I helgen var vi på Stockholms Stadsteater och såg Våra drömmars stad.

Redan titeln på föreställningen avslöjar att Per Anders Fogelströms berättelse i den välkända ”stad-serien” presenteras i ny tappning, originaltiteln är ju Mina drömmars stad. Den som förväntar sig en traditionell pjäs med en kronologisk berättelse om Hennings och Lottens liv kommer att bli förvånad.

Henning och Lotten är förvisso bärande karaktärer, och navet kring vilken föreställningen snurrar är deras dotter Emelie. Berättelsen berättas med stor skicklighet genom skådespeleri, dans, musik och okonventionella scenografilösningar på en avskalad scen. Vi kastas mellan generationer, livshändelser och stadens utveckling, allt vävs ihop på ett listigt vis. Inte minst fascinerades jag av sättet de knöt ihop Stockholms utveckling med nutidens Stockholm och det som händer i staden idag, mer än 50 år efter att Fogelströms berättelse slutar. Det gav en häftig dimension.

Personligen hade jag ibland en smula svårt att hänga med i svängarna, vissa scener kändes för mig lösryckta ur sammanhanget. Det var länge sen jag läste böckerna, och jag hade haft bättre behållning av föreställningen om jag läst om dem innan för att lära känna karaktärerna på nytt. Det hade förenklat för mig att hänga med.

Ändå lyckades de fängsla mig, en stor del av den tre timmar långa föreställningen. Med sin yrkesskicklighet, inte minst. Med scenbilderna, koreografin och bra skådespeleri nästan rakt igenom.

Föreställningen hör inte till dem jag skulle vilja se om, men jag är glad att jag har fått uppleva den. Uppenbarligen lever den kvar i mig eftersom jag nu skriver om den flera dagar efter!