Gå till innehåll

1

Hurra, vi har ÄNTLIGEN vunnit på ett korsord i tidningen Lyckokryss!!! I dag kom ett lottpaket värt 200 kronor, efter många års väntan.

Vi prenumererar sedan många år på tidningen Lyckokryss, och lockade efter ett tag även goda vännen Kerstin (min mamma, faktiskt!) att göra detsamma. Sedan dess - jag snackar flera år alltså - har vi hörts av på telefon varje månad det börjar bli dags att skicka in kryssen. Vi jämför, googlar, slår upp i SAOL och spekulerar som snillen brukar göra. Gärna över ett glas vin samtidigt. Mysigt, mysigt. Hon har vunnit fyra-fem gånger under sin tid som prenumerant, och vi aldrig.

Men nu - har det slagit till!!!

HURRA!!!!!

1

I jobbet är jag helt beroende av en bra och fungerande dator. Jag använder den hemma, på kontoret och på resa. Kommunicerar med den, skriver på den, informerar mig via den. Har tusentals dokument sorterade på en server vilken jag förstås behöver datorn för att komma åt. Kort sagt är min bärbara dator ett oumbärligt arbetsredskap.

Den börjar bli lite "gammal" nu, det är tre år sen jag skaffade den. Långsam och trög, den ena funktionen efter den andra börjar lägga av. Den behöver omformateras, sa en expert. Jag blev kall om fötterna, inte vågar jag lämna ifrån mig datorn för en omformatering, man vet aldrig i vilket skick den kommer tillbaka. I stället bestämde jag mig för att skaffa mig en nyare och snabbare dator, så kunde den gamla få omformateras bäst den behövde. Den går ju ändå att använda i verksamheten sen.

Sagt och gjort. Jag fick min nya dator för någon vecka sen, och i dag bestämde jag mig att börja introducera den i mitt liv. Det är mycket som ska fixas; uppkoppling mot bredband, installation av programvaror, överföring av dokument som jag räddat ur den gamla.

3,5 timme en solig söndageftermiddag ägnade jag åt helvetesmaskinen, helt i onödan! Ingenting fungerade, när jag slutade var jag tillbaka på noll. Jag är en normalanvändare, fixar det mest elementära under förutsättning att det går som det ska. Men stöter jag på patrull, vet jag inte hur jag reder ut det. Detta är ett praktexempel på det.

Jag blev så totalt dränerad på energi! När Bosse kom hem sa han att hela vårt hem genomsyrades av en depressiv stämning. Det var jag! Vid tanken på alla hinder jag nu måste forcera för att få datorn i skick att använda, så blev jag trött-trött-trött.

Inte kunde jag koppla upp mig mot bredbandet - ring GEAB. Inte gick det att installera ett av programmen - kolla med vår datakursledare. Inte klarade jag av att installera certifikatet för att nå vår centrala server - kontakta ABF-förbundet. Förstår ni, det blev stora BERG jag måste bestiga. Det räcker inte att jag vänder mig till ett ställe, jag måste bena ut alla problemen och sprida gracerna. Sen är det ena beroende av att det andra fungerar, så det gäller att ta det i rätt ordning också...

Jag beklagade mig lite på Facebook på eftermiddan. Fick en kommentar av min kära syster, som ansåg att jag hade lyxproblem.

Nej, kära syster, det är inga lyxproblem den här gången. Tingesten min ångest nu firar triumfer över, är ett helt nödvändigt redskap för att jag ska klara det mest elementära i min vardag. Jag är en slav under den!

Tröstar mig med att jag säkert mår bättre i morgon efter en god natts sömn.

I ett tidigare inlägg lovade jag att berätta lite om bookcrossing. Jag väljer att göra det nu, eftersom det har goda förutsättningar att göra mig på bättre humör.

När jag har läst ut en bok som jag inte ovillkorligen måste behålla (det blir allt färre böcker som väcker såna känslor hos mig) så sätter jag på en liten etikett på den som säger ungefär: "Hej, jag är en bok som du får ta". Inuti boken finns ett unikt registreringsnummer, vilket gör att man kan spåra boken på Internet. Sen tar jag med mig boken och droppar den nånstans; i en affär, på ett café, i en hotellvestibul, på en parkbänk - you name it. Den person som hittar den och tar hem den, kan gå ut på Internet på http://www.bookcrossing.com/ och kolla in boken (där jag tidigare har registrerat den), samt registrera vart den tar vägen. Det är jättekul för mig som har släppt den att få lite rapport om vart böckerna hamnar.

Än så länge har jag crossat en tjugo-trettio böcker totalt, men bara fått rapport om tre. Men det gör inget - jag tror att böckerna gör glädje ändå. Och jag slipper att äga en massa saker. Alla glada och nöjda!

Jag kan rekommendera bookcrossing, och i dag när det finns så mycket billiga böcker (en pocket kostar inte mer än en glassig veckotidning) kan man köpa och ge bort utan att det behöver svida. Om du inte tror att du kommer att läsa om boken, eller om den inte på annat sätt hör hemma hos dig efter att du har läst det - ge bort den! Det går förvisso att göra utan att man måste passera hemsidan för bookcrossing, men jag tycker det är ett kul sätt.

Så - nu mår jag lite bättre. I morgon är jag mig själv igen!

1

I dag är jag glad att jag inte måste vara utomhus. Det snöar vågrätt, och vi bor så öppet att det driver igen fullständigt. Vår lilla kviar är igensnöad, och Bosse har redan räddad morgondagens nödvändiga färd till stan genom att placera bilen uppe hos bonden vid stora vägen för att pulsa tillbaka de 200 metrarna hem. Annars kommer vi inte i väg i morgon, den saken är klar!

I morse på hundpromenaden, kändes det som värsta polarexpeditionen. Barnen från Frostmofjället, släng er i väggen! Shiva skuttade glatt, men försvann rätt var det var i drivorna. Jag pulsade till knäna stundom, och blev riktigt svettig. Ett rejält jympapass på köpet! När jag vände tillbaka hem, hade mina spår redan sopats igen!!

Sen dess har det gått några timmar, och det har blivit VÄRRE. Mycket värre.

Det här kallas starur på Gotland. Uttalas ungefär "staräur". Det ska vara sju starurar innan våren är här på riktigt och staren kommer. "Ur" betyder ju ungefär oväder. Det här är den första staruren, så än är det långt till vår...

Ett av mina stora intressen är böcker och läsning. Att läsa är en njutning, och att hålla i en bok likaså. Att lyssna på en bok är inte alls samma sak för mig, jag vill hålla i en bok, känna doften och se skriften. Sen är jag överlycklig över ljudböckernas (eller heter det talböckerna, jag lär mig aldrig det där) existens, eftersom min gamla mormor har tappat synen och dessa är hennes enda chans att läsa. En helt ny värld har öppnat sig för henne, det är fantastiskt!

Jag kan också tänka mig att lyssna på en bok om jag är ute och går, men hellre lyssnar jag då på bra musik. Böcker ska kännas i handen, liksom.

Under flera års samlande blev det en del böcker för mig, och i det första hus vi hade här på Gotland hade jag ett bibliotek, ett helt rum vars väggar var klädda med böcker. När vi sen flyttade fick de inte plats, och jag fick ompröva mina bokvärderingar riktigt ordentligt. Tidigare har jag ansett att jag vill ÄGA varenda bok jag har läst, och gärna också såna jag inte har läst. Jag har inte kunnat tänka mig att kasta böcker eller ens ge bort. Riktig sniken har jag varit.

Men när vi kom hit till Tidlösa räckte väggar och rum inte till, och jag började rensa i mina bokkartonger. Hundratals, kanske tusentals böcker förpassades till dottern/andra vänner/tippen. Några på väg till tippen står fortfarande kvar i vår vedbod i kartonger. Nu har vi två bokhyllor; en där jag samlar böcker fortfarande, såna jag inte vill göra mig av med. Men det är inte längre så många. Där är principen att när den hyllan börjar bli full, måste jag rensa. Allt läst ska rymmas där.

Den andra hyllan innehåller olästa, härliga böcker, varur jag plockar vartefter lusten faller på.

Numera försöker jag mest köpa pocket, eftersom det mesta kommer ut i pocketformat rätt snabbt. Jag behåller bara böcker i undantagsfall, om det är någon jag kan tänka mig att läsa om, eller en faktabok jag vill behålla, eller möjligen en bok i en serie (jag samlar till exempel flera decarkförfattares alla titlar). Om jag inte ska behålla den utlästa boken, bookcrossar jag.

För den som inte vet vad det är, kommer jag att berätta det vid ett annat tillfälle. Det är en fantastisk uppfinning!

Nu nalkas bokrean, förr om åren min bästa stund. Men jag ska inte köpa något på rean i år heller, precis som i fjol och året innan. Känner mig duktig och ståndaktig. Fast - det är inte så svårt att låta bli. Böcker är rätt billiga året runt, och med tanke på just pocketutgivningen är de mycket mer tillgängliga i dag än förr.

Jag hade en annan mani när jag var yngre. Då ansåg jag att den bok man påbörjade var man tvungen att läsa ut, oavsett läsvärdet. I dag tänker jag helt annorlunda... Livet är alldeles för kort - för att inte tala om den tid man har att läsa i livet! - för att man ska öda tid på en dålig bok. Jag ger en bok 100 sidor, tycker jag fortfarande inte om den så går den vidare. Så gör även jag, till nästa läsobjekt.

Jag prenumererar på en tidskrift som heter Svensk Bokhandel, för att se lite vad som rör sig i branschen. Med förra numret bifogades en bok som heter "Svinhugg" av Marianne Cederwall. Den utspelar sig på Gotland, därför har jag läst rätt mycket om den i lokalpressen. Kritiken har väl inte varit så lysande, och det var berättigat. Inget litterärt mästerverk precis, och en rätt fånig historia. Men jag läste av någon anledning ändå ut den, fattar inte riktigt varför.

Men det jag ville ha sagt med det var att på bokens framsida och på varenda sida i boken stod tryckt "Läseexemplar". Det var väl för att visa att det var en särskild utgåva, endast för bokhandlare och recensenter, kan jag tänka mig. Men - är inte varje bok ett läseexemplar? Vad ska man göra med boken om inte läsa den? Jag fattar ingenting, det var bland det löjligaste jag har sett.

En bok som är ett "läseexemplar" - å fan!

En arbetsdag är över, och nu väntar ett yogapass innan jag far hem. Jag ska dessutom komma ihåg att hämta hunden på dagis (!) på väg hem, ovant och därför hög glömskerisk!

På den tiden då Sara var liten var den en annan sak, då var det dagis eller dagmamma varje dag. Men det var Bosse som för det mesta skötte hämtning, så en gång när jag skulle hämta glömde jag det faktiskt. Fast det lär inte vara unikt...

Snön har vräkt ner ymnigt i dag, och vi har värsta vinterlandskapet. Personligen tycker jag det räcker nu. Hemma på gårdsplanen får man pulsa ut till bilen (det är konstigt, ingen skottar snö hemma hos oss!) och slira i egenhändigt tillverkade hjulspår upp till stora vägen. Bonden plogar bara om vi ber snällt, han kör inte ens med traktorn förbi för att underlätta för oss utan att vi måste be om det. Men hittills har det gått, även om det slirar betänkligt ibland. Tänk så förargligt det vore att köra i diket på vår kviar* strax utanför tomten! Diket är rätt djupt.

I morgon är det guskelovdag och jag ska arbeta hemifrån för att hålla vovven sällskap. Det blir fridfullt och produktivt skulle jag tro, som alltid. Det blir säkert en rapport även efter den arbetsdagen!

*kviar = sidoväg, genväg, en väg som går tvärs över. I vårt fall en väg som går tvärs över åkern förbi vårt hus!

Jag har blivit med iPhone!!!

Är inte så mycket för prylar annars, men telefoner har jag en viss svaghet för. Och i synnerhet nya mobiltelefoner. När Apple släppte sin iPhone för något år sen sörjde jag att jag inte kunde köpa den, för den var operatörsbunden till Telia. Våra jobbabonnemang är Tele2. Synd och skam.

Men nu har de låst upp iPhonarna, så nu kan vem som helst som har råd köpa en. Gissa om jag gjorde det direkt!

Men tekniken som ska spara tid åt oss, har tagit väldigt mycket tid för mig att bemästra de senaste dagarna. Tror käre maken börjar ruttna på mitt stirrande på skärmen och mitt muttrande om att det inte funkar. Jag är alldeles uppfylld, och kan inte tänka på annat just nu.

Jag är SLAV!

Men det börjar ordna sig, har bara lite fix med mailen kvar. Annars börjar vi nog bli vänner, iPhone och jag.

Nu är det sängdags, i morgon ringer klockan tidigt för jag ska på yoga.

I går kväll var det en av höjdpunkterna på året, enligt mitt förmenande. Jag älskar fenomenet Melodifestival, av olika skäl. Tänk bara så här:

Kul musik, mycket lever kvar senare. Trallvänlig, glad och skuttig. Glitter och glamour, lite av livets nödtorft för oss knegare. Jag får frossa i paljetter, glitter, snygga dansmoves och puls. Gillar det! Men när jag hade gått och lagt mig i går kväll kände jag mig lite snuvad på konfekten. Förstod inte omedelbart varför, men funderade mig fram till följande:

Mycket klent med artistintervjuer. Jag fick aldrig en uppfattning om vad dom själva tyckte om sitt framträdande och spektaklet i övrigt. Massor av telefonröstningar, vi hade svårt att hänga med käre maken och jag. Inte för att vi röstar - nej då - men ändå. Man vill ju ändå hänga med och förstå. Duell - jaha. Internationell jury - jaha. Jag har inga direkta synpunkter, men jag vill nog ändå försöka leva med så gott det går. Slutligen kan jag konstatera att låtarna var mediokra, generellt sett. Alltså - jag gillar Alcazar. Dom var bäst, men med en medioker låt. Övriga låtar minns jag inte alls, bortsett från af Ugglas.

När hon började, tittade käre maken och jag på varandra och började diskutera hur urvalet av låter egentligen går till. Men när vi lyssnat ett tag, tystnade vi. I takt med varandra insåg vi båda att här var en bra låt. En med budskap och smärta. Och tungt gung. Bra, Caroline af Ugglas, vi gillade dig! Det var den enda låt som satt lite grann kvar i huvudet morgonen efter.

Men i övrigt? Mediokert. Trist. Långsamt. Fattigt.

Nåja, det kommer fler lördagskvällar och delfinaler. Det jag måste prisa ändå i sammanhanget är faktiskt Petra Mede. Inte för hennes insats i sig, jag har egentligen ingen uppfattning om den. Utan det jag har synpunkter på är hennes tonläge.

Till skillnad från de flesta av hennes kvinnliga kollegor, hade hon en behaglig nivå på sin röst. Hon skrek inte, hon ylade inte, och den frekvens där hon befann sig stämde väl överens med mina öron. Vi är inte bortskämda med sånt i dag, det vimlar av - i rädsla att inte märkas - hojtande och skrikande kvinnliga programledare. Tack, Petra Mede!

Igår blev käre maken ordentligt orolig. Flygen från Gotland var inställda på grund av dimma. Ett rätt ovanligt fenomen, flygen går nästan alltid. Orsaken till oron: inte att han själv skulle ut och flyga. Nej, han var orolig att centerpartiets ledning inte skulle komma från ön utan bli kvar här. Centerpartiet hade sina kommundagar här över helgen...

Jag tror de har kommit hem nu. Guskelov.

Söndag den 8 februari. Inget särskilt att fira. Ingen dag i almanackan, inget solstånd, ingen högtid. Jag har en mycket god gammal vän var äldsta son fyller år i dag, men det är nog det högsta som jag vet.

Men min man, han vet att fira. Han har ätit ett kilo erkenkräftor i kväll. Inte för något särskilt alls. Bara för att det är söndag. Februari. Nära våren. Och för att kräftorna fanns i frysen.

Födelsedag!

Uppvaktning på sängen av kärleksfull make och yster hund. I övrigt en lugn göra-vad-jag-vill-dag, med många grattis-sms och telefonsamtal. Såna här dagar märks det att man ingår i ett sammanhang, om inte annars. Jag är tacksam för det. Det är grått och dimmigt utanför fönstret, riktig allhelgonastämning. Så vad passar bättre än att kura inomhus med DVD, korsord och lite Dooleys i glaset?

Jag måste verkligen börja promenera mycket mer. Åtminstone i förhållande till hur mycket jag kör bil. I morse när jag var ute med hunden i dimman, så blev jag varse att den mesta tiden jag rör mig framåt, sker i bilen. Det MÅSTE vara så, eftersom jag fick en snabb tanke i huvudet när jag gick där och stirrade in i det vitvåta framför mig. Jag tänkte nämligen: "det är nog bäst att jag slår på dimljusen, för om jag får möte här så ser ingen mig...".

Inga diagnoser, tack!

Apropå hundpromenader så gjorde Shiva ett fynd härom dagen. Ett krossat fågelägg, som jag efter att ha konsulterat en fågelbok identifierade som ett morkulleägg. Någon större fågel eller annat djur hade antagligen haft kalasfrukost. En morkulla mindre i Stånga i vår, med andra ord. Men samtidigt en påminnelse om livskraft, för äggen är alltså redan lagda och ruvas på för fullt. Förtröstansfullt!

Så här ser en morkulla ut:

Eller så här...:

Bloggen är ung men redan bryter jag mot två regler.

För det första skrev jag inget i går, min regel är nog att försöka skriva någon rad varje dag. Fast jag inser det svåra i det, i går kväll var jag hemma sent eftersom jag hade möte med ABFs (=min arbetsgivare) styrelse. Då måste man ju ägna den korta stund som återstår innan man måste gå och lägga sig åt familjen, i det här fallet förkyld make och lycklig hund.

För det andra bloggar jag nu på ARBETSTID! Jag kan försvara det, inga problem. Jag arbetar nämligen precis jämt, så jag har arbetstid nästan all min vakna tid. Men i normalfallet tror jag man kan kalla det arbetstid extra mycket när klockan är eftermiddag, det är vardag och man sitter på kontoret. Eller vad tror ni?

Skälet är jätteenkelt. Det är fredageftermiddag, och hemma väntar en visserligen förkyld men välkomnande make med nystädat hus och lagad mat. Ingen kan väl då inbilla sig att det jag tänker ägna kvällen åt är datorn. Nix. Därför sitter jag nu här, med relativt städat skrivbord, nöjt sinne och helgstämning.

I dag har en av ledarsidorna i Gotlands Tidningar tagit in mitt blogginlägg om kärnkraften som artikel. Kul tycker jag, även om den inte är så skarp utan mer av krönikakaraktär. Men OK, har den läsvärde så bjuder jag mer än gärna på det.

Käre maken fick en telefon i gåva av sin mobiloperatör, som tack för att han förlängde sitt abonnemang. I vår oändliga välvilja tänkte vi att den kunde dottern få, som just nu dras med en gammal "häck" som knappt går att använda som telefon längre. Som många andra unga människor har hon inget fast abonnemang, varför mobilen blir ännu viktigare. Vi meddelade henne den glada nyheten, kostade på 48 kronor i porto och skickade iväg den. Hon meddelade glädjestrålande att hon fått hem den. Men sen gick det inte längre. Hon hade fel operatör, telefonen var programmerad för makens operatör förstås. Det fattade inte vi, men hon hade misstänkt det hela tiden.

Ack, flyktiga glädje!

Det slutade med att vi tyckte så synd om henne att vi förde över pengar till hennes konto för att köpa en egen sprillans ny i stället.

Så blev det med den gåvan från teleoperatören, den blev dyr för oss fårskallar!

Alltså - klockan på den här bloggsidan går fel!!! Det ser ut som om jag gör varenda inlägg på förmiddagarna, vilket kan få folk och fä att tro att jag inte har något att göra på jobbet utan bara sitter och roar mig. När jag i själva verket sitter här varje kväll efter väl förättat värv... Klockan går alltså ungefär 9 timmar efter, och det är retsamt.

Men det är oviktigt. Viktigt är däremot att på lördag - som dessutom är min födelsedag - sätter årets stora TV-fest i gång. Jag är SÅLD på Melodifestivalen! Sedan de gjorde om den med deltävlingar och andra chansen och grejor så tycker jag det är så KUL! Högsta lycka är att krypa upp i soffan med något gott att mumsa på, käre maken vid sidan och gärna ett glas av något slag. Och sen förfasa sig, njuta, tralla och svära åt resultatet. Dessutom är ni många därute som måste erkänna att det är glad musik! Jo, det ÄR det. Mycket är skräp, men mycket är bra också. Jympamusik!

Jag ser fram emot lördagen, då sitter jag där med förväntansfullt tindrande ögon!