Du gör avtryck vare sig du vill eller inte!

avtryck

Det är intressant det där med avtryck du gör som medmänniska… För ett par veckor sedan blev jag ju intervjuad av Clara Löfvenhamn på Bossbloggen. En av de saker vi pratade om – det blev mycket på den där knappa timmen, be sure! – var just detta med att göra avtryck. Jag tycker det är varje människas skyldighet att komma ihåg att omgivningen tar intryck av ens närvaro.

Sändare och mottagare

Allt du gör och säger uppfattas av din omgivning. HUR det uppfattas beror på både sändaren (du) och mottagaren (omgivningen). Du kan aldrig ansvara för mottagaren, hur ditt budskap tas emot beror på dess förväntningar, förutsättningar, erfarenheter och mycket mer. Det du däremot kan ta ansvar för är vad du sänder ut. Vad du gör och hur du agerar kan få människor på andra tankar. Kanske vill de bli som du, kanske vill de göra som du. Då är det viktigt att du gör bra saker!

Och det du säger är viktigare än du tror. Det du kan uppfatta som något du bara kastar ur dig, några förflugna ord, kan förändra livet för en människa. Tänk då, så viktigt det är vad som kommer ur din mun, vilket avtryck du lämnar!

Till och med ditt utseende gör avtryck. Går du omkring och ser bister ut gör du avtryck. Har du ett litet leende på läpparna, gör du också avtryck. Vilket av dessa vill du förknippas med?

En som gjorde avtryck hos mig

Själv har jag tagit intryck av många människor genom åren som gjort avtryck i mitt liv. Jag ger gärna ett exempel;

Någon gång i början av 1990-talet var jag på en utbildning med mitt dåvarande jobb. Kursledaren tog mig åt sidan efter ett grupparbete. Hon la handen på min axel, såg mig djupt i ögonen och sa mycket övertygande: “Du är väldigt konstruktiv, Maria. Fortsätt vara så där konstruktiv!”.

Efter det har jag alltid trott att jag är en konstruktiv person. Jag har levt och agerat som om jag vore det. Hennes ord la sig i mig som en positiv tyngd och blev en sanning. Jag ÄR konstruktiv, och även om jag inte var det innan hon sa det till mig, så blev jag det av bara farten efter hennes ord eftersom jag trodde på dom. I någon mening förändrade hon mitt liv, åtminstone påverkade hon det starkt eftersom jag har efterlevt hennes ord. Sannolikt vore jag en lite annorlunda person om hon inte tagit mig åt sidan den där dagen för sisådär 25 år sen.

Jag försöker verkligen själv att tänka på det här, men ibland glömmer jag. Ibland går jag omkring med en sur och bister min. Ibland kastar jag ur mig saker jag inte borde säga. Ibland avstår jag från att säga det där positiva till den där personen. Men jag försöker verkligen, och jag tänker på det ofta. Jag är verkligen en viktig del av mina medmänniskors omgivning.

Och vet du vad? Det är du också!

Med försiktiga steg tar jag mig an januari

Maria Björkman

Det är söndag, och det är definitivt slut på den långa sköna ledigheten. Jag har haft det precis så lugnt och skönt som jag önskade mig när jag låste kontorsdörren och åkte hem den 22 december. Vi har varit ensamma Bosse och jag, och vi har tagit dagarna som de kommit. Anpassat oss efter väder, vind, lust och mående. Jag har fått ägna mig åt extra mycket yoga, släktforskning, fotofix och annat som jag försjunker i på ett alldeles oerhört avkopplande vis.

Så hur tycker jag att jag har det, då? Tja. Om jag hade förväntat mig att nu fylld av energi kasta mig in i vårterminens alla vedermödor och glädjeämnen, så kan jag känna mig blåst. Så är det inte alls, jag är ingalunda utvilad. Det är något jag aldrig skulle ha erkänt för ett år sedan, som den jag var då. Då hade jag satt på mig både skygglappar och öronskydd och ångat rakt in i allt som måste göras med full kraft, totalt ignorerandes hur jag egentligen kände. Men si – det går inte nu för tiden!

Jag har ingen aning om hur mycket tid jag behöver för att bli utvilad, det står i stjärnorna. Och det accepterar jag. Har en som jag haft ett sånt beteende och varit så ignorant mot mina egna behov och känslor i så himla många år, så tar det nog också en himla tid att reparera det. Under ledigheten har jag fått släppa fram min tröttma och tillåta den på heltid, och det har varit välgörande. Jag har sovit ganska mycket, börjat sova länge på mornarna konstigt nog. Att ta det väldigt lugnt på mornarna under den mörka perioden har jag alltid gillat, men det har inte betytt att jag sovit länge. Men det har vi börjat göra båda två under ledigheten, och det har varit så skönt! Det tänker jag fortsätta med, de dagar jag inte har tider att passa på morgonen!

Nu tar jag mig an januari på ett eftertänksamt sätt. Jag ska försöka komma ihåg att berätta för min omgivning att jag tänker rätt långsamt, och ibland har svårt att koppla ihop saker och ting. Jag tappar ord, och är lite glömsk på det hela taget. Stundtals har jag svårt att koncentrera mig. Framför allt klarar jag inte längre att ha flera bollar i luften, jag behöver göra en sak i taget. Håller jag på med något och blir avbruten av något helt annat, tar det tid för mig att ställa om mitt fokus. Sånt ska jag försöka berätta så jag får förståelsen. Om det finns förståelse och kanske acceptans för hur jag är, mår jag bättre. Då behöver jag inte tvinga mig till prestation, utan kan vara lugn i det som är. Det är det jag behöver.

Det finns en sak jag har svårt att vila i, och acceptera. Det är bristen på initiativkraft. Jag är i ett tillstånd då jag behöver ledas, och det funkar inte alltid då en själv är en ledare. Det här har jag att hantera, och det är min utmaning. Ett sätt är att låta allt ta få ta den tid det kräver. Jag kan inte längre ta saker på volley, utan måste ge mig tid och planera. Förbereda mig så in i norden. Läsa in, förstå. Och allt tar så mycket längre tid för mig nu för tiden, så det måste jag komma ihåg när jag planerar min kalender. Tid och luft. Tid och luft. Det är svårt för mig att acceptera och implementera, jag som alltid varit kvick, otålig och snabbtänkt.

Ta inte det här som en klagan, för det är det verkligen inte! Jag behöver formulera för mig själv hur det står till, och jag vet att det finns en och annan som läser bloggen som känner igen sig och som vill att jag skriver om det här. Och den som inte är intresserad har inte ens kommit så här långt, så det är gott och väl. Nej, jag klagar inte. Jag är lyckligt lottad som har förutsättningarna att ta hand om den här lilla olägenheten som jag själv ställt till med, och kan bli den där bättre versionen av mig själv som jag strävar efter!

Jag pratar om mitt tillstånd som en sjukdom, det gör det liksom lättare att hantera om en sätter etikett på det som händer med mig. “Sedan jag blev sjuk”, är det ofta jag säger. Kruxet med den här sjukdomen – som många har i olika skepnad, det är ju ren psykisk ohälsa – är att den inte syns. Möjligen ser den som känner mig att jag är lite mattare i lacken än vanligt, men förutom det syns ingenting. Det gör det svårt, och en som har beskrivit det här på ett bra sätt är Jessica Hjert Flod som på sin blogg skrivit inlägget Vad får jag göra som sjukskriven?. Läs det gärna, det beskriver det bättre än jag kunnat göra det själv.

Julledigheten har varit fantastisk, jag är så tacksam så tacksam. Det är det bästa jag vet, att spendera all tid ihop med käre maken, ibland i interaktion och ibland sida vid sida i tystnad med var sin syssla. Vi har samma rytm, vi har samma värderingar, vi skrattar åt samma saker. Vi älskar varandra och det är en ynnest. Jag vill tacka honom för allt ovärderligt stöd han ger mig, han är värd sin vikt i guld!

 

Livräddning

Jag slarvar just nu med mina meditations- och yogarutiner, tror att jag inte “har tid” som jag borde. Så antingen hoppar jag över dagar och tillfällen, eller också gör jag dom men kortar ner och slarvar. Jättesmart, verkligen. Not. Vem tror jag att jag lurar?

Det är viktigt för mig att förklara att jag skriver inte det här för att beklaga mig eller för att befästa ett tillstånd, jag skriver det helt och hållet av egoistiska skäl, som en sorts självterapi. Jag kan ta mig den friheten, eftersom det är min egen blogg. Jag behöver skriva det här, och jag behöver läsa det, nu och sedan. Det är en viktig pusselbit i mitt tillfrisknande. Min dotter Sara frågade mig härom dagen hur jag tycker det går för mig att komma tillbaka på banan. Jag svarade henne som det är – att jag på det hela taget är nöjd med min insats och mitt resultat, över tid dessa månader har jag blivit friskare och överlag lyckats förändra min livsstil.

Men det är ju allom bekant att utveckling ofta går två steg framåt och ett bakåt. Det passar fint som beskrivning på min personliga utveckling och mitt tillfrisknande, just nu har jag halkat bakåt ett steg. Efter en rätt hygglig period, förhållandevis, är jag tillbaka i en trög hjärna, irritation, energilöshet och en känsla av att inte orka bry mig om just nånting. Även kroppsliga besvär har dykt upp på arenan; det tjuter i huvudet och öronen nästan konstant, kroppens muskler är så trötta att jag ibland har svårt att hålla ryggen rak. Jag fattar att det hör ihop med min “sjukdom”, dummare är jag inte. Jag fattar också att det enbart är jag själv som kan göra något åt det. Ingen annan.

Du som möter mig ibland, ser förmodligen inget av det här. Eller så gör du det, fast jag inte tror det. Det jag ser när jag möter min spegelbild, är en tjej som åldras lite för fort just nu, en tjej med rätt trött och frånvarande blick. Det gör mig lite sorgsen, att jag har gjort allt det här mot mig själv. Att jag har levt i många år på prestationstoppen, blind och döv för mina egna egentliga behov. Det betalar sig nu. Dyrt.

Jag brukar vara försiktig med att säga att jag har det jobbigt eller att jag kämpar, därför att jag vet att så många mår så mycket sämre och är så mycket sjukare än jag. Kamp har för mig betytt att kämpa för livet. Därför har det känts förmätet att säga att jag kämpar, men nu tänker jag erkänna att det är precis det jag gör. Jag kämpar också för livet i någon mening, även om det inte är akut. Jag kämpar med mina egna olika inneboende viljor, jag kämpar med gamla föreställningar om hur jag borde vara och vad jag borde göra, och jag kämpar med insikten att det är inte den gamla vanliga Maria som är den bästa Maria. Jävlar, vad jag kämpar.

När jag väl tillåter mig att stilla sinnet, kommer allt det här till mig. Då minns jag också hur jag hade det i somras, hur jag var så yr att jag inte ens kunde stå på alla fyra på yogamattan utan att ramla omkull. Då påminns jag om att mina egna rekreationsstrategier måste vara prioritet ett i mitt liv, alla kategorier. Inget annat kan prioriteras, om jag inte bara ska överleva utan också kunna leva samtidigt. Hur svårt kan det vara, att prioritera sig själv och sina egna behov högst?

Fortsätter jag resonera som så att jag inte har tid för yoga, meditation, egna intressen och vila, kan det i förlängningen få till följd att jag så småningom inte kommer att ha tid till någonting, därför att min tid är ute helt enkelt. Smart. Verkligen.

Nej, nu återupptar jag operation livräddning. Nu skuffar jag ner arbete och uppdrag lite på priolistan igen. Nu rensar jag lite i att göra-listan, och sänker ambitionsnivån en smula. Nu börjar jag säga att jag inte orkar och vill igen, i stället för att bita ihop och ställa upp. Allt för att få plats och tid med mig själv. Nu tar jag två steg framåt på nytt!

Saker du önskar att andra förstod när du drabbats av utmattningssyndrom – artikel ur ToppHälsa med egna reflektioner

Maria Björkman

Det cirkulerar många länkar och artiklar i sociala medier, inte minst på Facebook. Mycket är tillrättalagt, överdrivet eller rent hitte-på. Det är inte alltid lätt att hitta guldkornen, eftersom det åtminstone för mig är lätt att bara scrolla och hoppa över i tron att det inte är läsvärt.

Men en artikel som fastnat lite hos mig är en ur tidningen ToppHälsa i september, som heter 10 saker du önskar att andra förstod när du drabbats av utmattningssyndrom. Jag läste texten med stor igenkänning, och kom på mig själv att antingen sitta och nicka för mig själv, eller skaka på huvudet. Allt stämmer inte, men väldigt mycket. Här tänker jag saxa artikelns olika delar med mina personliga reflektioner över mig själv i sammanhanget. Kanske lite långt att läsa för dig, men väldigt terapeutiskt att skriva för mig. Och eftersom det är min blogg och jag bestämmer över den, så…

Om du inte vill läsa mina reflektioner så kanske ändå artikeln i sig kan ge dig något, du som liksom jag nuddat vid väggen!


1. Det är svårt att acceptera!

De allra flesta som drabbas av utmattningssyndrom är personer som är högpresterande och vana att kunna hantera att mycket pågår i livet. Många gånger också med en stolthet över att vara kapabla och få mycket uppmärksamhet för allt de får gjort med en sådan hög kvalitet. Men det gör också att det blir väldigt svårt att acceptera sjukdomen. Att själv komma till insikt att orken inte finns. Att kraften inte finns. Att lusten inte finns. Många kämpar på alldeles för länge och ignorerar alla signaler. För att vara duktiga. För att vara till lags. För att vara kapabel. I efterhand brukar de flesta säga sig ha kunnat se olika signaler fram till fallet – men i stunden är signalerna otydliga. De läggs åt sidan och det finns alltid yttre omständigheter. Det blir bättre sen… Så en person som drabbas av utmattningssyndrom är en person som har kämpat hårt länge. Det är inte någon som har legat på sofflocket och tagit genvägar. Det är ingen lat person som nyttjar ett system. De har slitit länge. Allt för länge.

Mina reflektioner:
När jag tillåter mig att tänka efter, har jag varit trött så länge jag kan komma ihåg. I många år. Tröttheten och den låga energinivån har blivit ett normaltillstånd. Hur knäppt är inte det?

 

2. Det är en sjukdom!

Det finns en diagnos. Det är ett sjukdomstillstånd. Hjärnan fungerar inte som den brukar. Det finns numera forskning som visar på förändringar i hjärnan vid utmattningssyndrom, som ger – vad man tror – permanenta förändringar på hjärnan. Det blir svårt att minnas saker. Svårt att komma ihåg saker. Man får koncentrationssvårigheter. Har svårt att bibehålls fokus. Man kan få läsa samma text flera gånger, med resultatet att innehållet ändå inte fastnar. Så har förståelse för det här och sätt inte svåra uppgifter i händerna på någon som nyligen har fått den här diagnosen. Kräv inte att personen ifråga skall kunna delta i komplexa diskussioner, finna lösningar på saker och vara med och analysera olika valmöjligheter och dess konsekvenser. Presentera istället en lösning och fråga om det är ok eller inte. Förenkla och underlätta.

Mina reflektioner:
Läkaren jag träffade i somras ville sjukskriva mig, så antagligen var jag sjuk. Hennes diagnos på mig var ju binjureutmattning/-stress. Sjukskrivning var inget alternativ för mig, jag ville försöka hitta en hållbar livsstil för att hantera det i stället. Kanske är jag fortfarande lite sjuk, men under hösten har allt blivit mycket bättre. Fast jag har dagar – och ibland bara stunder – då jag verkligen har det som beskrivits ovan. Jag har svårt att sortera tankarna, jag kan inte återberätta nånting eftersom jag inte kan fånga mina tankar. Det är som ett tivoli inne i huvudet. Jag VET plötsligt ingenting, KAN plötsligt ingenting. Fruktansvärt otäckt. Jag mister min pedagogiska förmåga och tänker oerhört långsamt. Tappar fokus när folk pratar. Nästa dag – eller nästa timme, nästa möte! – är jag mitt gamla jag. På alerten!

 

3. Det syns inte på utsidan!

När du träffar en person som har utmattningssyndrom är det inte säkert att du ser det. Personen ifråga har förmodligen ansträngt sig ordentligt inför ert möte. Så troligtvis går du från er träff med känslan av att han eller hon nog är på rätt väg. Men det kan vara precis tvärtom! Som sagt var så har säkert detta möte krävt enormt mycket energi och stor ansträngning från personen ifråga. Att orka göra sig i ordning. Att orka ta sig dit. Att orka sätta på sig ett leende och hänga med i samtalen. Förmodligen krävs det sedan dagar av återhämtning efter ett sådant socialt möte. För att komma tillbaka till samma nivå som man var på innan mötet blev bestämt. En timmes träff med dig är inte representativt med resten av dygnets timmar.

Mina reflektioner:
Ja, vissa möten är det så här. Vissa dagar. Jag är inte så illa däran att jag blir liggande flera dagar efter ett möte, långt därifrån, men jag känner igen fenomenet att bli helt förbi av trötthet till exempel på kvällen efter en dag av många möten och interaktioner. Efter en lugn dag på kontoret, utan möten, mår jag mycket bättre på kvällen. Batteriet laddar ur fort. Och just det där att en anstränger sig så till den milda grad för att inget ska synas, märkas.

 

4. En enkel uppgift blir som att bestiga ett berg!

Det som man tidigare gjorde utan att egentligen lägga någon tanke på, det blir vid utmattningssyndrom en enormt stor uppgift. Att till exempel gå och handla ett paket mjölk, kan ta en hel dag att få gjort. Något som man tidigare kanske bara svängde förbi macken på lunchrasten för att lösa blir nu näst intill oöverstigligt. Det skapar stress att göra sig i ordning, ta sig dit, vara beredd på att träffa någon och sedan ta sig hem igen. Så ha detta i åtanke. Be inte någon som befinner sig i utmattning att hjälpa dig med saker som du anser är enkla och lätta. För personen ifråga är det som du ser som simpelt som att bestiga ett berg, vilket kan innebära enormt mycket stress och energitapp.

Min reflektion:
Så här illa har jag det inte, guskelov. Men jag kan få en släng av det ibland. Att plötsligt drabbas av känslan av att jag bara inte ORKAR göra det där lilla, enkla. Vattna blommorna. Rengöra toaletten. Ringa det där samtalet. Hur mycket jag än bryter ner och förenklar, kan en enda liten uppgift te sig omöjlig. Det känner jag igen.

 

5. Förändringar skapar oro och stress!

Med tanke på att enkla uppgifter och sociala möten kräver mycket energi och förberedelser för att klara av, blir det väldigt stressande när något som är bestämt förändras. Även om det i dina ögon är något som är positivt eller som inte gör någon direkt skillnad från ursprungsplanen. Så försök att hålla dig till det som är planerat. Överraska inte eller ändra inte saker i sista minut. Det kan du göra sen – men inte nu under sjukdomstiden.

Mina reflektioner:
När det gäller den professionella sidan av mig har jag alltid grävt ner mitt behov av kontinuitet och förutsägbarhet, för som chef och ledare finns inte det i vare sig verklighet eller vokabulär… Men det går ut över privatlivet. Där är jag rätt oflexibel, och har varit i många år. Jag vill helst att det jag/vi planerat för blir av på det sätt vi bestämt. Och värre är det faktiskt nu, när jag tänker efter…

 

6. Relationer blir krävande!

Att höra av sig och delta i olika sociala sammanhang blir kravfyllt. Och att inte klara av det skapar skuldkänslor. Det här är en person som troligtvis har varit mycket social. Bjudit in, hört av sig, varit till lags och varit mån om sina vänner och bekantas välbefinnande. Men nu blir ett samtal att ringa jobbigt. Att svara på ett sms kan ta flera dagar. Och att få besök känns inte just nu som ett härligt alternativ. Ha förståelse för detta. Ställ inga krav och var tydlig med att så är fallet. Berätta att du kommer att finnas kvar och att personen ifråga som har utmattningssyndrom nu i första hand skall prioritera sig själv och sitt tillfrisknande. Men sluta inte själv att höra av dig. Skicka ett sms då och då – tala om att du tänker på personen ifråga och finns där när han eller hon orkar ses eller prata. Men förvänta dig inget svar tillbaka. Och var medveten om att det inte har något med dig att göra. Det finns helt enkelt ingen ork.

Mina reflektioner:
Det stämmer inte att jag alltid varit en mycket social person, jag har tvärt om alltid varit en inbunden ensamvarg och trivts med det. Sen har det förstärkts radikalt under den senaste tiden, och bara tanken på att umgås eller till och med bara prata kan ibland vara övermäktig. Men bara ibland!

 

7. Ingenting känns roligt!

Man tappar lusten att göra saker. Känner inte igen sig själv. Det som man tidigare tyckte om skänker nu ingen glädje. Många förlorar också sin sexlust. Allt som brukar vara lustfyllt blir istället kravfyllt eller ger en känsla av tomhet. Så tvinga inte den som är drabbad att göra en massa saker som han eller hon borde tycka om. Eller har tyckt om. Men inkludera och fråga om din vän vill följa med. Igen, förvänta dig inget svar. Förvänta dig inte ett rungande ja. Men ge personen ifråga chans att kunna få följa med om det är så att det just den dagen finns lite energi. Men låt det alltid finnas en bakdörr. Att få veta att det är ok att backa ut i sista sekund, eller ge besked i sista sekund.

Mina reflektioner:
Mm, det här känner jag igen. Det är inte ofta faktiskt, som jag känner att något är lustfyllt och kul. Korta korta stunder, men väldigt sällan känner jag förväntan eller lust i förväg. Väldigt tråkigt, inte bara för mig utan också för min omgivning.

 

8. Det går inte att vila bort!

Jag tror att de allra flesta som har eller har haft utmattninssyndrom har fått höra något i stil med ”Du är nog bara trött och behöver sova lite” eller ”Ta en veckas semester och åk iväg till solen och värmen, så skall du se att du får tillbaka din energi”. Men har man fått utmattningssyndrom spelar det ingen roll hur mycket du sover. Du är precis lika trött när du vaknar. Den första tiden när man har accepterat att man är sjuk brukar de allra flesta bli mer eller mindre sängliggande. Men är fortfarande lika trötta. Att vila och sova är läkande. Men det är skillnad på att vara utarbetad, där det kan hjälpa att vila eller ta semester, mot att ha blivit sjuk i utmattningssyndrom där hjärnan och hela systemet är ur funktion. Så ge inga käcka tips på vad som hjälper. Utan finns där och uppmuntra den drabbade att få vara egoistisk och för en gångs skull prioritera sig själv. Att lyssna till kroppen. Och se istället om du kan underlätta på något sätt i vardagen, så att tiden till återhämtning finns.

Mina reflektioner:
Jag fick faktiskt precis denna reaktion från ett par håll i somras; “du behöver bara ett par veckors semester så är du på banan igen”. Det stämmer att tröttheten inte går över av att vila, i det korta perspektivet. Men för långsiktig hållbarhet, gäller det att komma ihåg att vila ofta. Jag är fortfarande lite dålig på det, även om jag blivit oceaner bättre än förr.

 

9. Det ger mycket skam och skuldkänslor!

En person som insjuknat brukar som sagt var ha väldigt svårt för att acceptera sin diagnos och känner ofta enorm skam över att ha blivit drabbad. De känner sig svaga och icke kapabla. Och kan också bära på en känsla av ”att jag borde vetat bättre”. Det finns rädslor för vad andra skall tycka och tänka. Rädsla för att någons skall tycka att man är lat och inte bidrar. Var medveten om det och visa tydligt att du inte skuldbelägger. Tala om att det är ok att vara sjuk. Berätta att du är stolt över din vän som nu tar det på allvar och att acceptera att man är sjuk och inte orkar är det första steget till att tillfriskna.

Mina reflektioner:
Jag har i hela mitt liv undvikit att visa “svaghet” och behov av hjälp. Jag har inte bara varit duktig och skött mig själv, jag har också gärna tagit taktpinnen för andra som behöver hjälp. Gått i bräschen, banat väg, stöttat… Men själv har jag aldrig behövt stöd. En av de positiva sakerna med att ha klappat igenom är att en inte har något alternativ längre – det är bara att ödmjukt be om såväl stöd som hjälp och förståelse. Däremot känner jag inte skuld och skam för det som här beskrivs, utan i stället en vilsenhet och ovana.

 

10. Det är lätt att trilla tillbaka!

Den kanske allra största utmaningen är när man blivit ”frisk”. Att hantera livet i den vanliga vardagen men nu med en ökad stresskänslighet. För efter utmattningssyndrom har man en ökad sårbarhet för stress än tidigare. Kroppen reagerar snabbare och man behöver vara mer rädd om sig. Fylla på energi. Vila. Eftersom många är högpresterande och vill tillbaka till sitt ”gamla jag” kan det bli tufft att inse och acceptera att förändringar behöver göras för att må bra och hantera sitt liv. Att skala av. Att sänka kraven. Att säga nej. Och många gånger trillar man tillbaka. Men det behöver inte vara farligt. Om det första fallet inte är så djupt och man ser det och kan hantera det med förståelse och en ny erfarenhet. Så som livet är. Att lära genom att leva. Att vara modig att prova, men också lyhörd och villig att ändra för att må bra. Som vän är det fint att du är lite observant. Om ni tillbringar tid tillsammans, se till att det alltid finns återhämtningsluckor. Att ert schema med aktiviteter innehåller luft. Ha respekt för att han eller hon kanske behöver lägga sig tidigare, sova längre, ha egentid för återhämtning och reflektion. Och framförallt – förvänta dig inte att han eller hon är som tidigare – innan sjukdomen. Utan omfamna din nya vän, med nyfikenhet och stolthet över det som han eller hon lärt sig.

Mina reflektioner:
Det här har jag varit mest rädd för, av allt. Att trilla tillbaka, och nästa gång inte falla lika “mjukt” som livet tillät mig den här gången, utan i stället åka på en farligare smäll. Jag jobbar också med den här biten, vet du som följer mig. Jag älskar de här sista raderna med rådet till vännerna, och vill be dig som känner mig om samma sak; omfamna mig som jag är nu, med nyfikenhet och stolthet över vad jag lärt mig. För det är vad jag försöker göra för mig själv!

Jag är min egen värsta fiende

I mitt arbete på väg mot att bli helt frisk igen, skördar jag såväl framgångar som lider nederlag. Framgång känner jag när jag har en vecka med luft mellan åtagandena, när jag varje dag har givit mig själv chansen att då och då stanna upp och tänka efter vad jag håller på med, när jag lyckats med att energi och lust dominerat över trötthet och olust. I somras sa jag till mig själv och käre maken att det som oroade mig mest, var jag själv. Att jag – när jag kommit igång med vardagen – skulle glömma bort mina löften till mig själv och också hur jag har mått, och därför bara köra på som vanligt och därmed också köra mig rakt i fördärvet nästa gång. Jag var rädd för det på riktigt.

Nu är jag där, faktiskt. Jag lider ett litet nederlag just nu, men tänker att jag kanske motar det och reder upp det hela genom att skriva och prata om det. Svårare att ducka då, liksom. Svårare att negligera. Senaste tiden har jag slarvat med mina dagliga meditations- och yogaövningar, hittat alla möjliga skäl till att inte göra dom. Det blir allt lättare att slarva med det i takt med att jag har mått bättre och haft lite högre energinivåer, eftersom behovet inte längre varit så påtagligt. Men behovet finns ju där ändå! Och min självkännedom är så stor, att jag visste att det var så här jag skulle agera till slut, genom att sticka huvudet i sanden och glatt glida tillbaka i mina gamla hjulspår. Ni vet de där som leder rätt ner i diket.

Varför måste det vara så, att en (=jag) måste må riktigt dåligt för att ta hand om sig (=mig) själv?

För det är ju inte så att jag är tillbaka på riktigt, att jag är fylld av energi och lust. Nej nej. Men jämfört med hur jag mådde i somras är det rätt bra. Och eftersom jag följer minsta motståndets lag och nu börjar känna igen mig själv lite grann, så väljer jag också det sätt att vara och förhålla mig som är mest bekant. Det gamla, beprövade sättet. Smart, Maria. Verkligen.

I morse sa käre maken åt mig att ta min morgonstund med meditation och yoga. En ledig söndagmorgon, jag hade inte mycket att sätta emot så jag gjorde som han föreslog. Och vad det tog emot. Vad jag tyckte det var jobbigt. Och vad ledsen jag blev när jag satt där! Och då kom ju naturligtvis – som ett brev på posten, som det gick att säga förr – insikten. Den har funnits där hela tiden, men undanstoppad långt bak. Nu tvingades den fram under mina minuter i tyst stillhet, till full beskådan.

Jag har två val. Antingen fortsätter jag med min genialiska plan att dagligen meditera och yoga, att finna den ro och stillhet som dessa verktyg automatiskt ger mig. När jag gör det, går allt långsammare och jag tänker mer. Jag känner också mycket mer, vilket gör att jag kanske mår rätt dåligt ibland och då också blir en mindre glad och rolig medmänniska. Men det är så klart en del i mitt tillfrisknande, det vet jag ju. Därför att när jag tänker, gör jag också dagliga och stundliga val och prioriteringar. Jag hinner fundera över vad som är bäst för mig.

Eller också slutar jag ge mig möjligheten att känna efter, och fortsätter leva som jag har gjort de senaste alltför många åren. Stoppar undan känslorna och går på autopilot i stället. Det som jag varit på väg att glida tillbaka in i den senaste tiden. Fast det verkar inte särskilt begåvat, eftersom jag vet vart resan bär om autopiloten får ta över.

Nej, jag väljer nog hellre den krokiga, jobbiga och känslosamma vägen. Den som jag hittade i somras och som jag skaffade mig bra karta och kompass till. Jag plockar upp de verktygen igen, och slår in på den lilla stigen. Kliver ur de breda hjulspåren som leder åt helvete. Jag kommer förmodligen att gå vilse många gånger till, men är tacksam mot mig själv att jag upptäcker det i tid. Jag är verkligen min egen värsta fiende, men kan också vara min egen bästa vän. Tar nog den senare i handen nu tror jag, och återgår till min plan.

Drömjobbet

Lärare

När jag var liten drömde jag om att bli lärare. Jag beundrade min lågstadielärare alldeles väldigt, tyckte hon var det fräckaste som fanns. Tänk att kunna så mycket, och därmed kunna hjälpa andra med att skaffa sig kunskaper! Jag visste att jag var gjord för det. Jag testade mina talanger på Anette, min bästa kompis. När vi lekte skola vill jag minnas att jag alltid skulle vara lärare, och hon min stackars hårt prövade elev. Jag kommer faktiskt ihåg att jag gjorde små egna läroplaner. Herregud.

Sen vet jag inte riktigt vad som hände, för någon lärare blev jag ju aldrig. Men jag kan med gott samvete säga att jag har en pedagogisk ådra, och tycker det är roligt med pedagogiska situationer. Det är kanske inte för inte jag i dag arbetar med folkbildning och organisationsutveckling, vad vet jag?

Vad ville du bli när du blev stor?

Radiointervju i dag, då

3571167_2048_1152

I morse var jag med i Radio Gotlands morgonprogram för att prata om min nuvarande situation och hur jag hanterar den, men också om företeelsen stress och utmattning rent allmänt. Som jag själv sa någon gång under intervjun – inte för att jag är någon som helst expert i ämnet, däremot håller jag av nöden på att bli expert på mig själv. Så är det – en kan bara utgå från en själv!

Jag tycker inslaget blev rätt bra, under ledning av duktiga Amanda Heijbel. I länken nedan kan du lyssna på den, den är en något avkortad version men innehåller det viktigaste tycker jag.

En sak till jag säger i intervjun och som känns viktig för mig – jag är väldigt mycket mer än den där personen som är utmattad av en stressad situation. Nu lämnar jag det ämnet, och skriver om annat ett tag. Ända till andan faller på igen, och jag känner för att rapportera om läget. Men jag hoppas du vill hänga med och läsa bloggen ändå, även om den handlar om andra stora och små delar av mitt liv. Du läsare – du är viktig för mig!

Nu ska Maria Björkman säga stopp – en radiointervju om stress och utmattning i Radio Gotland

Här är hela intervjun utan klipp (klicka på knappen “Lyssna från delad tidpunkt”)

 

Vilket fantastiskt gensvar!

dreamstime_l_74167929

Jag måste bara få tacka dig som har läst och kommenterat mitt blogginlägg från i går, jag är överväldigad över all kärlek och varma ord jag har fått, och jag är samtidigt förskräckt över att så många känner igen sig!

Det var viktigt för mig att få ner orden, det redde ut mina tankar en del och gjorde det lättare för mig att få syn på fortsättningen och de lösningar jag tänkt mig. Samtidigt tänkte jag också att just den här biten med meditationen var viktig att dela med mig av, tror att det kanske kan hjälpa någon mer igång. Men aldrig kunde jag tro att det skulle vara så viktigt för så många fler, att jag skrev dessa ord. Flera har sagt att det är modigt av mig, men jag ser det inte alls så. För mig var det nödvändigt, en viktig del i min process. Jag är så tacksam att jag har möjligheten att skriva och förmågan att formulera mig. Det underlättar förändringen.

Radio Gotland har uppmärksammat blogginlägget också, och på onsdag morgon kommer jag att medverka runt 07:15-tiden ungefär. Tidig morgon går helt stick i stäv med mina intentioner om att ha en lugn och lång start på dagen, med gott om tid för yoga och meditation. Men eftersom det redan var inbokat ett möte klockan 08:00, så tyckte jag det var bättre att välja onsdag än att stycka sönder ännu en morgon. Också det är en strategi; tidssjoken, du vet!

Lyssna gärna på onsdag om du vill!

Ett semesterbokslut – den osminkade verkligheten

2016-08-07 09.35.45

Det här är ett lååångt blogginlägg, och väldigt egotrippat. Det handlar blott och bart om mig själv, och den resa jag har påbörjat under semestern. Du som följt mig och är intresserad av hur jag har det och hur jag hanterar min situation, kanske orkar läsa hela. Jag har förstått att det är många som undrar hur jag mår och verkligen bryr sig om mig, inför det känner jag stor tacksamhet. Är du inte intresserad av mitt innersta, hyser jag den största respekt för det. Då kan du se fram emot nästa inlägg istället, som med stor sannolikhet blir ett kortare och mer lättläst sådant. Tack för att du läser min blogg!


Solen lyser från en blå himmel med sommarmoln i dag denna söndag, såsom nästan varenda dag under hela semestern. Det har varit helt fantastiskt. Semestern är slut nu, i morgon börjar vardagen igen, och jag behöver öppna verktygslådan och plocka fram de där redskapen jag samlat på mig under de senaste veckorna.

Jag har mediterat varje dag i fyra veckor. Eller “mediterat”. En bättre beskrivning vore att jag har suttit ner i stillhet med slutna ögon och gjort tappra försök att stilla mina tankar, som det är meningen ska ske under meditation. Jag tror att jag har långt kvar innan tankarna stillnar, däremot klarnar de under dessa stunder. Tankarna far runt, ibland som projektiler, ibland lite långsammare så jag hinner få syn på dom och reflektera över dom. Jag kommer då och då underfund med saker, när jag sitter där. Saker står klart för mig, som om de varit dolda tidigare men nu träder fram. Rätt självklara saker ibland, men sånt som jag i allt brus inte har tänkt på tidigare. Det är gott nog, jag är tacksam för det. Jag tror att det är en nödvändig omväg för mig att gå mot meditationen, eller det kanske rent av är en del av meditationen för mig. Troligen. Min teori är att jag aldrig tillåtit mig att sitta ner och tänka tankar helt enkelt, och nu när jag sitter i stillhet så slåss tankarna om att göra sig hörda. När alla dessa tankar har fått säga sitt och jag har skrivit ner dom i min bok – jag skriver några rader varje dag om det jag har tänkt under meditationen – tror jag stillheten får plats. Jag hoppas i alla fall det.

Bortsett från tankarna som trängs så händer andra saker med mig när jag mediterar och yogar (för det har jag också gjort varje morgon nu i ett par veckor). Det händer saker inombords, jag börjar känna känslor. Det låter inte klokt, men jag har tydligen inte känt särskilt mycket alls på väldigt länge. Det är den slutsats jag kommer till, när jag plötsligt nu börjar känna och knappt känner igen hur det är – att känna känslor. Fatta, hur sjukt är inte det! Jag har börjat känna sorg, vemod, irritation och glädje. I pyttesmå portioner, och inte över något speciellt. Det sipprar fram lite grann här och där. Läcker, liksom. Jag är stundtals lite obalanserad, men på det hela taget känner jag ett större lugn än tidigare. Jag märker att jag kan ta emot det som kommer till mig, jag tillåter mig att känna och acceptera det jag känner. Jag inser att jag i många år fyllt mitt liv med allt mer uppgifter och arbete, tills det nu till slut svämmade över. Oklart varför jag gjort så. Kanske har jag varit rädd att möta mig själv av någon märklig anledning. Jag har ett tjockt och hårt pansar, som jag precis är i början av att riva ner. Lätt skräckslagen över vad jag ska hitta där innanför, men det är väl Maria antar jag.

Ergo – jag fortsätter med mina meditations- och yogastunder på morgonen. Det har blivit en viktig del av mig under dessa semesterveckor.

Semestern på landet har förutom detta, givit mig rikligt med tanketid faktiskt. Vi har ju skuffat undan allt annat, och bara tagit dagen som den har kommit vilket ger väldigt mycket tid, och jag har fått tänka till lite på just det där med tid. Dessutom läste jag om Bodil Jönssons böcker om tiden, på inrådan av min dotter. Det var ett smart drag, jag hade glömt mycket av de klokskaper som står där.

Vad har jag då kommit fram till, dessa veckor av arbetsledighet och tanketid? Lite ditt och datt, här i en salig röra (ungefär som i mitt huvud, du anar inte hur det ser ut på insidan där!). Följande är en del av det jag plitat ner i min vackra anteckningsbok:

2016-08-07 12.20.31

  • Jag behöver förändra min relation till tid; jaga den inte, spara den inte (det går nämligen inte), utan låt den gå!
  • Jag behöver förändra min syn på prestation; prestera gärna ibland, men inte varje dag och hela tiden! Hugg inte på allt, gör inte allt! Att också tillåta prestationsfria perioder (en dag eller vecka ibland) vore bra.
  • Jag behöver förändra mitt förhållningssätt till arbete. Arbetet och uppgifterna finns där hela tiden. Det tar aldrig slut. Därför – försök aldrig bli klar, för det går inte! Prioritera noga och ofta, och gör en sak i taget.
  • Vara lite coolare. Det som inte hinns med, hinns inte med (herregud, vilken utmaning för mig!). För vem är det som bestämmer vad som ska hinnas? Ibland andra, men i 90 % av fallen jag själv korkat nog.
  • Sluta använda reptilhjärnan och hugga på allt. Det skadar mig!
  • Jag behöver ändra min dagliga rytm. Dels är jag väldigt trögstartad på mornarna (och värre blir det när mörkret kommer), dels behöver jag fortsätta mina lugna morgonritualer med meditation och yoga. Därför kommer jag att – när jag själv kan bestämma – inte lägga något möte eller någon arbetsuppgift före kl 10 någon dag (inser att jag inte kan påverka det helt, men i den mån jag kan). Däremot fungerar jag bättre på eftermiddagar och tidiga kvällar. Förskjuta arbetstiden framåt ett par timmar, alltså.
  • Max två kvällar/vecka efter dagens arbete för jobb eller uppdrag. Resten av kvällarna ska tillbringas hemma med sysslor som är mina egna.
  • Stort behov av att planera, såväl kort- som långsiktigt. Jag kommer att ägna mycket tid åt prioritering av uppgifter och planering av arbete och uppdrag. Det ger ett bra ramverk som blir ett stöd för mig. Planering och prioritering – dessa båda är vapnen mot min gränslöshet, de är det skydd jag behöver mot mitt gamla destruktiva beteende.
  • Jag kommer att säga nej till mycket som jag hittills inte gjort. Det kommer att vara alldeles, alldeles nödvändigt.
  • Tänker skapa cykelmån och tankemån i min kalender. D.v.s. ha luckor som gör att jag inte behöver flänga mellan arbete och uppdrag utan kan cykla i lugn och ro, och som också gör att jag mellan göror och möten hinner landa. Även det känns alldeles nödvändigt.
  • Sluta proppa dagen full av uppgifter (apropå det jag skrev tidigare; vem är det som bestämmer vad som ska hinnas med?). Jag måste inte vara effektiv varenda fucking minut. Ursäkta svenskan.
  • Jag vill fortsätta med det dagliga bloggandet. Någon gång långa drapor som den här, men oftare korta betraktelser eller dagsrapporteringar.
  • Mina främsta behov är långsamhet, struktur och att lära mig ta en sak i sänder. Även en dag i sänder, faktiskt.
  • Sluta stycka tid, skapa tidssjok av större eller mindre karaktär.
  • Jag ska aldrig gå någonstans utan notisblock och penna med mig.
  • Jag har i hela mitt liv sökt ensamheten. Måste det vara fel? Måste en vara social jämt?
  • Ett inövat beteende är att skaffa mig saker att se fram emot, när livet känns motigt. Som en fest, en resa eller något annat. Men jag fyller nu på den listan med att också kunna se fram emot en period av tomhet, en period av att inte ha något framför mig. Jag tror det skapar andrum.
  • Jag investerar just nu 40 min i mig själv varje morgon, successivt kommer det att bli mer. Det är stort gjort av en person som alltid drivits hårt av effektivitet och av att få något gjort varje minut.

Så – hur mår jag då? Jag vill påstå att det är gott hopp, jag hyser stor tillförsikt om att jag återvänder till såväl liv som lust vad det lider. Jag kommer att bli en så mycket bättre version av mig själv så småningom! Men just nu: jag är trött och glömsk, och det väldigt rörigt i mitt huvud (därav behov av struktur och planering). Jag har svårt att sortera tankarna. Mina energidepåer är hemskt små, energin kan ta slut plötsligt.

Jag kommer att bli en  mycket bättre version av mig själv så småningom!

Grejen är; som jag mår nu tror jag i själva verket att jag har mått väldigt länge. Skillnaden är att jag tidigare har kört över mig själv och lurat mig att leva i “ryck-upp-dig-” och “ta-dig-i-kragen”-världen. Nu lyssnar jag, med självömhet och självmedkänsla.

Och sen är det kroppen, den arma kroppen. Den protesterar rätt rejält, hormonerna lever rövare, ämnesomsättningen strejkar, jag går upp i vikt och har något vajsing på termostaten som gör att jag brinner av hetta inombords stundtals. Jag lider av det för jag känner inte igen min egen kropp, det är som att något har tagit över den. Har varit här förut, men trodde det började gå över. Varför i h-e måste vi kvinnor behöva tampas med sånt här också, kan någon förklara det? Jag vet att vi är många, men det pratas alldeles för lite om det. Nåväl, det tar slut det också förr eller senare.

Jag ser tre huvuddrag:

  • En resa är påbörjad, som jag ser fram emot att fortsätta
  • Jag behöver ändra på stora delar av mitt beteende, och för det har jag skaffat några verktyg
  • Acceptans över att detta tar tid och att jag inte orkar som förr. Jag behöver vara snäll mot mig själv!

Slutligen – min älskade make förtjänar några ord i det här sammanhanget. Utan hans tålamod, omsorger, kärlek och förståelse hade jag ALDRIG kommit vidare med mig själv. Jag hade inte klarat det på helt egen hand. Han stöttar i både bokstavlig och bildlig mening, han är uppmärksam på hur jag mår, han tar på största allvar det jag delar med mig av, hur flummigt och konstigt det än är. Han peppar när det är läge för det, men bara då. Han är oerhört lyhörd, och möter mig med precis det jag behöver i varje stund. Vilken gåva, jag böjer mig i ödmjuk tacksamhet för att han finns hos mig.

Bosse – jag hoppas verkligen jag kan ge dig samma sak någon gång, om du kommer att behöva det!

…och hur går det med meditationen, då?

Tackar som frågar. Svaret är: “så där”.

Hur så?

Jo, jag har svårt att koncentrera mig. Första minuterna kliar det, jag sitter illa, jag tänker på ditt och datt, uppmärksamheten far iväg åt alla möjliga håll, jag andas grunt, helt tvärt emot vad en ska göra. Så småningom dock, stillnar jag.

Varför är det så, tror du?

För det första så kör jag nu sedan länge en tiominuters meditation med sex minuter guidning och fyra minuter tystnad. Det är först under dessa sista fyra minuter som jag kommer till ro. De senaste mornarna har jag mest känt mig irriterad på den ljuvliga rösten som varsamt ska lotsa mig in i meditation. “Känn efter vilken sinnesstämning du är i”. Vadå sinnesstämning? Jag känner inte ett smack!

Men du fortsätter?

Ja, jag ger mig inte. Jag är övertygad om att övning ger färdighet även på det här området, och jag har inte ens hållit på i tre veckor ännu. Nu ska jag stänga av guidningen från och med i morgon, så får vi se hur det förlöper.


Och du som läser min blogg – har du egen erfarenhet av meditation? Dela gärna med dig i en kommentar, jag är nyfiken!

FullSizeRender-11

Vi var två på mattan under meditationen för några dagar sedan, då lånehunden deltog i mina morgonritualer. Det krävs koncentration för att ignorera den där blicken, som borrar genom pannbenet och som säger: “är du klar snart så vi kan gå promenad??” (Ber om ursäkt för dålig bildkvalitet)