Min löpträning har legat lite lågt sista tiden, till och med mitt promenerande. Skälet är att jag har något litet vajsing på vänsterbenet, eller möjligen höften/rumpan. Det är lite svårt att både lokalisera och identifiera, men vissa dagar är jag rent invalidiserad. När jag promenerar en längre sträcka orkar benet inte med riktigt, utan jag börjar släpa det efter ett tag. Foten domnar bort på undersidan. När jag har suttit länge hemma eller på jobbet haltar jag svårt de första stegen. Mycket egendomligt.
Sen jag sprang 7 km-etappen på Visby halvmarathon i slutet av juli, har jag därför inte löptränat alls. Men om en vecka ska jag springa Blodomloppet, så jag kände att jag måste testa. Ikväll gjorde jag det, och jag tog mig runt 6 km. Fast på slutet släpade jag mig runt, för mitt ben levde ett eget liv… Nu när jag sitter här ilar det i rumpan, och den somnar!
Den här diagnosen vågar nog ingen sig på, så jag låter det hela bero och hoppas på att det går över!
20 augusti, 2009 kl. 05:20
Hur lat har jag inte varit i sommar! Ingen yoga jag som skulle solhälsa på verandan, kan inte ens skylla på att den ruttnade och revs, jag har ju en till!
Men i morgon är det dags!
19 augusti, 2009 kl. 15:09
Jag och min stora trut…
19 augusti, 2009 kl. 12:02
Eva – yogar gör jag lite sporadiskt just nu, mitt emellan olika sommaryogor och att höstterminens ordinarie pass ska börja. I kväll ska jag prova en ny arrangör, i ett pass ashtanga! Ska bli riktigt skönt att komma i gång på riktigt. Än du då?
Annika – jag tror också att psykopaten skulle hjälpa bäst. Om inte annat så vill jag nog springa ifrån honom så fort som möjligt! Och du – glöm inte att du ska börja yoga nu i höst!
18 augusti, 2009 kl. 20:10
Jag skulle satsa på psykopaten! Eller en kiropraktor – min gjorde underverk med i stort sett hela min kropp…
18 augusti, 2009 kl. 19:57
Stackars! Hur går det med yogan då???
18 augusti, 2009 kl. 19:19
Ja, det tror jag också, att något ligger i kläm. Tänker anlita en psykopat… nej naprapat menar jag!
18 augusti, 2009 kl. 19:17
Man kommer långt med viljan… men ibland lever kroppen sitt eget liv och då är det nog bara att lyssna på den!
Låter som något som ligger i kläm! Hoppas det går över snart!
Kram