Jag deltar inte i den riktiga världen just nu, känns det som. Ännu en gång är jag inne i en period av oändligt mycket att göra, på det sätt att jag inte ser något slut. Två steg fram gör ett steg bakåt hela tiden, det är ett sisyfosarbete.

Först som sist; jag har ett kanonarbete. Jag är min egen chef, det är fritt, jag kan styra min tid nästan som jag själv vill, jag är också lika flexibel i var jag sitter och arbetar. Jag kan skapa nya verksamheter helt efter eget huvud, Jag har några medarbetare jag ansvarar för, och det är fantastiskt att ha makten (för det anser jag att jag har) att ge dessa personer förutsättningar att växa, både som personer och arbetskraft.

Men – och här kommer gnällavdelningen – det fria och fantastiska arbetet gör det också oändligt. Särskilt i händerna på en perfektionist, som till exempel jag. Ibland önskar jag faktiskt att jag också hade en chef som hade bestämt vad mina arbetsuppgifter bestod i. När jag gjort dom så hade jag gjort det jag skulle, så att säga. Min situation är sprungen ur flera faktorer – det handlar också om att vi har blivit färre på arbetsplatsen, men att jag fortfarande vill att vi ska växa, expandera, utvecklas och bli ÄNNU bättre. Jag sätter stundom en omänsklig press på mig själv, men vet inte hur jag ska komma ur det. Om jag sänker nivån, känner jag inte att jag gör mitt bästa. Och att göra något halvdant är inte jag.

För det allra allra mesta fungerar det. Under åtminstone 75% av tiden har jag mer än näsan – kanske hela huvudet eller till och med överkroppen – över vattenytan. Jag är då i kontakt med mig själv och fixar att vara lite bakåtlutat mellan varven. Men då och då uppstår stress, som nu. Antalet arbetsuppgifter som ska göras är för många, på alldeles för kort tid. Jag är ständigt steget efter både mig själv, andra och alla deadlines. När jag tar itu med en arbetsuppgift sköljer tre nya helt oväntade uppgifter över mig, som plötsligt är minst lika brådskande.

Uppgifterna är av så fantastiskt varierande art. Det är stort och smått i en alltigenom salig blandning. Det är allt ifrån att bestämma bakgrundsfärg på en annons eller huruvida det ska köpas bananer eller clementiner till fruktskålen, till att göra förvaltningsberättelser, bilda bolag och allmänt nätverka. För att inte tala om framtidsvisioner, som jag förväntas ha för min organisation.

Jag är så trött, så trött. Så fort jag stannar upp, avstannar hela min organism. Jag orkar inte möta människor på riktigt, att kallprata är inte att tänka på. Det blir tomt i huvudet när det inte handlar om jobbet. Jag gör det jag måste, men det går inte fort. Jag glömmer och är tankspridd. Jag sover dåligt och har hjärtklappning. Jag uppvisar alla tänkbara symptom på stress och jag är så ofantligt medveten om det. Men jag saknar verktygen att göra något åt det. Jag skulle behöva en chef som såg mig nu, och som med mild stämma, varm blick och fast hand sa: ”Maria, du ser trött ut. Du har gjort ett kanonjobb, och kan behöva vila ett tag. Åk nu hem och ta ledigt några dagar, jag tar hand om det här”.

Fast – jag vet ju. Att snart är jag ute på andra sidan, och då leker livet igen!