En av dagstidningarna på ön, Gotlands Allehanda, hade i förra veckan en artikelserie om lokalpolitikernas villkor. Artiklarna baserades på en enkät med hyggligt bra svarsfrekvens, en enkät som även jag har svarat på. Artikelserien är ett utmärkt initiativ, det är bra att sätta sökarljuset på att de lokala politikerna är vanliga människor av kött och blod, med familj, intressen och ett liv utanför politiken. De allra flesta är fritidspolitiker och har detta uppdrag av ett brinnande intresse vid sidan av sina ordinarie arbeten. Även om jag vill tro att de flesta känner till våra – det vill säga fritids- och lokalpolitikernas – förutsättningar, finns en utbredd vanföreställning om att politiker är välbetalda heltidsanställda. Det är fel. Vi har ingen anställning som politiker, vi har ett arvode. De allra flesta endast för de sammanträden de deltar i, en liten del – som jag tillhör – har ett fast arvode för ett särskilt uppdrag. Det kan vara nämndordföranden och regionråd, till exempel.

Eftersom jag är en av dessa lokalpolitiker har jag följt serien och läst artiklarna med stort intresse. Men jag måste säga att jag känner förvåning över hur stor andel av mina politikerkompisar som känner sig hotade på olika sätt. Mina egna svar på enkäten var nästan enbart ”nej” – jag och min familj har aldrig känt oss hotade, vare sig IRL eller i sociala medier. Jag känner heller inte igen diskussionen om det hårda klimatet eller att det skulle vara tuff stämning i nämnderna. Jag kan bara tala för min egen nämnd, Socialnämnden, och där är allt annat än en hård och tuff samtalston. Tvärt om vill jag påstå att vårt samtalsklimat präglas av respekt för varandra och en känsla av ansvar för de frågor vi har att hantera och tillsammans hitta hållbara lösningar på. Som ordförande skulle jag aldrig acceptera ett hårt samtalsklimat, och faktum är att jag i egenskap av den som leder mötena och det politiska arbetet också kan sätta ribban för tonläget. Jag är övertygad om att vi fattar bättre beslut om vi har ett tillåtande och vänligt klimat i gruppen, och det går att ha även med olika politiska åsikter. Det handlar bara om att lägga prestige och stolthet åt sidan ibland, inte ta sig själv på så stort allvar, ha roligt tillsammans och se på vad som är bäst för dem som besluten berör. Ofta har vi samma mål trots olika politiska åsikter, det som skiljer oss åt är möjligtvis synen på vilken väg vi ska välja för att nå målet. Med det inte sagt att vi alltid är överens, inte alls. Men vi visar respekt för varandras olika åsikter.

Och när det gäller biten med att känna sig hotad av medborgarna på Gotland; jag kanske är naiv, jag kanske är både blind och döv. Men jag har verkligen aldrig varit i närheten av den känslan. Kanske är det också så att vi ser på begreppet på olika sätt. Det är klart att jag har varit ansatt av människor med andra åsikter än mina och som har ifrågasatt mina och nämndens beslut. Det har synts i insändare och det har jag hört på telefon ibland, men jag har aldrig betraktat det som att någon varit hotfull mot mig. Vi tvingas ibland fatta beslut som är obekväma och som upplevs som försämringar för somliga. Jag har stor respekt för det, och vi som är beslutsfattare måste kunna ta emot missnöje och motsatta åsikter än våra egna. Däremot tar jag självklart avstånd från personliga påhopp och rena dumheter som jag vet att en del varit utsatta för, det bottnar ofta i okunskap och leder ingen vart.

Jag vill verkligen inte förringa mina politikerkompisars upplevelse av att känna av otrygghet eller känna sig påhoppade/hotade, jag kan bara konstatera att jag själv kan skatta mig lycklig som (än så länge) aldrig behövt uppleva det eller känna så.