Gå till innehåll

5

Undrar vem som gjort hennes vantar av mormorsrutor? Kanske hennes mamma Linnea, eller rent av hennes blivande svärmor Elsa?

Den här fina bilden på min morfar och mormor sitter i ett av albumen jag har, och jag var bara tvungen att fota av det direkt. Det är risig kvalitet just för att jag bara har fotat av, inte skannat ännu. Det ligger lite framför mig i tiden, att skanna alla foton som är värda att bevara för eftervärlden. Annat får gå före.

Men just den här bilden gör mig så glad. De är så fina mina morföräldrar, och så unga. Bilden är sannolikt tagen något av de första åren under 1940-talet. De ser glada ut och är säkert väldigt kära. Det strålar om dom.

Vintrarna i början av 40-talet var stränga, det vet vi. Ändå står hon där mormor, i bara strumpbyxor och kjol. Är det till och med nylonstrumpor? Brrr. Och morfar är inte så varmt klädd han heller; skjorta och slips under en skinnjacka. Kanske är de uppklädda på väg att fira något? Kanske är det vårvinter. När jag tittade lite noggrannare, fick jag syn på att hon har vantar av virkade mormorsrutor. Så lustigt. Just nu ägnar jag TV-kvällarna åt att virka upp mina mängder av restgarner i just mormorsrutor. Inte helt klar över vad det kommer att bli, men många rutor blir det. Det är förförande enkelt och beroendeframkallande, att göra mormorsrutor.

Undrar vem som gjort hennes vantar? Tror kanske inte det var hon själv, hon var ingen virkare. Kanske hennes mamma Linnea, eller rent av hennes blivande svärmor Elsa? Elsa var min gammelfarmor, och den som lärde mig virka. Jag hoppas nog det var hon, det är en skön tanke att cirkeln sluts på det sättet.

2

För någon månad sedan skrev jag om olika sätt att släktforska med anledning av att jag grävde lite i "faster Tildas" liv. Det går att läsa här. Då hade jag kommit så långt att hon hamnat ända "långt" borta i Södertälje. Jag fortsatte att följa henne, men faktum är att det blev rätt enkelt. Det hände inte så mycket mer i Tildas liv, hon flyttade inte på sig särskilt mycket.

Piga i Södertälje

Hon var alltså 27 år när hon kom till Södertälje som piga hos Fredrik August Björkman (ingen släkt till mig eller min man, är bäst att inflika här), och där stannade hon ett par år. Fredrik August var född i Roslags-Bro, så en gissning från min sida är att hos honom hamnade hon på rekommendation eller för att familjerna kände varandra sedan tidigare då de kom från samma trakt i Roslagen.

Efter ungefär två år, flyttade hon på sig till den familj där hon kom att stanna resten av sitt arbetsliv, nämligen hos grosshandlare Sven Adolf Palm och hans två vuxna döttrar på Oxbacken 15. Grosshandlare Palm drev firman "Fröknarna Palm", vilka så småningom också tog över efter fadern. Han dog 1911, och samtidigt går att läsa i församlingsboken att Tilda befordrats från piga till jungfru. Om det nu var en befordran, mer troligt är väl att hon utförde samma jobb men fick en annan titel. I senare böcker hade hon titlarna "tjänarinna" och "hembiträde", och jag misstänker att allt var samma sak.

40 år i samma familj

Hon blev kvar hos de ogifta och åldrade fröknarna Palm ända till 1928, då hon fyllt 70 år. Då hade hon tjänat samma familj i 40 år! I församlingsboken går att se att hon efterträddes av en 33 år yngre kvinna, och troligen slutade hon sitt arbete i kraft av sin ålder. Hon hann flytta ännu en gång ett år senare, till något som hette Kometen 6 i Södertälje, och där blev hon kvar till sin död den 4 mars 1935.

Hon rörde inte på sig mycket när hon väl kom till Södertälje, faster Tilda. Ända fascinerar hennes liv mig - tänk att ha tjänat en och samma familj så länge! Jag tror jag gillar faster Tilda. Hade varit häftigt att få träffa henne.

4

Mina släktforskningssysslor är så mycket mer än att leta i digitaliserade arkiv. I mitt fall handlar det också om att renskriva dagböcker som min morfar, morfars mor och morfars far skrivit under många år, samt skanna in gamla släktfoton. Det är värdefulla bitar till mina förfäders släktpussel. Ibland händer det att jag läser om något i gammelfarfars dagbok som jag har sett på ett fotografi eller hört talas om i tidigare berättelser. Han skriver också om händelser i Sverige och världen, och det gör historiepusslet ännu så mycket större. Släktforskning handlar om så mycket mer än antavlor och släktled!

En flyttkartong med skatter

Jag är begåvad med en hel flyttkartong med gamla fotoalbum, som jag fått ynnesten att ta hand om. Med andakt bläddrar jag bland de sköra sidorna och betraktar de allvarliga ansiktena. En del vet jag inte vilka det är, andra är gamla bekanta såväl genom att jag själv träffat dom som genom rika berättelser genom åren.

Hela kartongens innehålla ska gås igenom, många av fotona ska skannas in och förvaras för eftervärlden på så sätt också, vid sidan av de vackra gamla albumen.

Det är så himla kul, det här!

Ett gammalt fotoalbum klätt i tjockt, bleknat sammetstyg med ett vackert metallornament.

 

Ser vi närmare på ornamentet, står inristat "LJ". Det står för Linnea Johansson, min mormorsmor.

 

Vilka var dom? Vilka historier skulle de kunnat berätta? Vad tänkte de på? Hur levde de?

Den som förväntar sig en traditionell pjäs med en kronologisk berättelse om Hennings och Lottens liv kommer att bli förvånad.

I helgen var vi på Stockholms Stadsteater och såg Våra drömmars stad.

Redan titeln på föreställningen avslöjar att Per Anders Fogelströms berättelse i den välkända ”stad-serien” presenteras i ny tappning, originaltiteln är ju Mina drömmars stad. Den som förväntar sig en traditionell pjäs med en kronologisk berättelse om Hennings och Lottens liv kommer att bli förvånad.

Henning och Lotten är förvisso bärande karaktärer, och navet kring vilken föreställningen snurrar är deras dotter Emelie. Berättelsen berättas med stor skicklighet genom skådespeleri, dans, musik och okonventionella scenografilösningar på en avskalad scen. Vi kastas mellan generationer, livshändelser och stadens utveckling, allt vävs ihop på ett listigt vis. Inte minst fascinerades jag av sättet de knöt ihop Stockholms utveckling med nutidens Stockholm och det som händer i staden idag, mer än 50 år efter att Fogelströms berättelse slutar. Det gav en häftig dimension.

Personligen hade jag ibland en smula svårt att hänga med i svängarna, vissa scener kändes för mig lösryckta ur sammanhanget. Det var länge sen jag läste böckerna, och jag hade haft bättre behållning av föreställningen om jag läst om dem innan för att lära känna karaktärerna på nytt. Det hade förenklat för mig att hänga med.

Ändå lyckades de fängsla mig, en stor del av den tre timmar långa föreställningen. Med sin yrkesskicklighet, inte minst. Med scenbilderna, koreografin och bra skådespeleri nästan rakt igenom.

Föreställningen hör inte till dem jag skulle vilja se om, men jag är glad att jag har fått uppleva den. Uppenbarligen lever den kvar i mig eftersom jag nu skriver om den flera dagar efter!

2

Jag älskar presenter och överraskningar, och att få saker som givaren har gjort själv är något alldeles extra. Den här gåvan kändes personlig och given med värme.

Härom dagen låg det ett tjockt, vadderat kuvert i postfacket. Till mig!

Jag väntade inget, hade inte beställt något. Så vad kunde det vara? En snabb blick på avsändaren och lite klämmande på kuvertet avslöjade svaret. Min sajberkompis Karin hade skickat en bok! En av sina egna böcker dessutom, och jag blev så jublande glad!

Jag älskar presenter och överraskningar, och att få saker som givaren har gjort själv är något alldeles extra. Den här gåvan kändes personlig och given med värme. Det är Karins debutroman, och den har nu fått knuffa ner övriga böcker som väntar på att få läsas. Nu ligger den överst i min läshög, att tas om hand direkt efter den jag nu läser.

Att få nya vänner i sajberspejs genom bloggandet är häftigt och kul. Karins och mina vägar har korsats genom våra bloggar, annars hade vi sannolikt aldrig stött på varann. Hon är, förutom författare till flera böcker, präst i svenska kyrkan och jobbar också med musik. Hon bor i Duved, och levererar ofta vackra bilder över Åreskutan med omgivningar på sin blogg varvat med vardagsbetraktelser.

Är du nyfiken på Karin Härjegårds blogg hittar du den här.

2

När jag var ny på det här med att släktforska på Internet, gick jag i samma fälla som jag tror väldigt många gör. Jag anslöt mig till ett av de forum som finns, la upp mitt släktträd så långt jag då kommit och därmed gjorde jag alla mina förfäder tillgängliga för andra där ute, som fanns i samma nätverk/forum. Det funkar så att programmet känner av tänkbara matchningar ur andra släktträd, så jag överöstes med sådana.

Släktforska på olika vis

Med liv och lust gick jag in i alla tips, kollade mer eller mindre noggrant på trovärdigheten, och la till tänkbara nya släktingar och grenar. Till slut grenade min släkt ut sig så till den milda grad att det inte längre gick att ha överblicken. Jättekul att spåra långt bakåt i tiden på ett så enkelt sätt och slippa göra jobbet själv, men det är inte pålitlig forskning.

Jag har slutat att anamma det mesta som kommer i min väg, utan att granska det noga först. Ångrar att jag rusade iväg så där i början, men kan ändå inte ta bort dessa personer ur trädet förrän jag har kollat upp dom ordentligt. Vissa grenar har jag kontrollerat riktigheten i och är säker på, andra svävar i ovisshetens universum.

Det finns många släktforskare som räknar kvantiteten som framgång, ju fler personer jag lyckas få in i mitt träd desto mer framgångsrik släktforskare är jag. Sen finns det andra som i stället forskar på djupet, och försöker följa en persons livsöde genom kyrkoarkiven och andra arkiv. Jag måste säga att båda sätten är spännande och utvecklande, men det senare sättet att släktforska ger väldigt mycket mer.

Djupdykning

Just nu till exempel, så försöker jag kartlägga "faster Tildas" liv efter bästa förmåga. Faster Tilda hette Lovisa Mathilda Hydling, och var faster till min gammelfarfar Kalle. Jag minns som barn att han berättade om "faster Tilda från Södertälje" lite då och då, att det var en barsk madam. Det var alltså så som han mindes henne, kanske från barndomen.

Faster Tilda föddes 1858 i Estuna socken i Roslagen. Nästan alla mina anfäder är ur-rospiggar, för övrigt! Tilda hade tre bröder; Janne, Carl August och Axel. Som 19-åring flyttade hon hemifrån, till Vittsjö kronosäteri för att "tjäna piga" som det hette. Där stannade hon i tre år, för att sedan flytta till Frötuna socken där hon fick tjänst som piga hos possessionaten Ernst Gustaf Bagge, på Simpbyle ägor. En possessionat var en godsägare, även kallad patron i vissa sammanhang.

Två år senare flyttade hon till staden, Norrtälje. Där arbetade hon hos Telegrafkommissarie Gustaf Jakobsson, även här som piga. (Som kuriosa för mig, upptäckte jag en av hennes arbetskamrater bland pigorna kom dit från Visby, Anna Wilhelmina Ekström). Hon blev inte mer än två år här heller, sen flyttade hon hem ett år till sin mor i Vittsjö igen, modern hade blivit änka. Efter det året hemma hos mor, flyttade hon så plötsligt till Södertälje 1885, 27 år gammal.

Längre än så här har jag inte kommit, nu vill jag försöka ta reda på vad som förde henne ända till Södertälje. Det var långt på den tiden, och särskilt i min släkt har jag förstått, som nästan alla var oerhört stationära och trogna sin bygd. Hon var nog lite äventyrlig, Tilda. Och att döma av bilden ovan, hade hon det bra i Södertälje. Slutade hon arbeta som piga? Mötte hon någon man? Jag vet att hon dog ogift, men det säger ju egentligen inte så mycket... Jag letar vidare, fortsättning följer!


Om du är intresserad av dina anor men inte har egna möjligheter att forska, ta en titt under "Din släktforskare". Jag kan hjälpa dig, om jag får göra det i egen takt och det inte är bråttom!

4

Jag ha alltid gillat kyrkogårdar. Friden där, och den vackra miljön. Har alltid gillat att strosa bland gravstenarna, läsa på de gamla och mossbelupna, och funderat över vilka de var när de vandrade här på jorden. De där, som nu bara är svårlästa namn på en sten.

Min nya favoritplats är Norra kyrkogården här i Visby. Den ligger på ett lagom avstånd hemifrån, att ta en rask promenad dit tar bara en kvart. Sen strosar jag där, på de slingrande gångarna och njuter av miljön. Det är en vacker och välskött kyrkogård, med havsutsikt, porlande bäckar och kuperad terräng. Kanske slår jag mig ner på en bänk om vädret tillåter, och bara är.

5

Med stor entusiasm kastade jag mig över det ljuvliga garnnystanet för att skapa Emiliasjalen som jag hittat på bloggen FingersCroched. Efter att ha virkat gardin med halvfint vitt garn i evigheters evighet amen, så var det otroligt kul att ta mig an ett grövre och färgglatt garn.

Nu är den klar, Emiliasjalen

Härom dagen blev den klar, och jag är sååå nöjd. En helt perfekt sjal i både storlek och värme. Om jag hade haft användning för fler skulle jag beställt mer garn och fortsatt, den var rolig och avkopplande att virka, perfekt framför TVn. Dessutom finns det här garnet i massor av färgställningar, så det skulle gå att göra många varianter. Garnet är beskaffat så att det skiftar färg "av sig själv", så en behöver aldrig byta garn. Näst intill omärkligt smyger den ena färgen över till den andra, superläckert.

Kommer att passa bra under Gotland Pride! Tack Erika på FingersCroched för det fina mönstret!

3

Det var nog i januari 2009 som jag fick för mig att börja blogga. Det var egentligen bara en förlängning av mitt dagboksskrivande, att ta det till en ny nivå. Internet och sociala medier som fenomen har så länge det funnit intresserat mig, och jag ser det som en del av världen och mitt liv i stället för en enskild företeelse vid sidan av.

#JagÄrInoS

Genom åren har jag själv följt olika bloggar, och därmed också "lärt känna" många i bloggosfären. Så småningom har det växt fram nätverk, i takt med att bloggandet också i allt större utsträckning blivit en egen bransch. Det som har hänt är att många - företrädesvis unga - bloggare börjat kunna tjäna pengar och till och med försörja sig på sin blogg, och jag vet att många undrar hur sjutton det kan gå till. Hur kan "bloggare" vara ett yrke? Vad är det som de tjänar pengar på?

Som bloggare bygger jag upp en trogen läsarskara. Jag skapar ett sorts förtroende; för mig och för mitt innehåll. Ju mer personlig jag är, desto större förtroende kanske du som läsare får för mig. Om jag skriver om något jag gillar, kanske du själv skulle vilja pröva samma sak. Och vips har jag påverkat dig till att göra något eller kanske köpa något. Detta fenomen har utvecklats med stormhastighet, och många företag har insett vilket värde det ligger i många bloggares stora läsarskaror. Dessa bloggare och profiler i andra sociala medier har fått en egen etikett, de har blivit influencers. Det har därmed utvecklats en samarbetsform mellan influencers och varumärken som vill sälja, och på helt andra sätt än bara vanlig annonsering. I takt med det har det också utvecklats regelverk för hur detta ska gå till, det är till exempel oerhört viktigt att ett inlägg tydligt visar att det är ett reklamsamarbete.

Jag gick med i nätverket Better Bloggers för ett par år sedan, detta utvecklades senare - i takt med att influencerbegreppet blev allt större - till att bli en branschorganisation med namnet Influencers of Sweden (InoS).

Själv är jag inte mycket till influencer

Själv kanske jag är en influencer, möjligtvis påverkar jag i någon mening, men jag tjänar inga pengar på det. Jag är alldeles för liten i branschen för att någon skulle vilja satsa marknadsföringspengar på mig, och det gör mig ingenting alls. Det är inte därför jag bloggar, för mig är det en visserligen väldigt viktig men ändå bara en liten del av min värld. Jag gör det av lust, jag finner stort nöje i att skriva och formulera mig, dela med mig av bilder och av delar ur mitt liv. Just nu fungerar bloggen också som en katalysator för mig medan jag jobbar på att resa mig upp ur utmattningsträsket. Jag har också förstått att min blogg betyder mycket för många som själva är i samma träsk, på väg att trilla i eller kanske har kommit en bit på väg upp ur det. Bara tanken på det sporrar mig mycket att fortsätta.

Somliga tycker jag är alltför utlämnande, alltför personlig. Jag vet det. Någon enstaka har antytt det direkt till mig, men oftare har jag fått höra det i andra hand. Men för mig är det viktigt, och själva grejen. Jag delar dock med mig bara av det jag själv vill, jag är väldigt personlig, men sparar mycket privat som du aldrig får veta.

Det som också skiljer mig från de flesta andra bloggare i allmänhet och influencers i synnerhet, är min ålder. Jag vågar påstå att de flesta influencers är unga, i sammanhanget är det nästan tantvarning på mig. Å andra sidan har jag en annan läsarskara än de som är väsentligt yngre, vilket i sig kan vara intressant. Även om min läsarskara är förhållandevis liten jämfört med många andra, så vågar jag nog påstå att den utgör en mer köpstark och kanske också trogen grupp

Att ha sajberkollegor

Det här är lite av mina egna tankar kring mitt bloggande i skenet av influencerfenomenet. Jag kommer aldrig att bli - och har heller ingen strävan - att bli en stor influencer. Men jag är ändå en medlem av Influencers of Sweden, av så enkla skäl som att det är ett sjyst nätverk för sjysta villkor, det är en grupp kollegor i sajberspejs för mig som bloggare där jag kan diskutera och få svar på frågor, det är också en sorts kompiskrets. Jag har lärt mig massor i InoS, och jag hoppas att även jag bidrar med något. Sist men inte minst står Influencers of Sweden för att allt ska gå rätt till i blogg- och influencerbranschen, att ingen ska utnyttjas och att alla - såväl influencers som marknadsförare - ska följa gällande lagar och regler. För att enkelt förklara InoS funktion, kan vi kalla den för alla bloggares och influencers fackförening.

Kritik från andra delar av branschen

Det finns något som kallas talangnätverk och som är "mäklare" mellan influencers och företag. Flera sådana har i dagarna gått samman och starkt kritiserat Influencers of Sweden, genom att hävda att InoS är en egen liten "klubb" som bara för sin egen talan och jobbar för egen vinning. En obegriplig kritik, som vittnar om antingen okunnighet eller kanske rent av avundsjuka. Under hashtaggen #JagÄrInoS vill jag och många andra med mig påtala att kritiken är felaktig och bygger på missförstånd.

Jag må vara en mycket liten, men jag är ändå en influencer. Genom att jag finns här och i sociala medier och genom att du följer mig. Såväl små som stora influencers utgör tillsammans organisationen Influencers of Sweden, och tillsammans ser vi till att det är ordning och reda i branschen. Jag är stolt medlem!

#JagÄrInoS

Här kan du läsa andra inlägg på temat, från influencers oändligt större än vad jag är:

4

En del i mitt långsiktiga tillfrisknande och mitt nya sätt att agera, handlar om att göra mer av det jag tycker är roligt.

Det jag tycker är roligt

Jag minns så väl för flera år sedan, kanske ett tiotal eller mer, när jag var hos en samtalsterapeut några gånger under en period. Då fick jag frågan vad jag tyckte var roligt att göra. Den gången hade jag oerhört svårt att svara, jag kom verkligen inte på någonting. På riktigt! Så här i efterhand kan jag se hur sjukt det är, att inte komma på vad en blir glad av. Samtidigt kan jag relatera till det fortfarande, jag kommer ihåg hur jag tänkte då och hur jag var. Jag hade tryckt undan mina lustfyllda områden och mina glädjor så länge, att jag inte längre kunde identifiera dom. Det var bara arbete, arbete och arbete som dominerade mitt sinne. Arma mig!

Sedan dess har det ju kommit fram igen, det där jag gillar. Jag har ju några saker som jag gärna gör när jag har en stund över; virkar, läser (böcker, bloggar, tidningar), kollar TV-serier, löser korsord, sysslar med mina gamla släktingars dagböcker och - inte minst - släktforskar!

Släktforskning

Släktforskningen är en syssla jag inte kan ta när jag har en stund över, den slukar upp mig fullständigt så jag glömmer att både äta och gå och lägga mig. "Bara lite till", är det genomgående temat. Det finns faktiskt ingenting annat som engagerar mig så och som jag kan känna sådant flyt och sån glädje över medan jag håller på. Därför avsätter jag tidssjok för det, en hel kväll eller ännu hellre en hel dag eller två.

Över huvud taget strävar jag efter större tidssjok i motsats till att stjäla till mig stunder, vet att det är bra för mig. Tror att det är bra för alla.

Församlingsbok, där vi kan läsa om de som bodde i Björklund, Upplunda; 3 generationer med min morfar som minsting. Något som ändå ligger relativt nära i tid, i förhållande till mycket annat som går att få fram.

Så har tanken fötts att jag kan ge mig själv möjligheten att göra mer av det här, genom att erbjuda mig att släktforska åt andra. Strålande idé, eller hur! Mer av det som är roligt, och helt på mina egna villkor. Kan knappast bli bättre.

Idén har legat och värkt fram länge, och jag har nu fixat till en ny hemsida där jag erbjuder mina tjänster. Har även länkat den på en egen flik här på bloggen.

Här kommer du till Din släktforskare!

Tipsa gärna om hemsidan till nån som du vet är nyfiken på sina anor. Kanske är det rent av du själv? Facebooksida och Instagramkonto är nybakade, så vill du gå in och gilla och följa dom blir jag naturligtvis extra glad!


Bilden högst upp föreställer Karolina och Johan, min mormors mormor och morfar. De levde 1859-1933 respektive 1856-1935, två av de personer jag har lärt känna på min släktforskningsresa. Det är verkligen en ynnest att ha "närheten" till gamla släktingar, även om de varit borta länge.