Gästbloggare: Jan Karlsson

För tredje gången är Jan Karlsson gästbloggare, med sina betraktelser under dansresan genom Europa.


Vi firade de stora helgerna i södra Italien, vi hoppades på värme och sol, det blev några fina dagar men också riktigt oväder med snöstorm men vi fick umgås med en rad fina spännande människor. Vi måste samla ihop oss inför nästa dans som kommer i Dresden. På väg norrut längs Italiens östra kust möter vi mycket snö, bara några mil inåt landet har det fallit en meter snö eller mera, vi känner jordbävningen skaka bilen vid frukost. Vi köper snökedjor för att intala oss säkerhet inför Alperna. Vi fokuserar på den glädje vi skall möta på Balboa Dayz i Dresden men dåligt väder dag efter dag och väderlekstjänstens förutsägelser om riktig kyla i Tyskland gör oss lätt irriterade. Detta är de välbeställdas typ av problem – vi inser detta, många har det mycket värre. Vi har mat, vi har värme, vi har varandra, vi kan återvända hem.

Presidentinstallation

Den 20 januari lyssnar vi till Donald Trump´s tal vid presidentinstallationen, vilket förfärligt dystert budskap han sände till världen. Vi förvånas över hur han kunde bli vald, han som betraktades som ett skämt i början av nomineringstiden. Men samtidigt tänker jag på någon av våra oldtimers inom arbetarrörelsen som sade ”folket kan inte ha fel”; fattigt folk, undanskuffade människor gör sina val utifrån sin verklighet, när man tycker att de valda ledarna sviker så vänder man sig till den som säger ”rätt” saker.

Vad tänkte italienaren?

Vi kommer till Grado sent en kväll, på morgonen när jag lagar frukost vill Axel gå ut, det är klarblå himmel och jag har pyjamas bestående av ljusblå långkalsonger (bara vintertid) och Lenas pyjamasjacka – det har blivit vår det syns ju. En snabb koll genom fönstret – kusten verkar klar och vi går ut, då kommer en italienare i täckjacka, vintermössa m m vinterklädsel! För sent att vända, vi är redan ute.

Äntligen dans

Det är soliga dagar i Grado och nu skall vi ladda upp, bli på riktigt gott humör, vi har inte tränat på två månader. I norr ser vi snöklädda berg, det är sex mil dit. Vi trasslar oss upp igenom de Italienska bergen och övernattar i Oberdrauburg, vi anar att det är kallt på natten och vaknar upp med att vattenledningen har frusit – gott humör och framtidstro, ha ha. Ispluggen lossnar, vi tappar upp extra vatten, det fryser nästa natt också. Tjugo mil från Dresden bli det mindre kallt, då solen går ner är det två grader varmt, vi dansar socialt på fredagskvällen, många gamla vänner dyker upp. Dansen hålls i gamla industrilokaler från 30-talet som restaurerats till ett kulturpalats. Vi hittar en parkeringsplats som är inhägnad så att pojkarna kan springa lösa, Bruno blir så glad att han vet inte åt vilket håll han skall springa först.

Efter audition hamnar vi i den grupp vi anmält oss till, en skapligt avancerad nivå, ett franskt par inleder med hållning och kroppskontroll i 90 minuter, det passar utmärkt. Nästa par, Anne-Helene och Bernard går ut hårt med tempoväxlingar, då sätts kroppskontrollen på prov, efter en timma värker hela kroppen.

Det är knepigt att komma igen på den nivå man vill vara efter två månaders uppehåll och jag är inte nöjd med vad jag gör fast det går lättare och bättre undan för undan men bra blir det inte. Det är inte bara det att jag själv måste göra vad som krävs, jag förstör för mina partners också, gör inte jag rätt så kan inte de göra rätt. Söndagens övningar går bättre, balboavärldens klarast lysande stjärna Andreas Olsson med Olga från Rumänien gör ett bra jobb med tre olika rytmer, så är det plötsligt söndag kväll och vi åker mot München, vi måste nu hitta en bra bensinstation för vår övernattning. Det riktiga glädjefnattet vägrade att infinna sig, det är två veckor till nästa läger.

Jan Karlsson