Jag är en hängiven yogini, alltså utövare av yoga. Men av olika anledningar har jag nu inte gjort ett yogapass sedan början av december. Jag är dessutom beskaffad så, att jag är mycket disciplinerad och – som sagt – hängiven det jag har bestämt mig för, men om det av någon orsak brister eller håller upp, då kapitulerar jag lika lätt. Trots att jag vet att min onda kropp beror på yogabrist. Trots att jag vet att inget får mig att må så bra som att yoga. Trots att jag vet att det räcker att bara göra några solhälsningar för sig själv på kammaren. Plättlätt. Trots allt detta lägger jag bara av.

Nej nej, jag har inte slutat, har bara ett gigantiskt långt uppehåll. Nu har jag dessutom varit på semester. Som om det vore en ursäkt.

Jag och yoga hör ihop. Är som yin och yang. Som sol och måne, Knoll och Tott, Bill och Bull. Som skruv och mutter. Men ändå kommer jag liksom inte i gängorna. Startsträckan är gigantisk.

Läste vännen Evas blogg i morse, där hon resonerar kring aktiva val. Jag gör ju ett synnerligen aktivt val att låta bli att yoga. Hur smart är det?

I morgon onsdag ska jag gå på första yogapasset på länge. Nu väljer jag att betrakta det som en start på att komma i gängorna igen. Yogagängorna!