Foton som berättar släkthistoria

Mina släktforskningssysslor är så mycket mer än att leta i digitaliserade arkiv. I mitt fall handlar det också om att renskriva dagböcker som min morfar, morfars mor och morfars far skrivit under många år, samt skanna in gamla släktfoton. Det är värdefulla bitar till mina förfäders släktpussel. Ibland händer det att jag läser om något i gammelfarfars dagbok som jag har sett på ett fotografi eller hört talas om i tidigare berättelser. Han skriver också om händelser i Sverige och världen, och det gör historiepusslet ännu så mycket större. Släktforskning handlar om så mycket mer än antavlor och släktled!

En flyttkartong med skatter

Jag är begåvad med en hel flyttkartong med gamla fotoalbum, som jag fått ynnesten att ta hand om. Med andakt bläddrar jag bland de sköra sidorna och betraktar de allvarliga ansiktena. En del vet jag inte vilka det är, andra är gamla bekanta såväl genom att jag själv träffat dom som genom rika berättelser genom åren.

Hela kartongens innehålla ska gås igenom, många av fotona ska skannas in och förvaras för eftervärlden på så sätt också, vid sidan av de vackra gamla albumen.

Det är så himla kul, det här!

Ett gammalt fotoalbum klätt i tjockt, bleknat sammetstyg med ett vackert metallornament.

 

Ser vi närmare på ornamentet, står inristat ”LJ”. Det står för Linnea Johansson, min mormorsmor.

 

Vilka var dom? Vilka historier skulle de kunnat berätta? Vad tänkte de på? Hur levde de?

Faster Tildas äventyr, del I – olika sätt att släktforska

släktforska

När jag var ny på det här med att släktforska på Internet, gick jag i samma fälla som jag tror väldigt många gör. Jag anslöt mig till ett av de forum som finns, la upp mitt släktträd så långt jag då kommit och därmed gjorde jag alla mina förfäder tillgängliga för andra där ute, som fanns i samma nätverk/forum. Det funkar så att programmet känner av tänkbara matchningar ur andra släktträd, så jag överöstes med sådana.

Släktforska på olika vis

Med liv och lust gick jag in i alla tips, kollade mer eller mindre noggrant på trovärdigheten, och la till tänkbara nya släktingar och grenar. Till slut grenade min släkt ut sig så till den milda grad att det inte längre gick att ha överblicken. Jättekul att spåra långt bakåt i tiden på ett så enkelt sätt och slippa göra jobbet själv, men det är inte pålitlig forskning.

Jag har slutat att anamma det mesta som kommer i min väg, utan att granska det noga först. Ångrar att jag rusade iväg så där i början, men kan ändå inte ta bort dessa personer ur trädet förrän jag har kollat upp dom ordentligt. Vissa grenar har jag kontrollerat riktigheten i och är säker på, andra svävar i ovisshetens universum.

Det finns många släktforskare som räknar kvantiteten som framgång, ju fler personer jag lyckas få in i mitt träd desto mer framgångsrik släktforskare är jag. Sen finns det andra som i stället forskar på djupet, och försöker följa en persons livsöde genom kyrkoarkiven och andra arkiv. Jag måste säga att båda sätten är spännande och utvecklande, men det senare sättet att släktforska ger väldigt mycket mer.

Djupdykning

Just nu till exempel, så försöker jag kartlägga ”faster Tildas” liv efter bästa förmåga. Faster Tilda hette Lovisa Mathilda Hydling, och var faster till min gammelfarfar Kalle. Jag minns som barn att han berättade om ”faster Tilda från Södertälje” lite då och då, att det var en barsk madam. Det var alltså så som han mindes henne, kanske från barndomen.

Faster Tilda föddes 1858 i Estuna socken i Roslagen. Nästan alla mina anfäder är ur-rospiggar, för övrigt! Tilda hade tre bröder; Janne, Carl August och Axel. Som 19-åring flyttade hon hemifrån, till Vittsjö kronosäteri för att ”tjäna piga” som det hette. Där stannade hon i tre år, för att sedan flytta till Frötuna socken där hon fick tjänst som piga hos possessionaten Ernst Gustaf Bagge, på Simpbyle ägor. En possessionat var en godsägare, även kallad patron i vissa sammanhang.

Två år senare flyttade hon till staden, Norrtälje. Där arbetade hon hos Telegrafkommissarie Gustaf Jakobsson, även här som piga. (Som kuriosa för mig, upptäckte jag en av hennes arbetskamrater bland pigorna kom dit från Visby, Anna Wilhelmina Ekström). Hon blev inte mer än två år här heller, sen flyttade hon hem ett år till sin mor i Vittsjö igen, modern hade blivit änka. Efter det året hemma hos mor, flyttade hon så plötsligt till Södertälje 1885, 27 år gammal.

Längre än så här har jag inte kommit, nu vill jag försöka ta reda på vad som förde henne ända till Södertälje. Det var långt på den tiden, och särskilt i min släkt har jag förstått, som nästan alla var oerhört stationära och trogna sin bygd. Hon var nog lite äventyrlig, Tilda. Och att döma av bilden ovan, hade hon det bra i Södertälje. Slutade hon arbeta som piga? Mötte hon någon man? Jag vet att hon dog ogift, men det säger ju egentligen inte så mycket… Jag letar vidare, fortsättning följer!


Om du är intresserad av dina anor men inte har egna möjligheter att forska, ta en titt under ”Din släktforskare”. Jag kan hjälpa dig, om jag får göra det i egen takt och det inte är bråttom!

Min släktforskning är en riktig glädjekälla

Alltså – jag har verkligen en passion, och det är släktforskning!

Frågar någon mig vad som får mig att glömma tid och rum, där tiden flyger och jag inte ens behöver äta blir svaret släktforskning. Om någon frågar mig vad jag helst av allt vill göra, blir svaret släktforskning. Jag har skrivit om det förut, men det blir liksom allt tydligare för mig att det är dit min längtan går. När jag tycker jag har för mycket omkring mig på jobb och uppdrag och jag längtar efter något annat – ja, då är det Arkiv Digital, Ancestry och Dödboken jag längtar till.

Tänk om det gick att försörja sig på detta, då skulle jag absolut byta karriär.

En gång när jag var hos en samtalsterapeut av något slag, det börjar bli några år sen nu, så fick jag naturligtvis de här frågorna. Det tragiska minne jag har är att jag vid det tillfället inte hade en aning. Jag hade verkligen inte svar på frågan vad jag tycker är roligast i livet. Jag kom inte på en enda grej jag tyckte var rolig! Stackars mig då. Men sen dess har det hänt mycket och jag har ju vänt lite ut och in på mig själv och kan nu svara på frågan.

Släktforskning tar aldrig slut

Släktforskning tar aldrig slut, tvärt om så grenar det ut sig och sväller och den stora konsten är att begränsa sig. Jag vet inte hur många gånger jag har bestämt mig för att följa en linje konsekvent bakåt i tiden, men sen hittar jag någon intressant person som gifte sig med någon som hade något spännande att utforska… och så hamnar jag långt ute i periferin ändå! Mitt släktträd är stort och omfattande vid det här laget, och jag har miljoner spår kvar att utforska. Nåja, kanske inte miljoner men det känns nästan så.

Jag har bara på tok för lite tid att syssla med det här.

Några fakta ur mitt släktträd:

  • Mitt släktträd omfattar i dag 1.648 personer (men då har jag spårat ur lite mot käre makens släkt också…)
  • Det längsta spåret bakåt i tiden är 59 generationer bort, i Skottland. Här hittar vi både riddare och kungar som till och med återfinns i uppslagsverken. Kändisar, alltså! Men just den tråden är efter sisådär 25-30 generationer bort svår att greppa, jag har inte undersökt den ordentligt utan bara ”ärvt” den av andra släktforskare. Så den måste jag fortsätta utforska innan jag kan säga säkert att den stämmer.
  • Jag är släkt med Gustav Vasa i rakt nedstigande led (något jag definitivt inte är ensam om i Sverige). Och DET stämmer!
  • Förutom kungligheter ryms också idel ädel adel i släktträdet, t.ex. Lilliehöök af Fårdala, Gyllenmärs, Hand, von Mentzer, Stårck, Drake af Intorp, Hård af Segerstad, Belfrage…
  • Valloner finns också, vilket inte heller är ovanligt; Dubois och Pousette bland annat.
  • De vanligaste förnamnen i mitt träd är Johan, Erik, Anna och Marta.
Släktforskning Björktorp
Grabben till höger, med en kniv hängande vid bältet, är min morfar. Hans far håller armen om honom, och hans farfar står tvåa från höger. Övriga personer är också släktingar, de står utanför Björktorp i Upplunda, den plats där min släkt i flera generationer tillbringat barndom och ledigheter. Huset ser i stort sett likadant ut i dag. Bilden är tagen ca 1930.

Bönder och torpare

Men i ärlighetens namn är det förstås en majoritet ”vanligt” folk; mycket bönder och torpare. Och dessa är det också mest givande att forska på, där får du leta och söka lite djupare, där får du ta del av människoöden genom sirligt handskrivna kyrkböcker. Lyckan är fullkomlig, när du efter timmars skrollande i lunta efter lunta med grusiga ögon plötsligt dyker på namnet du letar efter! Sen är det en utmaning i sig när männen i tio generationer bara heter Per Ersson och Erik Persson om vartannat… eller kvinnorna med sina -dotter i efternamn, efter fadern. Ibland känns det som om alla heter Brita Andersdotter, eller Catharina Jansdotter!

Har du någon egen erfarenhet av släktforskning? Berätta gärna!


Kvinnan på bilden högst upp? Hon hette Nelly, föddes år 1900 och var min morfars moster.

Nostalgihelg

Under sen söndag kväll kom vi hem till ön med båten efter en innehållsrik, rolig och kärleksfull helg. Vi besökte käre makens bror och svägerska, något som är rätt unikt. Vi har inte umgåtts mycket alls, de gånger vi har träffats under alla år går att räkna rätt lätt. Men nu fick vi för oss, helt enkelt.

Jag hade med mig min släktforskning och vi redde ut en del saker. Vi visade foton och återupplevde minnen, även sånt som inte längre var minnen… Jag fick också med mig lite gamla foton hem för att skanna, som jag inte sett förut.

Nu ser jag redan fram emot helgen då jag ska – förutom adventspynta – fixa dessa foton och försöka gå vidare i släktträdet.

Bosse & Lasse 1946
Här ser vi käre maken och hans bror, bröderna Bosse och Lasse, ungefär 1946. De sitter i den fåtölj som deras pappa hade klätt.
Fil 2015-11-23 22 32 42
…och här sitter de nästan 70 år senare, i samma fåtölj. Fast nu i omvänd ordning – Lasse och Bosse.

Släkten är… bäst!

Släktforskat har jag gjort i rätt många år, men den här helgen har jag fått frossa ordentligt. ABF anordnade en intensivkurs i de viktigaste grunderna för att komma igång, och jag tog chansen och var med. Tänkte att lite knep och trix kan jag lära mig, och samtidigt får jag tid att ohämmat FROSSA i djupdykning i gamla kyrkoarkiv och register.

Vi var 8 hängivna deltagare, och när vi slutade på söndagen var det svårt för flera att slita sig från lokalen och datorn. Det är lätt att en ”ska bara”, när en börjar med det här. Fråga mig, jag vet! Det bara växer och växer, och jag vill bara se lite runt hörnet på just den här personen, ska bara kolla om jag kan hitta henne i husförhörslängden så jag ser hur hennes familj såg ut. Sen vill jag bara följa det äldsta barnet innan jag slutar, så jag vet vart han flyttade. Och sen vill jag bara… Så där håller det på!

Jag använder Ancestry för min forskning, där jag har ett abonnemang genom vilket jag når det mesta. Ancestry erbjuder både att bygga ett släktträd och att hålla ett överskådligt och bra arkiv. Det kompletterar jag med Arkiv Digital, som visar kyrkböckerna på ett naturtroget sätt, vilket gör det lättare att läsa. Lite fakta om mitt släktträd, som just nu innehåller:

– 1.086 personer
– 389 efternamn
– 915 geografiska platser
– 66 (!) generationer (beror enbart på att en gren av släkten grenat ner sig till kungliga ätter i Skottland och Irland, hur långt tillbaka i tiden som helst, helt galet!)

Dessutom:
– Medellivslängden på personerna i mitt släktträd är 57,6 år
– Det tidigaste födelsedatumet är år 40 e.Kr. (! igen, se ovan!)

Det finns bara en tråkig sak med släktforskningen – jag har nästan aldrig tid. I somras under semestern satt jag tidvis halva nätterna, i stearinljussken på balkongen med ett glas vin inom räckhåll. Jädrar, vad jag njöt!

 

Då och nu

För två veckor sedan satte jag in en bild på min morfar som liten, och det inspirerade mig till mer. Här ser ni min mormor Märta på hennes bröllopsdag 1945. Visst är hon vacker? Hon var 25 år, lika gammal som min dotter Sara är nu.

När jag ser på henne, undrar jag vad hon tänkte. Vilka drömmar hade hon, och hur många av dom slog in? Säkert var hon stormande kär, i den mörke snygge ynglingen som blev min morfar.

Mormor finns ännu kvar på jorden, i maj fyllde hon 90.

Jag är road av släktforskning och pular sen lång tid tillbaka på egen hand. Det blir ju allt enklare eftersom det mesta snart finns på Internet, även om man behöver veta lite hur man gör. Om jag hade haft mer tid till det, hade jag kommit mycket mycket längre i dag, för det är några år sedan jag började. Jag var nyfiken på mitt flicknamn Hydling, var det kom ifrån. Visste lite som morfars far hade berättat för mig som barn, men visste egentligen inte om jag kom ihåg rätt eller om minnet spelade mig spratt. Men det visade sig att jag mindes rätt och sen var jag fast. Det grenar ut sig åt alla möjliga håll, och det är svårt att få stopp på det. I samband med allt detta är det så roligt att också samla gamla fotografier ur släktgömmorna, och i dag kan man ju digitalisera hela rasket.

När jag sitter med gamla foton, scannar in och sorterar, förbättrar och beskär, flyger tiden iväg. Jag blir så inspirerad, så glad, får sånt flow. Samma sak när jag sitter med släktforskningsprogrammet och försöker komma underfund med det, eller när jag letar i gamla digitaliserade kyrkböcker på Internet. Skulle väldigt gärna vilja göra någon sorts släktkrönika med all den kunskap och fakta jag har samlat på mig hittills, vi får väl se om det blir verklighet nån gång (inser när jag läser detta att det låter en smula dammigt!).

Vid sidan av detta, har vi i släktens ägo dagböcker från 1945. Min morfars far Kalle skrev VARJE DAG 1945-1978 då han dog. Då tog hans Elsa över, och skrev tills hon dog 1985. Därefter började min morfar skriva, och höll på tills han blev sjuk 2004. Och faktum är att jag sedan ett tiotal år tillbaka också skriver några rader varje dag… Så man kan faktiskt säga att man kan följa min familj varje dag 65 år tillbaka i tiden. Det är häftigt!

Släktforskning

Jag tror att jag ägnar mig åt släktforskning. Fast egentligen har jag aldrig sett på mig själv som släktforskare, men inser att det är något sånt jag ändå är.

Det började för många år sedan, kanske i slutet av 1960-talet eller möjligen början av 1970-talet. Jag tillbringade mycket tid i barndomen hos mina gammelfarföräldrar (!), alltså min morfars mor och far. I dag kan jag se vilken ynnest det var, eftersom de representerade det sista spåret av en gammal tid. Jag ska försöka förklara. De bodde i ett torp ute på landet, där gammelfarfar hade bott sedan han var 4 år. Innan dess bodde han i ett hus bara ett par hundra meter därifrån. Han var född 1887. När han gifte sig med gammelfarmor flyttade hon dit och tog hand om hans föräldrar, som brukligt var.
Där växte min morfar så småningom upp, och tog också över torpet som blev sommarstuga. Släkten har det kvar fortfarande.
Men medan gammelfarmor Elsa och gammelfarfar Calle fortfarande fanns, levde dom i sitt torp på gammalt vis. De följde naturens växlingar, tog sig tid och hade ingen brådska. De enda ljud man hörde i stugan var klockans saktmodiga tickande (den hänger där än och tickar!), och gudstjänsten på den gamla radion på söndagsförmiddagarna när Calle lyssnade liggandes på soffan. Ibland kunde man också få höra honom dra en låt på sitt enradiga dragspel då han kompade sin egen sång. Ofta ”Alpens ros”.
Förstå vilken förmån att ha fått bo där, med dom!
Farfar Calle var en varm och humoristisk person som gärna berättade minnen, och när jag var barn berättade han en gång om vårt släktnamn Hydling. Han sa då att det var hans farfars far som var dragon under Hydinge gård i Ununge, och som sådan blev han tilldelad namnet Hydling (precis som Rask i ”Raskens”).
Det där måste ha kittlat min fantasi, för jag mindes samtalet sedan jag blev vuxen. Nån gång för flera år sedan fick jag för mig att kolla uppgifterna, och på den vägen är det. Jag intervjuade min morfar om allt han kunde komma ihåg, och det var en del. Resten letade jag upp via Internet när det kom in i mitt liv. Jag kom en bit bakåt, och det har också grenat ut sig åt sidorna. Men jag har faktiskt aldrig betraktat mig själv som släktforskare!
Nu finns så många spännande sätt att leta via Internet, man måste inte åka land och rike runt eller sitta på bibliotek och lusläsa mikrofilmer längre. Det mesta håller på att läggas ut på nätet till allas gagn och lycka. Och nu har jag gått med i en förening som främjar släktforsning på nätet, så nu får jag väl kalla mig släktforskare ändå!
Nå, hur var det då med farfar Calles historia om dragonen?
Jodå, han hade så rätt. Den 1 augusti 1781 föddes Johan Erik Jansson, sedermera Hydling (mycket riktigt dragonnamn), ryttare och dragon nr 103 i Roslags kompani. Han var också Calles farfars far, precis som han sa. Det vill säga min morfars farfars farfar… Återstår för mig nu att fortsätta leta bakåt för att hitta hans föräldrar. Inte riktigt lika enkelt med Jansson, men det ska nog gå!
Kan inte låta bli att fundera över hur mycket mer Calle egentligen visste bakåt. Kanske hade han kunnat berätta ännu mer, åh så roligt det hade varit att lyssna på det!
Vi ska ta vara på våra anor, tycker jag. De är värda något, de visar var vi kommer ifrån och vilka vi i grunden är. Kanske också varför vi är som vi är! Vår dotter Sara är åttonde generationen Hydling, och hon har möjlighet att få reda på tidigare sju generationers liv och leverne något så när (om jag någon gång förverkligar det jag har planer på, nämligen att göra någon slags släktkrönika i enkel form).
DET är väl häftigt!?