Våra olika behov av att uttrycka oss

Svårt att gissa hur många av dagens blogginlägg som kommer att handla om gårdagens brutala och ofattbara massaker i Oslo och på Utöya, men det är faktiskt svårt att skriva om något annat i dag. Sinnet är fullt upptaget med att försöka förstå, ta in. Det gör fysiskt ont i mig när jag försöker känna vad föräldrarna till de omkomna ungdomarna känner. Deras vånda när de tänker på vad deras kille eller tjej måste ha utstått innan hon eller han sköts till döds; ångest, skräck och total oförmåga att förstå vad som hände.

På Facebook och Twitter har man hela dagen kunnat följa människors behov av att på olika sätt uttrycka sina funderingar, sin avsky, sin solidaritet med Norge och det norska folket, sitt stöd, sin vanmakt, sin sorg, ja rentav sitt hat. Profilbilder har bytts ut så till den milda grad att hela mitt Facebook lyser blått, vitt och rött just nu.

Jag tror de sociala medierna spelar en stor roll nu, fyller en funktion. Människor kan bearbeta något stort, hemskt och ofattbart tillsammans alldeles omedelbart. Man behöver inte invänta minnesstunder och tysta minuter, man behöver inte söka sig till en katastrofplats. Man är rätt i såväl tid som rum vid sin dator. Och där har man alla sina vänner, läsare och lyssnare samlade.

Twitter var den absolut bästa och snabbaste nyhetskällan för mig i går kväll när jag ville veta vad som hände, minut för minut. Det var vare sig NRK, SVT eller TV4, utan det var Twitter. Facebook också, i någon mån, men Twitter var överlägsen.

Nu börjar det sjunka in hos mig att en massa härliga, idealistiska unga människor med övertygelse om att de kunde förändra världen har blivit brutalt mördade. Nu vidtar en process att försöka begripa mig på det monster som utfört det här. Kommer jag någonsin?