ungdomskamrater på 1940-talet och utgjorde ett gäng tillsammans med sina fästmän/äkta makar. Med tiden – och jag kan tänka mig i takt med att de bildade familjer – tunnades nog samvaron mellan paren ut och kvinnorna bildade juntan. De träffades med jämna mellanrum (jag minns faktiskt inte hur ofta, men åtskilliga gånger per år) hemma hos varandra där det bjöds på kaffe med smaskiga tillbehör. Min mormors specialitet var Per-Albin-bullar, eller ”fuskbullar” som jag kallade dom eftersom de var ihåliga. Med sig till juntaträffarna hade de stickningar och broderier, men allra mest bubblade de av prat och skratt. Jag kan minnas när jag var liten och somnade till de tjutande och gnäggande skratten som kom från Britt, Mary, Aina, Maj-Britt, Elsa och mormor!

Jag kan än i dag känna doften av det varma stearinet i sitt vattenbad, minnas den koncentrerade och sköna tystnaden när vi lät langen gå med de uppträdda vekgarnen på pinnarna. Vi turades om att stå vid grytan och doppa. Det gällde att doppa precis lagom länge – inte för snabbt för då fastnade inget, och inte för långsamt för då smälte det som redan fastnat. En lärde sig snitsen till slut! Jag lät faktiskt traditionen att stöpa ljus leva några år i mitt eget vuxenliv, innan det fylldes av en massa annat som knuffade undan allt som inte var nödvändigt men egentligen var så himla berikande och minnesvärt. Jag leker med tanken – tänk att återuppta ljusstöpningstraditionen i mörka november…

(Ber om ursäkt för dålig bildkvalitet, men det ligger lite i sakens natur med ett inskannat, 40 år gammalt färgfoto…)