Ooops… jag kan visst inte styra allt!

Jag hade bestämt mig för att vänta ett bra tag nu med att skriva inlägg om hur jag mår, och så där. Det har varit rätt mycket av den varan på senare tid, och även om de inläggen är oerhört mycket lästa så tycker jag själv att det kan bli lite tjatigt. Trots allt händer det ju mer i mitt liv, och jag har annat att berätta och rapportera om.

Men så händer saker, som det är svårt för mig att väja för. Hela dagen har jag funderat över vad jag ska skriva om, för skrivlusten har jag. Jag har gått som katten kring het gröt runt omkring det som mitt liv och mina tankar kretsar kring just nu, för att hitta något annat att skriva om. Men jag har kapitulerat, jag inser att jag för min egen sinnesfrids skull ändå måste ta det här med sjukskrivningen. Sen får de säga vad de vill, de som tycker jag är alltför utlämnande. Det är min blogg.

Jag kan visst inte styra allt

I måndags var jag till företagshälsovården, en hel timme satt jag hos en mycket lyssnande och inkännande läkare. Hon lyssnade, frågade, antecknade och gjorde tester på mig. Jag hade tänkt mig att jag kanske kunde få vara sjukskriven på halvtid en period, för att ha en chans att komma igen och sen ta tag i jobbet med full kraft igen. Men besöket slutade inte som jag hade tänkt, inte alls.

Det är tydligen så att jag inte kan planera allt i mitt liv. Märkligt.

Sjukskriven

Jag gick därifrån med en heltidssjukskrivning, till att börja med en månad. I sjukintyget står bland annat att jag är allvarligt utmattad, och diagnosen är följaktligen utmattningssyndrom. Jag var omtumlad och omskakad, för hon hade sett mig rakt i ögonen och sagt “du fattar att det här är allvarligt, va?”. Innan dess hade jag meddelat mina intentioner med besöket, och också berättat hur tacksam jag var att jag inte blivit sjuk på riktigt utan bara fått den här knuffen i en riktning som talar om för mig att jag måste tagga ner. Hon skrattade åt mig, inte elakt utan mer överseende, och sa att jag nog inte förstått nånting, eftersom såvitt hon kunde bedöma är jag ordentligt sjuk.

Hon berättade om de fysiska förändringarna, skadorna på hjärnan till exempel. Hon beskrev mycket bra hur en utmattning av det här slaget faktiskt krymper delar av hjärnan på ett sätt som bland annat gör att minnet sviker och en får svårt att fokusera och att lokalisera sig i tid och rum. Det är alltså förklaringen till att jag stundtals har känt mig rent av dum i huvudet. Jag är inte dum i huvudet, det präntar min omgivning in i mig, men jag känner mig sån! Då är det nästan en lättnad att få veta att det finns en fysisk förklaring till det. Det går att reparera, men det tar tid. Min nya känslosamhet och min allestädes närvarande trötthet och yrsel – det är bara ett sätt för kroppen att säga till att den är slut. Till och med reservtanken är tom.

långsammare tempo

Av henne fick jag en månad på mig till att börja med, som jag ska ägna åt att sova mycket, och att göra det jag har lust till eller också ingenting. Absolut inte ha några mål eller krav på mig själv. Det var ordinationen. Bara att svälja.

Uppvaknande efter uppvaknande

Något jag är nöjd med att jag har gjort, är att jag självmant tagit kontakt med en samtalsterpeut. Redan för en månad sedan träffades vi första gången, och då kom vi överens om att ses tre gånger för att känna oss för. Härom dagen åkte jag dit för tredje gången, inställd på att nu skulle vi sätta målen framåt och boka in ett gäng tider.

Men inte heller här gick det som jag tänkt.

Hon ansåg att jag inte alls var redo för att samtala mig fram till en förändring. Jag är alldeles för trött tyckte hon, och behöver bara vila nu utan krav på att ha något som ska leda någonstans. Jag ska bara vara, och göra ingenting eller det jag har lust med. Låter bekant, inte sant? Det var en mycket snopen Maria som åkte därifrån.

Just nu är jag rätt uppfylld av de besked och insikter jag har fått den här veckan. Jag är inte helt säker på att jag fattar innebörden av att inte sträva mot något, jag tror att jag förnuftsmässigt har uppfattat det men vet faktiskt inte om förståelsen finns där än, på riktigt. Jag är så impregnerad av att skapa resultat i stort och smått under dygnets alla vakna timmar, att det är en jäkla omställning att tänka tvärt om.

Förutom att försöka smälta det här, har jag också ägnat veckan åt att avsluta ett par jobbollar jag hade i luften. Nu har jag lämnat ifrån mig det, stängt jobbtelefonen och lagt in ett svarsmeddelande på mejlen. Nu stänger jag dörren till arbetet för några veckor.

långsammare tempo

Ännu luftigare kalender

I mitt förra inlägg beskrev jag lättnaden när jag tog bort alla politiska åtaganden ur kalendern. Jag beskrev känslan av luftighet. Haha, jag hade ingen aning! NU är den luftig! Nu står där bara “massage”, “yoga”, “frissan”, “naglar”, “föreläsning” och annat lättsamt. Så jag inser att eftersom min värld kommer att vara betydligt mindre under en tid, så kommer det också att speglas i mina blogginlägg. Kära läsare, du får finna dig i att vara en del av min lilla och långsamma värld ett tag. Hoppas du fortsätter hänga med mig ändå.

Upptäcker kravlösheten

Upptäcker kravlösheten

När jag skulle sätta rubrik till det här inlägget höll det på att bli “Återupptäcker kravlösheten”. Men så tänkte jag, att det blir lite fel. Jag har aldrig tillåtit mig kravlöshet i hela mitt vuxna liv.

Upptäcker kravlösheten

Nu är jag inne i en förändringsprocess som förhoppningsvis ska uppgradera mig till version 2.0, och som ska göra mig till en bättre version av mig själv. Framför allt en mer hållbar version! En del i den processen är att ta hjälp med att få syn på mig själv och mitt beteende, för att hitta sätt att förändra det. Jag kan inte fortsätta med det beteende jag haft, den saken står fullständigt klar. Och på mitt sedvanligt otåliga vis har jag väl gått och trott att det är bara att förändra mig, så blir allt som vanligt igen.

Bara att förändra?

Som vanligt?

Bah.

Det som behöver förändras sitter tydligen så sabla djupt i mig att jag knappt vet om det ens. Som det här med att alltid alltid prestera något. Åstadkomma något. Helst ska det vara bra också, men viktigast är att något blir gjort och att jag når resultat. Det är ett beteende jag är välbekant med och som jag har förknippat med arbetet och därmed också sett som en positiv drivkraft som för mig och mitt arbete framåt. Det jag inte har fattat, och som börjar gå upp för mig, är att det är ett beteende som genomsyrar hela mitt liv i stort som smått.

Och att allt skulle bli som vanligt, vad sjutton har jag menat med det? Vad är det? Ska jag bli mitt gamla jag? Det verkar ju oerhört korkat att sträva efter, målet med förändring borde väl vara att resultatet visar en skillnad.

Samtalsterapi

Jag har börjat gå i samtalsterapi, just för att få hjälpen att få syn på mig själv. Det är bara i sin linda, jag har ärligt talat inte en aning om vart det ska bära hän. Men bara att jag har börjat, har satt igång mina tankar. Redan nu har min terapeut fått mig att tänka efter på saker jag tidigare inte tänkt på.

Bara det här att jag inte vet vart samtalsterapin ska bära hän. Hon har berättat att jag faktiskt inte behöver veta det än. För att veta det, att bestämma sig för det, betyder att jag skapar ett mål att sträva emot som kanske inte är det jag behöver just nu. För så fort jag skapar mig ett mål att sträva mot – vilket är mitt naturliga sätt att vara – så börjar jag prestera. Och mitt system behöver något helt annat än det jag i 35 år matat det med. Därför tycker hon inte vi ska sätta in något åtgärdsprogram åt mig än, som jag själv utgått ifrån att jag ska ha. Hon försöker få mig att fatta att jag måste bara få vara i det här nu, och antagligen har hon rätt. Jag måste först och främst acceptera, innan jag kan börja förändra.

Medveten lättja

Mitt gamla jag åstadkom alltså alltid något. Om jag hade en ledig kväll, så tog jag hem jobb. Om jag hade en tom helg, så tog jag hem jobb. Jag har aldrig satt några gränser för hur mycket arbete jag kan ta på mig, jag har alltid sett kvällar och helger som reservtid. Sen har den reservtiden övergått till att bli ordinarie arbetstid. Måndag-söndag, årets alla veckor om året i stort sett.

Friskt, verkligen.

Men i och med att utmattningen (tänk att jag har börjat våga kalla den för sitt rätta namn!) började göra sig gällande, så har det smugit sig på ett nytt beteende. Inledningsvis för att jag inte hade något val, jag har helt enkelt inte orkat. Men så småningom kom det nya beteendet också ur en medvetenhet (“nu ska jag INTE ta hem jobbpapper ikväll”). Jag har då och då varit medvetet lat. För lättja, det tycker jag fortfarande att det är, att inte åstadkomma något. Där har jag lite kvar att jobba på. När jag sitter en hel kväll framför TVn med en virkning och glor på TV-serier, då anser jag att jag är lat. Skillnaden mot förr är att jag tillåter mig att vara det, jag sitter inte samtidigt med ett gnagande dåligt samvete. Nej, jag vältrar mig i lättja.

Och jag har sagt nej till saker. Jag väljer bort saker. Har nästan slutat tänka att “jag borde”. Nästan. Även om jag tänker “jag borde” så kan jag välja bort. Bra, va?

Nu kan jag rent av ibland njuta av att veta att jag har fritid i kväll. Jag kan antingen se ikapp något intelligensbefriande program på Kanal 7 eller så kan jag sätta mig och grotta med min släktforskning. Formen och lusten får avgöra. Inte pliktkänslan. Stort för mig.

Lååång resa

Men jag har börjat förstå – tror jag! – hur lång resa jag har att göra. Jag har bara nosat på insikten att jag kanske inte vet allt om mig själv. Nu ska jag suga åt mig den hjälp jag får, och verkligen verkligen försöka bara vara i det här. Utan att känna stress över att inget händer. Utan att känna otålighet över att jag inte vet vart jag är på väg. Och i kväll ska jag se sista avsnittet på en TV-serie!

 

Det här är ett inlägg i serien “Min resa mot balans” som återfinns i sin helhet under fliken “Om mig” ovan.

Peace, love and understanding

Nu är den stora internationella militärövningen Aurora i det närmaste över. Gotland har varit en av skådeplatserna för spektaklet, och jag tycker det ska bli skönt att slippa se grönklädda män i dikena med kvistar på huvudet, fordonskaravaner, militärpoliser, krigsfartyg och dånande plan över huvudet. Jag gillar inte det här, får en klump i magen och dålig smak i munnen. Det är en svårsmält blandning av fruktansvärt allvar och märklig lek som jag har svårt att förhålla mig till.

Jag inser djupt inom mig att det sannolikt existerar hot mot Sverige som vi vanliga inte har en aning om. Samtidigt fattar jag ju också att vi är så pyttesmå – om ryssen, amerikanen eller nordkoreanen kommer har vi inte mycket att sätta emot.

Min taktik vore helt annorlunda än att rusta upp, skramla med vapen och försöka skrämma lede fi.

Vad skulle hända om vi i stället helt avrustar? Deklarerar för världen att Sverige monterar ner sitt försvar, vi kommer inte att ha nånting att slå tillbaka med om ni väljer att anfalla oss? Då blir vi egendomligt oantastliga, för det är inte helt lätt att ge sig på att bita någon som tillitsfullt blottar strupen… Och tänk om fler skulle följa efter. Tänk om!

Vi människor är märkliga djur, som förbereder oss för att slåss i stället för att arbeta på tillit och kärlek till varandra. Jag förstår faktiskt inte.

Åh, så mycket värme jag möter!

Åh så mycket värme jag möter

På senare tid har jag klivit ur min bekvämlighetszon och öppnat nya dörrar. Inte för att jag planerat att göra det, utan för att det helt enkelt inte givits mig något val.

Pansarskal

Genom hela livet har jag varit rätt restriktiv med mitt innersta. Jag har inte släppt någon in på livet egentligen, utan haft ett skal utanpå mig själv som under åren växt sig allt tjockare. Jag har haft kontroll, tagit kommando, gått i bräschen, oftast vetat hur slipstenen ska dras, intagit ledarpositioner och haft svar på de flesta frågor. Jag har aldrig velat erkänna det som jag sett som svagheter, men som i själva verket är mänskligheter. Det alla andra har visat mig, har jag aldrig bjudit på tillbaka. Jag har varit “perfekt”, i alla avseenden. Jag har haft förståelse för andras svårigheter och tillkortakommanden, men jag har aldrig erkänt att jag haft några själv. Vare sig för mig själv eller för min omgivning.

Tänk att jag avstått allt den här värmen

Men med allt som varit det senaste året, så har det här pansarskalet börjat krackelera. Det har hunnit bli så tjockt att det tynger mig mot marken, det har börjat torka och flagna av. Ibland lossnar stora sjok, faktiskt. Det är så att en kan börja skönja något levande där innanför elefanthuden, något varmt och pulserande. Något som vill ut, kanske. Jag vet faktiskt inte riktigt vem jag är där innanför.

Det som jag varit mest rädd för i hela mitt liv, gör jag nu nästan dagligen. Nämligen talar om hur jag mår. Berättar öppet om vad jag gör åt min situation. När någon frågar, svarar jag ärligt. Och upptäcker till min stora förvåning, att det händer inget katastrofalt. Ingen vänder mig ryggen. Alla verkar tycka om mig ändå! Inte bara det – jag möter fantastiskt mycket värme, kärlek och förståelse. Jag möter blickar med intresse i, jag möter människor som lägger ifrån sig det de sysslar med, och lyssnar på mig.

Och jag får en klump i halsen, ibland gråter jag lite, för jag hade ingen aning om att det finns så mycket värme som är till för mig. Jag har hållit det ifrån mig hela mitt liv hittills, jag har tackat nej och avstått från det. Och jag förundras över att ni som älskar mig och funnits vid min sida i många år, stått ut med det.

Det är fortfarande inte enkelt, det är som bekant svårt att lära gamla hundar sitta och lika svårt är det att lära gamla Maria att visa sin sårbarhet. Men jag övar och övar, och kanske kommer jag så småningom att kunna ta hela världen i famnen.

Kärlek till er alla!

 

Naturligt kroppsnära

naturligt kroppsnära

Jag letar mer och mer efter naturprodukter när det gäller kroppsvård, har börjat inse att det jag smetar på utsidan av kroppen faktiskt också letar sig in under skinnet och påverkar insidan. Har i många år köpt produkter som är sjyst tillverkade och inte testade på djur, etc. Men även det naturliga tänket har växt sig allt starkare. Efter dusch till exempel, smörjer jag in mig med sesamolja jag köper på Coop. Tänker att det jag kan äta och som är bra för kroppen kan säkert även min hud äta!

Naturligt kroppsnära

Det är rätt länge sen jag började leta efter aluminiumfria deodoranter. För bara några år sedan var det nästan svårt att hitta, på Apoteket fick jag särskilt säga till så hade dom en hemlig gömma i en låda med just sådana. Jag testade ett tag att göra min egen deo, även om det var lite kladdigt. Numera finns rätt mycket att välja mellan, både på apotek, i hälsokostbutiker och även i större livsmedelsbutiker.

När jag hittade min nya gröna frisör, hittade jag också lite nya trevliga produkter helt i min smak som hon saluför i sin salong.

naturligt kroppsnära
Hos Anette på Din gröna frisör & coach, hittade jag också schampoo och balsam som är helt ekologiska och handgjorda.

Hårvård och deo

Förutom schampoo och balsam – som för övrigt är helt handproducerade med enbart naturliga ingredienser – så har jag också provat två olika deodoranter. Det är ju supersvårt att rekommendera den här typen av produkter, för det är ju inte säkert att det som funkar för mig är lika bra för dig. Jag kan bara vittna om resultatet för min egen del, och båda dessa deodoranter passar mig perfekt. Jag slipper både lukt och fukt till vardags, och svettas jag efter en promenad t.ex. och fukten är oundviklig, slipper jag åtminstone lukten. Båda deodoranterna har bra konstistens och torkar relativt snabbt. Den från Scandinavian Herbs är lätt parfymerad medan den från Bruns finns i både parfymerad och oparfymerad variant. Jag valde den oparfymerade, och måste nog säga att jag också föredrar den för förpackningens skull, då jag gillar glasförpackningar bättre än plast. (Å andra sidan är plastförpackningar lättare när en reser.) Men båda fungerar lika bra, åtminstone för mig.

Vill du själv prova naturligt kroppsnära produkter så kika in till Anette på hennes salong på Södertorg 13 här i Visby. Hon har många fler produkter än dessa, jag har bara inte hunnit prova ännu!

Jag vill vara tydlig med att detta inte är något betalt reklamsamarbete, jag tipsar om de här produkterna och var de går att köpa på eget initiativ.

Nu stundar en helg med hundsällskap

Igår kväll hämtade vi Zoya på hunddagis. Zoya är en äldre fröken av sorten dvärgpinscher, vars husse och matte har annat för sig i några dagar, och du som följer min blogg vet att hon bor hos oss ibland vid såna tillfällen.

Jag ser fram emot det, det ska bli en skön helg. Pälsmys, ledighet, göra-vad-jag-vill-dagar. Behöver det, har en lite tuff tillvaro just nu där jag inte kan annat än ta bara en dag i taget. Jag har några få veckor kvar av mitt politiska åtagande innan jag kan släppa det, men redan nu finns en efterträdare i kulisserna och det gör att jag skönjer horisonten och anar slutet. Den känslan är nästan överväldigande, och gör att tröttheten och allt i dess kölvatten vågar sig fram på ett annat sätt än tidigare.

Det finns inget annat än acceptans till det här. Det är den enda jag kan göra – acceptera sakernas tillstånd, att lyssna på kroppen varje dag och försöka göra den till viljes, att släppa fram tårarna när de kommer (är ofta ledsen “utan anledning”), att skratta åt mig själv när jag glömmer det mest elementära, när huvudet är tomt och jag inte ens kommer ihåg vilken dag det är, att sakta ner när yrseln visar sig… och så vidare. Att kämpa emot går inte och skulle dessutom vara lönlöst. Det jag kan göra är att försöka gilla mig själv ändå, och vara tacksam över att kropp och knopp vill föra över mig på rätt bana, ett annat sätt att leva och vara.

Eftersom inga andra signaler under sisådär 30 år har nått fram till mig, så har nu universum tagit till ett lite grövre artilleri. Jag accepterar och böjer mig i någon sorts tacksamhet trots allt. Det kunde ha varit mycket mycket värre.

I mitt gamla sätt att vara skulle en sån här helg utan saker i kalendern fått mig att släpa hem en massa arbete som skulle göras, och hänga över mig. “Perfekt med två dagar att få jobba undan lite”, skulle gamla Maria automatiskt resonera. Den Maria jag nu försöker bli, tar i stället först fredagen off, och låter lördag och söndag bli som de blir. Jag försöker lära mig att det är ok. Den här helgen har jag dessutom hjälp av en liten fröken som behöver gå ut ibland, som sover under mitt täcke och som då och då kryper upp i knät för att bli kliad på ryggen.

Om det här var sista dagen i mitt liv…

Vi vet det allihop, att vi en dag ska dö. Ändå skyr vi tanken, som om det skulle ändra det faktum att vår tid på jorden är begränsad. Oerhört begränsad.

Ju äldre vi blir, desto mer påtaglig blir döden. Människor omkring oss försvinner från livet, fler och fler, oftare och oftare. Vi reagerar olika på det; somliga ryser och ruskar av sig, vill inte tänka tanken alltför långt. Så långt som att det en dag drabbar dem själva. Andra fejsar det faktum att döden är en del av livet. Inget sätt är fel, bara ditt eget sätt att förhålla dig är rätt för dig.

Min egen inställning är att jag tror på att det är en bra sak att tänka på döden ibland. För mig är det bra, i alla fall. Det gör inte mindre ont när jag får dödsbud, men jag ser det i ett större perspektiv än att det bara handlar om död och elände. Döden ingår i ett sammanhang. Och jag tycker också det är bra att då och då påminnas om att min tid är ändlig. Jag blir en bättre person då, för mig själv och min omgivning. Det som för mig är lite svårare att tänka på, är att mina närmastes tid också är ändlig. Det kan göra ont ibland.

Jag har en favoritskribent på Gotlands Tidningar, Magnus Ihreskog. Han är inte rädd att beskriva djupen i livet, och i morse ramlade jag rakt in i hans krönika så fort jag vaknade. Eftersom innehållet i den låg på samma våglängd som mina egna tankar just denna dag, så vill jag länka till hans krönika som en del av mitt inlägg idag. Läs Magnus Ihreskogs krönika “En tanke värd att tänka när klockan tickar” här.

Har du fem minuter bjuder jag också på ett bildspel från mitt augusti, tyckte det passade in här. Jag har plockat lite ur mobilen för att se tillbaka. Inser att det händer mycket i mitt liv, de där dagarna som kommer och går. Hur ofta stannar du upp och reflekterar över senaste tiden? Hur ofta gör jag det? Bilder är ett bra sätt, både att minnas och att reflektera.

Var rädd om dig och ditt liv, hör du. Och som Magnus skriver i sin krönika – det finns inte mycket som du verkligen MÅSTE, om du tänker efter.

Comme ci, comme ça

Jag får ofta frågan hur jag mår. Både i verkliga livet och här i sajberspejs. Det är lite comme ci comme ça och kanske är det dags att göra en uppdatering av läget då, tänker jag.

Comme ci, comme ça

Tidigare i somras bestämde jag mig ju för att lämna mina politiska uppdrag. Det var ett stort och svårt steg att ta, men så här i backspegeln inser jag att det var alldeles, alldeles nödvändigt. Orsaken var att jag helt enkelt började ta slut, min ork räckte inte till längre. Det var inte det politiska uppdraget i sig som skapade min utmattning, däremot var uppdraget droppen som fick bägaren att rinna över. Det har dominerat min kalender, och dessemellan har jag försökt trycka in mitt arbete. Liksom stjäla mig till stunder för att hinna med jobbet. Inte bra, inte bra alls. Två så skilda fokus har dessutom slitit.

Det som gäller nu, är att jag sitter kvar på mina poster fram till den 1 oktober. Jag gör mitt allra bästa för att göra ett bra jobb dessa sista månader, även om jag helt ärligt måste erkänna att det inte är alldeles enkelt. Så fungerar ju våra psyken – när väl ett beslut om förändring är fattat, så är förändringen på något märkligt sätt redan ett faktum i ens huvud.

Privata tankar ur dagboken

Hur mår jag då? Jag är inte på topp, väldigt långt därifrån, faktiskt. Det är inte helt enkelt att förklara, men här är några lösryckta tankar som jag skrivit ner i min dagbok för att illustrera hur det rör sig i mitt huvud:

Jag är så trött. Orkar knappt bry mig om något, inte ens mig själv. Anstränger mig ibland när saker ska göras, men när jag sen får slappna av är jag långt nere på botten igen.

Ibland blottas glipor i min tillvaro. Vi kan kalla dom skörfönster. Vid dessa tillfällen, när dessa fönster öppnas, är jag hudlös, sårbar. Insikter angriper mig med våldsam kraft, och jag övermannas av känslor av alla de slag. Rädslor kommer, fruktan och sorg. Men även klarsynthet och glädjor. Mina skörfönster är helt oförutsägbara, i såväl tid som innehåll.

Det här suset i öronen. Tjutet. Vissa dagar, vissa stunder, värre än annars.

I dag har jag haft energi! Jag har fått en glimt av hur det kan (borde!) vara, och jag har känt mig glad och busig. Kvicktänkt och skämtat. Suttit uppe och spelat spel, och inte bara längtat efter att få gå och lägga mig. Underbart!

Inser: jag har varit trött så länge jag kan minnas.

Vissa dagar är det som att varje tanke utmattar. Inget får fäste. Varje tanke som kommer, avfärdar jag snabbt för att jag inte orkar bry mig.

Det syns inte, det här onda

Det kluriga i det här, är att de stunder och dagar jag mår skapligt och hjärnan fungerar så nära normalt det går just nu, är det svårt att förstå att jag inte är helt frisk (eller i balans eller vad vi ska kalla det här märkliga). Svårt för omgivningen, och inte minst för mig själv. Hur kan jag säga att jag är trött och utmattad, jag som är så glad och pigg, som umgås med folk, går på fest, går på bio, går ut och äter och tar ett glas vin, skrattar och skämtar? Jag gör allt det där, men nästan bara när det funkar för mig.

Jag försöker sluta göra saker som innebär att göra våld på mig själv. Det är väldigt mycket saker för tillfället, i alla fall då och då.

Härnäst

Hur ser min närmaste framtid ut, då? Nu jobbar jag på och fortsätter det politiska arbetet tiden ut. Det finns saker att göra fortfarande, och inte minst några möten. Jag ska göra en bra överlämning till en efterträdare så småningom, för att försäkra mig om att det arbete jag har påbörjat och hittills utfört fortsätter. Jag ska lämna tillbaka utrustning, säga upp prenumerationer och mejlkonto, jag ska skriva min del av verksamhetsberättelsen 2017 från min grupp till partiet. Jag ska uppsöka samtalshjälp, jag behöver någon som ser på mig utifrån och hjälper mig att ändra beteende. Jag kan inte längre bete mig så här, jag måste hitta andra sätt att förhålla mig och leva. Kort sagt ska jag försöka lära den här gamla hunden att sitta…

Ibland när jag får frågan hur jag mår, svarar jag lite skämtsamt: “jag mår som jag förtjänar”. Liksom för att lämna fritt att tolka för den som frågar, men lika mycket för att slippa svara på riktigt. Och ibland undrar jag faktiskt – det kanske är så? Att jag mår som jag förtjänar? Det är ju ändå mitt eget beteende, min livsstil, som tröttat ut mig i längden. Mina höga ambitionsnivåer, mina krav på mig själv, min otålighet, min snabbhet, min gränslöshet. Allt det där behöver jag ändra på. Jag är på väg, men jag behöver hjälp att se på det av någon som inte känner mig.

Jag ska använda tiden från den 1 oktober på det allra bästa sätt genom att vara varsam med mig själv. Jag ska rensa kalendern, och det svindlar redan i dag när jag öppnar den och inser att jättemånga av de ifyllda fälten kommer att försvinna. Jag har aldrig nånsin förr haft problem att ha en fulltecknad kalender, men i dag ger det mig andnöd.

Mitt arbete är friare än det politiska uppdraget, det kan jag styra väldigt mycket själv i tid och rum och inte minst har jag fantastiska medarbetare som med både sin kompetens, kapacitet och generositet står för stabiliteten på kontoret och i verksamheten. Det ger mig väldigt goda förutsättningar att på ett bra sätt tillfriskna i den takt som är rätt för mig.

Tack för att du läser!

Så: tack till dig som undrar hur jag mår. Svaret varierar väldeliga från dag till dag, jag har försökt beskriva det här. Det är precis så jag fungerar just nu – tar en dag i taget.

Och du – tack för att du läser!

Inläggen om min resa mot balans finns att läsa under “Om mig” här ovan

Mjukstart på semestern

Ett par dagar in på semestern, kan jag konstatera att den är välbehövlig. Inte för att det kom som någon överraskning, däremot kanske min reaktion på ledigheten blev lite överrumplande. Hela måndagen försvann som i ett töcken, jag var så trött att jag liksom aldrig vaknade. Orkade knappt hålla mig upprätt, låg mest – i hängmattan, i en stol, på soffan – och slumrade och sov. Dag två blev något bättre, med en smula högre energinivå. Men mycket vila ändå, det jag orkar göra är läsa, spela larviga spel på mobil och padda (har jag väl ALDRIG sysslat med!), virka och slumra. Och vad jag drömmer på nätterna! Mycket att bearbeta, uppenbarligen.

Jag låter det vara så, och det gör även min älskade, tålmodige make som accepterar och servar. Tur att han inte har skyhöga förväntningar på vår gemensamma ledighet, utan låter mig läka och hela i min egen takt. Så tacksam för det, och för den han är. 

Min tacksamhet omfattar också att ha vår stuga i skogen att bo i så här års. En nåd att stilla bedja om, platsen erbjuder precis den frid jag behöver. Skogen med sina djur, ljud och dofter omfamnar mig och låter mig vila. Den är helt kravlös.

De krav jag brukar ställa på mig själv finns inte heller. Jag orkar helt enkelt inte. Hjärnan klarar inte av särskilt mycket, jag tycks ha släppt allt. Hittar inte ens tillbaka till bilen på parkeringen efter att ha handlat (eller hittar inte ens rätt parkering, är den verkliga beskrivningen. Lyckades irra bort mig i Hemse härom dagen, liksom). Därför tar jag nu dagarna som de kommer, och är så väldigt tacksam att jag får göra det. 

Förhoppningsvis och troligen kommer också dagar av annan karaktär under semestern, det är jag rätt övertygad om. Har en del roligt att se fram emot dessutom!

Min morgonkaffeutsikt.

Den femte och sista gardinen till stugan, i vardande.

Det finns beslut. Och så finns det beslut.

Beslut

Jag har i åtskilliga år haft roller som beslutsfattare i olika sammanhang. Som chef och ledare har jag att fatta beslut om högt och lågt, stort och smått. Ekonomi, medarbetare, verksamhet, men också vilket träslag de nya skrivborden ska ha eller vilken maträtt vi ska bjuda årsmötet på. Som politiker fattar jag också en massa beslut men i mer organiserad form, protokollförda vid ett visst tillfälle.

Att fatta beslut

Somliga beslut är enkla att fatta, andra svårare. En del beslut kan jag fatta snabbt utan längre betänketid medan en del beslut behöver processas, såväl i mitt huvud som bland medmänniskor. Stundom kan jag känna mig ohyggligt beslutstrött, och det uppstår ofta i vardagen. Om käre maken och jag går på restaurang till exempel, och han frågar var jag vill sitta. En sån sak orkar jag inte besluta. Eller vad vi ska äta till middag. Att besluta om sånt som inte är så viktigt för en är svårt, och det kanske är mycket av den varan i professionen och därför finns ingen energi kvar till det i privatlivet. Det är min hemsnickrade teori om varför det blir så.

Det svåraste beslutet

Det är inte så väldigt ofta de beslut jag fattar har bäring på mig själv som person och ger effekter på mitt liv. Men härom veckan fattade jag ett riktigt svårt beslut som blev allmänt känt i går. Beslutet föregicks av stor vånda och mina invändningar och dubier kretsade typiskt nog kring att jag försätter andra människor i klistret. Men efter att jag fattat beslutet, kändes det paradoxalt nog som ett av de enklaste jag gjort, i meningen det mest självklara!

Från den 1 oktober lämnar jag mina politiska uppdrag, och kommer inte längre att vara vare sig ordförande i Socialnämnden eller ledamot i Regionstyrelsen längre. Du som följt mig länge har också följt min resa hit (relaterade inlägg finns under fliken Om mig/Min resa mot balans här ovan), och vet att jag under ganska exakt ett års tid arbetat i någon sorts motlut. Kropp och knopp har sagt ifrån, mer och mer bestämt i ett allt strängare tonläge.

Det syns ju inte utanpå

Och nu är jag faktiskt helt slut, helt uttömd på energi, lust och glädje. Det mesta arbetsrelaterade har blivit en kamp, jättehöga trösklar att ta sig över, jättesvåra bollar att fånga. Det enklaste möte har kunnat te sig som näst intill oöverstigligt. Rädslan över att inte ha med mig mina tankar, har ibland förlamat mig, för så har det varit och är. Vissa dagar, vissa stunder är jag inte med, jag befinner mig på en helt annan frekvens än min omgivning. Känner mig som en utomjording som inte förstår ett ord av vad som sägs fast det handlar om sånt jag själv har sysslat med länge. Tankarna flyger runt som popcorn i huvudet och är omöjliga att fånga. Jag kan bara lyssna på en röst åt gången, pratar flera samtidigt hör jag ingenting eller pratar någon för fort hinner jag inte förstå vad som sägs. Så har jag det, vissa dagar. Andra dagar är jag fullt fungerande.

Och så syns det inte utanpå. Hur ska då omgivningen kunna förstå?

Därför har jag försökt vara rätt tydlig med att jag inte är helt OK, inte alltid fit for fight. Men det är så klart lätt att glömma, när det inte syns att jag är sjuk. Eller i obalans. Eller överansträngd. Vet faktiskt inte riktigt vad jag ska kalla det här.

Det blev rubriker

Det finns ett allmänintresse i det här, dels är jag “en av öns ledande politiker” som det sades i en av P4 Gotlands nyhetssändningar i går, dels är min berättelse och orsaken till mitt avhopp uppenbarligen intressant för många att lyssna till.  (Nedan länkar jag till några media, för den som är intresserad.) Intresset tror jag beror på att väldigt många relaterar till det jag beskriver. Många känner likadant. Men varför pratar så få om det? Det är verkligen inget att skämmas för. Det är inte att visa svaghet, det är att visa styrka. Det har jag i alla fall kommit fram till under den här resan, att ju mer jag har berättat om hur jag känner, desto mer styrka och hjälp har jag fått från min omgivning. Berätta din berättelse, och du får intresserade lyssnare!

Nu stundar sommaren med en hel del ledighet, och i höst tar jag mig an förberedelserna för mina sista sammanträden i politiska sammanhang. Då ska jag också ta ställning till hur jag ska gå vidare under hösten, kanske behöver jag ta hjälp för att komma upp och ut i livet igen. Vi får se, helt enkelt.

gotland.se 28/6: “Maria Björkman lämnar Socialnämnden”

Radio Gotland 28/6: “Maria Björkman (S): Jag lämnar all politik”

Helagotland.se 28/6: “Hon lämnar sina politiska uppdrag”

Gotlands Allehanda 29/6: “Maria Björkman pratar ut om varför hon slutar”

Det skrevs även dagen efter det här inlägget:
Eva Bofrides ledare i Gotlands Tidningar/Gotlänningen 30/6: “Politiken drog kortaste strået”