Det finns mycket i att vara politiker som är svårt; inte minst att sköta det på en deltid som jag gör – eller som i de allra flestas fall helt på sin fritid. En av de svåraste uppgifterna tycker jag är balansgången mellan behov och kostnader. I Socialnämnden som jag representerar är det mesta av verksamheten lagbunden; äldreomsorg, omsorgen om personer med funktionsvariation, omhändertagande av barn och unga som har det svårt, etc. Det mesta av det är vi ålagda att ta hand om och göra vårt bästa med, och det är naturligtvis också helt rätt. Välfärd och trygghet oavsett var en befinner sig i livet är oerhört viktigt och allas rätt.

Men när tiderna förändras och problemen ökar i mycket högre takt än budgetnivån, blir det riktigt svårt. När antalet orosanmälningar mot barn och unga som far illa ökar, men inte den pengapott vi har, till exempel. Hur gör en då? Struntar i att hjälpa? Bryter mot lagen? Lämnar barn vind för våg?

Nej.

Självklart fortsätter vi att fatta beslut som innebär att var och en som har ett behov får det tillgodosett i mesta möjliga mån. Allt annat vore fel, inte minst om åtgärden är lagstyrd, som sagt.

Men då uppstår den situation som hände 2015, nämligen att vi använt mer pengar än vi haft. Region Gotlands revisorer gillar förstås inte när sånt sker, och har skrivit en anmärkning till årsbokslutet om detta. Det de ogillar mest är att vi inte flaggade för att vi skulle behövt mer pengar när vi såg vart prognosen barkade iväg. Lättare sagt än gjort i en åtstramningsekonomi där vi fått stränga order om att hålla nere kostnaderna.

Allt det här diskuterades vid det senaste Regionfullmäktigesammanträdet, där jag fick svara på kritiken från revisorerna. Det som känns mest orättfärdigt i sammanhanget är inte revisorernas anmärkning, det är deras uppdrag att hålla ögonen på hur vi sköter vårt fögderi, utan när antagonister förfasar sig över min och nämndens ”lättsinnighet” och ”slarv”. Såna insinuationer – och ibland klartext – gör mig riktigt förbannad, eftersom jag vet att vi gör allt vi kan för att hjälpa människor som har det svårt. Vi har att på bästa sätt använda skattebetalarnas pengar, och SLARVAR inte bort pengarna!

Nåväl, jag fick springa upp och ner i talarstolen några gånger för att bemöta och besvara, men också förklara och försvara, vår ekonomiska situation. Jag överdriver inte om jag säger att vi har ett mission impossible i dagsläget.