Jag har utmattningssyndrom – så här är det för mig

För nästan ett år sedan – den 8 november 2016 – skrev jag ett inlägg där jag plockade material ur tidningen Topphälsa kring beskrivning av utmattningssyndrom, och la till mina egna reflektioner. Det är ett inlägg som har blivit mycket läst under hela året, har faktiskt hela tiden legat i topp bland lästa inlägg.

Jag hade inte utmattningssyndrom, eller?

Det jag i dag tycker är intressant med det, är att jag över huvud taget gjorde det då. Jag levde i skuggan av en sommar och höst då jag efter att ha klappat ihop på en konferens försökte hitta framkomliga sätt att leva och förhålla mig. Jag hade fått diagnos binjureutmattning, och mött en läkare som faktiskt ville sjukskriva mig. Men det ville naturligtvis inte jag, och så blev det då heller inte. I stället fortsatte jag att vara duktig. Ta mig ur det hela alldeles själv. Jag såg inte på mig som utmattad heller, alltså hade jag inte utmattningssyndrom. Ändå skrev jag det här inlägget, där jag jämför min egen situation med hur det kan vara för en som har just utmattningssyndrom! Det tycker jag så här i backspegeln är intressant.

Utan att se ner på mig själv, kan jag med viss ömhet betrakta mig som rätt puckad vid det tillfället, faktiskt. Jag fattade verkligen ingenting! Jag var förmodligen redan på den plats där jag är i dag, utan att fatta ett dyft av det. Vilket oändlig utdraget uppvaknande jag lever i! Det gör ju att jag inte har en aning om hur mycket jag vet nu heller, hur mycket insikter som väntar runt hörnet. Jag kommer aldrig mer våga säga att jag har koll och vet hur det ligger till. Vem vet det, egentligen!

Hur är det i dag, då?

Den tanke som väcktes i mig när jag läste det här inlägget härom dagen, var att jag – i rent själviskt terapeutiskt syfte – skulle göra en ny reflektion på varje punkt. Jag vågar i dag erkänna att jag känner igen lite mer än jag sa/tyckte att jag gjorde för ett år sedan. Tror jag skyggade lite för det då. Inte medvetet, utan av någon sorts missriktad självbevarelsedrift.

Här nedan upprepar jag Topphälsas artikels olika punkter med mina reflektioner i november 2016, men jag lägger på mina reflektioner i dag.

utmattningssyndrom

1. Det är svårt att acceptera

De allra flesta som drabbas av utmattningssyndrom är personer som är högpresterande och vana att kunna hantera att mycket pågår i livet. Många gånger också med en stolthet över att vara kapabla och få mycket uppmärksamhet för allt de får gjort med en sådan hög kvalitet. Men det gör också att det blir väldigt svårt att acceptera sjukdomen. Att själv komma till insikt att orken inte finns. Att kraften inte finns. Att lusten inte finns. Många kämpar på alldeles för länge och ignorerar alla signaler. För att vara duktiga. För att vara till lags. För att vara kapabel. I efterhand brukar de flesta säga sig ha kunnat se olika signaler fram till fallet – men i stunden är signalerna otydliga. De läggs åt sidan och det finns alltid yttre omständigheter. Det blir bättre sen… Så en person som drabbas av utmattningssyndrom är en person som har kämpat hårt länge. Det är inte någon som har legat på sofflocket och tagit genvägar. Det är ingen lat person som nyttjar ett system. De har slitit länge. Allt för länge.

Mina reflektioner i november 2016:
När jag tillåter mig att tänka efter, har jag varit trött så länge jag kan komma ihåg. I många år. Tröttheten och den låga energinivån har blivit ett normaltillstånd. Hur knäppt är inte det?

Mina tankar i dag, oktober 2017:
Både skrattar och gråter åt beskrivningen i artikeln. Den stämmer så väl att jag inte kan annat än skratta åt beskrivningen som är en beskrivning av mig själv och mitt eget beteende. Det var det här som hände, exakt det här. Gråter gör jag åt erkännandet att jag inte är någon latmask.

utmattningssyndrom

2. Det är en sjukdom

Det finns en diagnos. Det är ett sjukdomstillstånd. Hjärnan fungerar inte som den brukar. Det finns numera forskning som visar på förändringar i hjärnan vid utmattningssyndrom, som ger – vad man tror – permanenta förändringar på hjärnan. Det blir svårt att minnas saker. Svårt att komma ihåg saker. Man får koncentrationssvårigheter. Har svårt att bibehålls fokus. Man kan få läsa samma text flera gånger, med resultatet att innehållet ändå inte fastnar. Så har förståelse för det här och sätt inte svåra uppgifter i händerna på någon som nyligen har fått den här diagnosen. Kräv inte att personen ifråga skall kunna delta i komplexa diskussioner, finna lösningar på saker och vara med och analysera olika valmöjligheter och dess konsekvenser. Presentera istället en lösning och fråga om det är ok eller inte. Förenkla och underlätta.

Mina reflektioner i november 2016:
Läkaren jag träffade i somras ville sjukskriva mig, så antagligen var jag sjuk. Hennes diagnos på mig var ju binjureutmattning/-stress. Sjukskrivning var inget alternativ för mig, jag ville försöka hitta en hållbar livsstil för att hantera det i stället. Kanske är jag fortfarande lite sjuk, men under hösten har allt blivit mycket bättre. Fast jag har dagar – och ibland bara stunder – då jag verkligen har det som beskrivits ovan. Jag har svårt att sortera tankarna, jag kan inte återberätta nånting eftersom jag inte kan fånga mina tankar. Det är som ett tivoli inne i huvudet. Jag VET plötsligt ingenting, KAN plötsligt ingenting. Fruktansvärt otäckt. Jag mister min pedagogiska förmåga och tänker oerhört långsamt. Tappar fokus när folk pratar. Nästa dag – eller nästa timme, nästa möte! – är jag mitt gamla jag. På alerten!

Mina tankar i dag, oktober 2017:
Jag har insett att jag är sjuk, och tror att jag också har accepterat det. Beskrivningen i artikeln är även här huvudet på spiken. Jag kunde inte ha beskrivit det bättre själv.

utmattningssyndrom

3. Det syns inte på utsidan

När du träffar en person som har utmattningssyndrom är det inte säkert att du ser det. Personen ifråga har förmodligen ansträngt sig ordentligt inför ert möte. Så troligtvis går du från er träff med känslan av att han eller hon nog är på rätt väg. Men det kan vara precis tvärtom! Som sagt var så har säkert detta möte krävt enormt mycket energi och stor ansträngning från personen ifråga. Att orka göra sig i ordning. Att orka ta sig dit. Att orka sätta på sig ett leende och hänga med i samtalen. Förmodligen krävs det sedan dagar av återhämtning efter ett sådant socialt möte. För att komma tillbaka till samma nivå som man var på innan mötet blev bestämt. En timmes träff med dig är inte representativt med resten av dygnets timmar.

Mina reflektioner i november 2016:
Ja, vissa möten är det så här. Vissa dagar. Jag är inte så illa däran att jag blir liggande flera dagar efter ett möte, långt därifrån, men jag känner igen fenomenet att bli helt förbi av trötthet till exempel på kvällen efter en dag av många möten och interaktioner. Efter en lugn dag på kontoret, utan möten, mår jag mycket bättre på kvällen. Batteriet laddar ur fort. Och just det där att en anstränger sig så till den milda grad för att inget ska synas, märkas.

Mina tankar i dag, oktober 2017:
Efter att ha släppt taget, är det ungefär så här i dag. Det krävs fortfarande inte flera dagar av återhämtning, men mycket tid.

utmattningssyndrom

4. En enkel uppgift blir som att bestiga ett berg

Det som man tidigare gjorde utan att egentligen lägga någon tanke på, det blir vid utmattningssyndrom en enormt stor uppgift. Att till exempel gå och handla ett paket mjölk, kan ta en hel dag att få gjort. Något som man tidigare kanske bara svängde förbi macken på lunchrasten för att lösa blir nu näst intill oöverstigligt. Det skapar stress att göra sig i ordning, ta sig dit, vara beredd på att träffa någon och sedan ta sig hem igen. Så ha detta i åtanke. Be inte någon som befinner sig i utmattning att hjälpa dig med saker som du anser är enkla och lätta. För personen ifråga är det som du ser som simpelt som att bestiga ett berg, vilket kan innebära enormt mycket stress och energitapp.

Min reflektion i november 2016:
Så här illa har jag det inte, guskelov. Men jag kan få en släng av det ibland. Att plötsligt drabbas av känslan av att jag bara inte ORKAR göra det där lilla, enkla. Vattna blommorna. Rengöra toaletten. Ringa det där samtalet. Hur mycket jag än bryter ner och förenklar, kan en enda liten uppgift te sig omöjlig. Det känner jag igen.

Mina tankar i dag, oktober 2017:
Så här är det oftast i dag. Jag tycker inte jag orkar ta tag i nånting. Jag vill bara låta bli, släppa. Och ännu har jag inte riktigt blivit kvitt känslan av att jag borde ”ta mig i kragen”… Jag har en röst som inte längre är så högljudd, men som fortfarande då och då viskar: ”Det är är väl ingenting! Sluta vara så självömkande och gnällig, GÖR bara. Hur svårt kan det vara?”

utmattningssyndrom

5. Förändringar skapar oro och stress

Med tanke på att enkla uppgifter och sociala möten kräver mycket energi och förberedelser för att klara av, blir det väldigt stressande när något som är bestämt förändras. Även om det i dina ögon är något som är positivt eller som inte gör någon direkt skillnad från ursprungsplanen. Så försök att hålla dig till det som är planerat. Överraska inte eller ändra inte saker i sista minut. Det kan du göra sen – men inte nu under sjukdomstiden.

Mina reflektioner i november 2016:
När det gäller den professionella sidan av mig har jag alltid grävt ner mitt behov av kontinuitet och förutsägbarhet, för som chef och ledare finns inte det i vare sig verklighet eller vokabulär… Men det går ut över privatlivet. Där är jag rätt oflexibel, och har varit i många år. Jag vill helst att det jag/vi planerat för blir av på det sätt vi bestämt. Och värre är det faktiskt nu, när jag tänker efter…

Mina tankar i dag, oktober 2017:
Behovet av förutsägbarhet kvarstår och är större än nånsin. Så nog är det så här i mitt liv, alltid…

utmattningssyndrom

6. Relationer blir krävande

Att höra av sig och delta i olika sociala sammanhang blir kravfyllt. Och att inte klara av det skapar skuldkänslor. Det här är en person som troligtvis har varit mycket social. Bjudit in, hört av sig, varit till lags och varit mån om sina vänner och bekantas välbefinnande. Men nu blir ett samtal att ringa jobbigt. Att svara på ett sms kan ta flera dagar. Och att få besök känns inte just nu som ett härligt alternativ. Ha förståelse för detta. Ställ inga krav och var tydlig med att så är fallet. Berätta att du kommer att finnas kvar och att personen ifråga som har utmattningssyndrom nu i första hand skall prioritera sig själv och sitt tillfrisknande. Men sluta inte själv att höra av dig. Skicka ett sms då och då – tala om att du tänker på personen ifråga och finns där när han eller hon orkar ses eller prata. Men förvänta dig inget svar tillbaka. Och var medveten om att det inte har något med dig att göra. Det finns helt enkelt ingen ork.

Mina reflektioner i november 2016:
Det stämmer inte att jag alltid varit en mycket social person, jag har tvärt om alltid varit en inbunden ensamvarg och trivts med det. Sen har det förstärkts radikalt under den senaste tiden, och bara tanken på att umgås eller till och med bara prata kan ibland vara övermäktig. Men bara ibland!

Mina tankar i dag, oktober 2017:
Artikelns beskrivning stämmer väldigt bra, förutom det jag förtydligar ovan; jag har aldrig varit överdrivet social. Värdelös kallpratare! Idag är det värre än nånsin eftersom jag är helt tom i huvudet när jag träffar människor. Vill helst inte prata så mycket. Däremot skriver jag mycket och gärna, och har inga problem att svara på sms, chattar, sociala medier. Men är mycket mindre aktiv än förut med att interagera även där, ändå.

utmattningssyndrom

7. Ingenting känns roligt

Man tappar lusten att göra saker. Känner inte igen sig själv. Det som man tidigare tyckte om skänker nu ingen glädje. Många förlorar också sin sexlust. Allt som brukar vara lustfyllt blir istället kravfyllt eller ger en känsla av tomhet. Så tvinga inte den som är drabbad att göra en massa saker som han eller hon borde tycka om. Eller har tyckt om. Men inkludera och fråga om din vän vill följa med. Igen, förvänta dig inget svar. Förvänta dig inte ett rungande ja. Men ge personen ifråga chans att kunna få följa med om det är så att det just den dagen finns lite energi. Men låt det alltid finnas en bakdörr. Att få veta att det är ok att backa ut i sista sekund, eller ge besked i sista sekund.

Mina reflektioner i november 2016:
Mm, det här känner jag igen. Det är inte ofta faktiskt, som jag känner att något är lustfyllt och kul. Korta korta stunder, men väldigt sällan känner jag förväntan eller lust i förväg. Väldigt tråkigt, inte bara för mig utan också för min omgivning.

Mina tankar i dag, oktober 2017:
Same, same. Fast jag kan ändå se en liten skillnad: eftersom jag i och med sjukskrivningen har mera tid för tankar, kan jag faktiskt tänka framåt på en del saker och känna lust inför dom. Det är jättelänge sen. Vår förestående långresa, t.ex.

utmattningssyndrom

8. Det går inte att vila bort

Jag tror att de allra flesta som har eller har haft utmattninssyndrom har fått höra något i stil med ”Du är nog bara trött och behöver sova lite” eller ”Ta en veckas semester och åk iväg till solen och värmen, så skall du se att du får tillbaka din energi”. Men har man fått utmattningssyndrom spelar det ingen roll hur mycket du sover. Du är precis lika trött när du vaknar. Den första tiden när man har accepterat att man är sjuk brukar de allra flesta bli mer eller mindre sängliggande. Men är fortfarande lika trötta. Att vila och sova är läkande. Men det är skillnad på att vara utarbetad, där det kan hjälpa att vila eller ta semester, mot att ha blivit sjuk i utmattningssyndrom där hjärnan och hela systemet är ur funktion. Så ge inga käcka tips på vad som hjälper. Utan finns där och uppmuntra den drabbade att få vara egoistisk och för en gångs skull prioritera sig själv. Att lyssna till kroppen. Och se istället om du kan underlätta på något sätt i vardagen, så att tiden till återhämtning finns.

Mina reflektioner i november 2016:
Jag fick faktiskt precis denna reaktion från ett par håll i somras; ”du behöver bara ett par veckors semester så är du på banan igen”. Det stämmer att tröttheten inte går över av att vila, i det korta perspektivet. Men för långsiktig hållbarhet, gäller det att komma ihåg att vila ofta. Jag är fortfarande lite dålig på det, även om jag blivit oceaner bättre än förr.

Mina tankar i dag, oktober 2017:
Jag kan se på min reflektion här ovan att jag duckar för det här. Jag resonerar så förnuftigt och klokt liksom om någon annan, om hur det borde vara. Idag vet jag knappt vad ordet ”vila” betyder längre. Känner mig helt vilsen. Det jag trott varit vila har nog inte varit det, för när jag förr har ”vilat”, har jag gjort en massa saker samtidigt… Om jag suttit och läst eller ”vilat” på något annat sätt, har tankarna virvlat runt och jag har avbrutit mig själv hela tiden för att notera något jag kommit på, hämtat något jag glömt, skicka ett mejl innan jag glömmer bort det… och så i all oändlighet. Liksom beta av saker medan jag vilar. Jag börjar fatta att vila är att vila hjärnan. Att göra absolut ingenting. Jag TROR jag börjar fatta det, menar jag. Men sen att göra det – har lite långt dit, då… Och sova är jag inte jättebra på, behöver sova fler timmar än jag gör i dag.

utmattningssyndrom

9. Det ger mycket skam och skuldkänslor

En person som insjuknat brukar som sagt var ha väldigt svårt för att acceptera sin diagnos och känner ofta enorm skam över att ha blivit drabbad. De känner sig svaga och icke kapabla. Och kan också bära på en känsla av ”att jag borde vetat bättre”. Det finns rädslor för vad andra skall tycka och tänka. Rädsla för att någons skall tycka att man är lat och inte bidrar. Var medveten om det och visa tydligt att du inte skuldbelägger. Tala om att det är ok att vara sjuk. Berätta att du är stolt över din vän som nu tar det på allvar och att acceptera att man är sjuk och inte orkar är det första steget till att tillfriskna.

Mina reflektioner i november 2016:
Jag har i hela mitt liv undvikit att visa ”svaghet” och behov av hjälp. Jag har inte bara varit duktig och skött mig själv, jag har också gärna tagit taktpinnen för andra som behöver hjälp. Gått i bräschen, banat väg, stöttat… Men själv har jag aldrig behövt stöd. En av de positiva sakerna med att ha klappat igenom är att en inte har något alternativ längre – det är bara att ödmjukt be om såväl stöd som hjälp och förståelse. Däremot känner jag inte skuld och skam för det som här beskrivs, utan i stället en vilsenhet och ovana.

Mina tankar i dag, oktober 2017:
Jag känner fortfarande inte skam, däremot kan jag nog känna skuld gentemot mig själv, att jag inte fattat tidigare. Att jag utsatt mig själv för det här. Men det funderar jag ärligt talat inte så mycket över, för det leder knappast någonstans. Dock vågar jag bejaka det, och först därefter går det ju att lägga åt sidan.

utmattningssyndrom

10. Det är lätt att trilla tillbaka

Den kanske allra största utmaningen är när man blivit ”frisk”. Att hantera livet i den vanliga vardagen men nu med en ökad stresskänslighet. För efter utmattningssyndrom har man en ökad sårbarhet för stress än tidigare. Kroppen reagerar snabbare och man behöver vara mer rädd om sig. Fylla på energi. Vila. Eftersom många är högpresterande och vill tillbaka till sitt ”gamla jag” kan det bli tufft att inse och acceptera att förändringar behöver göras för att må bra och hantera sitt liv. Att skala av. Att sänka kraven. Att säga nej. Och många gånger trillar man tillbaka. Men det behöver inte vara farligt. Om det första fallet inte är så djupt och man ser det och kan hantera det med förståelse och en ny erfarenhet. Så som livet är. Att lära genom att leva. Att vara modig att prova, men också lyhörd och villig att ändra för att må bra. Som vän är det fint att du är lite observant. Om ni tillbringar tid tillsammans, se till att det alltid finns återhämtningsluckor. Att ert schema med aktiviteter innehåller luft. Ha respekt för att han eller hon kanske behöver lägga sig tidigare, sova längre, ha egentid för återhämtning och reflektion. Och framförallt – förvänta dig inte att han eller hon är som tidigare – innan sjukdomen. Utan omfamna din nya vän, med nyfikenhet och stolthet över det som han eller hon lärt sig.

Mina reflektioner i november 2016:
Det här har jag varit mest rädd för, av allt. Att trilla tillbaka, och nästa gång inte falla lika ”mjukt” som livet tillät mig den här gången, utan i stället åka på en farligare smäll. Jag jobbar också med den här biten, vet du som följer mig. Jag älskar de här sista raderna med rådet till vännerna, och vill be dig som känner mig om samma sak; omfamna mig som jag är nu, med nyfikenhet och stolthet över vad jag lärt mig. För det är vad jag försöker göra för mig själv!

Mina tankar i dag, oktober 2017:
I dag är en av mina utmaningar – förutom acceptansen och en massa annat – att inse att en dag eller stund med hygglig energinivå inte betyder att jag är tillbaka på banan. I dag är det ännu så att jag antingen är så trött att jag skiter i det mesta, eller också har en skaplig energinivå då den Stora Rastlösheten visar sitt fula ansikte. Något mellanläge har jag ännu inte hittat. Rastlösheten visar sig om det här jag beskrev om vilan; att jag gör en massa andra saker medan jag ”vilar”. Måste ditten och måste datten. Planerar min dag, fast jag inte alls måste. Är urusel på att ta dagen och lusten som de kommer. 
Det jag var rädd för för ett år sedan, var att blir ”sjuk på riktigt”. Det jag menade hände, men inte på det sätt jag var rädd för. Jag bävade för fysiska åkommor som skulle fälla mig, i stället fälldes jag av insikter som kastades ansiktet på mig. Tycker trots allt att det var en bättre lösning!

Tack kära läsare för att du orkade läsa om mig och mitt, ända hit. Mer om min resa finner du under sidan ”Min resa mot balans”. 

Tacksamhet till vardags

tacksamhet

Känner du tacksamhet? Ja, det gör du säkert ibland om något särskilt händer som får dig att vilja tacka för det, men jag menar så där dagligdags; går du omkring och känner tacksamhet?

Funderar en del på det där med tacksamhet lite då och då, och just nu har jag en tid då jag hinner tänka väldigt mycket. (Stickspår: kommer förresten ihåg att jag ofta genom åren haft en önskan om att hinna tänka tankar till slut. Nu har jag lyxen att kunna göra det, det är så himla skönt!) Därför har de poppat upp igen, funderingarna om tacksamhet.

Tacksamhet, medveten närvaro och meditation hör alla samman

Jag tror att känslan av tacksamhet kan göra underverk. Därför att om du tänker fram saker du har att vara tacksam över, blir det automatiskt att du stannar upp i tillvaron och då blir det samtidigt lite av medveten närvaro – eller som det heter nu för tiden: mindfulness. Medveten närvaro är besläktat med meditation. Allt handlar om att reflektera över det sammanhang du befinner dig i, att iaktta det som finns omkring dig. Att se det vackra, höra det intressanta, känna det mjuka, smaka det goda och förnimma de härliga dofterna. Allt det där har du omkring dig hela tiden. Kanske inte allt samtidigt, men nästan alltid något.

Ibland kan jag plötsligt komma på hur tacksam jag är över min friska kropp, till exempel. Även om jag släpar omkring på några kilo för mycket, är det en riktig skitsak i jämförelse med att jag har två ben som bär mig dag efter dag. Visserligen lite väl cellulitangripna, men de funkar fint för det de är till för. Jag har både syn och hörsel i behåll. Synen behöver lite draghjälp med glasögon, men jag ser min omvärld. Och vilken tur att det finns glasögon! Hörseln är bra, men överskuggas just nu (hoppas att det är bara just nu) av en ständigt närvarande hög signal i huvudet. Som en vansinnigt högt stämd fiolton, ungefär. Men jag hör, bortom den!

Befriad från elände

Jag kan känna stor tacksamhet över att alla mina nära och kära är friska och mår bra. Jag är så gudabenådat befriad från olyckor och elände, att bara detta faktum fyller mig med både tacksamhet och ödmjukhet. Jag är tacksam över att vi har ett sånt fantastiskt system i vårt land, att jag nu får chans att hämta krafter och fortfarande uppbär ersättning för mitt dagliga bröd och har kvar jobbet när jag kommer tillbaka på banan. Det är ingen självklarhet!

Tacksamhet kan jag också känna när jag är lite frusen om fötterna och drar på mig de goa sockorna som mor Kerstin stickat. Eller när jag är lite hungrig, och värmer en supergod soppa som jag får sörpla i mig tillsammans med en ostsmörgås. Eller när solen plötsligt tittar fram mellan alla mörka regnmoln, och världen plötsligt får en helt annan skepnad.

Den friska luften, den vackra höstnaturen. Våra fyra årstider. Att jag får åka till ljus och värme om ett par månader. Att jag lever gott och har allt jag behöver. Att jag har en massa roliga Disneyfilmer i min hylla. Att jag har en hel hög olästa deckare på nattduksbordet. Att jag slipper krig.

Det finns galet mycket – smått och stort – att vara tacksam över.

Har också ett par gamla inlägg om tacksamhet här och här.

Vad känner DU tacksamhet över? Kommentera gärna. Det är bra att tänka efter på sånt, ibland. Och jag vill gärna veta!

tacksamhet

Ooops… jag kan visst inte styra allt!

Jag hade bestämt mig för att vänta ett bra tag nu med att skriva inlägg om hur jag mår, och så där. Det har varit rätt mycket av den varan på senare tid, och även om de inläggen är oerhört mycket lästa så tycker jag själv att det kan bli lite tjatigt. Trots allt händer det ju mer i mitt liv, och jag har annat att berätta och rapportera om.

Men så händer saker, som det är svårt för mig att väja för. Hela dagen har jag funderat över vad jag ska skriva om, för skrivlusten har jag. Jag har gått som katten kring het gröt runt omkring det som mitt liv och mina tankar kretsar kring just nu, för att hitta något annat att skriva om. Men jag har kapitulerat, jag inser att jag för min egen sinnesfrids skull ändå måste ta det här med sjukskrivningen. Sen får de säga vad de vill, de som tycker jag är alltför utlämnande. Det är min blogg.

Jag kan visst inte styra allt

I måndags var jag till företagshälsovården, en hel timme satt jag hos en mycket lyssnande och inkännande läkare. Hon lyssnade, frågade, antecknade och gjorde tester på mig. Jag hade tänkt mig att jag kanske kunde få vara sjukskriven på halvtid en period, för att ha en chans att komma igen och sen ta tag i jobbet med full kraft igen. Men besöket slutade inte som jag hade tänkt, inte alls.

Det är tydligen så att jag inte kan planera allt i mitt liv. Märkligt.

Sjukskriven

Jag gick därifrån med en heltidssjukskrivning, till att börja med en månad. I sjukintyget står bland annat att jag är allvarligt utmattad, och diagnosen är följaktligen utmattningssyndrom. Jag var omtumlad och omskakad, för hon hade sett mig rakt i ögonen och sagt ”du fattar att det här är allvarligt, va?”. Innan dess hade jag meddelat mina intentioner med besöket, och också berättat hur tacksam jag var att jag inte blivit sjuk på riktigt utan bara fått den här knuffen i en riktning som talar om för mig att jag måste tagga ner. Hon skrattade åt mig, inte elakt utan mer överseende, och sa att jag nog inte förstått nånting, eftersom såvitt hon kunde bedöma är jag ordentligt sjuk.

Hon berättade om de fysiska förändringarna, skadorna på hjärnan till exempel. Hon beskrev mycket bra hur en utmattning av det här slaget faktiskt krymper delar av hjärnan på ett sätt som bland annat gör att minnet sviker och en får svårt att fokusera och att lokalisera sig i tid och rum. Det är alltså förklaringen till att jag stundtals har känt mig rent av dum i huvudet. Jag är inte dum i huvudet, det präntar min omgivning in i mig, men jag känner mig sån! Då är det nästan en lättnad att få veta att det finns en fysisk förklaring till det. Det går att reparera, men det tar tid. Min nya känslosamhet och min allestädes närvarande trötthet och yrsel – det är bara ett sätt för kroppen att säga till att den är slut. Till och med reservtanken är tom.

långsammare tempo

Av henne fick jag en månad på mig till att börja med, som jag ska ägna åt att sova mycket, och att göra det jag har lust till eller också ingenting. Absolut inte ha några mål eller krav på mig själv. Det var ordinationen. Bara att svälja.

Uppvaknande efter uppvaknande

Något jag är nöjd med att jag har gjort, är att jag självmant tagit kontakt med en samtalsterpeut. Redan för en månad sedan träffades vi första gången, och då kom vi överens om att ses tre gånger för att känna oss för. Härom dagen åkte jag dit för tredje gången, inställd på att nu skulle vi sätta målen framåt och boka in ett gäng tider.

Men inte heller här gick det som jag tänkt.

Hon ansåg att jag inte alls var redo för att samtala mig fram till en förändring. Jag är alldeles för trött tyckte hon, och behöver bara vila nu utan krav på att ha något som ska leda någonstans. Jag ska bara vara, och göra ingenting eller det jag har lust med. Låter bekant, inte sant? Det var en mycket snopen Maria som åkte därifrån.

Just nu är jag rätt uppfylld av de besked och insikter jag har fått den här veckan. Jag är inte helt säker på att jag fattar innebörden av att inte sträva mot något, jag tror att jag förnuftsmässigt har uppfattat det men vet faktiskt inte om förståelsen finns där än, på riktigt. Jag är så impregnerad av att skapa resultat i stort och smått under dygnets alla vakna timmar, att det är en jäkla omställning att tänka tvärt om.

Förutom att försöka smälta det här, har jag också ägnat veckan åt att avsluta ett par jobbollar jag hade i luften. Nu har jag lämnat ifrån mig det, stängt jobbtelefonen och lagt in ett svarsmeddelande på mejlen. Nu stänger jag dörren till arbetet för några veckor.

långsammare tempo

Ännu luftigare kalender

I mitt förra inlägg beskrev jag lättnaden när jag tog bort alla politiska åtaganden ur kalendern. Jag beskrev känslan av luftighet. Haha, jag hade ingen aning! NU är den luftig! Nu står där bara ”massage”, ”yoga”, ”frissan”, ”naglar”, ”föreläsning” och annat lättsamt. Så jag inser att eftersom min värld kommer att vara betydligt mindre under en tid, så kommer det också att speglas i mina blogginlägg. Kära läsare, du får finna dig i att vara en del av min lilla och långsamma värld ett tag. Hoppas du fortsätter hänga med mig ändå.

Upptäcker kravlösheten

Upptäcker kravlösheten

När jag skulle sätta rubrik till det här inlägget höll det på att bli ”Återupptäcker kravlösheten”. Men så tänkte jag, att det blir lite fel. Jag har aldrig tillåtit mig kravlöshet i hela mitt vuxna liv.

Upptäcker kravlösheten

Nu är jag inne i en förändringsprocess som förhoppningsvis ska uppgradera mig till version 2.0, och som ska göra mig till en bättre version av mig själv. Framför allt en mer hållbar version! En del i den processen är att ta hjälp med att få syn på mig själv och mitt beteende, för att hitta sätt att förändra det. Jag kan inte fortsätta med det beteende jag haft, den saken står fullständigt klar. Och på mitt sedvanligt otåliga vis har jag väl gått och trott att det är bara att förändra mig, så blir allt som vanligt igen.

Bara att förändra?

Som vanligt?

Bah.

Det som behöver förändras sitter tydligen så sabla djupt i mig att jag knappt vet om det ens. Som det här med att alltid alltid prestera något. Åstadkomma något. Helst ska det vara bra också, men viktigast är att något blir gjort och att jag når resultat. Det är ett beteende jag är välbekant med och som jag har förknippat med arbetet och därmed också sett som en positiv drivkraft som för mig och mitt arbete framåt. Det jag inte har fattat, och som börjar gå upp för mig, är att det är ett beteende som genomsyrar hela mitt liv i stort som smått.

Och att allt skulle bli som vanligt, vad sjutton har jag menat med det? Vad är det? Ska jag bli mitt gamla jag? Det verkar ju oerhört korkat att sträva efter, målet med förändring borde väl vara att resultatet visar en skillnad.

Samtalsterapi

Jag har börjat gå i samtalsterapi, just för att få hjälpen att få syn på mig själv. Det är bara i sin linda, jag har ärligt talat inte en aning om vart det ska bära hän. Men bara att jag har börjat, har satt igång mina tankar. Redan nu har min terapeut fått mig att tänka efter på saker jag tidigare inte tänkt på.

Bara det här att jag inte vet vart samtalsterapin ska bära hän. Hon har berättat att jag faktiskt inte behöver veta det än. För att veta det, att bestämma sig för det, betyder att jag skapar ett mål att sträva emot som kanske inte är det jag behöver just nu. För så fort jag skapar mig ett mål att sträva mot – vilket är mitt naturliga sätt att vara – så börjar jag prestera. Och mitt system behöver något helt annat än det jag i 35 år matat det med. Därför tycker hon inte vi ska sätta in något åtgärdsprogram åt mig än, som jag själv utgått ifrån att jag ska ha. Hon försöker få mig att fatta att jag måste bara få vara i det här nu, och antagligen har hon rätt. Jag måste först och främst acceptera, innan jag kan börja förändra.

Medveten lättja

Mitt gamla jag åstadkom alltså alltid något. Om jag hade en ledig kväll, så tog jag hem jobb. Om jag hade en tom helg, så tog jag hem jobb. Jag har aldrig satt några gränser för hur mycket arbete jag kan ta på mig, jag har alltid sett kvällar och helger som reservtid. Sen har den reservtiden övergått till att bli ordinarie arbetstid. Måndag-söndag, årets alla veckor om året i stort sett.

Friskt, verkligen.

Men i och med att utmattningen (tänk att jag har börjat våga kalla den för sitt rätta namn!) började göra sig gällande, så har det smugit sig på ett nytt beteende. Inledningsvis för att jag inte hade något val, jag har helt enkelt inte orkat. Men så småningom kom det nya beteendet också ur en medvetenhet (”nu ska jag INTE ta hem jobbpapper ikväll”). Jag har då och då varit medvetet lat. För lättja, det tycker jag fortfarande att det är, att inte åstadkomma något. Där har jag lite kvar att jobba på. När jag sitter en hel kväll framför TVn med en virkning och glor på TV-serier, då anser jag att jag är lat. Skillnaden mot förr är att jag tillåter mig att vara det, jag sitter inte samtidigt med ett gnagande dåligt samvete. Nej, jag vältrar mig i lättja.

Och jag har sagt nej till saker. Jag väljer bort saker. Har nästan slutat tänka att ”jag borde”. Nästan. Även om jag tänker ”jag borde” så kan jag välja bort. Bra, va?

Nu kan jag rent av ibland njuta av att veta att jag har fritid i kväll. Jag kan antingen se ikapp något intelligensbefriande program på Kanal 7 eller så kan jag sätta mig och grotta med min släktforskning. Formen och lusten får avgöra. Inte pliktkänslan. Stort för mig.

Lååång resa

Men jag har börjat förstå – tror jag! – hur lång resa jag har att göra. Jag har bara nosat på insikten att jag kanske inte vet allt om mig själv. Nu ska jag suga åt mig den hjälp jag får, och verkligen verkligen försöka bara vara i det här. Utan att känna stress över att inget händer. Utan att känna otålighet över att jag inte vet vart jag är på väg. Och i kväll ska jag se sista avsnittet på en TV-serie!

 

Det här är ett inlägg i serien ”Min resa mot balans” som återfinns i sin helhet under fliken ”Om mig” ovan.

Peace, love and understanding

Nu är den stora internationella militärövningen Aurora i det närmaste över. Gotland har varit en av skådeplatserna för spektaklet, och jag tycker det ska bli skönt att slippa se grönklädda män i dikena med kvistar på huvudet, fordonskaravaner, militärpoliser, krigsfartyg och dånande plan över huvudet. Jag gillar inte det här, får en klump i magen och dålig smak i munnen. Det är en svårsmält blandning av fruktansvärt allvar och märklig lek som jag har svårt att förhålla mig till.

Jag inser djupt inom mig att det sannolikt existerar hot mot Sverige som vi vanliga inte har en aning om. Samtidigt fattar jag ju också att vi är så pyttesmå – om ryssen, amerikanen eller nordkoreanen kommer har vi inte mycket att sätta emot.

Min taktik vore helt annorlunda än att rusta upp, skramla med vapen och försöka skrämma lede fi.

Vad skulle hända om vi i stället helt avrustar? Deklarerar för världen att Sverige monterar ner sitt försvar, vi kommer inte att ha nånting att slå tillbaka med om ni väljer att anfalla oss? Då blir vi egendomligt oantastliga, för det är inte helt lätt att ge sig på att bita någon som tillitsfullt blottar strupen… Och tänk om fler skulle följa efter. Tänk om!

Vi människor är märkliga djur, som förbereder oss för att slåss i stället för att arbeta på tillit och kärlek till varandra. Jag förstår faktiskt inte.

Åh, så mycket värme jag möter!

Åh så mycket värme jag möter

På senare tid har jag klivit ur min bekvämlighetszon och öppnat nya dörrar. Inte för att jag planerat att göra det, utan för att det helt enkelt inte givits mig något val.

Pansarskal

Genom hela livet har jag varit rätt restriktiv med mitt innersta. Jag har inte släppt någon in på livet egentligen, utan haft ett skal utanpå mig själv som under åren växt sig allt tjockare. Jag har haft kontroll, tagit kommando, gått i bräschen, oftast vetat hur slipstenen ska dras, intagit ledarpositioner och haft svar på de flesta frågor. Jag har aldrig velat erkänna det som jag sett som svagheter, men som i själva verket är mänskligheter. Det alla andra har visat mig, har jag aldrig bjudit på tillbaka. Jag har varit ”perfekt”, i alla avseenden. Jag har haft förståelse för andras svårigheter och tillkortakommanden, men jag har aldrig erkänt att jag haft några själv. Vare sig för mig själv eller för min omgivning.

Tänk att jag avstått allt den här värmen

Men med allt som varit det senaste året, så har det här pansarskalet börjat krackelera. Det har hunnit bli så tjockt att det tynger mig mot marken, det har börjat torka och flagna av. Ibland lossnar stora sjok, faktiskt. Det är så att en kan börja skönja något levande där innanför elefanthuden, något varmt och pulserande. Något som vill ut, kanske. Jag vet faktiskt inte riktigt vem jag är där innanför.

Det som jag varit mest rädd för i hela mitt liv, gör jag nu nästan dagligen. Nämligen talar om hur jag mår. Berättar öppet om vad jag gör åt min situation. När någon frågar, svarar jag ärligt. Och upptäcker till min stora förvåning, att det händer inget katastrofalt. Ingen vänder mig ryggen. Alla verkar tycka om mig ändå! Inte bara det – jag möter fantastiskt mycket värme, kärlek och förståelse. Jag möter blickar med intresse i, jag möter människor som lägger ifrån sig det de sysslar med, och lyssnar på mig.

Och jag får en klump i halsen, ibland gråter jag lite, för jag hade ingen aning om att det finns så mycket värme som är till för mig. Jag har hållit det ifrån mig hela mitt liv hittills, jag har tackat nej och avstått från det. Och jag förundras över att ni som älskar mig och funnits vid min sida i många år, stått ut med det.

Det är fortfarande inte enkelt, det är som bekant svårt att lära gamla hundar sitta och lika svårt är det att lära gamla Maria att visa sin sårbarhet. Men jag övar och övar, och kanske kommer jag så småningom att kunna ta hela världen i famnen.

Kärlek till er alla!

 

Naturligt kroppsnära

naturligt kroppsnära

Jag letar mer och mer efter naturprodukter när det gäller kroppsvård, har börjat inse att det jag smetar på utsidan av kroppen faktiskt också letar sig in under skinnet och påverkar insidan. Har i många år köpt produkter som är sjyst tillverkade och inte testade på djur, etc. Men även det naturliga tänket har växt sig allt starkare. Efter dusch till exempel, smörjer jag in mig med sesamolja jag köper på Coop. Tänker att det jag kan äta och som är bra för kroppen kan säkert även min hud äta!

Naturligt kroppsnära

Det är rätt länge sen jag började leta efter aluminiumfria deodoranter. För bara några år sedan var det nästan svårt att hitta, på Apoteket fick jag särskilt säga till så hade dom en hemlig gömma i en låda med just sådana. Jag testade ett tag att göra min egen deo, även om det var lite kladdigt. Numera finns rätt mycket att välja mellan, både på apotek, i hälsokostbutiker och även i större livsmedelsbutiker.

När jag hittade min nya gröna frisör, hittade jag också lite nya trevliga produkter helt i min smak som hon saluför i sin salong.

naturligt kroppsnära
Hos Anette på Din gröna frisör & coach, hittade jag också schampoo och balsam som är helt ekologiska och handgjorda.

Hårvård och deo

Förutom schampoo och balsam – som för övrigt är helt handproducerade med enbart naturliga ingredienser – så har jag också provat två olika deodoranter. Det är ju supersvårt att rekommendera den här typen av produkter, för det är ju inte säkert att det som funkar för mig är lika bra för dig. Jag kan bara vittna om resultatet för min egen del, och båda dessa deodoranter passar mig perfekt. Jag slipper både lukt och fukt till vardags, och svettas jag efter en promenad t.ex. och fukten är oundviklig, slipper jag åtminstone lukten. Båda deodoranterna har bra konstistens och torkar relativt snabbt. Den från Scandinavian Herbs är lätt parfymerad medan den från Bruns finns i både parfymerad och oparfymerad variant. Jag valde den oparfymerade, och måste nog säga att jag också föredrar den för förpackningens skull, då jag gillar glasförpackningar bättre än plast. (Å andra sidan är plastförpackningar lättare när en reser.) Men båda fungerar lika bra, åtminstone för mig.

Vill du själv prova naturligt kroppsnära produkter så kika in till Anette på hennes salong på Södertorg 13 här i Visby. Hon har många fler produkter än dessa, jag har bara inte hunnit prova ännu!

Jag vill vara tydlig med att detta inte är något betalt reklamsamarbete, jag tipsar om de här produkterna och var de går att köpa på eget initiativ.

Nu stundar en helg med hundsällskap

Igår kväll hämtade vi Zoya på hunddagis. Zoya är en äldre fröken av sorten dvärgpinscher, vars husse och matte har annat för sig i några dagar, och du som följer min blogg vet att hon bor hos oss ibland vid såna tillfällen.

Jag ser fram emot det, det ska bli en skön helg. Pälsmys, ledighet, göra-vad-jag-vill-dagar. Behöver det, har en lite tuff tillvaro just nu där jag inte kan annat än ta bara en dag i taget. Jag har några få veckor kvar av mitt politiska åtagande innan jag kan släppa det, men redan nu finns en efterträdare i kulisserna och det gör att jag skönjer horisonten och anar slutet. Den känslan är nästan överväldigande, och gör att tröttheten och allt i dess kölvatten vågar sig fram på ett annat sätt än tidigare.

Det finns inget annat än acceptans till det här. Det är den enda jag kan göra – acceptera sakernas tillstånd, att lyssna på kroppen varje dag och försöka göra den till viljes, att släppa fram tårarna när de kommer (är ofta ledsen ”utan anledning”), att skratta åt mig själv när jag glömmer det mest elementära, när huvudet är tomt och jag inte ens kommer ihåg vilken dag det är, att sakta ner när yrseln visar sig… och så vidare. Att kämpa emot går inte och skulle dessutom vara lönlöst. Det jag kan göra är att försöka gilla mig själv ändå, och vara tacksam över att kropp och knopp vill föra över mig på rätt bana, ett annat sätt att leva och vara.

Eftersom inga andra signaler under sisådär 30 år har nått fram till mig, så har nu universum tagit till ett lite grövre artilleri. Jag accepterar och böjer mig i någon sorts tacksamhet trots allt. Det kunde ha varit mycket mycket värre.

I mitt gamla sätt att vara skulle en sån här helg utan saker i kalendern fått mig att släpa hem en massa arbete som skulle göras, och hänga över mig. ”Perfekt med två dagar att få jobba undan lite”, skulle gamla Maria automatiskt resonera. Den Maria jag nu försöker bli, tar i stället först fredagen off, och låter lördag och söndag bli som de blir. Jag försöker lära mig att det är ok. Den här helgen har jag dessutom hjälp av en liten fröken som behöver gå ut ibland, som sover under mitt täcke och som då och då kryper upp i knät för att bli kliad på ryggen.

Om det här var sista dagen i mitt liv…

Vi vet det allihop, att vi en dag ska dö. Ändå skyr vi tanken, som om det skulle ändra det faktum att vår tid på jorden är begränsad. Oerhört begränsad.

Ju äldre vi blir, desto mer påtaglig blir döden. Människor omkring oss försvinner från livet, fler och fler, oftare och oftare. Vi reagerar olika på det; somliga ryser och ruskar av sig, vill inte tänka tanken alltför långt. Så långt som att det en dag drabbar dem själva. Andra fejsar det faktum att döden är en del av livet. Inget sätt är fel, bara ditt eget sätt att förhålla dig är rätt för dig.

Min egen inställning är att jag tror på att det är en bra sak att tänka på döden ibland. För mig är det bra, i alla fall. Det gör inte mindre ont när jag får dödsbud, men jag ser det i ett större perspektiv än att det bara handlar om död och elände. Döden ingår i ett sammanhang. Och jag tycker också det är bra att då och då påminnas om att min tid är ändlig. Jag blir en bättre person då, för mig själv och min omgivning. Det som för mig är lite svårare att tänka på, är att mina närmastes tid också är ändlig. Det kan göra ont ibland.

Jag har en favoritskribent på Gotlands Tidningar, Magnus Ihreskog. Han är inte rädd att beskriva djupen i livet, och i morse ramlade jag rakt in i hans krönika så fort jag vaknade. Eftersom innehållet i den låg på samma våglängd som mina egna tankar just denna dag, så vill jag länka till hans krönika som en del av mitt inlägg idag. Läs Magnus Ihreskogs krönika ”En tanke värd att tänka när klockan tickar” här.

Har du fem minuter bjuder jag också på ett bildspel från mitt augusti, tyckte det passade in här. Jag har plockat lite ur mobilen för att se tillbaka. Inser att det händer mycket i mitt liv, de där dagarna som kommer och går. Hur ofta stannar du upp och reflekterar över senaste tiden? Hur ofta gör jag det? Bilder är ett bra sätt, både att minnas och att reflektera.

Var rädd om dig och ditt liv, hör du. Och som Magnus skriver i sin krönika – det finns inte mycket som du verkligen MÅSTE, om du tänker efter.

Comme ci, comme ça

Jag får ofta frågan hur jag mår. Både i verkliga livet och här i sajberspejs. Det är lite comme ci comme ça och kanske är det dags att göra en uppdatering av läget då, tänker jag.

Comme ci, comme ça

Tidigare i somras bestämde jag mig ju för att lämna mina politiska uppdrag. Det var ett stort och svårt steg att ta, men så här i backspegeln inser jag att det var alldeles, alldeles nödvändigt. Orsaken var att jag helt enkelt började ta slut, min ork räckte inte till längre. Det var inte det politiska uppdraget i sig som skapade min utmattning, däremot var uppdraget droppen som fick bägaren att rinna över. Det har dominerat min kalender, och dessemellan har jag försökt trycka in mitt arbete. Liksom stjäla mig till stunder för att hinna med jobbet. Inte bra, inte bra alls. Två så skilda fokus har dessutom slitit.

Det som gäller nu, är att jag sitter kvar på mina poster fram till den 1 oktober. Jag gör mitt allra bästa för att göra ett bra jobb dessa sista månader, även om jag helt ärligt måste erkänna att det inte är alldeles enkelt. Så fungerar ju våra psyken – när väl ett beslut om förändring är fattat, så är förändringen på något märkligt sätt redan ett faktum i ens huvud.

Privata tankar ur dagboken

Hur mår jag då? Jag är inte på topp, väldigt långt därifrån, faktiskt. Det är inte helt enkelt att förklara, men här är några lösryckta tankar som jag skrivit ner i min dagbok för att illustrera hur det rör sig i mitt huvud:

Jag är så trött. Orkar knappt bry mig om något, inte ens mig själv. Anstränger mig ibland när saker ska göras, men när jag sen får slappna av är jag långt nere på botten igen.

Ibland blottas glipor i min tillvaro. Vi kan kalla dom skörfönster. Vid dessa tillfällen, när dessa fönster öppnas, är jag hudlös, sårbar. Insikter angriper mig med våldsam kraft, och jag övermannas av känslor av alla de slag. Rädslor kommer, fruktan och sorg. Men även klarsynthet och glädjor. Mina skörfönster är helt oförutsägbara, i såväl tid som innehåll.

Det här suset i öronen. Tjutet. Vissa dagar, vissa stunder, värre än annars.

I dag har jag haft energi! Jag har fått en glimt av hur det kan (borde!) vara, och jag har känt mig glad och busig. Kvicktänkt och skämtat. Suttit uppe och spelat spel, och inte bara längtat efter att få gå och lägga mig. Underbart!

Inser: jag har varit trött så länge jag kan minnas.

Vissa dagar är det som att varje tanke utmattar. Inget får fäste. Varje tanke som kommer, avfärdar jag snabbt för att jag inte orkar bry mig.

Det syns inte, det här onda

Det kluriga i det här, är att de stunder och dagar jag mår skapligt och hjärnan fungerar så nära normalt det går just nu, är det svårt att förstå att jag inte är helt frisk (eller i balans eller vad vi ska kalla det här märkliga). Svårt för omgivningen, och inte minst för mig själv. Hur kan jag säga att jag är trött och utmattad, jag som är så glad och pigg, som umgås med folk, går på fest, går på bio, går ut och äter och tar ett glas vin, skrattar och skämtar? Jag gör allt det där, men nästan bara när det funkar för mig.

Jag försöker sluta göra saker som innebär att göra våld på mig själv. Det är väldigt mycket saker för tillfället, i alla fall då och då.

Härnäst

Hur ser min närmaste framtid ut, då? Nu jobbar jag på och fortsätter det politiska arbetet tiden ut. Det finns saker att göra fortfarande, och inte minst några möten. Jag ska göra en bra överlämning till en efterträdare så småningom, för att försäkra mig om att det arbete jag har påbörjat och hittills utfört fortsätter. Jag ska lämna tillbaka utrustning, säga upp prenumerationer och mejlkonto, jag ska skriva min del av verksamhetsberättelsen 2017 från min grupp till partiet. Jag ska uppsöka samtalshjälp, jag behöver någon som ser på mig utifrån och hjälper mig att ändra beteende. Jag kan inte längre bete mig så här, jag måste hitta andra sätt att förhålla mig och leva. Kort sagt ska jag försöka lära den här gamla hunden att sitta…

Ibland när jag får frågan hur jag mår, svarar jag lite skämtsamt: ”jag mår som jag förtjänar”. Liksom för att lämna fritt att tolka för den som frågar, men lika mycket för att slippa svara på riktigt. Och ibland undrar jag faktiskt – det kanske är så? Att jag mår som jag förtjänar? Det är ju ändå mitt eget beteende, min livsstil, som tröttat ut mig i längden. Mina höga ambitionsnivåer, mina krav på mig själv, min otålighet, min snabbhet, min gränslöshet. Allt det där behöver jag ändra på. Jag är på väg, men jag behöver hjälp att se på det av någon som inte känner mig.

Jag ska använda tiden från den 1 oktober på det allra bästa sätt genom att vara varsam med mig själv. Jag ska rensa kalendern, och det svindlar redan i dag när jag öppnar den och inser att jättemånga av de ifyllda fälten kommer att försvinna. Jag har aldrig nånsin förr haft problem att ha en fulltecknad kalender, men i dag ger det mig andnöd.

Mitt arbete är friare än det politiska uppdraget, det kan jag styra väldigt mycket själv i tid och rum och inte minst har jag fantastiska medarbetare som med både sin kompetens, kapacitet och generositet står för stabiliteten på kontoret och i verksamheten. Det ger mig väldigt goda förutsättningar att på ett bra sätt tillfriskna i den takt som är rätt för mig.

Tack för att du läser!

Så: tack till dig som undrar hur jag mår. Svaret varierar väldeliga från dag till dag, jag har försökt beskriva det här. Det är precis så jag fungerar just nu – tar en dag i taget.

Och du – tack för att du läser!

Inläggen om min resa mot balans finns att läsa under ”Om mig” här ovan