Jag har förtroendet att få leda Socialnämnden på Gotland, som dess ordförande. Ett hedersamt men just nu mycket svårt uppdrag. Region Gotland står inför jättestora besparingskrav under innevarande och närmast kommande år, vilket gör att vi ute i nämnderna alla måste dra våra strån till stacken.
Många av socialtjänstens verksamheter lyder under olika lagar, och reglerar på så sätt vad vi som region/kommun är ålagda att erbjuda våra medborgare. I Socialtjänstlagens portalparagraf står att läsa:
”Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas
- ekonomiska och sociala trygghet
- jämlikhet i levnadsvillkor
- aktiva deltagande i samhällslivet.”
Under våra vingar ska bland andra barn som far illa, missbrukare, gamla, familjer utan löneinkomst, personer med funktionsvariation finna hjälp, stöd och skydd. Det är vår skyldighet att tillhandahålla, och naturligtvis också en självklarhet i vårt välfärdssamhälle. Varenda människa – oavsett behov – ska kunna känna sig trygg med samhällets stöd.
Detta har vi i den ena vågskålen. I den andra vågskålen tronar kraven på kostnadsminskningar. Dessa är så högljudda, påstridiga och tunga att det är omöjligt att ens för en stund glömma dem eller lägga dem åt sidan. De pockar på ständig uppmärksamhet, och får till följd att varje gång vi fattar ett beslut om att hjälpa en medborgare i behov, så häftar vi samtidigt på oss starka skuldkänslor för att vi överskrider vår budgetram.
Men saken är den, att vi har inget val. Alla har rätt till – och ska självklart ha – nödvändigt stöd.
I vissa tider kan det vara budgetramen för försörjningsstödet (eller ”socialbidrag” som det slarvigt kallas ibland) som inte räcker till. Andra perioder har det hänt att det är äldreomsorgens kostnader som rusar lite för fort. Just nu är det inget av detta, utan nu ser vi hur kostnaderna för omhändertagande av barn stiger alldeles för mycket i förhållande till vilken ram vi har. Dels ökar andelen som har behov, dels ökar kostnaderna för placeringar.
Vi politiker i Socialnämnden har ett fullständigt mission impossible, under rådande omständigheter. Vi gör allt vi kan; granskar vilka verksamheter som inte är lagstadgade, bedömer om dessa skulle gå att skala ner eller bort UTAN att det kostar pengar i någon annan ände eller i en framtid, vi jämför kostnader i olika driftsformer… Förvaltningens tjänstepersoner gnetar. Medarbetare i de olika verksamheterna arbetar som galningar för att hålla kostnader nere. Men det väger lätt, för i den andra vågskålen hojtar besparingskraven öronbedövande.
Jag efterlyser en diskussion om vad vi anser att vår välfärd är värd. Hur mycket får den kosta? Vad är vi beredda att förändra, för att varenda unge, varenda gammal, varenda sjuk, varenda person med funktionsvariation, varenda arbetslös ska kunna känna sig trygg och omhändertagen?
Hur vill vi prioritera?
14 september, 2016 kl. 16:18
Ja det du beskriver är en tuff situation för alla som vill göra rätt och ett bra jobb. Tyvärr tror jag att Gotland måste våga stänga små enheter, skolor mm, dels för att minska kostnaderna men också för att få en kvalitativt bättre verksamhet. Sedan vet jag, från SKL bland annat, att kommunerna saknar full kostnadstäckning för de barn som kommer från andra länder och där har ju ni tagit ett stort ansvar. Sjukvården är väl som vanligt underfinansierad och där skulle ni kanske tjäna på att bli region med Sthlm. Det tyckte i alla fall jag och några tjänstemän när vi utredde frågan 2008.
Lena
14 september, 2016 kl. 19:38
Det du pekar på Lena är ju just det som är så viktigt – att ha helhetsperspektivet. Men så svårt samtidigt. Ingen förvaltning/nämnd är en ö, alla hänger vi samman för medborgarnas bästa.