Jag har suttit hemma och arbetat idag, och passade då på att följa Riksdagens öppnande, med valet av talman. Det parlamentariska läget är ju minst sagt kinkigt, med Sverigedemokraterna som vågmästare. Mona Sahlin satt ordförande i sin egenskap av ”ålderman” i Riksdagen, eftersom den ordinarie talmannen var en av kandidaterna till posten under kommande fyra år.

Det blev slutna omröstningar, vilket innebär en omfattande procedur. Alla 349 ledamöterna ska lägga en lapp i ett kuvert, som sedan ska öppnas ett och ett av en person, läsas upp av ordföranden, och räknas av ytterligare personer. Mona Sahlin tog emot, läste, räckte vidare. Tog emot, läste, räckte vidare. Tog emot, läste, räckte vidare. I all evighet, kändes det som. Två gånger, eftersom proceduren upprepades vid valet av andre vice talman där Sverigedemokraterna hade ett eget förslag.

Det första valet hade man ingen aning om hur det skulle gå, men det andra valet kändes lite enklare att tippa. Ännu tydligare blev det när hon hade läst upp röstsedlarna en stund, då hon hade sagt ”Ulf Holm” ett evinnerligt antal gånger. Till slut blev det så monotont att hon nästan snubblade på namnet. Det stod klart för alla hur det skulle bli, och jag tror att Mona helst av allt skulle vilja säga: ”Nej, nu ser vi alla vartåt det bär, vi behöver inte hålla på längre”. Men så fungerar det inte i en demokrati. Där ska man löpa hela långa linan ut, det får ta hur lång tid som helst.

Men ändå. Hela den där proceduren är så vacker på något sätt. Turordningen. Allas rätt att lämna sin röst. Rättvisan. Respekten. Reglerna. Vi ska vara stolta och tacksamma över vår demokrati!

Foto: Holger Staffansson, bild från Riksdagens hemsida