Att få syn på sina problem

Vi tycker väl lite då och då att vi har problem. Stora och små. Hur man uppfattar ett problem – eller VAD man uppfattar som problem över huvud taget – beror så väldigt mycket på var man befinner sig i livet. Just nu.

Ett sätt att minska både antalet och storleken på problem, kan vara att helt enkelt formulera det man uppfattar som ett problem. Antingen skriva ner det, eller resonera om det. Vad exakt är det som är problemet? Är det något jag måste åtgärda? Om jag inte gör något, vad händer då? Är det något som jag över huvud taget KAN göra något åt (väldigt ofta kan man inte det)? Vad är det absolut värsta som kan hända? Gör plus- och minuslistor, det är alltid bra. Ställ det du uppfattar som problem mot andra saker som händer, jämför. Vänd och vrid.

Det här är ett förförande enkelt sätt att få syn på hur det där egentligen ser ut, som man trodde var ett problem. Ofta, alldeles för ofta, problematiserar och oroar vi oss i onödan. Så dumt!

De inre orkestermedlemmarna

Jag är ju stolt vice ordförande i Gotlandsmusiken, en fantastisk länsmusikorganisation med gott rykte i hela landet. 18 superproffsiga musiker, som kan göra i stort sett allt. På bilden ser ni Gotlandsmusikens blåsorkester, riktiga trollkonstnärer med de blänkande instrumenten som verktyg.

Men jag fick ett annat perspektiv på det där med orkester när jag läste boken “Fritt fall” av Eva Sanner. Många böcker inom genren personlig utveckling har det blivit genom åren, och jag ska erkänna att jag är luttrad och läser dom allt slarvigare. Sällan fastnar något som jag tar med mig någon längre tid. Men i den här boken tog jag med mig detta med ens inre orkestermedlemmar.

Sanner gjorde en liknelse – vi har så många personligheter inom oss, såna som har formats ända från barnsben och upp genom åren fram till nu. Röster som hörs olika starkt, allt ifrån bastuba eller puka till en liten spröd triangel. Om man får syn på de här olika medlemmarna i den inre orkestern och accepterar att de finns där, kan man kanske skriva ett partitur så alla till slut lirar samma låt. Så länge man inte har koll på dom är man en usel dirigent som tror man har koll på livets orkester medan medlemmarna sitter och jammar på sitt bara. Men får man syn på individerna, en och en, så går det att få ihop ett riktigt vackert stycke. Det gäller att se dom, acceptera dom och också förstå vilken roll dom spelar i mitt liv (eller kanske vilken stämma, snarare). Och framför allt inte döma, utan i stället göra det bästa av deras olika egenskaper!

Jag har sedan jag läste boken försökt identifiera mina orkestermedlemmar:

* Drömmaren
* Enstöringen
* Syster duktig
* Latmasken
* Den otåliga
* Organisatören
* Sökaren
* Perfektionisten
* Barnet
* Njutaren
* Fördömaren
* Den förnöjsamma

Kanske finns det fler, men dom har jag ännu inte fått syn på. Fundera gärna igenom vilka orkestermedlemmar DU har!

Tacksamhet

Många av mina vänner här i cyberspace påtalar vikten av att tänka ljusa och glada tankar som motvikt till det kompakta novembermörkret. Jag är benägen att hålla med. Därför kommer här ett tacksamhetsinlägg från mig.

Jag är så tacksam för att
– jag och de mina är friska
– jag har ett jobb, ett bra sånt dessutom
– jag blir bättre och bättre att ta hand om mig själv
– jag envisas med att yoga
– jag har råd att göra det jag vill (nästan!)
– jag har en härlig livskamrat som älskar mig
– jag är rätt fri att disponera min tid
– vi bor i ett kul och trevligt hus
– Sara och Affe kommer hem till jul
– jag fyller 48 år i februari, förhoppningsvis
– jag har så mycket att vara tacksam för.

Jag blir jätteglad om du vill kommentera här nedan, något som DU känner tacksamhet för. Tankarna smittar, förstår du!

En dag i tystnad och stillhet

I dag har jag varit på en miniretreat med mindfulness och meditation. Det var ett arrangemang på vackra Robbjens utanför Klintehamn, där miljön utgjorde den perfekta inramningen.

Lite nervös var jag allt i morse, ska erkännas. Att vara tyst en hel dag, blir inte det lite länge…? Hur kommer jag att klara det?

Under varsam och kunnig ledning av Anja, klarade jag dock av det galant. Efter en timmes introduktion var dagen fylld av 40 minuter sittande meditation, 20 minuter gående meditation, 40 minuter sittande meditation, o.s.v. Dessemellan bjöds också lunch och fika, men under “ädel tystnad” (nobel silence). Ädel tystnad innebär också att man inte ska möta varandras blickar, utan faktiskt titta bort när man möts. Allt i respekt för ensamheten och tystnaden.

Det mest egendomliga var tystnaden runt matbordet. Där satt vi, 10 kvinnor, runt ett och samma bord och åt och drack i nästan en timme, i total tystnad. Den spontana känslan är ju att man vill föra en artig konversation, med dessa människor man inte känner. Vi är så vana vid att hålla låda. Å andra sidan har jag ingen fallenhet för det, jag är gärna tyst och inåtvänd så mig passade det bra.

Det var skönt att känna att det var helt okej, nej det FÖRVÄNTADES att jag skulle vara tyst. Jag fick sitta i mina egna tankar. Jag fick tid att se mig omkring på omgivningen. Jag kände smaken på maten och var medveten om varje liten rörelse jag gjorde. Lunchtimmen gick jättefort!

Det andra nya för mig var gående meditation. Det trodde jag att jag visste vad det var. Det måste väl vara att strosa omkring och uppleva naturen och se allt omkring sig. Ha!

Å nej. Gående meditation handlar om att gå som vanligt, men yttepyttelångsamt. Man väljer en rutt på 5-10 meter som man går fram och tillbaka i 20 minuter. I slow motion, mina vänner. Fokus ska vara på fötterna, ingen annan stans. Blicken ett par meter framför dig i marken. Här ska inte upplevas någon skön natur, inte! Känn hur du sätter ner foten, känn hur du lyfter nästa. Känn hur det känns medan båda fötterna är i marken samtidigt! Vilket jag upptäckte att det var svårt, eftersom man inte går så i vanliga fall. Man ska också känna efter hur det känns att vända… Man ska tänka: “går”, “stannar”, “vänder”, “lyfter”, etc. Inga andra tankar. Man ska förenkla sina tankar.

Låter kanske enkelt, men pröva själv!

Att sitta och meditera i 40 minuter är också tufft, särskilt att göra det fem gånger på en dag. Men lärorikt, verkligen. Jag fick lite blodad tand, och framför allt mycket kunskap. Kändes skönt att ratta bilen i höstsolen därifrån, hemåt till en hysteriskt lycklig vovve som vädrade möjligheten till både mat och promenad när matte kom hem.

Jag kan rekommendera den som vill stanna upp en stund att göra en sån här grej. En tyst dag, gärna under vägledning. Underbar njutning!