Kvinnohormoner, hälsa och livsstil

Idag reser vi hem från Can Pastilla på Mallorca, efter en minnesvärd resa bland kvinnohormoner, kostråd, arbetspass, föreläsningar, träning, god mat och flödande sol. Vad är det då jag och mina medarbetare varit iväg på, egentligen?

Mysteriet med kvinnohormoner

När jag i höstas till slut träffade en läkare som vågade säga till mig vad jag troligen drabbats av under sommaren när jag kraschade, försökte jag läsa på lite. Jag hade fått ta en massa prover och allt visade goda resultat, det var inget fel på mig, jag var kärnfrisk. Gott så, men jag mådde ju skit! När jag kom tillbaka till vårdcentralen eftersom min yrsel inte ville ge sig, mötte jag denna pensionerade, kvinnliga (danska) läkare, som inte var ordinarie utan hade hoppat in. Hon berättade för mig att allt jag beskrev pekade på att jag förmodligen hade utmattade binjurar, men att det är något som inte så många talar om och som inte är helt cômme-il-faut att diagnosticera.

Med en känsla av tacksamhet över att jag fått någon sorts diagnos på det jag kände, gick jag hem och googlade för att begripa. Då ramlade jag ganska snart över Mia Lundins hemsida och hennes beskrivning av binjureutmattning. Jättebra och grundligt beskrivet, på ett sätt som gjorde att jag förstod att det här verkligen finns på riktigt. Så himla konstigt var det ju inte egentligen. Jag skrev upp mig för Mias nyhetsbrev, och i ett av dom som kom under hösten fanns ett erbjudande om en hälsoresa med fokus på kvinnohormoner, kost och träning.

Kompetensutveckling

Jag fick en idé om att en sån utbildningsresa vore något inte bara för mig personligen, utan också för mina medarbetare. Vi är tre kvinnor i medelåldern med allt vad det innebär, och det finns väl alltid behov av att lära sig mer om sig själv? Tjejerna nappade på idén att detta skulle kunna utgöra 2017 års kompetensutveckling för oss. Till saken hör också att vi har en hektisk vardag då vi inte arbetar tillsammans varje dag (jag är ju på kontoret enbart på halvtid, t.ex.) vilket gör att vi såg resan som en chans att få tid tillsammans, prata och lösa en del arbetsrelaterade frågor som vi aldrig annars hinner med.

Detta var alltså min ingång till den här resan, och sen kom allt annat som extra bonus! Resan har innehållit föreläsningar med Mia om kvinnohormoner (värsta kemilektionen emellanåt, men oerhört lärorikt), föreläsningar med Ulrika Davidsson om kostens betydelse för hur vi mår, yogapass, powerwalks och träningspass. Allt detta dagligen! Dessemellan har det varit några timmars fri tid, som vi tre då mestadels har använt till vårt eget arbete vi haft med oss, där vi i härlig miljö har kunnat lösa upp lite knutar och gjort färdigt några saker. Det har skett ömsom på poolkanten, ömsom på en uteservering. Snacka om inspirerande miljö!

föreläsning kvinnohormoner
Ett par av föreläsningarna kunde vi ha utomhus, i flödande sol!

Lyx

Vi har haft ett helt hotell för oss själva, och kunnat breda ut oss hej vilt med yogamattor i halva foajéytan och grupparbeten och föreläsningar runt poolen ibland. Frukostar och middagar har varit överdådiga och vällagade, och vi har verkligen blivit bortskämda. Jag är så tacksam för all kunskap, nya bekantskaper, lyx, vänskap, sol, värme, god mat och självisk egentid jag har fått denna vecka.

Nya kunskaper

Varje morgon har jag fått yoga i klass, för underbara Malin. Den kärlek till yogan och livet som hon förmedlar och utstrålar – wow! Sån vill jag också bli när jag blir stor.

En sak av allt jag fått lära mig den här veckan, är att utmattning inte är en sjukdom, det är en obalans. Jag är inte sjuk, min kropp är bara obalanserad. Hurra! Jag har dessutom kommit till insikt om att vara mindre otålig, och låta det ta den tid som behövs för att hamna tillbaka i balans. Det tog tid att komma hit, det kommer att ta tid att komma tillbaka helt. Du kan läsa om min resa under fliken ”Om mig/Min resa” här ovan.

Jag kommer att återkomma med lite mer fakta och funderingar kring detta med kvinnors hormonbalans, här på bloggen. Det finns mycket kring det som är värt att lyfta och lufta!

Ett semesterbokslut – den osminkade verkligheten

2016-08-07 09.35.45

Det här är ett lååångt blogginlägg, och väldigt egotrippat. Det handlar blott och bart om mig själv, och den resa jag har påbörjat under semestern. Du som följt mig och är intresserad av hur jag har det och hur jag hanterar min situation, kanske orkar läsa hela. Jag har förstått att det är många som undrar hur jag mår och verkligen bryr sig om mig, inför det känner jag stor tacksamhet. Är du inte intresserad av mitt innersta, hyser jag den största respekt för det. Då kan du se fram emot nästa inlägg istället, som med stor sannolikhet blir ett kortare och mer lättläst sådant. Tack för att du läser min blogg!


Solen lyser från en blå himmel med sommarmoln i dag denna söndag, såsom nästan varenda dag under hela semestern. Det har varit helt fantastiskt. Semestern är slut nu, i morgon börjar vardagen igen, och jag behöver öppna verktygslådan och plocka fram de där redskapen jag samlat på mig under de senaste veckorna.

Jag har mediterat varje dag i fyra veckor. Eller ”mediterat”. En bättre beskrivning vore att jag har suttit ner i stillhet med slutna ögon och gjort tappra försök att stilla mina tankar, som det är meningen ska ske under meditation. Jag tror att jag har långt kvar innan tankarna stillnar, däremot klarnar de under dessa stunder. Tankarna far runt, ibland som projektiler, ibland lite långsammare så jag hinner få syn på dom och reflektera över dom. Jag kommer då och då underfund med saker, när jag sitter där. Saker står klart för mig, som om de varit dolda tidigare men nu träder fram. Rätt självklara saker ibland, men sånt som jag i allt brus inte har tänkt på tidigare. Det är gott nog, jag är tacksam för det. Jag tror att det är en nödvändig omväg för mig att gå mot meditationen, eller det kanske rent av är en del av meditationen för mig. Troligen. Min teori är att jag aldrig tillåtit mig att sitta ner och tänka tankar helt enkelt, och nu när jag sitter i stillhet så slåss tankarna om att göra sig hörda. När alla dessa tankar har fått säga sitt och jag har skrivit ner dom i min bok – jag skriver några rader varje dag om det jag har tänkt under meditationen – tror jag stillheten får plats. Jag hoppas i alla fall det.

Bortsett från tankarna som trängs så händer andra saker med mig när jag mediterar och yogar (för det har jag också gjort varje morgon nu i ett par veckor). Det händer saker inombords, jag börjar känna känslor. Det låter inte klokt, men jag har tydligen inte känt särskilt mycket alls på väldigt länge. Det är den slutsats jag kommer till, när jag plötsligt nu börjar känna och knappt känner igen hur det är – att känna känslor. Fatta, hur sjukt är inte det! Jag har börjat känna sorg, vemod, irritation och glädje. I pyttesmå portioner, och inte över något speciellt. Det sipprar fram lite grann här och där. Läcker, liksom. Jag är stundtals lite obalanserad, men på det hela taget känner jag ett större lugn än tidigare. Jag märker att jag kan ta emot det som kommer till mig, jag tillåter mig att känna och acceptera det jag känner. Jag inser att jag i många år fyllt mitt liv med allt mer uppgifter och arbete, tills det nu till slut svämmade över. Oklart varför jag gjort så. Kanske har jag varit rädd att möta mig själv av någon märklig anledning. Jag har ett tjockt och hårt pansar, som jag precis är i början av att riva ner. Lätt skräckslagen över vad jag ska hitta där innanför, men det är väl Maria antar jag.

Ergo – jag fortsätter med mina meditations- och yogastunder på morgonen. Det har blivit en viktig del av mig under dessa semesterveckor.

Semestern på landet har förutom detta, givit mig rikligt med tanketid faktiskt. Vi har ju skuffat undan allt annat, och bara tagit dagen som den har kommit vilket ger väldigt mycket tid, och jag har fått tänka till lite på just det där med tid. Dessutom läste jag om Bodil Jönssons böcker om tiden, på inrådan av min dotter. Det var ett smart drag, jag hade glömt mycket av de klokskaper som står där.

Vad har jag då kommit fram till, dessa veckor av arbetsledighet och tanketid? Lite ditt och datt, här i en salig röra (ungefär som i mitt huvud, du anar inte hur det ser ut på insidan där!). Följande är en del av det jag plitat ner i min vackra anteckningsbok:

2016-08-07 12.20.31

  • Jag behöver förändra min relation till tid; jaga den inte, spara den inte (det går nämligen inte), utan låt den gå!
  • Jag behöver förändra min syn på prestation; prestera gärna ibland, men inte varje dag och hela tiden! Hugg inte på allt, gör inte allt! Att också tillåta prestationsfria perioder (en dag eller vecka ibland) vore bra.
  • Jag behöver förändra mitt förhållningssätt till arbete. Arbetet och uppgifterna finns där hela tiden. Det tar aldrig slut. Därför – försök aldrig bli klar, för det går inte! Prioritera noga och ofta, och gör en sak i taget.
  • Vara lite coolare. Det som inte hinns med, hinns inte med (herregud, vilken utmaning för mig!). För vem är det som bestämmer vad som ska hinnas? Ibland andra, men i 90 % av fallen jag själv korkat nog.
  • Sluta använda reptilhjärnan och hugga på allt. Det skadar mig!
  • Jag behöver ändra min dagliga rytm. Dels är jag väldigt trögstartad på mornarna (och värre blir det när mörkret kommer), dels behöver jag fortsätta mina lugna morgonritualer med meditation och yoga. Därför kommer jag att – när jag själv kan bestämma – inte lägga något möte eller någon arbetsuppgift före kl 10 någon dag (inser att jag inte kan påverka det helt, men i den mån jag kan). Däremot fungerar jag bättre på eftermiddagar och tidiga kvällar. Förskjuta arbetstiden framåt ett par timmar, alltså.
  • Max två kvällar/vecka efter dagens arbete för jobb eller uppdrag. Resten av kvällarna ska tillbringas hemma med sysslor som är mina egna.
  • Stort behov av att planera, såväl kort- som långsiktigt. Jag kommer att ägna mycket tid åt prioritering av uppgifter och planering av arbete och uppdrag. Det ger ett bra ramverk som blir ett stöd för mig. Planering och prioritering – dessa båda är vapnen mot min gränslöshet, de är det skydd jag behöver mot mitt gamla destruktiva beteende.
  • Jag kommer att säga nej till mycket som jag hittills inte gjort. Det kommer att vara alldeles, alldeles nödvändigt.
  • Tänker skapa cykelmån och tankemån i min kalender. D.v.s. ha luckor som gör att jag inte behöver flänga mellan arbete och uppdrag utan kan cykla i lugn och ro, och som också gör att jag mellan göror och möten hinner landa. Även det känns alldeles nödvändigt.
  • Sluta proppa dagen full av uppgifter (apropå det jag skrev tidigare; vem är det som bestämmer vad som ska hinnas med?). Jag måste inte vara effektiv varenda fucking minut. Ursäkta svenskan.
  • Jag vill fortsätta med det dagliga bloggandet. Någon gång långa drapor som den här, men oftare korta betraktelser eller dagsrapporteringar.
  • Mina främsta behov är långsamhet, struktur och att lära mig ta en sak i sänder. Även en dag i sänder, faktiskt.
  • Sluta stycka tid, skapa tidssjok av större eller mindre karaktär.
  • Jag ska aldrig gå någonstans utan notisblock och penna med mig.
  • Jag har i hela mitt liv sökt ensamheten. Måste det vara fel? Måste en vara social jämt?
  • Ett inövat beteende är att skaffa mig saker att se fram emot, när livet känns motigt. Som en fest, en resa eller något annat. Men jag fyller nu på den listan med att också kunna se fram emot en period av tomhet, en period av att inte ha något framför mig. Jag tror det skapar andrum.
  • Jag investerar just nu 40 min i mig själv varje morgon, successivt kommer det att bli mer. Det är stort gjort av en person som alltid drivits hårt av effektivitet och av att få något gjort varje minut.

Så – hur mår jag då? Jag vill påstå att det är gott hopp, jag hyser stor tillförsikt om att jag återvänder till såväl liv som lust vad det lider. Jag kommer att bli en så mycket bättre version av mig själv så småningom! Men just nu: jag är trött och glömsk, och det väldigt rörigt i mitt huvud (därav behov av struktur och planering). Jag har svårt att sortera tankarna. Mina energidepåer är hemskt små, energin kan ta slut plötsligt.

Jag kommer att bli en  mycket bättre version av mig själv så småningom!

Grejen är; som jag mår nu tror jag i själva verket att jag har mått väldigt länge. Skillnaden är att jag tidigare har kört över mig själv och lurat mig att leva i ”ryck-upp-dig-” och ”ta-dig-i-kragen”-världen. Nu lyssnar jag, med självömhet och självmedkänsla.

Och sen är det kroppen, den arma kroppen. Den protesterar rätt rejält, hormonerna lever rövare, ämnesomsättningen strejkar, jag går upp i vikt och har något vajsing på termostaten som gör att jag brinner av hetta inombords stundtals. Jag lider av det för jag känner inte igen min egen kropp, det är som att något har tagit över den. Har varit här förut, men trodde det började gå över. Varför i h-e måste vi kvinnor behöva tampas med sånt här också, kan någon förklara det? Jag vet att vi är många, men det pratas alldeles för lite om det. Nåväl, det tar slut det också förr eller senare.

Jag ser tre huvuddrag:

  • En resa är påbörjad, som jag ser fram emot att fortsätta
  • Jag behöver ändra på stora delar av mitt beteende, och för det har jag skaffat några verktyg
  • Acceptans över att detta tar tid och att jag inte orkar som förr. Jag behöver vara snäll mot mig själv!

Slutligen – min älskade make förtjänar några ord i det här sammanhanget. Utan hans tålamod, omsorger, kärlek och förståelse hade jag ALDRIG kommit vidare med mig själv. Jag hade inte klarat det på helt egen hand. Han stöttar i både bokstavlig och bildlig mening, han är uppmärksam på hur jag mår, han tar på största allvar det jag delar med mig av, hur flummigt och konstigt det än är. Han peppar när det är läge för det, men bara då. Han är oerhört lyhörd, och möter mig med precis det jag behöver i varje stund. Vilken gåva, jag böjer mig i ödmjuk tacksamhet för att han finns hos mig.

Bosse – jag hoppas verkligen jag kan ge dig samma sak någon gång, om du kommer att behöva det!

En är ju inte 20 längre!

Det där med fysisk ålder – kroppens ålder – är lite intressant. Ju äldre jag blir, desto mer sällan kallar jag någon för ”gammal” eller ”äldre”, toleransen för vad som är gammalt ökar med åren. För själv är jag ju förstås varken halvgammal eller äldre, nej jag har fortfarande svårt att förstå att jag är medelålders.

Medelålders!
Låter sanslöst trist, grått, tråkigt och… beige, liksom. Ordet förmedlar en bild till mig på en gråbeige ansiktslös varelse med rock. Trenchcoat, kanske (fråga mig inte varför just trenchcoat!). Men det är svårt att bortse från att det är just medelålders jag är, när jag fyllt 53. 
 
”En är inte äldre än en känner sig”, är ju ett kärt talesätt som mässas ju äldre vi blir. Ett bra talesätt, om någon frågar mig. Jag känner en viss intolerans mot den fixering vid ålder som råder, det har jag nog faktiskt alltid gjort. Den säger inte ett smack om en människa, den där siffran efter namnet. Det är lätt att tro det – genast relaterar en ju till någon i ens omgivning i ungefär samma ålder, och vips ”vet” du ungefär hur den här personen tänker, vilka värderingar hen har, hur mycket vederbörande har upplevt genom att veta hur levnadsåldern är. Men så är det naturligtvis inte alls. 
 
De fysiska förändringarna är ju lite svårt att bortse från, förstås. Här gäller det att förhålla sig. Ingen idé att må dåligt av det, det händer oavsett om du väljer att acceptera det eller om du väljer att förfasa dig och lägga energi på att ogilla det. Fast jag måste medge att jag ibland hoppar till när jag ser något nytt tecken som inte funnits där förut. De tycks dyka upp över en natt, tecknen. Smyga sig på mig medan jag sover, och sen vara ett faktum dagen efter. Jag kan fortfarande bli förvånad när jag ser mig själv bakifrån i provrummets spegel och undra var i h— alla de där celluliterna kom ifrån, och när förvandlades min rumpa till det den idag är? Eller när jag ser på mina överarmar och konstaterar att skinnfodralet är ett nummer för stort, plötsligt. Förvånad blir jag också ibland när jag sminkar mig och noterar att skinnet på ögonlocken faktiskt inte stannar på plats, utan hela överskottet liksom följer med borsten eller penseln. Min hud invaderas dessutom av nya små prickar av olika art, runt om på kroppen. Jag kan som sagt bli oerhört förvånad när jag tittar på mig själv ibland, någon gång ibland hajar jag också till när insikten om att jag rör mig framåt i tiden i en hiskelig fart, drabbar mig. Men det är som det är, och det är naturligt. Så jag brukar skaka av mig den känslan när den kommer, och fortsätta gilla att min kropp fortfarande fungerar som den ska. Det är en fantastisk gåva, och ingenting annat!
 
Sen är det detta med hållbarhet.
Jag tänker allt mer och allt oftare på att jag vill hålla. Inte bara för nu och i dag, utan också i ett längre perspektiv. Allt mer funderar jag över vad jag stoppar i mig, till exempel. Jag är övertygad om att det vi stoppar i munnen och föder vår kropp med dagligdags har mycket större betydelse än det pratas särskilt mycket om. Jag vill inte ha en försurad och inflammerad kropp, framför allt vill jag inte själv vara orsak till något sånt! Naturlig mat, så lite processad som möjligt, måste vara rätt. Det KÄNNS rätt. Aldrig har jag läst så mycket på innehållsförteckningar som nu, käre maken blir ibland galen på mig (men försöker tålmodigt dölja det) för det tar sån tid i affären. Att stoppa i sig en massa E-nummer varje dag verkar inte som om det vore så bra i längden. Samma sak med allt socker som finns och gömmer sig överallt. Det är inte alltid lätt att undvika, särskilt när en som jag lever ett rätt hektiskt liv med fullspäckade dagar och ibland måste stoppa något i munnen ”on-the-go”. Men det går ändå att göra något – köpa ekologiskt i största möjliga utsträckning, är ett exempel. Försöka undvika socker och tillsatser. Köpa närproducerat, och våga sig på att vara vegetarian någon dag då och då. Jag läser mycket om, och försöker lära mig, hur kroppen fungerar.
Det är det som en gör varje dag, som räknas. Ens vardagsvanor.
Något jag kan mycket om men som jag ändå är dålig på är det mentala och psykiska omhändertagandet av mig själv. Jag är en person som har stort behov av återhämtning och reflektion. Jag har ett stort behov av att lata mig. Och det finns få på detta jordklot som är så erbarmligt dåliga på det som jag. Därför att jag också är en prestationsmänniska av guds nåde, och gillar att ha utmaningar och göra ett bra – helst perfekt – jobb vad jag än tar mig för. Det kan te sig som att jag latar mig när jag hänger i soffan med ett glas vin på lördagskvällen medan käre maken står i köket och lagar mat åt mig. Eller när jag dimper ner på balkongen och spelar Wordfeud med någon cybervän när samme käre make erbjuder sig att dammsuga så jag slipper. Men det är en lögn! Min kropp halvsitter där, ja. Men inombords är den stressad av allt som ännu inte är gjort. Som om jag nånsin skulle bli färdig!
Om det är någon som läser det här och som har bra, konkreta tips på hur jag ska jobba fram ett sätt att lyckas lägga alla mina ”måstor” åt sidan för en stund för att på riktigt koppla av utan att tänka på dom, tar jag ödmjukt och mycket tacksam emot det. Jag har nämligen accepterat att jag är som jag är, och jag VILL nog alltid ha saker på gång. Men om jag inte lyckas hitta ett sätt att lata mig på riktigt, kommer jag verkligen inte att hålla i längden. Och jag vill bli en gammal krutgumma, den saken är säker!
Att hålla. Inte bara för nu, utan i längden.

Vi blir knotigare med åren

För cirka 1,5 år sedan började min kropp trilskas rejält med mig, det vet mina vänner och ni som har följt mig här. En av följderna blev att mina ringar som jag burit i 20-25 år inte längre passade. Hux flux en dag var de för små, och jag fick nästan inte av dom. Jag minns panikkänslan!
Jag tog av dom ”ett tag”, för att kunna använda dom senare. Men jag bara svällde och kroppen blev alltmer trilsk. Ringarna åkte ner i lådan i väntan på… tja vem vet.
Nu är jag sedan en tid på banan igen, inte helt men nästan. I takt med det har även fingrarna smalnat av, och nu tyckte jag det var dags att plocka upp ringarna ur lådan igen. Men se, de gick inte på ändå. Inte för att fingrarna var för tjocka, utan för – knotiga! Knogen tog emot.
Det som jag hittills sett som ett nederlag – nämligen att gå till guldsmeden för att få ringarna utknackade – blev en nödvändighet. I dag hämtade jag dem och fick berättat för mig att med åren (och här ursäktade sig gentlemannen i butiken) läggs kalkavlagringar på lederna, och de blir verkligen större. Han berättade att det är vanligt att mycket gamla kvinnor inte längre kan använda sina ringar på grund av detta – fingrarna blir allt tunnare men knogarna sätter stopp.
En märklig följd av att åldras, som jag aldrig har reflekterat över. Tänk vad man lär sig hela tiden!
Nu har jag bestämt mig för att gilla mina knotiga fingrar. De har varit med om mycket, och tjänat mig väl hittills. Nu pryds de av ringarna jag fått av käre maken igen, och i dag har de dessutom fått nya naglar. Hej fingrar, nu är vi tillsammans på banan igen!

En dåligt år

Det ligger inte för mig att gnälla, det är nog därför jag är här så sällan den här hösten. Därför att mycket som händer kring mig just nu är dåligt. Bad. Negativt. Krisigt. Sorgligt. Inte allt, men väldigt mycket.

Den som följer mig vet att jag själv krisar en aning. En mitt-i-livet-kris håller mig i sitt järngrepp, där jag måste kämpa emot smärta, olust, trötthet och övervikt. Kampen består även i att hålla näsan över vattenytan, att faktiskt inte ge sig hän till självömkan och uppgivenhet.

Men vad är väl det, mot vad flera i min närhet får utstå det här året. Jag har sjukdom och död bland flera omkring mig, såväl mycket nära vänner som bekanta. Jag förstår inte riktigt vad som händer, men har hört att en olycka sällan kommer ensam. Varför är det så?

Nej, 2010 är ett riktigt skitår, som inte kan ta slut fort nog. Jag längtar efter lusten och nyfikenheten, och att få dela med mig av det goda livet igen. Jag längtar efter hälsa. Jag längtar efter lycka omkring mig.

Det kommer, det kommer!

Energilotteriet

Jag vet inte från dag till dag hur jag har det med mina energinivåer nu för tiden. Det är ett lotteri varje dag.

I går hade jag tur och drog en vinstlott i energilotteriet, vilket jag var glad över eftersom jag skulle arbeta bland folk hela dagen. I dag drog jag en nitlott. Är och har varit helt energilös och kämpar mig igenom dagen, i stort sett.

Så är det, och det försöker jag acceptera. Fast lite taskigt känns det allt…

Från mört till gammelgädda

Tiden rusar, och jag är aldrig här. Jag som tycker det är så roligt att skriva och att skapa lite här på min blogg, vårdar den inte. Inte heller har jag i veckan hunnit läsa alla de bloggar jag vanligtvis följer med stor glädje och entusiasm. Uppenbarligen har jag inte prioriterat det.

För det handlar ju inte om att inte ha tid, vet vi alla. Det handlar om vad vi gör av den tid vi har. Hur vi prioriterar.

När jag då tänker efter, vad har jag prioriterat den senaste tiden?

Arbetet och min hälsosituation, blir nog svaret. Jag är nuförtiden oerhört egotrippad, tänker väldigt mycket på mig själv och hur jag mår. Ovant, och stundtals obekvämt och tjatigt. Dessvärre drabbar det även mina arma bloggläsare, för när jag väl är här så skriver jag det som hjärtat är fyllt av. Och det är just nu mig själv!

Status just nu är att jag har perfekta värden och är fysiskt fullt frisk. Däremot har jag kört på alltför hårt alltför länge, och MÅSTE stanna upp och börja ta hand om mig själv. Fylla på energi, och inte bara ge ut energi. Jag är ju inte särskilt förvånad, men det är konstigt att det känns bättre när man får läkarorder om en sån sak! När jag fick frågan vad som gav mig energi, kunde jag inte svara. Jag har glömt bort det. Jag vet ingenting som fyller på min energi omedelbart så jag kan säga: det där blir jag pigg av, det där ger mig energi! Vissa dagar har jag den bara, energin, andra dagar lyser den med sin frånvaro. De dagar eller stunder jag har den, drar jag på som förr; drar igång grejor, får en massa idéer som jag planterar här och där och är kreativ. När energin sedan dalar lika fort som i ett uttjänt mobilbatteri, orkar jag inte fullfölja alla briljanta initiativ jag har tagit.

Just nu övar jag på att inte göra så mycket när energin kommer, mer än att njuta av att jag har den och vara glad och pigg i stunden. Inte tänja den gränsen, utan bara vara där. Svååårt. Jag övar också på att ge efter när kroppen säger ifrån, och faktiskt våga vila. Mitt på dan!

Jag har inflammerade muskelfästen i höfterna till följd av fel belastning väldigt länge. Har någon hört något så galet!. Jag är rekommenderad att aldrig mer löpträna, min kropp är inte gjord för sånt. Just nu bör jag heller inte promenera alltför mycket, för att undvika belastning. Cykla, däremot, och simma. Hej och hå. Jag som just börjat småpromenera eftersom min hälsporre börjat ge vika. Jag har verkligen kämpat nu i två veckor med dagliga promenader, kämpat emot smärta och domningar, i den fasta tron att det bara är att träna bort. I stället har jag sannolikt fördröjt läkningen. Nu kommer käre maken att släpa fram min delvis bortglömda motionscykel, så jag kan jonna lite framför TVn.

Nästa vecka kommer jag att få ett skräddarsytt träningsprogram av min sjukgymnast, för att stärka muskler i ländryggen bland annat. Redan vid första besöket fick jag några småövningar att göra till nästa gång, för att liksom komma i gång att göra nånting varje dag. Små, fåniga övningar som knappt märks. Ligger inte för mig alls. Jag tycker att ska man träna, ska man väl träna rejält!

Och DÄR blottar jag pudelns kärna, mitt stora problem. För det är just DET tankesättet som har fört mig hit! Jag gör inget med måtta. Jag tänjer gränser hela tiden, allra helst mina egna.

Allt kom på en gång. Hormonförändringar, klimakteriet, hälsporre, viktökning, smärta i kroppen, total energilöshet och på köpet (kanske inte så konstigt) deppighet. Någon säger mig något. Jag har inte lyssnat tidigare, på några signaler alls. Därför måste jag tydligen tillrättavisas ordentligt, på alla fronter samtidigt. ”Fattar hon nu då?”

Ja, jag fattar. Jag fattar att jag inte är odödlig. Jag fattar att min kropp inte kan orka alldeles av sig själv utan att jag måste hjälpa till. Jag fattar (nästan) att jag blivit äldre och att åldern i någon mening också tar ut sin rätt. Jag fattar att jag måste ta det lugnare. Jag fattar (nästan) att det här kommer att ta tid. Jag fattar (nästan) att jag måste acceptera en ny Maria ett tag. Jag fattar att jag inte kan rusa genom tillvaron och hugga på allt som rör sig, som en spattig mört. I stället ska jag – likt gammelgäddan i vassen – lura lite på det jag ser innan jag agerar.

Troligen ska jag känna tacksamhet för att jag har fått den här starka påminnelsen. Jag kan nästan omfamna den tacksamheten, jag har i alla fall närmat mig den.

Jag har skrivit om det här i tidigare blogginlägg, och jag ber mina läsare att ha fördragsamhet. Det är ett sätt för mig att se vad jag är med om. Att befästa och att på så sätt närma mig ett accepterande. En ska ska ni veta – för ett år sedan hade jag ALDRIG klarat av att berätta om hur ”svag” jag är! Jag har alltid hållit masken och varit duktig och stark. Gått i täten. Funnits där för andra och vetat hur slipstenen ska dras. Jag inser att jag har kommit en bra bit på väg genom att berätta för alla som orkar lyssna att jag inte mår så bra. Att jag faktiskt är en vanlig människa som alla andra, inte någon superkvinna. Att jag till och med önskar bli lite omhändertagen mellan varven. Jag har lätt till gråten, så fort någon visar mig vänlighet. Det har jag lärt mig är OK, även om det fortfarande känns som en belastning och lite pinsamt.

Socialt sett är jag väldigt trött. Vissa dagar plågar det mig oerhört att tvingas vara bland folk, andra dagar går det bättre. Även det har jag förstått att jag måste acceptera och bejaka. Det är OK att känna så också.

Jag har verkligen kommit långt i min utveckling!

Från autostrada till slingrig stig

Bilden visar visserligen ett vägskäl, men det stämmer inte riktigt med min text. Jag står inte i ett vägskäl i livet, så är det inte. Däremot slog det mig härom dagen när jag var ute med hunden, att min livsväg har blivit slingrig och smalnat av.

Jag har verkligen färdats fort och lite oreflekterat genom livet. Har alltid haft bråttom framåt, till vad vete katten. Jag har haft tur utmed resans gång, varit på rätt plats vid rätt tidpunkt, haft roligt, ofta fått som jag har velat och önskat. Har dragit till mig det jag har velat ha. Alltid varit högpresterande och lyckats väl. Jag har åkt på väldigt få smällar, i alla fall allvarliga sådana. Bananskal, räkmacka – kalla det vad du vill.

Men det som händer detta nådens år 2010 är att jag måste ha tagit av vid något mot någonstans utmed motorvägen utan att riktigt veta hur det har gått till. Avfartsvägen har lett längre och längre från civilisationen ut i vildmarken. och vägen har blivit allt smalare och krokigare. Jag har tvingats lätta rejält på gasen och lägga båda händerna på ratten. Ja, rent av bromsa ordentligt i kurvorna. Jag har börjat färdas betydligt långsammare.

Och vad händer när man rör sig långsammare? Jo, tankarna hinner med. Nya dyker upp och hinner bearbetas, och gamla hinner ikapp. Det senare kan vara lite jobbigt, för långt ifrån allt är bearbetat och reflekterat. Det är nu det sker och det blir stökigt, oerhört stökigt, i huvud och själ.

För att riktigt förstärka detta med långsamheten, fick jag ju fysiska besvär som handgripligen tvingade mig att sakta ner. Dessa har i någon mån delvis börjat lätta, i alla fall min hälsporre. Välsignelse! Men somt är kvar, vilket betyder att jag inte har lärt mig läxan fullt ut än.

Vi (läs: jag) är vana vid quickfix. Det mesta går rätt fort över, man tar en Ipren och vilar en stund så går det över. Men mot det här som har drabbat mig i mitt 49:e år hjälper vare sig Ipren eller en stund på sofflocket. Här krävs det tunga artilleriet för att få mig att fatta. Fatta att man inte kan färdas på autostradan i 140 km/h, nervevat fönster med armen lojt hängande utanför och en hand lättfullt på ratten. Inte hur länge som helst. Det finns saker där runt om vägkanten som pockar på uppmärksamhet och eftersom jag tydligen inte har vridit på huvudet på hela tiden så är väl det bästa att sätta upp en vilseledande skylt som får mig att svänga av. Undrar just vad det stod på den skylten? Det hann jag inte se…

Det finns inget ont i det här, jag tror det bara kommer gott av det. Jag är i någon mening tacksam. Men som sagt – det är omvälvande. Jag håller som bäst på att vänja mig vid att leva annorlunda, samtidigt som jag söker lindring för det jordiska; övervikten som kastat sig över mig, energilösheten som har intagit min kropp och själ och det lite onda här och där. Allt hänger ihop, det är jag övertygad om.

Under nästa år hittar jag rätt igen, ut ur snårskogen. Jag har hemskt dåligt lokalsinne, så det tar lite tid. Men jag tror faktiskt inte jag har lust att färdas på motorvägen längre sen, motorvägar är väldigt tråkiga. Enahanda. Jag väljer nog en sån där lagom bred liten landsväg, med vackra blommor utmed vägkanten, där man färdas utmed doftande rapsfält och fina hus och där det finns gott om spännande avtagsvägar där man hittar nya saker om man tar sig tid att svänga av. En lite lagom krokig väg. Nånting mitt emellan autostradan och den slingriga stigen.

Ni hänger väl med mig där också?

Förändringens vindar

Inom loppet av mindre än ett år, har det hänt jättemycket i mitt liv. Inte till det yttre, nej allt tuffar på som det ska. Men hos mig själv, inombords och utombords. Jag fick sluta löpträna, för kroppen började säga ifrån. Jag började svullna i kroppen. Kroppen protesterade mot allt, jag fick de mest svårförklarliga smärtor. Till och med yogan blev en kamp, och jag har hållit upp en tid. De senaste månaderna har jag gått upp i vikt förfärligt fort, vi snackar inte om den naturliga viktökningen som smyger sig på. Allt har jag skyllt på övergångsåldern, vilket tycks naturligt. Helt klart är jag mitt i en brytpunkt, där jag går över till en ny fas i livet. Men – måste det göra så ont?

Ja ja, jag är medelålders. Erkännes (motvilligt). Visst är det naturligt att få lite krämpor, och att öka några kilo i vikt. Men – måste det göra så ont?

Jag har ingen mental motståndskraft, känner mig lustlös. Trött till kropp och själ. Har fått lätt för att gråta. Homeopaten tyckte det var alldeles naturligt – jag börjar helt enkelt släppa fram min kvinnliga sida efter att ha levt med en mansdominerad sida i många år. Gråt på, tyckte hon. Låter väl vettigt, på sätt och vis kan jag ge henne rätt. Men – måste det göra så ont?

Vad vill allt detta säga mig? Vart är jag på väg? Jag har bestämt mig för att lyssna, lyssna. På mig själv framför allt, men också på det som kommer till mig. Jag har också bestämt mig för att våga vara ”svag”, våga ta hjälp. Våga visa alla mina sidor. Det har jag aldrig gjort förut, och det är skitläskigt. Som att hoppa ner i bassängen från 10-meterstrampolinen utan att veta om det finns vatten. Men jag tror jag måste släppa det krampaktiga greppet. Jag vet ju inte ens vad det är jag håller i!

Så – jag kastar mig utför, och litar på att landa mjukt, att bli mottagen.

Med risk för att vara grundlurad eftersom jag inte kan kinesiska, tror jag mig ändå ha förstått att tecknen i bilden betyder ”kris” på kinesiska. Ordet består av två tecken som står för fara + möjlighet/chans/risk. Antagligen är det därför man ofta hör att kris och utveckling har samma kinesiska tecken.

Hälsa och balans

I går var det lördag, och ledig dag. För mig var det verkligen det också, till skillnad mot de flesta helger som jag oftast proppar fulla med diverse göromål, såväl förvärvs- som hemarbete av olika grad. I går morse bestämde jag mig för att ta en dag i total lättja. Inte en dammtuss skulle plockas upp, inte en enda maskin skulle tvättas, inte ett enda måste tänkte jag underkasta mig. Utom möjligen kisspromenader med hunden förstås, det är ett måste man inte kan välja bort!

Och kan ni tänka er – jag klarade det! Det underlättas också av att käre maken förser mig med mat när han tycker jag behöver det. Jag behöver inte ens tänka på så världsliga ting. Vi löste korsord och myste, ända till det var dags att åka till När.

Socknen När på Gotland är nog mest känt för att medlemmarna i Ainbusk kommer därifrån ursprungligen. Socknen ligger inte långt från vår egen, det är ungefär en kvarts bilresa. Vid närmare granskning finner man förstås att ingenting ligger särskilt långt bort på Gotland…

I När gamla skolu (jo, så säger en del!) har man fixat till det så fint med gym och bastu, och min favoritmassös Marita har sin verksamhet där. Imponerande gjort av Virudden Utveckling AB! Vi hade bokat varsin timmes massage, och medan den ena masserades hade den andra tillgång till bastun. Vilken lyxstund! Därefter hem till god middag, ett glas rött och lite TV-tittande.

* * *

I morgon är det måndag, och jag ska besöka en homeopat. Min kropp är inte snäll mot mig, vi är inte längre såta vänner och jag känner mig inte hemma i den alls. Den gör ont, än här och än där, den hänger inte med mig i det jag vill, och jag går upp i vikt. Sannolikt är det hormonerna som spökar, det är i alla fall min teori. Jag är, som det så vackert heter, ”mitt i livet” och då kan man väl som kvinna drabbas av allsköns skit. Uppenbarligen. Till och med yogapassen är en kamp, och då ska man veta att yogan i flera år varit ett av mina livselixir och bot på det mesta. Att promenera är kämpigt. Att komma ur sängen är kämpigt. Men hallå – jag är bara 48 år och kärnfrisk!

Vår dotter brukar säga till mig att det inte är OK att ha ont, och att det inte är OK att vänja sig vid det. Det har jag ringande i öronen, och har länge tänkt att jag måste få hjälp att göra nånting åt det här. Bosse tycker jag ska gå till läkare. Men jag har dragit mig för det. Jag vet inte vad jag ska säga till den här läkaren i så fall! ”Ont lite här och där”. ”Ont lite då och då”. ”Energilös”. ”Går upp i vikt”. Jag – fördomsfulla människa – tror redan att jag vet vad jag får för respons. Efter lite allmänna frågor om min livsstil, får jag rådet att äta vettigare, sova bättre och så kanske jag blir rekommenderad lite östrogen.

Jag vill verkligen inte äta östrogen!! Onaturligt, onaturligt. I mina ögon lika onaturligt som influensavaccin så länge man är fullt frisk.

Jag äter rätt vettigt, och är ytterst medveten om mina matval. Jag sover hyfsat, det är inte sömnbrist som gör mig dödligt trött. Det är något annat som är generalfel, jag känner det. Och jag tror inte – återigen min fördomsfulla sida som talar – att en allmänläkare kan hjälpa mig. Jag blev också lite inspirerad av min vän Åsa, som själv varit hos en homeopat. Samtalet med henne gav mig också en spark i baken, det är många faktorer som spelat in att jag nu äntligen kommer iväg.

En homeopat ser till hela mig, inte bara min kropp. Denne lägger pussel med kropp och själ, och ser samband. Denne försöker hitta och rätta till felet med hjälp av naturmedel, och inte bara sudda ut symptomen med hjälp av syntetiska medel. DET gillar jag. Det tror jag på.

Jag återkommer med rapport, för den som vill veta fortsättningen.