Fotonostalgi: Mia-Mojen II

För något halvår sen la jag ut ett par studiofoton av mig som ettåring, de går att se här. 

Härom dagen föll min blick på det här fotot som står i vardagsrummet, och som gör mig glad. Att döma av klädseln, skulle det kunna vara taget samma dag som jag – Mia-Mojen – förärades ovanstående fotografbesök, jag kanske till och med är på väg dit. Vi är ute i Lunda, gammelfarmors och gammelfarfars boplats där jag och övrig familj tillbringade somrar och mycket annan ledig tid. I bakgrunden syns morfars Opel, den var turkosblå med vitt tak. Jag poserar, antagligen har morbror Leffe bett mig att stå där medan han fotograferade.

Jag återkommer till fascinationen över livets gång. Det där ögonblicket var 54 år sedan, samtidigt alldeles nyss. Jag ser mig själv i den där lilla tultan, minns hur det var att vara hon. Hon är jag! Gammelfarmor skulle det här året fylla 67 år, och gammelfarfar 76. Mormor och morfar var 43 respektive 44 år, betydligt yngre än jag är i dag. Tanken svindlar, och gör mig yr. Hur kan mormor  och morfar vara yngre än jag? Morfar som varit borta i nio år, mormor som fortfarande finns bland oss men har påbörjat resan till en annan värld.

Livet är försvinnande kort. Hur vore det att försöka ta vara på dagarna ännu lite bättre? Ska vi säga så, Maria?

Kärlek

Hur svårt kan det vara? Varför kan inte vi alla människor i världen bara vända våra sinnen mot kärleken istället för rädslan? Varför finns över huvud taget det här mörkret som ibland invaderar våra liv på ett så brutalt sätt? Vad är det för mekanismer som styr, så att rädslan slår rot och växer upp till en vilja att begå onda handlingar? Varför i fridens namn vill människor göra varandra – systrar och bröder – illa?

Kärlek och ljus är så mycket större, kärlek och ljus GÖR oss så mycket större! Ett leende, en kram, en god gärning – pyttesmå menviktiga steg mot en bättre värld. Här kan vi alla bidra, och det blir magiska effekter. Kärleken får oss att växa, rädslan krymper och skrumpnar oss.

Gå ut varje dag och tro gott om dina medmänniskor. Älska din omvärld, och du får kärlek tillbaka mångdubbelt. Var godtrogen och naiv, kasta rädsla och misstänksamhet i sopkorgen. Omfamna. Älska. Le!

Kärleken övervinner allt, så låt oss besegras av kärleken. 

April – njutarmånad!

april njutarmånad

Nu är den här – månaden som är en av årets bästa. Njutarmånad! Det är i april koltrasten börjar flöjta i gryning och skymning, då vårvindarna börjar virvla om i håret, då blommor spirar upp ur marken, då ljuset blir magiskt och det bjuds på löften om en kommande sommar. Jag älskar april!

Egentligen vill jag inte jobba alls, nu. Jag vill bara sitta ute mot en vägg i lä och vara. Njuta. Please, let me!

Eftersom det då är en total omöjlighet, får vi väl nöja oss med den här koltrastsången i stället. Slut ögonen och låtsas att du sitter ute en ljum vårkväll!

 

Personlig eller privat?

Personlig eller privat?

De senaste dagarna har jag funderat en del över det här med att dela med sig av sig själv. Internet med alla sina kanaler gör det ju möjligt för den som vill, att vara såväl tillgänglig som transparent och öppen gentemot sin kringvärld. Det ställer samtidigt krav på oss att tänka till om HUR öppna vi vill vara, HUR mycket vi vill visa upp.

Ett medvetet val

Jag har medvetet valt att vara väldigt öppen och ge mina läsare tillgång till mig själv ur många vinklar. Ni får dela mina tankar, min livsstil, min vardag. Varför det, då? Det har blivit så, är mitt svar. Det har växt fram. Det som började som en dagbok för nästan bara mig själv och mina närmaste för mer än åtta år sedan, har i takt med att läsarskaran växt blivit ett fönster genom vilket du kan kika in i delar av mitt liv. Jag ville först börja visa upp min vardag som chef, provade ett tag att blogga enbart i min yrkesroll men det blev för enahanda i min smak. Så jag återgick till min personliga blogg och började här i stället att blanda alla delar i mitt liv. När jag så fick mitt politiska uppdrag för ett par år sedan, blev det helt naturligt att bygga på bloggandet med inblickar i det. Jag kände det som en utmärkt kanal att dels berätta lite ur politikens vardag, dels avdramatisera det lite. Jag ville också visa att jag är en människa som vem som helst, fast jag är politiker. En människa med fel och brister, förtjänster, tankar, känslor och vardagsliv.

Sårbarhet

Det här sättet att uttrycka mig hjälper mig själv att få syn på vad jag gör och tänker, hur jag rör mig framåt och vad som händer med mitt liv och allt runt omkring. Bloggandet i den här formen hjälper mig att reflektera över mina dagar och veckor. Annars skulle de bara flyta förbi som en odefinierbar massa. Det ger mig också kontakter jag troligen annars inte skulle fått. Jag har fått en kontakt med mina läsare som är ovärderlig, via kommentarsfält, mejl och på andra sätt. Jag får frågor, tips och interaktion. Jag skapar ett förtroende, tror jag.

Men det gör mig också sårbar. Jag blir öppen som en bok, och går att angripa om en vill. Det är en risk jag tar, och ett pris jag i så fall får betala.

Jag vet att flera anser att jag uttrycker mig en smula frispråkigt i bloggen, då och då. Att jag blottar för mycket. Att jag inte tänker mig för och borde vara mer försiktig med vad jag skriver. Men faktum är att mitt sätt att uttrycka mig och det jag uttrycker, är ett medvetet val. Jag har järnkoll på sociala mediers kraft, och använder den också med medvetenhet. Jag tror vi behöver vänja oss vid den här extra dimensionen av mellanmänsklighet.

Om jag skulle tvingas begränsa mig, blir det inte bra. Jag kommer att kväva mina berättelser, och blir sannolikt inte heller bli värd att läsa. Det blir trist, helt enkelt. Då kan jag lika gärna sluta.

Jag bloggar med ett personligt perspektiv

Jag bloggar inte som privatperson, i så fall skulle jag inte skriva om vare sig jobb eller uppdrag. Dessutom kan jag inte vara privatperson i ett sådant här sammanhang, jag är en offentlig person antingen jag vill eller inte i och med både jobb och uppdrag. Och offentligheten blir än större av mitt bloggande, det ena ger det andra. Det jag gör däremot, är att beskriva det jag är med om och det jag vill förmedla ur mitt personliga perspektiv. Det är en väsentlig skillnad. Och jag har ett privatliv. Du vet faktiskt inte allt om mig!

Det vore roligt för mig att veta vad du tänker om det här. Personligt eller privat? Bra eller dåligt?

Vårdagjämningen eller Ostara

Ostara

Hon är här nu, våren! I dag är det vårdagjämningen eller Ostara som det också kallas, bland annat inom den hedniska och naturinriktade traditionen Wicca. (Flera av våra svenska traditionella högtider har sitt ursprung i Wicca, fast vi kanske tror annorlunda. Är du nyfiken på det kan du läsa mer bland annat här.)

Jag vet inget så löftesrikt som tröskeln mot vår. Flera månader av ljus och luft väntar oss. Jag känner för att fira!

Ostara

 

Nu kommer vi snart att börja åka ut till landet och rusta stugan inför sommaren. Talgoxarna är redan i gång och filar entonigt, och alla möjliga andra fåglar är på högljudd friarstråt. Blicken rör sig ofrivilligt ner på marken under promenaderna, letandes efter blåsippor bland fjolårslöven. Gatorna dammar av gammalt grus, det letar sig in i både ögon och mun men det gör inget. Solen börjar värma, och luften blir allt mer ljummen. Vår dörr ut mot den inglasade balkongen kommer inom kort att stå på vid gavel dygnet runt, och bjuda oss att tillbringa kvällarna i vårt extrarum med utsikt mot havet.

Allt är nästan perfekt, så här när mars börjar närma sig slutet.

Hur gör du? Firar du vårdagjämningen?

Jag är inte expert på nånting, inget växer sig högre än något annat!

Ingen expert

Allt eftersom den här bloggen har växt och antalet läsare blivit fler, har jag funderat på mycket på att också kunna använda den till att dela med mig av mina kunskaper och inte bara mitt liv. Det blir rätt enahanda i längden, tänker jag. Det finns ju gränser för hur intressant en person kan vara. Så har jag funderat en del över vad som gör en blogg intressant i mina egna ögon. De bloggar jag följer över tid har en mix av personlighet och någon form av kunnande de delar med sig av. Så att jag kan lära mig saker, eller inspireras.

Generalist, inte expert

Det vore rasande kul att kunna göra samma sak, eftersom jag har rätt mycket bagage, erfarenhet och kunskaper. Men när jag börjar tänka på det, hittar jag ingen nisch, ingen specialitet, inget jag är expert på. Inget jag kan sätta en stolt etikett på och explicit säga: DET HÄR kan jag, DET HÄR vill jag paketera lite snyggt och dela med mig av.

Jag är småbra på ganska mycket; ledarskap, pedagogik, att uttrycka mig i skrift, foto, vet hur man släktforskar, hankar mig fram i grafisk design, bra på att virka, hemmastadd i onlinemarknadsföring, hyggligt allmänbildad… Men är inte expert på något område. Alla blommor i min rabatt är ungefär jämnhöga. Jag har också en hel hög av livserfarenhet, men det är också svårt att formulera i ett CV, om en säger så.

Vill du lära dig mer?

Å andra sidan skulle inte det behöva begränsa mig. Om du vill veta mer om något av det jag är småbra på, så kan jag ju i och för sig dela med mig av det jag har. Hojta gärna i så fall, ge mig en hint. Det kan ju hända att jag på så sätt kan skrapa fram mer än jag tror, ”with a little help from my friends”!

 

Min födelsedag – 55 innehållsrika år!

Speed limit 55

Att bli grattad på sin födelsedag

I går fyllde jag år, och jag tycker faktiskt det är lika roligt varje år att fira födelsedag. Och i dessa dagar – när en del av livet levs via Internet – så blir en ju så omhuldad och uppmärksammad att det inte är klokt! Jag har hört flera som nedvärderar dessa grattishälsningar på Facebook. De menar att det ju inte är någon konst att komma ihåg födelsedagar numera när Facebook säger till varje dag vilka som fyller år. Men se, jag håller inte med. För det första gillar jag att bli påmind om mina vänners och kontakters födelsedagar, det är riktigt roligt att få skicka en personlig grattishälsning. Och själv uppskattar jag oerhört varenda hälsning jag får på FB, därför att någon har suttit och använt en liten stund av sin tid på att skriva en rad till mig. Hen kunde lika gärna låta bli, så jag tänker att den lilla stunden – dessa sekunder – som tillägnas mig är en gåva. Och jag tar tacksamt och ödmjukt emot, jag blir jätteglad!

Att sen få lite extra mycket kärlek från alla omkring, att bli uppringd och messad till, att ta emot mejl och meddelanden – det förgyller verkligen dagen stort.

Presenter

Gåvor och presenter är verkligen inte det viktiga, men jag kan inte sticka under stol med att jag älskar paket både till födelsedag och jul (och däremellan). Bakom varje gåva ryms en tanke, och den värmer mest av allt.

Födelsedag - Doris

Födelsedag - Ingvar
Sara har uppmärksamt snappat upp att jag är en stor fan av Doris och hennes kompis bläckfisken Ingvar. Dessa fick jag i paket redan i helgen. Doris bebor numera min säng, medan Ingvar tjänstgör på mitt kontor.

 

Födelsedag - planeringsdagbok
Den här blir ju spännande att använda! En läcker och skrivvänlig planeringsdagbok för att skapa det liv en önskar. Bästa vännen Lotta vet vad en som gått lite vilse kan behöva!

 

Födelsedag - lunch
Svårt att tänka sig en fräschare lunch – medarbetarna bjöd mig i dag, och dukade så vackert.

 

Födelsedag - rosor
Vid rödgröna gruppens möte i kväll, fick jag rödgröna blommor av mina kamrater i Miljöpartiet. Plus lite sång… så fint och uppskattat!

 

Födelsedag - skumpa
När jag kom hem väntade bubbel och smaskigt tilltugg på mig.

 

Födelsedag - blommor
…och en ljuvlig bukett tulpaner.

 

Födelsedag - ankhkors
När vi var på Tutankhamun-utställningen i helgen, fick jag ett ankh-kors i guldplätering av Bosse. Ankh stod för odödlighet och evigt liv i den fornegyptiska kulturen. Me like! När jag kom hem i går kväll, hade han också köpt en guldkedja till. Snyggt, eller hur!?

Slutsats denna födelsedag:

Med tanke på att jag aldrig blir äldre inombords än 25 år, så var det helt OK att fylla 55 också.

Ägnar du dig åt källkritik på nätet?

Källkritik

Vi översköljs av information, underhållning och fakta via sociala medier och andra kanaler på Internet. Det kan vara överväldigande ibland, och det gäller att hitta sätt att förhålla sig och värja sig för att inte drunkna. Men det finns också en annan dimension, som jag vill ta upp här, och det är detta med källkritik, att kritiskt ifrågasätta det som serveras.

Alltför ofta händer det att personer delar artiklar och länkar hej vilt, utan att kanske ens orka läsa artikeln till slut och dessutom utan att i särskilt stor utsträckning fundera över om

  1. det jag läser är sant
  2. jag ställer upp på det
  3. jag vill förknippas med dessa åsikter

Facebook till exempel är en tummelplats för delning av länkar, och jag tycker inte vi tillräckligt ofta och mycket kan påminna om hur viktigt det är att ta sig en funderare innan vi delar! Jag har själv gjort misstaget att dela sånt som jag i efterhand insett kanske var tveksamt, det är inte alltid enkelt och ibland går det för fort, men då finns också möjligheten att ångra sig och ta bort inlägget. Lika viktigt det, när en upptäcker att det blivit fel!

Internetstiftelsen i Sverige har en utmärkt hemsida med massor av användbara fakta. Bland annat finns en jättebra guide att använda om du vill lära dig mer, här hittar du den.

Det finns många sätt att syssla med källkritik

Det finns något som heter den källkritiska metoden, och den består traditionellt sett av fyra delar:

  • Äkthet. Är källan vad den utger sig för? Är källan ett original eller en kopia? Är den äkta eller falsk?
  • Tid. Är informationen aktuell eller kan det finnas nyare rön? Hur långt efter det som inträffat upprättades källan? Källor som skapats närmare i tiden i förhållande till det som de vittnar om anses vara mer trovärdiga.
  • Beroende. Är källan fristående eller hör den ihop med andra källor? Är informationen från källan beroende av andra källor? På vilket eller vilka sätt?
  • Tendens. Finns det värderingar i informationen från källan? Vems intressen företräder källan? Finns det motstridig information från andra källor? Hur trovärdig är den motstridiga informationen?

I guiden finns också en bra checklista om du är intresserad av att fördjupa dig i något du läst, när du bockat av alla dessa punkter och fått svar på frågorna, bör du ha en bra bild och kunna värdera det du läst:

Vem står bakom källan?

  • Är det en myndighet?
  • Är det en organisation?
  • Är det ett företag?
  • Är det en privatperson?
  • Är det någon som behärskar ämnet?
  • Är det någon du litar på?

Varför är källan skapad?

  • Är det för att informera?
  • Är det för att presentera fakta?
  • Är det för övertyga dig om något?
  • Är det för att påverka en opinion?
  • Är det för att sälja en produkt eller tjänst till dig?
  • Är det för att underhålla dig?

Sociala medier är ett fantastiskt instrument att sprida budskap. Därför har du, jag och alla andra som hänger där en skyldighet att känna till och kunna stå för det vi delar till andra. Du gör avtryck på Internet, fundera en extra gång innan du klickar på ”dela”-knappen om du vill förknippas med det du tänker dela, och om du kan stå för det. Svarar du ja på det, klickar du vidare förstås!

Så – hur tänker du när det gäller källkritik på Internet?

Tid

Tid

Det händer då och då att jag får frågor med anledning av något blogginlägg, både om mitt liv, jobb och uppdrag, och mer personliga frågor. Att svara på frågor i en frågelista är lite kul; dels tycker jag faktiskt att jag tvingas stanna upp och tänka efter en del och reflektera över mig själv, dels är det ett skojigt sätt att dela med sig av sånt som en annars kanske inte skulle ha precis pratat om. Och det blir lite som en intervju.

Jag hittade den här listan om tid hos en bloggkollega, Sandra Beijer, och bestämde mig för att använda den, den här gången. Visserligen finns det delar i den som inte känns heeeelt relevanta för mig att svara på (åldern, du vet), men jag gör det ändå. Alltså: listtajm!

Vad är ditt förhållande till tid?

Komplicerat. Jag har uppenbarligen alltid trott att det går att jaga ikapp tiden. Nu jobbar jag för fullt på att förändra förhållningssätt till tiden. Jag skrev om det här, jag VET ju att tiden varken låter sig jagas eller sparas, utan den bara går. Det bästa en kan göra, är att gå tillsammans med den på något vis. Så flummigt det låter, men det är vad jag har kommit fram till.

Vilken tid på dygnet gillar du bäst?

Helt beroende på årstid. På vintern gillar jag natten bäst, då jag får ligga i sängen. På våren är det kvällarna, på sommaren mornarna. Hösten är dagarna bäst, med vacker natur och doftande luft.

Vilken är den bästa veckodagen?

Fredag, kanske. Lördag är också rätt bra, faktiskt. Fast jag gillar nog de flesta dagar, alla har sin karaktär…

När går tiden som snabbast?

När jag släktforskar, helt klart. Den flyger iväg!

När går tiden som långsammast?

När jag läser handlingar inför politiska möten, eller när jag sitter i ett väntrum.

Hur lång tid tar det för dig att sminka dig?

Den här frågan hör till dom som kanske inte är helt relevanta för mig. Att sminka mig är inte en del av mitt liv, även om jag gör det (lite grann). Jag bara gör det, på samma sätt som jag borstar tänderna och går på toan. Lägger inget som helst engagemang i det. Det tar kanske tio minuter till vardags. Elva till fest (skojade lite, där).

Vilken tidsepok (förutom denna) skulle du velat leva i?

Skulle vilja förflytta mig bara 50 år tillbaka i tiden, hade velat vara vuxen på 1960-talet. Jag är född hippie, det är mitt dolda jag!

Äter du fort eller långsamt?

Varken eller tror jag, däremot tuggar jag för lite. Borde alltså ge maten lite mer tid.

Vad gillar du mest att lägga tid på?

Att umgås med min man, uppleva saker med honom eller bara vara tillsammans.

Vad gillar du minst att lägga tid på?

Städning och annat hushållsarbete som bara aldrig tar slut utan bara börjar om och börjar om. Jag vet INGET som jag upplever som sånt slöseri med tid!

När brukar du gå upp på morgonen och gå och lägga dig på kvällen, på vardagar?

Varierar väldigt. Sänggåendet kan bli allt mellan kl 21 då jag kan ägna en timme eller två åt att läsa innan jag somnar, och 23-tiden. Stiger upp gör jag när jag är redo, utom när jag har en tid att passa på morgonen då jag oftast får göra våld på mig själv.

Ditt längsta förhållande?

Svaret är busenkelt – min nuvarande relation. Den påbörjades hösten 1983, och fortgår med full kraft!

Vad är den längsta perioden du varit singel?

Fram till jag var 17 år, tror jag. Sen har jag levt i tvåsamhet på något sätt hela livet.

Vad skulle du gärna haft mer tid till?

Bloggen, skriva mer och utveckla den mer. Att släktforska. Läsa. Umgås med käre maken. Resa.

Vad gjorde du för tre timmar sen?

Åt ett kokt ägg med majonnäs på stående fot.

Vad gör du om tre timmar?

Sitter hemma i soffan, kanske med ett glas vin, och pratar med Bosse.

Var ser du dig själv om tio år?

Om tio år ganska exakt, går jag i pension (som senast). Då kommer jag att bli tidsmiljonär, och kan göra precis vad jag vill med min tid. Ingen mer än jag äger den då. Kanske reser vi lite då, eller så väljer vi att äntligen skaffa en hund igen, som förgyller tillvaron. Eller så gör jag något annat jag vill. Då.

Nyårsreflektion – bakåt och framåt

Ja, nu är det dags att reflektera över året som gått. Jag tror det är riktigt bra att blicka bakåt sådär lagom mycket, för att påminna sig om det som har hänt, för att få perspektiv och för att inse att en faktiskt rör sig framåt fast det ibland kan kännas stillastående. Bakåtblick i livet bör vara som bakåtblick när du kör bil – du bara kastar ett öga ibland i backspegeln, för att bedöma var du befinner dig i tillvaron. Stannar du kvar med blicken i backspegeln går det garanterat åt pipan, nej blicken bör vara framåt som regel.

Jag har ”alltid” skrivit dagbok i någon form, men sen jag började blogga för åtta år sedan är det ännu lättare att bläddra tillbaka för att se vad som har hänt och vilka tankar jag tänkt. I år blev det extra viktigt att ta stöd i bloggen och dagboken, och även i käre makens syn på året som gått. När jag först tänkte efter så var spontankänslan att året enbart handlat om min ohälsa, men så är det naturligtvis inte! Dock rätt naturligt att känna så, eftersom den dominerat så starkt för mig och påverkat mitt liv, inte minst under det andra halvåret. Den här blicken i backspegeln kastar jag mest för min egen skull, för att få perspektiv och minnas. Men du är välkommen du också! Så här kan jag sammanfatta mitt 2016, på ett ungefär:

Januari

Årets första månad tillbringade vi på Koh Samui i Thailand, ja vi var var där till och med halva februari faktiskt. En trevlig vana vi har fått, att minska det mörka vinterhalvåret för att maximera vårt välmående, vi är så oändligt tacksamma för att ha den möjligheten. Här lever vi gott, reflekterar, pratar, badar och laddar med D-vitamin!

Februari

Som sagt – efter halva februari kom vi hem, om än kraftigt försenade (precis som på utresan). Som vanligt går första tiden hemma i någon sorts thaitempo, något som passar väldigt dåligt i vårt högpresterande samhälle… Dessutom spökar svår jetlag under åtminstone en vecka, och kombinationen av dessa båda fenomen gör att resten av månaden ägnades åt att acklimatisera mig och komma i kapp på något sätt.

Den här månaden administrerade jag kontot Gotland365 på Instagram under en vecka, det var kul! Det största som hände här hemma under första halvan av månaden var att käre maken fick ett nytt litet barnbarn och jag ett bonusbarnbarn – lille Kasper!

Mars

I slutet av mars åkte Sara och jag till Paris några dagar, äntligen blev det av som vi pratat om sen vi var där senast. Oerhört mysig kvalitetstid ihop med en av dom jag älskar mest, helt enkelt. Vi har kul ihop!

Bosse och jag började också fixa i ordning i sommarstugan som vi hastigt och lustigt köpte hösten 2015, och kunde redan nu börja se fram emot sommaren.

April

Jag avgick som ordförande i Gotlands Bildningsförbund, och en av de sista sakerna jag gjorde på posten var att dela ut årets folkbildningsstipendium till Anna Thulin, en brinnande eldsjäl inom ungdomsidrotten som med vidsynta metoder engagerar unga människor på ett fantastiskt sätt. Det var med stolthet jag gjorde det!

April är alltid månaden då jag liksom vaknar ikapp med naturen. När jag läser bloggen och dagböckerna, så vimlar det av inlägg där jag förundras över naturens under, just i april. Och det är en löftesrik månad på så många sätt. Att jag upptäcker det har jag cyklingen att tacka för, tror jag. April är också den månad då cykeln plockas fram för säsongen!

I övrigt tuffade livet på i ett lite för högt tempo för mitt eget bästa, men som den korkade person jag var då så lät jag det ske. Jag gjorde för övrigt en läsarundersökning på bloggen för att få veta vilka ni är som läser min blogg, om du ännu inte fyllt i den (jag har bara fått 22 svar, och jag vet att ni är åtskilliga fler som läser bloggen regelbundet) skulle jag vara superglad om du vill göra det här! Tack, tack.

Maj

Under två veckor tog jag chansen att volontärarbeta under Eurovision Song Contest i Stockholm. Det var två lugna veckor när det gäller mitt uppdrag, och jobbet det tog jag med mig. Jag bodde inneboende hos nära och kära, och allt klaffade så fint. Det var sannerligen en once-in-a-liftetime-upplevelse, som jag inte ångrar att jag unnade mig. Vilket maskineri!

Maj innehöll också några dagars Ordet Fritt i Göteborg, det är ABFs återkommande storforum för anställda, cirkelledare och andra ABFare. Mycket bortavaro den här månaden alltså, när en egentligen borde vara hemma och lukta på blommorna…

Juni

Början av månaden tillbringade vi i ”vårt” hus i Skillinge i Skåne, som vi har hyrt i många år. Vi brukar fira vår bröllopsdag den 6 juni där. Juni bjöd också på ett trevligt överraskningskalas i Stockholm för Kerstin som fyllde 70 år, dit åkte vi direkt från Skillinge.

Annars är detta månaden jag blev sjuk, vilket sedan dominerade resten av sommaren för mig. Mitt under en konferens fick jag hastigt åka hem och lägga mig, för en yrsel från helvetet övermannade mig totalt. 70-årskalaset låg en vecka före min krasch, och midsommar som bilden förstås är hämtad från, en vecka efter. Jag blir lite bedrövad och ledsen när jag hittade ett blogginlägg från den 16 juni, Mitt huvud är som ett ostädat skrivbordTvå dagar senare rasade skrivbordet samman under tyngden. Och jag hade inte fattat nånting. Jag ser på den här bilden, hur trött jag var. Stackars Maria!

Juli

Almedalsveckan, och sen semester. Den tillbringades uteslutande i stugan, tack och lov att vi hade den i år. Allt har en mening! Där ägnade jag mig åt yoga, meditation och vila. Ibland fick jag hjälp…

Under juli började jag också blogga dagligen, något jag länge velat göra men inte givit mig tid till.

Augusti

Semestern varade ett stycke in i augusti också, och sen bodde vi faktiskt kvar i stugan även sedan jag börjat jobba. Det var jag som ogärna släppte känslan av ledighet, av helt förklarliga skäl. Sista semesterveckan bodde vi dock i stan, eftersom vi hade besök av Bosses två äldsta barnbarn hela veckan. Den blev intensiv och händelserik, och mycket kortspel blev det!

Jag var med i Radio Gotland för att berätta om mina utmattningssyndrom, det var lite otippat. Det som hände annars var att Crimetime Gotland ägde rum, och jag och Lotta gick all in och deltog i allt som gick att delta i, i vårt (mitt!) tempo så klart. Exklusiv filmpremiär ingick!

September

Fardhemsmästare 2016

Den blodigt allvarliga (nåja) Fardhemskampen avgjordes, med syster Tua som segrare av ära, klädedräkt och svärd. Jag fick veta att det sannolikt var binjureutmattning (vilket utlöses av långvarig och söndrande stress) som var orsaken till mitt bedrövliga tillstånd, vilket var befriande på ett sätt. Att veta orsaken betyder också att ha en rimlig möjlighet att göra något åt det!

Hockeysäsongen startade, och Bosse och jag köpte säsongskort till Visby Romas hemmamatcher. Det är en härlig fredagssyssla, att skråla och huttra lite i Visby Ishall, och se favoritlaget! Jag fortsatte att utveckla bloggen och bloggandet, och införde gästinlägg. Himla lyckat och kul, jag vill ha fler gäster som skriver hos mig, hör av dig om du vill bidra!

Oktober

Månaden inleddes med ett par dagars konferens i jobbet på anrika Bommersvik. Jag prickade dessutom in en ledig vecka i oktober, då det var nästan tomt i kalendern. Nåja, det blev inte en hel vecka, jag avbröt ledigheten en dag mitt i veckan, men i övrigt. Jätteskönt! I slutet av oktober var det konferensdags igen, den här gången med vår lokala ABF-styrelse på Fröjel Resort.

I övrigt tuffade allt på; arbete, politiskt uppdrag och tillfrisknande. Den här månaden kände jag mig riktigt duktig i arbetet med mig själv, och kände också stor tillförsikt.

November

Gotlands Regionfullmäktige

Personligen var den stora händelsen att Bosse blev vald till Regionfullmäktiges ordförande, och höll sitt första sammanträde. Det kändes både roligt och stabilt.

I övrigt städade vi ur och vinterstängde stugan, något senare än vi tänkt. Vi var hos våra goda vänner Leif och Elisabet för att spela canasta och öka på reskassan, liksom att vi bevistade en av Länsteaterns bygdegårdsföreställningar och firade syster som fyllde år. Första spadtaget för det nya äldreboendet på Terra Nova i Visby togs, även om jag själv inte var med så kändes det väldigt roligt!

December

Förutom total adventsfrossa denna månad – vi pyntade tidigt och jag har vältrat mig i advent och julkänsla – så firade vi käre makens födelsedag med restaurangbesök och hotellvistelse. Födelsedagar ska firas, oavsett om de är jämna eller ojämna!

Vi bevistade Medeltida jul i Visby, om det än var regnigt och ruggigt, och jag med medarbetare åkte ett par dagar till Stockholm och bland annat blev vi underhållna och åt god mat på Wallmans Salonger.


2017

Tankar, förväntningar, mål och planer för 2017, då? Nyårslöften ger jag inga längre, det var längesen. Däremot kan en ju ha både ambitioner och önskningar, det styr tankeverksamheten och som bekant kan det en tänker också bli verklighet. Mitt största fokus nästa år är att fortsätta arbeta på att bli en bättre version av mig själv, och komma ur det här sjukdomsliknande tillståndet jag fortfarande befinner mig i. Men det är förstås inte allt, i kölvattnet finnas även annat. Jag har visioner, planer och önskningar inom flera områden i livet, men väljer nog att inte torgföra allt här utan hålla det hos mig själv och dryfta det med käre maken till att börja med. Sen får vi se! Men några konkreta saker finns ju att se fram emot, bland annat några trevliga resor; Mallis, Krakow, Thailand… Sen fyller svärsonen jämnt och som om inte det vore nog så tar han också en välförtjänt juristexamen. Så visst finns det att längta efter!

Jag vill passa på att tacka dig för att du följt mig under året, och hoppas vi kan följas åt även under 2017. Ett riktigt gott nytt år önskar jag dig!