Tillbaka i Nynäshamn!

Ja, så var jag här igen. Ett himla rännande till Nynäs kan man tycka, men det var planerat. Har varit hemma och arbetat i tre dagar, och for tillbaka med båten tidigt i morse. Vi var 309 passagerare på färjan (!), och jag fick en särdeles lugn överfart. Läste, slumrade och åt frukost. Blev mött av Kerstin när jag kom fram, och fick pannkakor! Sen vidtog sedvanlig promenad, där jag plötsligt och oväntat fick ont i benet. Löjligt.

I kväll ska jag vara med om något annorlunda; jag ska följa med på en studiecirkel i bokbinderi! Ska bli intressant, inte minst med tanke på att det är Studieförbundet Vuxenskolan som är anordnare. Undrar om det kan klassas som spionage…?

I morgon blir en mysig dag, för då kommer båda våra döttrar så ska vi umgås. Inga särskilda planer, utan bara träffas. Hur ofta gör man sånt?

På lördag kommer golfboysen hem. Ska bli kul!

Cybervänner

Jag sitter i arbetsrummet, en trappa upp i huset. Skrivbord med dator står mot fönstret, ut mot trädgården. Just nu är det kolsvart utanför, och vinden dundrar runt knut och i skorsten. I går bjöd moder jord på det vackraste och mest löftesrika av vårväder, i dag kom en som vi på Gotland kallar starur. Den tredje, om jag har räknat rätt. Möjligen fjärde. Efter den sjunde är våren här på riktigt, det är alldeles sant.

När jag skrev dagbok för en stund sedan, noterade jag att detta datum för ett år sedan hittade vi vitsippor! Verkar ju helt sjukt, vitsippor hör maj månad till.

Regnet i dag förde i alla fall med sig att de sista smutsiga små snöhögarna försvann, och bilen blev ren.

Jag är med på Facebook, det måste man vara. Någon sa – jag tror det var min kusin – att om man inte finns på Facebook, så finns man inte. Vem vågar chansa?

Det är ett rätt kul forum, man skaffar sina “vänner” som man sen har lite koll på, under förutsättning att de uppdaterar vad de håller på med. Sen finns det en massa annat som jag inte riktigt vare sig begriper eller har tid med, applikationer av allehanda slag. Jag tafflar mest runt lite på skoj mellan varven, slänger käft med en och annan cybervän och har lite koll som sagt.

Men i dag gjorde jag en reflektion. Många av mina vänner på Facebook är gamla bekantskaper från den tiden jag var aktiv inom arbetarrörelsen centralt. Lite för många, tror jag. För när jag är inne och kollar vad de har för sig, så är det mycket sånt här: “Sitter och filar på mitt tal på föreningens årsmöte i kväll”, “Har blivit ombedd av Aftonbladet att rescensera den här debatten”, “Har just kommit hem från arbetarkommunmöte”, “Jobbar med att läsa rådslagsmaterial” etc i all oändlighet. Och just som jag i dag satt och längtade till att jag skulle få se finalen i SVTs “Mästarnas mästare” i kväll (det var skrivet i stjärnorna om Erika Johansson, Malin Moström eller Per Elofsson skulle vinna), så kommenterar en av mina cybervänner att “Ska se debatten mellan Sahlin och Reinfeldt på kl 20:00. Äntligen ett riktigt TV-program”.

!!!

Jag har uppenbarligen vuxit upp, jag tycker inte längre att en partiledardebatt är det häftigaste man kan ägna sig åt en timme en tisdagskväll. Även om det är intressant, självklart. Men det är också förutsägbart. Jag har börjat ledsna.

Förresten, Per Elofsson vann. Malin Moström mycket stark tvåa, och Erika Johansson grät.

Vårgrus

I helgen när jag var i Nynäshamn (värst vad jag tjatar om det!) så promenerade vi en hel del. En lyx jag inte har möjlighet i den utsträckningen annars, jättehärligt. Då pratade vi om skoslitage och det grus som nu när snön har smält ligger i tjocka lager över asfalten och nöter ner skosulor och klackar onödigt mycket. Vi var rörande överens om att det är ett GOTT vårtecken när de här sopfordonen dammar omkring på gatorna.

Faktum är att jag upptäckte i dag att i Visby har de kommit långt med den detaljen. Gångbanorna jag gick på var soprena 🙂 och kullerstensbackarna innanför murarna likaså. Underbart!

Jag lämnade faktiskt in mina kängor för omklackning i dag, passerade ändå skomakaren på väg till mötet på eftermiddagen. Hämtas på onsdag.

Är alldeles väldigt solokvist här hemma nu när Bosse befinner sig på efterlängtad golfresa i Portugal och Shiva är på hundpensionat. Hemskt ovant! I morse hörde jag mystiska ljud när jag vaknade, och trodde någon (något?) tassade omkring på golvet på nedervåningen. Visade sig – när jag kvicknat till lite – att det var kråkor eller kanske skator på taket som skuttade omkring. De är alldeles galna nu, håller på och bygger bo i päronträdet.

Apropå det, så har en katt i vårt grannskap tydligen upptäckt att Bosse hängt ut smaskiga matrester till fåglarna i ett av våra äppelträd. En synnerligen läcker fläsksvål hänger där och dinglar, och härom dagen studerade Bosse en katt som skickligt trixat sig upp i trädet, ut på grenen och nu satt och försökte fånga svålen med tass/klo. Kattskrället lyckades!

Tidigare har jag förfasat mig över min nya dator som jag inte fick att fungera, men efter att experter har jobbat med den i 1,5 vecka börjar den bli användbar. Jag var alltså inte idiot! Men det tar tid att anpassa den efter mina behov och kopiera över grejor, så jag får nog köra med den gamla under en övergångsperiod. Nästa helg har jag lovat mig själv att umgås med och få ordning på den nya.

Alltså, inte helgen som kommer. För då ska jag till – Nynäshamn!!

Nej, det är inte min nya favoritstad. Men där bor Kerstin och Roffe, och jag ska tillbaka för att hälsa grabbsen välkomna hem på lördag. Och innan dess, på fredagen, ska vi ha härlig tjejdag i tre generationer. Jag tillsammans med mor, syster och dotter. Härligt!

Om en stund är det dags för “Spårlöst” på TV. Ska nog försöka titta på det fast jag egentligen borde arbeta i stället. Vi får se…

Solen skiner i Nynäshamn

I dag lär jag slå personligt rekord i stegtävlingen. Jag är redan uppe i 23.000 steg, och ännu har vi kvar ett par promenader och 1,5 tim yoga innan dagen är över! Härligt.

Gick upp i svinottan i dag för att ta båten över till Sverige. I Nynäs väntade Kerstin i solen, samt god soppa. Sen blev det lite minishopping (t-shirts och vin) innan en kaffepaus i lägenheten. Därefter nästan två timmars promenad. Under tiden satt käre maken och drack öl och tittade på golfkanalen ihop med Roffe. De laddar upp inför Portugal!

I morgon bär det av, och jag unnar dom den bästa av resor.

Sara ringde och var supernöjd efter dagens prov på Musikhögskolan. Nu kan hon ta helg med ro i sinnet, och ladda inför kommande prov i början på veckan. Heja, Sara!

Känner att det här blev ett platt och ointressant inlägg. Men – man kan inte alltid vara på topp! Jag lär återkomma…

Nynäshamn nästa, och modersstolthet

I morgon bitti bär det av med morgonbåten till Nynäs och goda, goda vänners lag. Måste ju se till så käre maken och Roffe kommer iväg ordentligt på sin golfresa till Portugal på lördag.

Vi två tjejer som måste fortsätta tampas med snöslasket ska gå på yogakurs, promenera, prata, äta och dricka. Samt – inte att förglömma – se på melodifestivalfinal på lördag kväll!

Är så stolt över vår tuffa dotter, som i dag och i morgon – samt någon dag nästa vecka – söker in på Musikhögskolan. Hon är så modig tycker jag, så vinsten är redan vunnen genom att hon gör det. Kommer hon sen vidare är det bara bonus, men det viktiga är att hon gör.

Heja Sara, du är bara BÄST!!

Vårtecken och canasta

Varje morgon jag går med hunden nu, så lyssnar jag efter lärkan. Den har brukat dyka upp redan i februari ett par år i rad, men jag har faktiskt ännu inte hört den. I går morse däremot, stävade fyra strävsamma gäss kvackande över oss. Och Bosse visade mig några försiktiga snödroppar som trotsat sig upp ur den iskalla och is- och snötäckta gräsmattan. Så – visst finns det hopp! Det väntar en härlig tid – varenda dag kan man upptäcka nya tecken om man är observant. Och man vet vad man har framför sig; en lång härlig vår, och en lång härlig sommar!

Det stundar snart en helg igen, och den här gången blir det ingen latmanshelg minsann. Våra goda vänner Leif och Elisabet kommer och vi ska göra av med massor av pengar. Vi spelar Canasta, och har stora insatser och mycket i potten. Vi älskar att förlora, för då går pengarna till resan vi har beställt – Malaysia i januari 2010!

Vårt canastaspel är mycket mer än kortspel, det är en konstart. Vi började lite försiktigt 1998, och har sedan utvecklat spelet och umgänget maximalt. Vi träffas hos varandra eller på annan ort några gånger om året; äter jättegott, dricker ännu godare, dukar upp med äkta spelbord och tre kortlekar. Häller upp, och ger. Sen kör vi, till båten eller flyget går hem, ofta 3-4 dagar senare.

Men det går till välgörande ändamål (jodå!)!

Så något bloggande lär det inte bli förrän framåt tisdag, för spelet kommer att pågå ända till måndag eftermiddag. Hårda bud!

Korsordsvinst!

Hurra, vi har ÄNTLIGEN vunnit på ett korsord i tidningen Lyckokryss!!! I dag kom ett lottpaket värt 200 kronor, efter många års väntan.

Vi prenumererar sedan många år på tidningen Lyckokryss, och lockade efter ett tag även goda vännen Kerstin (min mamma, faktiskt!) att göra detsamma. Sedan dess – jag snackar flera år alltså – har vi hörts av på telefon varje månad det börjar bli dags att skicka in kryssen. Vi jämför, googlar, slår upp i SAOL och spekulerar som snillen brukar göra. Gärna över ett glas vin samtidigt. Mysigt, mysigt. Hon har vunnit fyra-fem gånger under sin tid som prenumerant, och vi aldrig.

Men nu – har det slagit till!!!

HURRA!!!!!

Teknikstress och bookcrossing

I jobbet är jag helt beroende av en bra och fungerande dator. Jag använder den hemma, på kontoret och på resa. Kommunicerar med den, skriver på den, informerar mig via den. Har tusentals dokument sorterade på en server vilken jag förstås behöver datorn för att komma åt. Kort sagt är min bärbara dator ett oumbärligt arbetsredskap.

Den börjar bli lite “gammal” nu, det är tre år sen jag skaffade den. Långsam och trög, den ena funktionen efter den andra börjar lägga av. Den behöver omformateras, sa en expert. Jag blev kall om fötterna, inte vågar jag lämna ifrån mig datorn för en omformatering, man vet aldrig i vilket skick den kommer tillbaka. I stället bestämde jag mig för att skaffa mig en nyare och snabbare dator, så kunde den gamla få omformateras bäst den behövde. Den går ju ändå att använda i verksamheten sen.

Sagt och gjort. Jag fick min nya dator för någon vecka sen, och i dag bestämde jag mig att börja introducera den i mitt liv. Det är mycket som ska fixas; uppkoppling mot bredband, installation av programvaror, överföring av dokument som jag räddat ur den gamla.

3,5 timme en solig söndageftermiddag ägnade jag åt helvetesmaskinen, helt i onödan! Ingenting fungerade, när jag slutade var jag tillbaka på noll. Jag är en normalanvändare, fixar det mest elementära under förutsättning att det går som det ska. Men stöter jag på patrull, vet jag inte hur jag reder ut det. Detta är ett praktexempel på det.

Jag blev så totalt dränerad på energi! När Bosse kom hem sa han att hela vårt hem genomsyrades av en depressiv stämning. Det var jag! Vid tanken på alla hinder jag nu måste forcera för att få datorn i skick att använda, så blev jag trött-trött-trött.

Inte kunde jag koppla upp mig mot bredbandet – ring GEAB. Inte gick det att installera ett av programmen – kolla med vår datakursledare. Inte klarade jag av att installera certifikatet för att nå vår centrala server – kontakta ABF-förbundet. Förstår ni, det blev stora BERG jag måste bestiga. Det räcker inte att jag vänder mig till ett ställe, jag måste bena ut alla problemen och sprida gracerna. Sen är det ena beroende av att det andra fungerar, så det gäller att ta det i rätt ordning också…

Jag beklagade mig lite på Facebook på eftermiddan. Fick en kommentar av min kära syster, som ansåg att jag hade lyxproblem.

Nej, kära syster, det är inga lyxproblem den här gången. Tingesten min ångest nu firar triumfer över, är ett helt nödvändigt redskap för att jag ska klara det mest elementära i min vardag. Jag är en slav under den!

Tröstar mig med att jag säkert mår bättre i morgon efter en god natts sömn.

I ett tidigare inlägg lovade jag att berätta lite om bookcrossing. Jag väljer att göra det nu, eftersom det har goda förutsättningar att göra mig på bättre humör.

När jag har läst ut en bok som jag inte ovillkorligen måste behålla (det blir allt färre böcker som väcker såna känslor hos mig) så sätter jag på en liten etikett på den som säger ungefär: “Hej, jag är en bok som du får ta”. Inuti boken finns ett unikt registreringsnummer, vilket gör att man kan spåra boken på Internet. Sen tar jag med mig boken och droppar den nånstans; i en affär, på ett café, i en hotellvestibul, på en parkbänk – you name it. Den person som hittar den och tar hem den, kan gå ut på Internet på http://www.bookcrossing.com/ och kolla in boken (där jag tidigare har registrerat den), samt registrera vart den tar vägen. Det är jättekul för mig som har släppt den att få lite rapport om vart böckerna hamnar.

Än så länge har jag crossat en tjugo-trettio böcker totalt, men bara fått rapport om tre. Men det gör inget – jag tror att böckerna gör glädje ändå. Och jag slipper att äga en massa saker. Alla glada och nöjda!

Jag kan rekommendera bookcrossing, och i dag när det finns så mycket billiga böcker (en pocket kostar inte mer än en glassig veckotidning) kan man köpa och ge bort utan att det behöver svida. Om du inte tror att du kommer att läsa om boken, eller om den inte på annat sätt hör hemma hos dig efter att du har läst det – ge bort den! Det går förvisso att göra utan att man måste passera hemsidan för bookcrossing, men jag tycker det är ett kul sätt.

Så – nu mår jag lite bättre. I morgon är jag mig själv igen!

Starur

I dag är jag glad att jag inte måste vara utomhus. Det snöar vågrätt, och vi bor så öppet att det driver igen fullständigt. Vår lilla kviar är igensnöad, och Bosse har redan räddad morgondagens nödvändiga färd till stan genom att placera bilen uppe hos bonden vid stora vägen för att pulsa tillbaka de 200 metrarna hem. Annars kommer vi inte i väg i morgon, den saken är klar!

I morse på hundpromenaden, kändes det som värsta polarexpeditionen. Barnen från Frostmofjället, släng er i väggen! Shiva skuttade glatt, men försvann rätt var det var i drivorna. Jag pulsade till knäna stundom, och blev riktigt svettig. Ett rejält jympapass på köpet! När jag vände tillbaka hem, hade mina spår redan sopats igen!!

Sen dess har det gått några timmar, och det har blivit VÄRRE. Mycket värre.

Det här kallas starur på Gotland. Uttalas ungefär “staräur”. Det ska vara sju starurar innan våren är här på riktigt och staren kommer. “Ur” betyder ju ungefär oväder. Det här är den första staruren, så än är det långt till vår…

Böcker

Ett av mina stora intressen är böcker och läsning. Att läsa är en njutning, och att hålla i en bok likaså. Att lyssna på en bok är inte alls samma sak för mig, jag vill hålla i en bok, känna doften och se skriften. Sen är jag överlycklig över ljudböckernas (eller heter det talböckerna, jag lär mig aldrig det där) existens, eftersom min gamla mormor har tappat synen och dessa är hennes enda chans att läsa. En helt ny värld har öppnat sig för henne, det är fantastiskt!

Jag kan också tänka mig att lyssna på en bok om jag är ute och går, men hellre lyssnar jag då på bra musik. Böcker ska kännas i handen, liksom.

Under flera års samlande blev det en del böcker för mig, och i det första hus vi hade här på Gotland hade jag ett bibliotek, ett helt rum vars väggar var klädda med böcker. När vi sen flyttade fick de inte plats, och jag fick ompröva mina bokvärderingar riktigt ordentligt. Tidigare har jag ansett att jag vill ÄGA varenda bok jag har läst, och gärna också såna jag inte har läst. Jag har inte kunnat tänka mig att kasta böcker eller ens ge bort. Riktig sniken har jag varit.

Men när vi kom hit till Tidlösa räckte väggar och rum inte till, och jag började rensa i mina bokkartonger. Hundratals, kanske tusentals böcker förpassades till dottern/andra vänner/tippen. Några på väg till tippen står fortfarande kvar i vår vedbod i kartonger. Nu har vi två bokhyllor; en där jag samlar böcker fortfarande, såna jag inte vill göra mig av med. Men det är inte längre så många. Där är principen att när den hyllan börjar bli full, måste jag rensa. Allt läst ska rymmas där.

Den andra hyllan innehåller olästa, härliga böcker, varur jag plockar vartefter lusten faller på.

Numera försöker jag mest köpa pocket, eftersom det mesta kommer ut i pocketformat rätt snabbt. Jag behåller bara böcker i undantagsfall, om det är någon jag kan tänka mig att läsa om, eller en faktabok jag vill behålla, eller möjligen en bok i en serie (jag samlar till exempel flera decarkförfattares alla titlar). Om jag inte ska behålla den utlästa boken, bookcrossar jag.

För den som inte vet vad det är, kommer jag att berätta det vid ett annat tillfälle. Det är en fantastisk uppfinning!

Nu nalkas bokrean, förr om åren min bästa stund. Men jag ska inte köpa något på rean i år heller, precis som i fjol och året innan. Känner mig duktig och ståndaktig. Fast – det är inte så svårt att låta bli. Böcker är rätt billiga året runt, och med tanke på just pocketutgivningen är de mycket mer tillgängliga i dag än förr.

Jag hade en annan mani när jag var yngre. Då ansåg jag att den bok man påbörjade var man tvungen att läsa ut, oavsett läsvärdet. I dag tänker jag helt annorlunda… Livet är alldeles för kort – för att inte tala om den tid man har att läsa i livet! – för att man ska öda tid på en dålig bok. Jag ger en bok 100 sidor, tycker jag fortfarande inte om den så går den vidare. Så gör även jag, till nästa läsobjekt.

Jag prenumererar på en tidskrift som heter Svensk Bokhandel, för att se lite vad som rör sig i branschen. Med förra numret bifogades en bok som heter “Svinhugg” av Marianne Cederwall. Den utspelar sig på Gotland, därför har jag läst rätt mycket om den i lokalpressen. Kritiken har väl inte varit så lysande, och det var berättigat. Inget litterärt mästerverk precis, och en rätt fånig historia. Men jag läste av någon anledning ändå ut den, fattar inte riktigt varför.

Men det jag ville ha sagt med det var att på bokens framsida och på varenda sida i boken stod tryckt “Läseexemplar”. Det var väl för att visa att det var en särskild utgåva, endast för bokhandlare och recensenter, kan jag tänka mig. Men – är inte varje bok ett läseexemplar? Vad ska man göra med boken om inte läsa den? Jag fattar ingenting, det var bland det löjligaste jag har sett.

En bok som är ett “läseexemplar” – å fan!