Förutfattade meningar

Fick del av ett klipp från Youtube i dag, som kräver eftertanke. Vi människor – jag tror ingen kan svära sig fri – är fulla av fördomar och förutfattade meningar. När vi ser en person, “vet” vi hur hon eller han är. Vi har varit med om det mesta tycker vi, så vi vet nog hur det ligger till. Vi refererar till våra erfarenheter, och faktum är att ofta stämmer teserna. Så ofta att vi ständigt får bekräftelse på att vi har rätt.

Men så händer det där som gör att allt ställs på ända. Att det jag “visste” var fel. Att den personen som jag har dömt på förhand står för något helt annat än vad jag “visste”. Och man häpnar. När sånt händer mig blir jag lycklig, för det visar att det finns så mycket mer att upptäcka i världen!

Ta sju minuter av ditt liv och kolla in det här klippet. Du kommer att skämmas å mångas vägnar, och häpna.

http://www.youtube.com/watch?v=9lp0IWv8QZY&feature=related

Tacksamhet!

Nu har även Sara åkt hem, efter ett par dagars extra vistelse hos oss efter påskhelgen och Affes hemresa på annandagen. Först kände jag en stor tomhet när jag lämnat henne vid båten, men den känslan gav snabbt vika för en annan – tacksamhet.

Kan man annat än känna tacksamhet när man tittar på bilden av Shiva och Sara…?

Jag är så tacksam över de här dagarna vi har haft tillsammans, och över att jag har henne på det sätt jag har. Och när jag nyss satt i bilen på väg hem från dagens Friskispass och funderade över tacksamhet, överfölls jag av massor av saker jag är tacksam över.

Jag är så tacksam över att min familj är frisk och mår bra (om man bortser från Bosse som just i dagarna är så förkyld som bara en man blir).

Jag är så tacksam över att Sara har ett bra liv med en livspartner hon älskar. Att det kanske inom en snar framtid ser ut att lösa sig för dom med egen bostad m.m.

Jag är så tacksam över min kropp (ja, det är sant!). Den är sannerligen inte världens vackraste, och till åren börjar den bli, men den HÅLLER och är frisk. Jag har två friska stadiga ben att gå och springa med, kroppen njuter av att göra yoga och huden av att sola. Jag kan använda min kropp, det är jag mycket tacksam över.

Jag är så tacksam över vårt fina badrum och vår glasveranda med altan. De är de mest ljuvliga livsrum man kan tänka sig, i ett i övrigt mycket trivsamt litet hus!

Jag är så tacksam över solen. Tänk att den har fått skina hela långa påsken, och bara fortsätter att vara generös! Fantastiskt.

Jag är så tacksam över prakten i naturen just nu. Blåsippor och fagningsblåmmer (vitsippor på svenska) står som spön i backar och ängen tillsammans med svalört och spirande ramslök. Man bara baxnar över skönheten.

Jag är så tacksam över att få vara hemma och arbeta i min egen takt den här veckan. Tänk så mycket jag får gjort, på ett lustfyllt sätt!

Jag är så tacksam över att vi har en ordnad ekonomi.

Jag är så tacksam över skönheten och vidderna utanför vårt köksfönster.

Jag är så tacksam över den frihet jag och de mina har.

Jag är så tacksam över att jag har ett bra arbete!

Jag är så tacksam över de trippande tassarna och den kalla nosen som möter mig varje gång jag kommer hem, den viftande svansen och glada pussarna, den oförställda och ovillkorade glädje och kärlek jag möter i de nötbruna cockerspanielögonen!

Jag är så tacksam över att få ha Bosse som livskamrat, och kärleken mellan oss.

Jag är så tacksam över att ha upptäckt yogan, och att yogan tar emot mig!

Jag är så tacksam att få leva här och nu.

– – –

Vad känner du tacksamhet över i ditt liv? Berätta. Och framför allt, uttala det för dig själv!

Att vara nöjd med sig själv

Sommartiden bjöd på en ljus kväll, trots att det mulnade på. Glatt överraskad blev jag när jag klev ur Friskis & Svettis-lokalen och noterade att jag skulle hinna hem innan jag behövde sätta på heljuset på bilen. Härligt underbart!

 

Men hur kan en timme betyda så mycket? Jag menar, rent kroppsligt. Både Bosse och jag var helt slut i går kväll, och båda två sov vi oroligt hela natten. Konstigt, tycker jag. Jetlag har man ju både hört talas om och upplevt, men då snackar vi 6-7 timmar. Det här måste vara nån sorts jetlag också, jag tycker det är lite fascinerande hur våra kroppar är konstruerade!
Jag är så NÖJD med mig själv varje gång jag har varit på jympa. För att inte tala om min yogastatus just nu. Hör på den här; min yogalärare är borta i tre veckor, och kan således inte hålla några klasser. Jag har kompenserat det med att göra egna yogapass de dagar jag skulle ha gått hos henne! Jag är så NÖJD!!! Superduktig, är vad jag är. Jag lyckas inte komma upp i en hel timme, men mitt program spänner i alla fall över 45 minuter. Jag lyckas av någon anledning inte heller ta i lika mycket som när jag är hos henne. Det fattar jag inte, för jag vill verkligen. Men det är något annat att sitta ensam på kammaren faktiskt. Alldeles uppenbarligen är det så.

 

Nu vet jag att nästa vecka när hennes klasser börjar igen, behöver jag inte börja från början. Jag har inte tillåtit kroppen att glömma yogan utan den sitter kvar där den ska. Hurra!!

 

Jag är så glad över att min bästa vän Kerstin gillade yoga när vi gick på intensivkurs i Nynäshamn förrförra helgen. Hon tänker fortsätta säger hon, och det gläder mig. Bara därför att jag VET hur bra det är för kroppen. Nu kan hon inte börja än, för hon går på bokbindarkurs… Om nån tycker det låter trist vill jag bara säga – ni vet inte vad ni pratar om! Försök själva bara, att göra en bokpärm och sätta fast alla bladen i. Inte så lätt! Men Kerstin kan det. Hon är jätteduktig, och jag blev fängslad av hantverket på sätt och vis. Har liksom aldrig tänkt på hur bladen kommer dit…

Lika bra jag sätter in en bild på det när jag ändå är i farten. Hoppas inte Kerstin tar illa upp, jag har inte bett henne om lov. Kerstin: hojta till i så fall, så tar jag bort den! Men visst ser det snitsigt ut?

 

Nu har jag arbetat en stund. Nu väntar en skön dusch, eller möjligen ett bad. Sen väntar spikmattan och sen ska jag faktiskt slänga mig i soffan för att titta lite på en film eller så. I alla fall börja, jag hinner nog inte se en hel. Är lite sömnig redan…

Platsen är inte viktig

Kollade förstås på Let´s dance-finalen i går kväll och såg en av de vackraste danser jag någonsin sett, tror jag. Det var förstås den fria dansen som Laila Bagge med partner bjöd på. Till en av mina favoritlåtar uttryckte dom en sån intensitet att håren stod rätt upp på mina armar. Herregud, så fint!

Men sen vann de inte, och det är ju inte så konstigt. För det första var dom FÖR bra, för det andra var det naturligtvis uppgjort av produktionen på förhand. Jag är alldeles övertygad om att Let´s dance från första början har varit väl regisserat och på förhand bestämt hur det ska gå. Men det gör inget, jag njuter bara av att se dom dansa. De flesta. Slaktarbettan hade jag lite svårt för dock…

Härom dagen fick jag en kommentar på Facebook från en vän som uttryckte sin avundsjuka över att jag får bo på Gotland. Fler hakade på, och menade att det förmodligen andas mer livskvalitet här än på andra platser.

På ett sätt håller jag med. Gotland är en fantastisk plats på jorden, och jag ångrar aldrig att jag kom hit. Sen vår egen boplats på denna ö, huset på prärien eller rättare sagt åkern, förstärker förstås känslan av att ha kommit helt rätt. Men å andra sidan är min uppfattning att du faktiskt kan ha ditt paradis var du än befinner dig rent fysiskt. Trivseln och tillfredsställelsen, nöjdheten och lyckan, den finner du faktiskt på den enklaste och mest lättillgängliga av platser – inuti dig själv.

Vi människor har en förmåga som samtidigt är en förbannelse – att knyta an till fysiska platser. Vi romantiserar och idylliserar. Vi vågar inte flytta, för vi vet vad vi har. Vi känner våra omgivningar och är följdaktligen rädda för nya. Vi minns till exempel våra barndomshem med nostalgi, och önskar de fanns kvar.

Men – inget varar beständigt. Har du ditt barndomshem kvar (om vi nu tar det som exempel), har du säkert gjort om det rätt ordentligt. Det har förändrats i takt med tiden och med att du själv har utvecklats. Kommer du i stället tillbaka till ditt gamla barndomshem efter många år, blir du besviken, såvida ingen har gjort det till ett museum. Du kommer inte att känna igen dig, för så här såg det ju inte ut.

Då undrar jag – varför kan inte den platsen som du vårdar så ömt i minnet, få förbli just i minnet? Där mår den bäst, där kan du alltid plocka fram den när du själv vill, där ser den ut som du vill. Där finns dofterna, smakerna, luften, sinnesintrycken. De går aldrig att återskapa i verkliga livet, men inuti dig själv finns de ograverade.

Ett annat exempel är våra nära och kära som inte längre vandrar på jorden. Även om de har lämnat jordelivet, finns de kvar inuti oss. Vi hör deras röster, ser deras ansiktsuttryck, minns situationer, känner kramar. Allt oftare avstår vi fasta gravplatser dessutom. Vi säger att vi kan minnas honom eller henne var som helst, man behöver inte ha en gravsten att gå till. Det är precis samma sak! Vi behöver inte fysiska platser, det räcker med vårt sinne.

Vårt inre är en magisk skatt att vara rädd om. Där kan du bevara allt du är rädd om, på ditt eget sätt. Där kan du också plantera och odla förhållningssätt till din omvärld, för att du ska känna lycka och tillfredsställelse. För det vet du väl att ingen annan kan göra åt dig?

Min clou är – platsen är inte viktig. Det är dina minnen och ditt förhållningssätt som räknas. Tänk på det.

“Wherever I lay my hat, that´s my home”.

Fun Light

Nu har jag tittat på ännu ett avsnitt av programmet “Spårlöst”, och nu har jag ledsnat efter tre avsnitt. Det upprepar sig verkligen! Övergivet barn söker biologisk förälder. Dramaturgerna på TV4 ser till att det stundom ter sig omöjligt, för att vips! efter pausen trolla fram vederbörande. Sen står man med kameran i nosen på båda när de kramas och snyftar. Det går alltså inte att variera detta så det blir sevärt. Boring.

Nu verkar vardagen vara här. Till och med hunden har kommit hem efter över en vecka på pensionat, och även om hon inte säger så mycket så talar hennes kroppsspråk om för oss att hon är nöjd och lycklig med att vara hemma. Lurvig och smutsig, men lycklig!

Vi har haft fullmäktigesammanträde i dag, och det var tämligen händelselöst förutom en debatt om – håll i er nu – drycken Fun Light! Där blossade debatten, och det var riktigt intressant. Vänsterblocket anser att man ska ta bort den drycken ur sortimentet man erbjuder våra gamla på äldreboenden, eftersom den bara består av vatten och tillsatser. Inga naturliga ämnen alls förutom vattnet. Inom högerblocket höll många med, men ändå inte. Jag fattar inte riktigt, men ändå gör jag det. Priset för att bevara alliansen är stundom högt…

Jag tycker också det är skit med livsmedel med en massa tillsatser. Ändå lärde jag mig i helgen att det finns en Fun Light som är riktigt god om man blandar den med vodka. Fast – det kanske inte heller är något bra alternativ på våra äldreboenden.

Har i kväll suttit och arbetat, samt kollat lite på TV. Nu ska jag göra det sista – skicka några mail – innan jag går till sängs. Godnatt!

Yogahelgen slut

Så har söndagen kommit, och det är dags att åka hem om några timmar. Båten går 20:05 i kväll.

Kerstin och jag vakade in den nya dagen med besked, gick inte och la oss förrän 05:30! Jag som egentligen inte orkar nattsudda, tyckte timmarna bara flög iväg. Efter Melodifestivalen blev det lite korsord och sedan prat, prat, prat. Alltså – tre timmars sömn har satt sina spår i dag vill jag lova. Men det sista yogapasset på eftermiddagen gick förvånansvärt bra ändå, vi är båda förvånade. Vi kände oss starka och kraftfulla, eller också var det faktiskt yogan som gjorde oss såna!

Nu kommer kanske K att fortsätta yoga framöver,vilket känns jättekul. Att hon också har fått uppleva den här fantastiska träningsformen! Min egen yogalärare är bortrest nu i tre veckor, så jag måste sköta mina pass själv. Ska bli intressant att se vilken disciplin jag kommer att ha med det.

Idag har vi inte promenerat lika mycket, det ville sig inte riktigt…

Melodifestivalen, ja. Så JÄMNT det var, det var ju omöjligt att se vart det skulle bära! Spännande, spännande. Vi trodde nog faktiskt att af Ugglas skulle ta hem spelet, men det känns precis lika kul att Malena Ernman gjorde det. Vilken kvinna! Kraftfull, stark, stolt, vacker med glimten i ögat och en fantastisk röst. Hon har faktiskt chans att sopa banan i Ryssland!

Yoga och steg

Nu har grabbarna kommit iväg till Portugal, på sin golfresa. Klockan är nu långt efter midnatt, och vi vet att de har kommit fram till Lissabon, och nu sitter på plan på väg till Faro. Sen bilresa till Carvoeiro. Lyckos… tydligen 26 grader i dag!

Snöslask i Nynäshamn.

I dag har vi haft vårt andra yogapass på kursen jag och Kerstin, och det är faktiskt riktigt BRA. Och vi promenerar och genererar steg och steg och steg…

Mina medarbetare kommer inte att tro mig när jag visar alla mina steg i helgen, vi som har ett lag tillsammans på http://www.tappa.se/. Huvaligen, hur ska jag förklara det här? Får lämna Kerstin som referens.

I morgon är sista yogakursdagen och promenaddagen för den här gången, och sen väntar tre arbetsdagar innan jag är tillbaka igen!

Stegtävling och personlig utveckling

I dag startade vi ett lag i stegtävling via Internet, på jobbet. Det är tredje året tror jag, som vi gör det. Man anmäler sig på http://www.tappa.se/, betalar avgift och får var sin stegräknare. Sen ska man gå till någon stad i Europa, just nu är det Prag som gäller. Man kan följa laget, eller sin individuella insats via hemsidan. Man tävlar ihop med andra personer och lag i hela landet. Andra aktiviteter genererar också steg, och man kan vara riktigt duktig om man både promenerar och till exempel jympar, simmar eller något annat. Minst 10.000 steg om dagen är ett bra riktmärke (även för att gå ner en smula i vikt, sägs det), och i dag kom jag upp i över 19.000!

Inte bara genom promenad dock, utan genom en timmes jympa också. Duktigt, Maria!! Men så blir jag lite fundersam när jag går in på hemsidan och ser att den som leder den individuella ligan har gått exakt 47.000 steg i dag. Eh…. För att komma upp i det måste man vara minst brevbärare med dubbla pass, skulle jag tro. Och hur kan det bli EXAKT 47.000? Finns det fuskare även i den här “branschen”?

Var på en föreläsning med Kay Pollak i dag, som handlade om att växa genom möten och att välja glädje. Jag har läst båda böckerna, och sett videoföreläsningen. Det kan vara en starkt bidragande orsak till att jag ägnade de tre timmarna åt att önska att jag var nån annanstans. Satt och tänkte på annat, gjorde att göra-listor, skrev ner viktiga saker i kalendern, kollade mail… Hur närvarande var jag på en skala?

Hans budskap är angeläget och universellt, och jag hoppas verkligen att mina medarbetare tyckte det var värt tiden och att de fick sig en och annan tankeställare. Jag kan rekommendera alla som inte har gjort det redan, att läsa hans böcker. Däremot anser jag att han är lite jobbig att lyssna till, han har så mycket åtbörder för sig. Upprepar sig, fnissar och utstöter konstiga ljud…

Nu ska jag gå och titta på “Efterlyst”!

Premiär för spikmattan!

Så – nu är man ett steg närmare fakirskapet. Jag har blivit med spikmatta, och nu har jag premiärlegat. I 12 minuter. Ryggen är blossande knallröd, och jag intalar mig att det är jättebra.

Spikmattan är inget nytt påfund, utan flertusenårigt påstås det. Fakirerna använde riktiga spikar i en träplatta, min spikmatta är humanare. Över 6.000 plastpiggar på ett vackert orange tyg. Enligt dom som vet, löser man upp spänningar genom att ligga på en sån här tingest en stund varje dag, och jag tror på det – efter att ha sett min rygg efteråt inser jag att blodgenomströmningen tog helt nya proportioner. Vilken energi jag kommer att få, akta er!

Käre maken skulle också prova, men han stod ut ungefär 30 sekunder. Så typiskt honom, en orolig själ, men nu har han i alla fall provat.

I dag är sista vinterdagen enligt min tideräkning, och jag har suttit ute en stund i solen. Bosse sa att jag såg ut som en gammal gumma, eftersom jag var påbyltad och hade filt över benen. Inser att liknelsen var relevant. Men vad gör man inte för att få en gnutta varm vårvintersol på näsan, fast det blåser lite snålt?

I morgon börjar våren, och jag ska byta gardiner. Hurra!

Generationsfunderingar på nytt

I ett tidigare inlägg reflekterade jag över detta med generationer; att nya tankar kommer och gamla fenomen försvinner. Jag hittade en ny sån härom dagen, en riktig aha-upplevelse.

Nån mer än jag som minns LP:n “Varning för barn” med Magnus och Brasse? Från den skivan kommer några riktiga klassiker, bland annat sketchen då de är piloter och inte vet var de är. Svordomsvisan är en annan. Men just pilotsketchen lever kvar hos mig, och jag har ända tills härom dagen inbillat mig att den lever hos alla. Men då glömde jag att några är yngre än jag.

När de förvirrade piloterna inte vet var de är, konsulterar de en fickalmanacka med världsatlas. De försöker läsa var de är, och läser “vlärden”. Till slut inser dom att det står “världen” och en av dom utbrister: “Har dom flygplats?”

Det säger jag ofta, när världen kommer på tal; “har dom flygplats?”. För det mesta hittills har jag fått medgarv, mina samtalspartners har fattat galoppen precis. Men härom dagen fick jag ingen som helst respons från personen framför mig. Nada, tomt, ingenting. Hon tittade på mig med en blick som innehöll en blandning av undran och medlidande. Det tog en tiondels sekund för mig att gå från ett brett förväntansfullt leende, till en pinsam insikt om att hon var 15-20 år yngre än jag, och förmodligen aldrig hade hört pilotsketchen. Och i skenet av den insikten, ekade min kommentar “har dom flygplats?” rätt fånigt.

Tur man har självdistans.

I dag har jag suttit hemma på kammaren och arbetat hela dagen, nonstop. Det är så skönt, jag får så mycket gjort. Kruxet är att jag inte kan sluta. Jag reser mig aldrig upp, går inte ens på toaletten. Jag bara jobbar och jobbar och jobbar. Till slut känner jag möjligen hur kaffesugen jag är, eller kissnödig, eller hur ont i ryggen jag har fått. Men jag kan liksom inte sluta ändå. Hur begåvat är det?

Dock – trots hemmadag – så körde jag faktiskt in till Visby för min tisdagsyoga i morse. Min högtidsstund i veckan, tillsammans med yogapasset på torsdagar. Käre maken undrade klentroget om det verkligen var värt att köra nästan 10 mil för en timmes yoga, och mitt alldeles uppriktiga svar var: JA. Det är så bra för min kropp, och den tackar mig. Nu när jag faktiskt har lyckats att hålla dessa två gånger i veckan så märker jag dessutom att det händer saker i kroppen, sakta men säkert. Det vill jag inte släppa om jag inte är absolut tvungen. Tidigare terminer har jag haft svårt att gå två gånger, det har varit mycket resor och möten. Men än så länge den här terminen funkar det, och det är så SKÖNT!