Det är måndag, och därmed gästernas dag här på bloggen. Jag öppnar upp för dig att bidra med dina alster hos mig, du som har saker på hjärtat och gillar att skriva, men ännu inte har någon egen blogg eller annat forum. Bara mejla mig om du vill vara med!

Idag möter vi Janica Sörestedt. Jag träffade Janica första gången för 16 år sedan då jag kom till Gotland och började min anställning på ABF Gotland. Janica arbetade i samma hus, så vi hade många gemensamma beröringspunkter. Nu följer vi varandra mest på avstånd, så där som det lätt blir med tiden. Här gör sociala medier underverk! Janica skriver om sin senaste träningsresa som ägde rum alldeles nyligen. Hon har ännu ingen egen blogg, så är du intresserad av kontakt får det gå via mig. 

Välkommen, Janica!

Jag tassar mellan rummen, ställer tillbaka saker och ting på sin plats. Lyssnar på regnet och vinden utanför. Lägger in en ny hög med kläder i tvättmaskinen. Ja, jag har precis kommit hem från en resa, inte mitt livs resa – den kan jag kanske berätta om vid ett annat tillfälle. Jag har varit på en kom i form resa på Rhodos, en resa som blev så mycket mer än bara träning. Visste inte riktigt vad jag kunde förvänta mig men jag var så himla taggad inför resan. Att jag dessutom skulle få uppleva det här med den finaste av vänner gjorde inte saken sämre. Av de 117 deltagare som var med fanns det flera stycken som reste själva och därmed blev placerade i rum tillsammans med helt okända människor. Modigt tycker jag men inget som jag skulle vilja.

Temat var hälsa och friskvård, inspiration och möjligheter att börja ta nya steg i livet. Så nog förstod jag ungefär vad veckan gick ut på. Ändå blev det, för mig, både en fysisk utmaning men också en resa in i mig själv. Jag tillhör dem som tror att livet i sig är en enda lång resa, att ingen människa är ”färdig” utan att vi ständigt har möjlighet att utvecklas och att lära nytt.

Min vän och jag var rörande överens om att skippa yoga, dans och aqua fun i det digra programmet. De flesta av våra medresenärer valde just dessa pass och tyckte det var fantastiskt. Vi valde i stort sett bara svettiga fyspass och det är svårt att beskriva hur kroppen känns efter fem pass om dagen, jag skämtar inte men vi svettades från det att vi gick upp och sprang morgonrundan fram tills kvällsduschen inför middagen. Dag tre var tung och det mesta kom att handla om ett tillräckligt tjockt pannben för att släpa sig iväg på passen.

Men det hann vända och den sista dagen med pass såsom triathlon, stark i balans och Gunnars special var vansinnigt roliga och svettiga. Och jag är så lycklig att min trasiga motsträviga kropp kunde genomföra den här veckan. Men jag lärde mig två saker genom träningen. Det ena att jag är väldigt stark. Det trodde jag inte. Och det andra att jag är duktig att peppa, stötta och lyfta andra människor. Se till att hålla ihop gruppen och ge även de sämsta en möjlighet att lyckas. Fick faktiskt frågan om jag jobbade som personlig tränare. Och det gör mig stolt, alla år som jag arbetat med ledarskap och människors utveckling har uppenbarligen satt sina spår.

Programmet innehöll dessutom flera olika föreläsningar av mer eller mindre kända människor. Gunnar Söderström, personlig tränare och naprapat gav en föreläsning utöver det vanliga. Han pratade om att i vår hjärna finns det 10 % som vi kan kontrollera, övriga 90 % innehåller en mängd saker som inte är kända för oss. Kompetenser och förmågor som de flesta av oss aldrig kommer att använda oss av. För honom handlade det om att ingenting är omöjligt, vi måste bara träna oss på att plocka fram saker inom oss själva. Om jag tänker att jag inte kan skriva det här blogginlägget (har aldrig gjort det förut) så är det ganska självklart att jag inte heller kommer att sätta mig och börja skriva. Men om jag bestämmer mig för att be min hjärna om hjälp i tron att jag faktiskt kan så kommer jag också att lyckas. Ask and you shall recieve! Han beskrev det som att man har en liten inre hund som springer iväg till hjärnans alla olika mappar och hämtar det vi ber om. Vi måste bara träna oss i att be den lilla hunden.

Jag tolkar hela hans föreläsning som att vi alla är fyllda av en mängd fantastiska kompetenser och förmågor men de flesta av oss kommer aldrig att veta om det eftersom vi förutsätter att vi inte kan. Genom att ändra tankesätt och tro att vi kan och försöka så kommer vi också att lyckas med det vi verkligen vill. Detta fick mig att fundera över mig själv. Är det så att min största begränsning inte är ett utmattat psyke eller en värkande kropp utan jag själv? Att sättet jag ser på mig själv inte är uppbyggande utan hindrande? Vi fick uppleva fler fantastiska och utlämnande berättelser som sammantaget blev grunden för många långa samtal med min vän under veckan. Och jag lär grunna vidare, kanske under något träningspass….

Janica Sörestedt