Generationsfunderingar på nytt

I ett tidigare inlägg reflekterade jag över detta med generationer; att nya tankar kommer och gamla fenomen försvinner. Jag hittade en ny sån härom dagen, en riktig aha-upplevelse.

Nån mer än jag som minns LP:n “Varning för barn” med Magnus och Brasse? Från den skivan kommer några riktiga klassiker, bland annat sketchen då de är piloter och inte vet var de är. Svordomsvisan är en annan. Men just pilotsketchen lever kvar hos mig, och jag har ända tills härom dagen inbillat mig att den lever hos alla. Men då glömde jag att några är yngre än jag.

När de förvirrade piloterna inte vet var de är, konsulterar de en fickalmanacka med världsatlas. De försöker läsa var de är, och läser “vlärden”. Till slut inser dom att det står “världen” och en av dom utbrister: “Har dom flygplats?”

Det säger jag ofta, när världen kommer på tal; “har dom flygplats?”. För det mesta hittills har jag fått medgarv, mina samtalspartners har fattat galoppen precis. Men härom dagen fick jag ingen som helst respons från personen framför mig. Nada, tomt, ingenting. Hon tittade på mig med en blick som innehöll en blandning av undran och medlidande. Det tog en tiondels sekund för mig att gå från ett brett förväntansfullt leende, till en pinsam insikt om att hon var 15-20 år yngre än jag, och förmodligen aldrig hade hört pilotsketchen. Och i skenet av den insikten, ekade min kommentar “har dom flygplats?” rätt fånigt.

Tur man har självdistans.

I dag har jag suttit hemma på kammaren och arbetat hela dagen, nonstop. Det är så skönt, jag får så mycket gjort. Kruxet är att jag inte kan sluta. Jag reser mig aldrig upp, går inte ens på toaletten. Jag bara jobbar och jobbar och jobbar. Till slut känner jag möjligen hur kaffesugen jag är, eller kissnödig, eller hur ont i ryggen jag har fått. Men jag kan liksom inte sluta ändå. Hur begåvat är det?

Dock – trots hemmadag – så körde jag faktiskt in till Visby för min tisdagsyoga i morse. Min högtidsstund i veckan, tillsammans med yogapasset på torsdagar. Käre maken undrade klentroget om det verkligen var värt att köra nästan 10 mil för en timmes yoga, och mitt alldeles uppriktiga svar var: JA. Det är så bra för min kropp, och den tackar mig. Nu när jag faktiskt har lyckats att hålla dessa två gånger i veckan så märker jag dessutom att det händer saker i kroppen, sakta men säkert. Det vill jag inte släppa om jag inte är absolut tvungen. Tidigare terminer har jag haft svårt att gå två gånger, det har varit mycket resor och möten. Men än så länge den här terminen funkar det, och det är så SKÖNT!