Comme ci, comme ça

Jag får ofta frågan hur jag mår. Både i verkliga livet och här i sajberspejs. Det är lite comme ci comme ça och kanske är det dags att göra en uppdatering av läget då, tänker jag.

Comme ci, comme ça

Tidigare i somras bestämde jag mig ju för att lämna mina politiska uppdrag. Det var ett stort och svårt steg att ta, men så här i backspegeln inser jag att det var alldeles, alldeles nödvändigt. Orsaken var att jag helt enkelt började ta slut, min ork räckte inte till längre. Det var inte det politiska uppdraget i sig som skapade min utmattning, däremot var uppdraget droppen som fick bägaren att rinna över. Det har dominerat min kalender, och dessemellan har jag försökt trycka in mitt arbete. Liksom stjäla mig till stunder för att hinna med jobbet. Inte bra, inte bra alls. Två så skilda fokus har dessutom slitit.

Det som gäller nu, är att jag sitter kvar på mina poster fram till den 1 oktober. Jag gör mitt allra bästa för att göra ett bra jobb dessa sista månader, även om jag helt ärligt måste erkänna att det inte är alldeles enkelt. Så fungerar ju våra psyken – när väl ett beslut om förändring är fattat, så är förändringen på något märkligt sätt redan ett faktum i ens huvud.

Privata tankar ur dagboken

Hur mår jag då? Jag är inte på topp, väldigt långt därifrån, faktiskt. Det är inte helt enkelt att förklara, men här är några lösryckta tankar som jag skrivit ner i min dagbok för att illustrera hur det rör sig i mitt huvud:

Jag är så trött. Orkar knappt bry mig om något, inte ens mig själv. Anstränger mig ibland när saker ska göras, men när jag sen får slappna av är jag långt nere på botten igen.

Ibland blottas glipor i min tillvaro. Vi kan kalla dom skörfönster. Vid dessa tillfällen, när dessa fönster öppnas, är jag hudlös, sårbar. Insikter angriper mig med våldsam kraft, och jag övermannas av känslor av alla de slag. Rädslor kommer, fruktan och sorg. Men även klarsynthet och glädjor. Mina skörfönster är helt oförutsägbara, i såväl tid som innehåll.

Det här suset i öronen. Tjutet. Vissa dagar, vissa stunder, värre än annars.

I dag har jag haft energi! Jag har fått en glimt av hur det kan (borde!) vara, och jag har känt mig glad och busig. Kvicktänkt och skämtat. Suttit uppe och spelat spel, och inte bara längtat efter att få gå och lägga mig. Underbart!

Inser: jag har varit trött så länge jag kan minnas.

Vissa dagar är det som att varje tanke utmattar. Inget får fäste. Varje tanke som kommer, avfärdar jag snabbt för att jag inte orkar bry mig.

Det syns inte, det här onda

Det kluriga i det här, är att de stunder och dagar jag mår skapligt och hjärnan fungerar så nära normalt det går just nu, är det svårt att förstå att jag inte är helt frisk (eller i balans eller vad vi ska kalla det här märkliga). Svårt för omgivningen, och inte minst för mig själv. Hur kan jag säga att jag är trött och utmattad, jag som är så glad och pigg, som umgås med folk, går på fest, går på bio, går ut och äter och tar ett glas vin, skrattar och skämtar? Jag gör allt det där, men nästan bara när det funkar för mig.

Jag försöker sluta göra saker som innebär att göra våld på mig själv. Det är väldigt mycket saker för tillfället, i alla fall då och då.

Härnäst

Hur ser min närmaste framtid ut, då? Nu jobbar jag på och fortsätter det politiska arbetet tiden ut. Det finns saker att göra fortfarande, och inte minst några möten. Jag ska göra en bra överlämning till en efterträdare så småningom, för att försäkra mig om att det arbete jag har påbörjat och hittills utfört fortsätter. Jag ska lämna tillbaka utrustning, säga upp prenumerationer och mejlkonto, jag ska skriva min del av verksamhetsberättelsen 2017 från min grupp till partiet. Jag ska uppsöka samtalshjälp, jag behöver någon som ser på mig utifrån och hjälper mig att ändra beteende. Jag kan inte längre bete mig så här, jag måste hitta andra sätt att förhålla mig och leva. Kort sagt ska jag försöka lära den här gamla hunden att sitta…

Ibland när jag får frågan hur jag mår, svarar jag lite skämtsamt: ”jag mår som jag förtjänar”. Liksom för att lämna fritt att tolka för den som frågar, men lika mycket för att slippa svara på riktigt. Och ibland undrar jag faktiskt – det kanske är så? Att jag mår som jag förtjänar? Det är ju ändå mitt eget beteende, min livsstil, som tröttat ut mig i längden. Mina höga ambitionsnivåer, mina krav på mig själv, min otålighet, min snabbhet, min gränslöshet. Allt det där behöver jag ändra på. Jag är på väg, men jag behöver hjälp att se på det av någon som inte känner mig.

Jag ska använda tiden från den 1 oktober på det allra bästa sätt genom att vara varsam med mig själv. Jag ska rensa kalendern, och det svindlar redan i dag när jag öppnar den och inser att jättemånga av de ifyllda fälten kommer att försvinna. Jag har aldrig nånsin förr haft problem att ha en fulltecknad kalender, men i dag ger det mig andnöd.

Mitt arbete är friare än det politiska uppdraget, det kan jag styra väldigt mycket själv i tid och rum och inte minst har jag fantastiska medarbetare som med både sin kompetens, kapacitet och generositet står för stabiliteten på kontoret och i verksamheten. Det ger mig väldigt goda förutsättningar att på ett bra sätt tillfriskna i den takt som är rätt för mig.

Tack för att du läser!

Så: tack till dig som undrar hur jag mår. Svaret varierar väldeliga från dag till dag, jag har försökt beskriva det här. Det är precis så jag fungerar just nu – tar en dag i taget.

Och du – tack för att du läser!

Inläggen om min resa mot balans finns att läsa under ”Om mig” här ovan

Mjukstart på semestern

Ett par dagar in på semestern, kan jag konstatera att den är välbehövlig. Inte för att det kom som någon överraskning, däremot kanske min reaktion på ledigheten blev lite överrumplande. Hela måndagen försvann som i ett töcken, jag var så trött att jag liksom aldrig vaknade. Orkade knappt hålla mig upprätt, låg mest – i hängmattan, i en stol, på soffan – och slumrade och sov. Dag två blev något bättre, med en smula högre energinivå. Men mycket vila ändå, det jag orkar göra är läsa, spela larviga spel på mobil och padda (har jag väl ALDRIG sysslat med!), virka och slumra. Och vad jag drömmer på nätterna! Mycket att bearbeta, uppenbarligen.

Jag låter det vara så, och det gör även min älskade, tålmodige make som accepterar och servar. Tur att han inte har skyhöga förväntningar på vår gemensamma ledighet, utan låter mig läka och hela i min egen takt. Så tacksam för det, och för den han är. 

Min tacksamhet omfattar också att ha vår stuga i skogen att bo i så här års. En nåd att stilla bedja om, platsen erbjuder precis den frid jag behöver. Skogen med sina djur, ljud och dofter omfamnar mig och låter mig vila. Den är helt kravlös.

De krav jag brukar ställa på mig själv finns inte heller. Jag orkar helt enkelt inte. Hjärnan klarar inte av särskilt mycket, jag tycks ha släppt allt. Hittar inte ens tillbaka till bilen på parkeringen efter att ha handlat (eller hittar inte ens rätt parkering, är den verkliga beskrivningen. Lyckades irra bort mig i Hemse härom dagen, liksom). Därför tar jag nu dagarna som de kommer, och är så väldigt tacksam att jag får göra det. 

Förhoppningsvis och troligen kommer också dagar av annan karaktär under semestern, det är jag rätt övertygad om. Har en del roligt att se fram emot dessutom!

Min morgonkaffeutsikt.

Den femte och sista gardinen till stugan, i vardande.

Det finns beslut. Och så finns det beslut.

Beslut

Jag har i åtskilliga år haft roller som beslutsfattare i olika sammanhang. Som chef och ledare har jag att fatta beslut om högt och lågt, stort och smått. Ekonomi, medarbetare, verksamhet, men också vilket träslag de nya skrivborden ska ha eller vilken maträtt vi ska bjuda årsmötet på. Som politiker fattar jag också en massa beslut men i mer organiserad form, protokollförda vid ett visst tillfälle.

Att fatta beslut

Somliga beslut är enkla att fatta, andra svårare. En del beslut kan jag fatta snabbt utan längre betänketid medan en del beslut behöver processas, såväl i mitt huvud som bland medmänniskor. Stundom kan jag känna mig ohyggligt beslutstrött, och det uppstår ofta i vardagen. Om käre maken och jag går på restaurang till exempel, och han frågar var jag vill sitta. En sån sak orkar jag inte besluta. Eller vad vi ska äta till middag. Att besluta om sånt som inte är så viktigt för en är svårt, och det kanske är mycket av den varan i professionen och därför finns ingen energi kvar till det i privatlivet. Det är min hemsnickrade teori om varför det blir så.

Det svåraste beslutet

Det är inte så väldigt ofta de beslut jag fattar har bäring på mig själv som person och ger effekter på mitt liv. Men härom veckan fattade jag ett riktigt svårt beslut som blev allmänt känt i går. Beslutet föregicks av stor vånda och mina invändningar och dubier kretsade typiskt nog kring att jag försätter andra människor i klistret. Men efter att jag fattat beslutet, kändes det paradoxalt nog som ett av de enklaste jag gjort, i meningen det mest självklara!

Från den 1 oktober lämnar jag mina politiska uppdrag, och kommer inte längre att vara vare sig ordförande i Socialnämnden eller ledamot i Regionstyrelsen längre. Du som följt mig länge har också följt min resa hit (relaterade inlägg finns under fliken Om mig/Min resa mot balans här ovan), och vet att jag under ganska exakt ett års tid arbetat i någon sorts motlut. Kropp och knopp har sagt ifrån, mer och mer bestämt i ett allt strängare tonläge.

Det syns ju inte utanpå

Och nu är jag faktiskt helt slut, helt uttömd på energi, lust och glädje. Det mesta arbetsrelaterade har blivit en kamp, jättehöga trösklar att ta sig över, jättesvåra bollar att fånga. Det enklaste möte har kunnat te sig som näst intill oöverstigligt. Rädslan över att inte ha med mig mina tankar, har ibland förlamat mig, för så har det varit och är. Vissa dagar, vissa stunder är jag inte med, jag befinner mig på en helt annan frekvens än min omgivning. Känner mig som en utomjording som inte förstår ett ord av vad som sägs fast det handlar om sånt jag själv har sysslat med länge. Tankarna flyger runt som popcorn i huvudet och är omöjliga att fånga. Jag kan bara lyssna på en röst åt gången, pratar flera samtidigt hör jag ingenting eller pratar någon för fort hinner jag inte förstå vad som sägs. Så har jag det, vissa dagar. Andra dagar är jag fullt fungerande.

Och så syns det inte utanpå. Hur ska då omgivningen kunna förstå?

Därför har jag försökt vara rätt tydlig med att jag inte är helt OK, inte alltid fit for fight. Men det är så klart lätt att glömma, när det inte syns att jag är sjuk. Eller i obalans. Eller överansträngd. Vet faktiskt inte riktigt vad jag ska kalla det här.

Det blev rubriker

Det finns ett allmänintresse i det här, dels är jag ”en av öns ledande politiker” som det sades i en av P4 Gotlands nyhetssändningar i går, dels är min berättelse och orsaken till mitt avhopp uppenbarligen intressant för många att lyssna till.  (Nedan länkar jag till några media, för den som är intresserad.) Intresset tror jag beror på att väldigt många relaterar till det jag beskriver. Många känner likadant. Men varför pratar så få om det? Det är verkligen inget att skämmas för. Det är inte att visa svaghet, det är att visa styrka. Det har jag i alla fall kommit fram till under den här resan, att ju mer jag har berättat om hur jag känner, desto mer styrka och hjälp har jag fått från min omgivning. Berätta din berättelse, och du får intresserade lyssnare!

Nu stundar sommaren med en hel del ledighet, och i höst tar jag mig an förberedelserna för mina sista sammanträden i politiska sammanhang. Då ska jag också ta ställning till hur jag ska gå vidare under hösten, kanske behöver jag ta hjälp för att komma upp och ut i livet igen. Vi får se, helt enkelt.

gotland.se 28/6: ”Maria Björkman lämnar Socialnämnden”

Radio Gotland 28/6: ”Maria Björkman (S): Jag lämnar all politik”

Helagotland.se 28/6: ”Hon lämnar sina politiska uppdrag”

Gotlands Allehanda 29/6: ”Maria Björkman pratar ut om varför hon slutar”

Det skrevs även dagen efter det här inlägget:
Eva Bofrides ledare i Gotlands Tidningar/Gotlänningen 30/6: ”Politiken drog kortaste strået”

Stillhet och eftertanke

stillhet och eftertanke

Midsommarhelgen börjar lida mot sitt slut, och för mig har den varit av den varierande sorten med mycket utrymme för stillhet och eftertanke. Själva midsommaraftonen var fantastisk, med en promenad i den vackraste av miljöer och lugn samvaro med käre maken. God mat och dryck, middagsvila i hängmattan, samtal. Inte mycket mer att begära.

Midsommardagen erbjöd lite ruggigare väder, men regndropparna är i och för sig alltid välkomna. Ett fikabesök av vänner innan vi for hem till lägenheten och fixade lite.

I dag är det söndag (annandag midsommar, som någon döpte det till) och jag är ensam hemma eftersom käre maken åkt över till saftlandet för att hjälpa till med en flytt. Dagen ska jag ägna åt mig själv, lite plock här hemma, handling och tvättstuga. Även det en dag av stillhet, även om jag har sysslor så gör jag dom i sällskap med endast mina egna tankar.

Helgen har givit mig mycket tid för tankar. Något jag behöver och hämtar små kraftkorn ur. Nu försöker jag ladda för de två sista arbetsveckorna före semestern, för då ska jag vila från allt. Jag håller på att bli bra på det, att vila. Kanske blir jag lika bra på det så småningom, som jag hittills varit på att prestera. Den som lever får se!

stillhet och eftertanke

stillhet och eftertanke

stillhet och eftertanke

stillhet och eftertanke

stillhet och eftertanke

stillhet och eftertanke

stillhet och eftertanke

Internationella Yogadagen

Internationella yogadagen

För några år sedan instiftades Internationella Yogadagen, att firas den 21 juni.

Internationella Yogadagen 21 juni

Det var 2014 som Indiens premiärminister föreslog FNs generalförsamling att utse den 21 juni till just Internationella Yogadagen, för att uppmärksamma yogans kraft och betydelse för människans välmående. Yogan är ju en världsrörelse med många förgreningar, men med sin bas i Indien.

Egentligen kan ju alla 365 dagar vara just yogadagar, men det är fint att FN valt att lyfta fram yogan med en egen dag.

Här lite tips om var du kan fira i dag!

 

Tankens kraft

Tankens kraft

Jag är övertygad om tankens kraft, om att du kan styra en hel del av ditt liv genom vad du tänker. Ibland slänger vi oss lite slarvigt med uttrycket ”positivt tänkande”, och det är släkt med just tankens kraft. Du blir vad du tänker, ditt LIV blir vad du tänker i hög utsträckning. Jag vill inte sträcka mig till att du kan forma hela ditt liv med dina tankar, men en väldigt stor del!

Tankens kraft skapar magi

Tanken skapar ditt förhållningssätt till det du upplever. Kan du förhålla dig på ett för dig bra sätt till dina upplevelser, blir allt så mycket bättre. Ett tag var det populärt med affirmationer. Det är en variation på samma tema, och jag kan faktiskt ägna mig åt det ibland. När jag duschar, när jag mediterar… att tänka på något som om det redan är ett faktum, att tänka på det i presens. Gör du det ofta – och med inlevelse, inte bara rabblar mekaniskt! – så funkar det. Prova!

Valen i varje minut, varje stund

Så det du tänker ofta, formar dig och ditt liv. Det är precis som allt som du gör till vanor – det formar ditt liv! Mitt motto är: ”Livet är summan av dina val”, och i det lägger jag betydelsen att det är varje val i varje stund som i långa loppet skapar din tillvaro. Du väljer vad du tänker, vad du gör och vad du stoppar i munnen i varje stund. Allt gör dig till det du är. Varje minut gör du val. Vardagsvalen.

Det går att göra det löjligt enkelt – skapa till exempel lösenord baserade på dina förhoppningar och ljusa tankar. Lösenord skriver du lite då och då. För att skriva ett lösenord, måste du tänka på det. Vips så har du automatiskt, flera gånger om dagen kanske, både tänkt och skrivit det där du eftersträvar! En måste vara lite smart…

Vision board

Ett annat sätt att skapa den tillvaro du vill ha är att göra en vision board. Gärna i fysisk form, som hänger på ett ställe där du ofta ser det. Spara bilder som beskriver det scenario du eftersträvar, och sätt upp dom framför näsan så du ser dom ofta. Till slut tror hjärnan att det är din verklighet, precis som när du talar om saker i presens. Då händer det ofta att den också ser till att det blir just så. Hjärnan går att lura, vet du!

Nu kanske du tror att jag är perfekt i det här avseendet. Att jag alltid tänker vackra ljusa tankar och tar allt med ett leende. Nja, inte riktigt. Men det som är sant är att jag försöker, att jag tänker på det och jobbar med det. Därför att jag själv har upplevt magin med tankens kraft. Jag vet att det fungerar!

Slutar med ett citat av en för mig okänd, som så väl beskriver det här:

Var uppmärksam på dina tankar – de blir till ord.
Var uppmärksam på dina ord – de blir till handlingar.
Var uppmärksam på dina handlingar – de blir till vanor.
Var uppmärksam på dina vanor – de blir din karaktär.
Var uppmärksam på din karaktär – den blir ditt öde.

En stöttande omgivning är A och O

en stöttande omgivning

Jag har insett att den stöttande omgivning jag har, är en väsentlig del av min väg mot balans.

Alla behöver en stöttande omgivning

Med små myrsteg går min väg mot balans framåt. Även med stormsteg ibland, men sen backar det lite och det är bara att acceptera. Senaste veckorna har det känts riktigt skapligt på det hela taget, en hel del energi har kommit tillbaka, jag känner igen mig själv på ett befriande sätt som gör att det känns hoppfullt. Orsakerna är flera – en bättre kemisk balans i kroppen med hjälp av rätt kost och kosttillskott, att jag blir allt bättre på att hantera och balansera mig själv, och – inte minst – tiden som går och läker.

Som sagt – ibland lägger någon (universum?) i backen och jag glider lite utför. Då har det antagligen gått lite för fort framåt ett tag, och det är alldeles nödvändigt att jag går tillbaka för att i stället skynda långsamt i rätt riktning. Det går helt enkelt inte att skynda på en sådan utveckling, det talar mot sig självt.

Lyckligt lottad

Jag är oerhört lyckligt lottad, med en frihet i arbetet och en stöttande omgivning som ger mig de allra bästa förutsättningarna att hamna på rätt köl så småningom. Den senaste veckan har jag känt mig lite extra sliten. En av förmiddagarna som jag skulle tillbringat på kontoret, stannade jag helt enkelt hemma och jobbade i stället. Här träder då medarbetarna in och ser till att det är fullt möjligt för mig att göra det. Guskelov för Lotta och Synnöve, de är mina klippor och mitt stora stöd! Samma goda stöd har jag i käre maken, utan vars omsorger jag inte kan föreställa mig var jag skulle vara i dag.

Jag har alla förutsättningar att bli en bättre version av mig själv tack vare en frihet i jobb och uppdrag och tack vare er alla omkring mig, men jädrar vilken tid det tar!

3 tips för hållbarhet

hållbarhet

Härom dagen skrev jag ju om det första mötet med min gröna frisör, och jag vill bara helt kort spinna vidare på temat hållbar livsstil. Det finns ju många aspekter på hållbarhet – dels vill vi att planeten helst ska hålla för evigt och dels är det ju inte heller så tokigt att hitta en livsstil som också är hållbar för en själv.

Mina 3 tips för hållbarhet

Tänkte bara här dela med mig av 3 saker jag gör för moder jord och mig själv:

  1. Grön frisör! Är så stolt över att kunna säga det nu, att jag faktiskt bidrar genom att gå till en frisör som inte använder livsfarliga kemikalier till håret som sedan släpps ut i avloppet.
  2. Tvättnötter – vi har slutat med tvätt- och sköljmedel hemma sedan ett par år, utan kör enbart med ekologiska tvättnötter. Undantaget gör jag om det finns någon elak fläck som måste bearbetas, men det mesta vi tvättar är inte hårt smutsat utan behöver bara fräschas upp.
  3. Pappersbantning. Jag minimerar min pappershantering vartefter, och väljer att skanna in nästan allt. Det går lite undan för undan, men jag samlar inte på mig några nya papper längre. Det är också extra fiffigt för en sån som jag, som arbetar på många olika platser och nästan alltid behöver ha kontoret ”på fickan”. Jag har det mesta lagrat i molnet, som jag når via såväl Iphone som Ipad och laptop. Var jag än är!
hållbarhet
Här en favoritkasse jag har, som är tillverkad av gamla kaffeförpackningar! Ett annat sätt att tänka hållbart. Att använda tygkassar t.ex. är jättesmart för att minska plastkassarnas framfart!

Ge mig ditt/dina bästa tips för hållbarhet!

Tiden – ett mysterium

tiden

Funderar rätt mycket på det här med hur tiden används, och mitt förhållningssätt till tid. Ett av skälen till att jag har haft – och fortfarande kämpar emot – stressrelaterade besvär tror jag är att jag alltid jagat tiden. Har också alltid försökt vara tidssmart, och snåla på den. Ingetdera funkar, kan jag meddela den som inte redan förstått det. Tiden, den bara går. Det är liksom bara att följa med.

Mitt förhållande till tiden har varit som Alfons Åbergs

Jag har alltid fyllt min tid med måsten och borden. Det har varit mitt naturliga tillstånd, jag har inte nöjt mig om jag händelsevis blivit klar med mina beting (som det naturligtvis oftast är jag själv som gett mig) utan finns då en gnutta tid kvar så har jag fyllt på med nya göror. I stället för att använda eventuellt överbliven tid till att göra något jag själv gillar; läsa, kolla nån TV-serie, släktforska, yoga… Nej, i stället har jag fyllt på för att vara så effektiv som möjligt. Det hänger naturligtvis ihop med att jag också alltid gillat mina jobb, jag har verkligen tyckt om att arbeta. Annars hade det nog inte blivit så.

Det här förhållningssättet har jag fått ompröva under det senaste året. Stundtals funkar det hur bra som helst, sen ibland faller jag tillbaka. Men allt mer sällan, vill jag betona. Allt mer sällan.

50 + 50 = ?

Det som nu sysselsätter mina tankar, är hur jämrans ineffektivt det faktiskt är med två halvtidsjobb. Det går ju lite slarvigt att säga att det är det jag har; jag har 50 % tjänstledigt från mitt ordinarie arbete på ABF för att på 50 % verka som förtroendevald politiker. Men jag har verkligen fått erfara att 50 % x 2 inte är lika med 100 %!

Det hade nog fungerat annorlunda om jag hade de två sysslorna uppdelade på tydliga dagar; måndag, tisdag och halva onsdag ABF, halva onsdag samt torsdag och fredag politik. Jodå, då kanske det hade blivit 100 %. Men så funkar det naturligtvis inte, utan båda områdena saxar i varandra dagligen. Inte bara tidsmässigt, utan även i mitt huvud. Det innebär att varje gång jag ska fokusera på det ena så är det en startsträcka in, innan jag är fullt där. Innan den startsträckan är över finns stor risk att något har trängt sig in, i värsta fall från det andra området. Det innebär också att om jag varit från kontoret ett par dagar på grund av politikuppdrag, så behöver jag ju givetvis landa på plats, prata med medarbetarna etc. Den sträckan är också lång, och alldeles nödvändig. Men det innebär att den effektiva arbetstiden krymper. Den är redan liten, och krymper ytterligare. Exakt samma sak med politiken – startsträckan är lång, jag kanske inte har allt ligger längst fram bakom pannbenet utan får gräva lite för att att komma upp på den banan.

Det innebär att den lilla 50 %-iga tiden, inte alls blir 50 % utan något mindre när jag räknat bort startsträckan. Startsträcka finns alltid, men eftersom jag hela tiden har två stycken som jag hela tiden kastas in i, känns det ibland som om jag inte åstadkommer mycket alls.

Jag har fått ompröva mitt förhållande till tid

Ja, sånt här sysselsätter jag mina tankar med, då och då. Jag – den supereffektiva tvingas inse att jag inte kan vara det längre. Och det är ju rätt OK.

Min gröna frisör

min gröna frisör

Var ÄNTLIGEN till frissan i går. Och nu har jag hittat min gröna frisör!

Hårhistoria

Jag har nästan aldrig burit något en kan kalla frisyr. Har aldrig gillat att ha ett hår som måste stajlas och ägnas en massa tid, mitt hår är en förlängning av mig själv och därmed ganska frihetslängtande. Jag gillar inget annat än långt hår – har verkligen försökt, hade superkort hår för 32 år sen – och helst utan uppklippningar och sånt. Vilt och fritt. Däremot vill jag gärna ha färg i det, något som förstärker min i grunden egna hårfärg.

Det fria och vilda har ett pris, dock. Jag har varit dålig genom åren att gå till frissan, har låtit håret bara växa och själv färgat det med röd henna. Men härom året insåg jag att kvaliteten på håret krävde professionell omvårdnad, trots min motvillighet. Det blev risigt och stripigt och riktigt fult. Även om jag gillade att det började växa ner på ryggen, så såg jag ut som en häxa. Ovärdigt. Min omgivnings tjat och samma omgivnings rekommendationer om en frissa som de bedyrade skulle vara försiktig förde mig så till Tina på Joy i Visby.

Och de hade rätt, Tina var mycket lyhörd för mina rädslor att någon skulle göra mitt hår till något som jag inte kände igen. Jag kände mig trygg i hennes händer och fortsatte gå dit med någorlunda regelbundenhet. Hon fick toppa och färga. Nackdelen med syntetisk och konstgjord hårfärg är att den inte sitter särskilt bra, utan håret blir rätt snabbt dassigt i färgen. Något som inte riktigt är jag.

Så hittade jag min gröna frisör

Så var det verkligen nu, riktigt slitet och dassigt. Skälet var att jag inte varit på evigheters evighet till Tina, eftersom jag var tvungen att avboka den tiden jag hade för länge sen, och sen har det inte blivit av att boka en ny. Typiskt mig. Inte prioriterat alls, det är därför jag egentligen måste boka ny tid innan jag går därifrån för att det ska bli av. Nu hade jag ändå nått en gräns och skulle boka, men då hade hon ingen tid förrän i mitten av juni. Jag var tvungen att gå någon annan stans.

Länge har jag sneglat på detta med ekologisk hårvård, för hur det än är känns det inte helt ok med alla kemikalier en utsätter såväl hår som jordklot för. Sedan några år har vi en grön frisör i Visby, och jag har någonstans långt bak i huvudet tänkt att jag borde prova. När jag sen hittade Tina så tappade jag den tanken, det funkade ju fint hos henne och motivationen var inte tillräckligt stor att byta.

Men nu fick jag en anledning, för till mitten av juni kunde jag inte vänta på att fixa håret! Så jag sökte och fick en tid rätt snabbt, och i går hamnade jag alltså i Anettes händer på Din gröna frisör och coach. Det blev ett par jättesköna timmar i flerfaldig bemärkelse. Jag blev oerhört väl omhändertagen av en varm person, som det var både roligt och intressant att prata med. Jag lärde mig massor om ekologisk och grön hårvård, och grönt tänk över huvud taget. Hon gav mitt hår liv, och jag hade ingenting emot att hon kapade några centimeter, ifrågasatte det inte alls för det kändes helt nödvändigt. Dessutom blandade hon till en färg som definitivt blev min. Och inga kemikalier, bara naturliga ämnen. Medan färgen verkade i håret satt jag i en värmehuv, inte med en plastpåse på huvudet, utan självklart en nedbrytbar kompostpåse!

Jag kommer tillbaka

Jag bokade faktiskt ingen ny tid innan jag gick därifrån, för att jag vet att jag kommer att komma tillbaka. Jag behöver inte vara orolig över min dåliga karaktär och prioriteringar, eftersom jag vill komma tillbaka. Jag vill sitta i den där knallgröna stolen ett par timmar och småprata om livets väsentligheter medan Anette pysslar om mig och mitt hår.

Jag har hittat min gröna frisör!