Midsommarhelgen är över

Jag vill bara med ett par enkla bilder dela med mig av min sköna midsommar med kär familj och släkt. Jag har fått vila lite, välbehövligt. I morgon är det vardag igen, men jag lever gott ett slag på minnen från helgen! Här ser ni min kära mormor, som höll igång längst av alla på midsommarnatten. 02:30 gav hon upp! Bosse tycker jag så mycket om, att jag skaffade honom i dubbel upplaga!

En vecka borta från hemmet!

Så – nu har jag packat färdigt. I morgon bitti flyger jag till Sverige för en tredagars konferens om framtiden i vår organisation. Därefter far jag vidare till Norrtälje och Upplunda (Björktorp) för att fira midsommar, liksom ingen idé att åka hem till Gotland emellan.

Men det får sina följder. Man måste planera i flera steg, för fler än man själv.

Jag vill ju inte släpa täcken och kuddar samt midsommarklänning till Runöskolan. Alltså förbereder jag den packningen plus lite till åt Bosse som får ta med det när han kommer med bil på torsdag. Men det kräver sin kvinna, att tänka på alla eventualiteter en vecka framöver. Nu är jag dock klar.

Själv lätt packad i morgon, och gästsängen full av väskor och kom-i-håg-lappar till käre maken!

I dag har jag löptränat igen, första gången efter Vårruset i torsdags. Jag kör efter ett träningsprogram på nätet i syfte att klara Tjejmilen under 60 minuter (om jag nu anmäler mig). Det kräver disciplin, men å andra sidan skulle ingenting bli av om jag inte har det här schemat. I dag handlade det om att springa 3 x 16 minuter, med några minuters gång emellan. Låter plättlätt när man har sprungit längre sträckor än 16 minuter, men tro mig – den sista 16-minutaren TAR EMOT!

Fast jag klarade det förstås, så nedrans envis som jag är om jag vill.

I dag fyller bästa vännen Kerstin år. Grattis!

Österlencollage

Här står jag vid gravdöset på Haväng.

 

 

 

 

Så här mysigt hade vi det utanför “vårt” hus i Skillinge under nästan hela dagarna. Hamnen ligger tvärs över gatan bara 20-30 meter bort.

 

 

 

Hamnkrogen i Skillinge, i kvällssol.

 

 

 

 

Roffe sitter på kajen och filosoferar.

 

 

 

 

 

Grannfrun köper färsk fisk, direklevererad från havet. Gränden heter “Båtmanssträddet” och leder upp från kajen mellan “vårt” och grannens hus.

 

 

 

 

 

 

 

Slutligen kan jag inte undanhålla er detta mästerverk till bild… Trots ett gäng skolklasser som besökte Ales stenar vid Kåseberga samtidigt som vi, blev jag överlycklig när jag lyckades få till en vy utan mänsklig inblandning. Mystiken kom emellertid av sig av den lilla svarta mojängen till vänster, strax över närmsta stenen. Kerstin spatserar målmedvetet in i ringen, och hennes hatt lyckades jag inte undvika!

Kvällsbetraktelse från Skillinge

Så här ser det ut från vårt fönster just i detta nu, 21.30 på kvällen. Bosse och jag sitter och njuter och tittar ut över Skillinge hamn – samma vy som vi har haft sedan i lördags kväll. Sedan några år hyr vi det här huset, som vi har blivit riktigt förtjusta i, en vecka på sommaren. Kerstin och Roffe for hem till Nynäshamn i morse, tills nu har de varit med oss och upplevt saker.

Bosse har jämt sjå att studera sjöfarten och hålla koll på alla båtar som kommer och går i gästhamnen. Själv promenerar jag gärna längs med havet, det är sagolikt vackert. Vi har förstås varit runt och tittat på trakterna här på Österlen också, och jag hade tänkt att lägga ut några bilder på det. Men det mobila bredbandet främjar inte harmoni och tålamod, så jag väntar med det till jag är hemma på en riktig uppkoppling i stället…

Det här är en perfekt tid att vistas här nere. Det mesta har öppnat, men turismen har inte slagit till på allvar. Och naturen visar sig verkligen från sin bästa sida!

På lördag bär det hemåt, på vår bröllopsdag. Då kan vi för tredje året i rad tacka Skillinge och Österlen för gästfriheten!

Fredagsmys i min tappning

I dag är det fredag, och jag är ledig. Orsaken är att i morgon bitti tar vi båten till Oskarshamn för vidare bilfärd ner till Skillinge på Österlen. Jag måste få en dag i lugn och ro här hemma för att hinna tänka. Fundera över vad vi ska ha med oss och hinna ikapp mig själv. Jag är så ovan vid att kunna skrota runt och plocka, att ta saker i min takt. Alltid alltid ska jag vara så himla effektiv; ha ett snabbt mål med allt jag tar mig för, inte gå upp till övervåningen utan att maximera utbytet av att vara där uppe. Alltså inte bara hämta en grej, utan samtidigt passa på att sortera in de lösa pappren, ta fram lakanen, städa nattduksbordet, hänga in kläderna…etc.

Så är det inte i dag. I dag tar jag en sak i taget, den jag kommer på just nu. Ovan känsla som sagt, men skön skön skön. Tänk om jag kunde tillåta mig mer av sånt.

En vecka i Skillinge, härligt. Det är tredje året i rad som vi hyr samma hus, och det är egentligen bara en konstig slump att det blev så. Det är ett trevligt hus, fantastiskt placerad i Skillinge hamn. Hela dagarna flödar solen där, framåt kvällen när framsidan ligger i skugga förpassar man sig till solen på Hamnkrogens uteservering. Livet är lätt att leva där, kanske beroende på årstiden och att man faktiskt råkar vara ledig!

Den här gången ska Roffe och Kerstin hänga med, det ska bli jättemysigt. Grabbsen kommer att spela golf, och vi kommer troligen att ta bilutflykter på Österlen, ta långa promenader och lösa korsord. Samt prata. Prata, prata, prata.

Fast jag har med mig lite jobb. Inte i pappersformat, utan i huvudet. Svårt att släppa den problematik som vi just nu brottas med, att göra en miljonbesparing 2010. Innebär uppsägningar, som måste tas tag i före semestern. Personalen vet vad som är på gång, men inte hur vi ska lösa det. Jag måste ha en bra lösning klar när jag är tillbaka den 8 juni. Jag vet ungefär hur det blir, men det kommer nog att sysselsätta min arma skalle en del. Därför är det bra att Kerstin är med – hon kommer att distrahera mig på ett hälsosamt sätt som jag nog behöver!

Jag varskor redan nu – mina blogginlägg kommer att bli lite färre den närmaste veckan. Tror inte jag kommer att ha superlust att sitta särskilt mycket framför datorn!

Björktorp betyder något för fler

Annika, en av mina följare här på bloggen och en vars blogg jag följer med glädje, har sitt paradis ute på Vätö. Det föranledde förstås mig att berätta för henne var hon skulle vrida på huvudet när hon åkte dit nästa gång, för att hitta Björktorp i Lunda.

Det visade sig att hon och T brukade kika dit ändå, och tycka det såg så gulligt ut!
Jag är så glad att veta att Annika och T alltid tittar till Björktorp när de far förbi, det känns tryggt och gott. Läs hennes blogginlägg här: http://estassy-loven.blogspot.com/2009/05/marias-barndomstorp.html
Jag skulle ha varit där i dag, men det var som sagt fullt på båten. Det är lite fest där i dag för en kär släkting som fyller 60. Grattis, Leffe!

Släktforskning

Jag tror att jag ägnar mig åt släktforskning. Fast egentligen har jag aldrig sett på mig själv som släktforskare, men inser att det är något sånt jag ändå är.

Det började för många år sedan, kanske i slutet av 1960-talet eller möjligen början av 1970-talet. Jag tillbringade mycket tid i barndomen hos mina gammelfarföräldrar (!), alltså min morfars mor och far. I dag kan jag se vilken ynnest det var, eftersom de representerade det sista spåret av en gammal tid. Jag ska försöka förklara. De bodde i ett torp ute på landet, där gammelfarfar hade bott sedan han var 4 år. Innan dess bodde han i ett hus bara ett par hundra meter därifrån. Han var född 1887. När han gifte sig med gammelfarmor flyttade hon dit och tog hand om hans föräldrar, som brukligt var.
Där växte min morfar så småningom upp, och tog också över torpet som blev sommarstuga. Släkten har det kvar fortfarande.
Men medan gammelfarmor Elsa och gammelfarfar Calle fortfarande fanns, levde dom i sitt torp på gammalt vis. De följde naturens växlingar, tog sig tid och hade ingen brådska. De enda ljud man hörde i stugan var klockans saktmodiga tickande (den hänger där än och tickar!), och gudstjänsten på den gamla radion på söndagsförmiddagarna när Calle lyssnade liggandes på soffan. Ibland kunde man också få höra honom dra en låt på sitt enradiga dragspel då han kompade sin egen sång. Ofta “Alpens ros”.
Förstå vilken förmån att ha fått bo där, med dom!
Farfar Calle var en varm och humoristisk person som gärna berättade minnen, och när jag var barn berättade han en gång om vårt släktnamn Hydling. Han sa då att det var hans farfars far som var dragon under Hydinge gård i Ununge, och som sådan blev han tilldelad namnet Hydling (precis som Rask i “Raskens”).
Det där måste ha kittlat min fantasi, för jag mindes samtalet sedan jag blev vuxen. Nån gång för flera år sedan fick jag för mig att kolla uppgifterna, och på den vägen är det. Jag intervjuade min morfar om allt han kunde komma ihåg, och det var en del. Resten letade jag upp via Internet när det kom in i mitt liv. Jag kom en bit bakåt, och det har också grenat ut sig åt sidorna. Men jag har faktiskt aldrig betraktat mig själv som släktforskare!
Nu finns så många spännande sätt att leta via Internet, man måste inte åka land och rike runt eller sitta på bibliotek och lusläsa mikrofilmer längre. Det mesta håller på att läggas ut på nätet till allas gagn och lycka. Och nu har jag gått med i en förening som främjar släktforsning på nätet, så nu får jag väl kalla mig släktforskare ändå!
Nå, hur var det då med farfar Calles historia om dragonen?
Jodå, han hade så rätt. Den 1 augusti 1781 föddes Johan Erik Jansson, sedermera Hydling (mycket riktigt dragonnamn), ryttare och dragon nr 103 i Roslags kompani. Han var också Calles farfars far, precis som han sa. Det vill säga min morfars farfars farfar… Återstår för mig nu att fortsätta leta bakåt för att hitta hans föräldrar. Inte riktigt lika enkelt med Jansson, men det ska nog gå!
Kan inte låta bli att fundera över hur mycket mer Calle egentligen visste bakåt. Kanske hade han kunnat berätta ännu mer, åh så roligt det hade varit att lyssna på det!
Vi ska ta vara på våra anor, tycker jag. De är värda något, de visar var vi kommer ifrån och vilka vi i grunden är. Kanske också varför vi är som vi är! Vår dotter Sara är åttonde generationen Hydling, och hon har möjlighet att få reda på tidigare sju generationers liv och leverne något så när (om jag någon gång förverkligar det jag har planer på, nämligen att göra någon slags släktkrönika i enkel form).
DET är väl häftigt!?

Att göra en god gärning när man ändå surfar

Jag har blivit uppmärksammad på att det finns en hemsida som – om man använder den som startsida bland annat – genom sina sponsorer skänker pengar till någon välgörenhetsorganisation som man själv väljer. Man kan även handla genom den hemsidan och på så sätt skänka pengar (eller rättare sagt låta andra skänka pengar åt mig).

Hela idén är sympatisk och juste, och jag gillar såna här initiativ. Ta gärna en titt och bilda dig en egen uppfattning!

http://www.godstart.se/in.php?in=1000294

Hemmalyx

Det är långhelg, och jag är hemma. Har visserligen en del arbete med mig hem, men är ändå fri, lös och ledig. Här intill ser ni mig i morgonrocken och morgonsolen kristi himmelfärdsmorgon. Man bara ska ta vara på såna mornar och stunder – man vet aldrig hur många det blir i år! När jag ser mig sitta där, får jag lite tjuren Ferdinand-feeling. Jag har en liten bild på en ko på jobbet, och under står det: “Måste man alltid vara på väg någon annnanstans?”. Även den far genom huvudet när jag ser den här bilden. Ro.

Det är lyx att få vara hemma i den fantastiska miljö vi bebor. Det är också lyx att få råda över sin egen tid. I går handlade vi grillmat för hela helgen, och har bestämt oss för att grilla varenda dag. Bara en sån sak! Massor av gott kött och smaskiga marinader. Sallad och såser. Mums.

På andra sidan åkern blommar ett fantastiskt päronträd. För två år sedan var det lika praktfullt, man tror knappt det får plats några blad på trädet. Faktum är att trädet inte står i Stånga, utan i Lye. Staketet framför trädet markerar sockengränsen. Trädet står så strategiskt att vi ser det från vårt fönster när vi sitter vid köksbordet. Sämre utsikt kan man ha!

Som sagt, jag råder över min egen tid dessa dagar, men har rätt mycket arbete att uträtta med mig hem. Det är lite för många uppgifter just nu och lite för mycket tid i förhållande. Det gör att jag måste använda rätt mycket “fritid” också till jobb. Men det tror jag många känner igen. Jag gör det gärna, för att om en vecka få en hel veckas ledighet. Då ska vi åka till Skåne, till Skillinge, och det hus vi har hyrt tillsammans med Kerstin och Roffe. Härligt!

Sist och slutligen vill jag bara visa min vita vallmo, som blommar så generöst. Visst ser den ut precis som jättestora vitsippor! Jag fick en rotklump av min vän Elsie för några år sedan, och den har tagit sig jättebra. En hälsing som trivs på Gotland!

Ö-läget

Att bo på en ö har sina sidor. De flesta sidor är goda, och det positiva överväger definitivt.

Inom politiken där jag fortfarande försöker vara hyfsat verksam (märks det att jag mentalt har slutat?) pratar man ofta om öläget som en nackdel som ska garantera särbehandling i olika former, ofta ekonomiska. Personligen anser jag att jag är positivt särbehandlad som får bo här, det räcker i sig.

Men för tillfället känner jag mig gramse och lite ledsen. Jag kommer inte härifrån!

Jo, om jag åker i morgon. Eller nästa tisdag. Eller kanske rent av på fredag.

Men jag vill åka på söndag morgon, för att få gratulera en kär släkting som fyller 60 år och som ska ha mottagning på landet. Vi hade först tänkt att åka båda två, över helgen. Men överhopning av arbete samt den ekonomiska aspekten (vi har åkt fram och tillbaka till fastlandet rätt mycket sista tiden, och det blir en tusing varje gång när vi har bilen med oss), gjorde att vi slutligen efter moget övervägande bestämde oss för att jag åker ensam, utan bil, bara över natten.

Men vi tog tydligen för lång tid på oss att bestämma oss, när jag skulle boka färjan var det fullt. Min reservplan höll inte heller, jag var beredd att flyga ena vägen (kanske inte ekonomiskt försvarbart, men nu hade jag ju bestämt mig). Även flygavgångarna var fulla!

Nu sitter jag här, med viljan att åka och presenten i knät. Den senare får jag skicka till Nynäshamn i morgon, och den första får jag betvinga.

Synd om mig? Nix. Men ö-läget gjorde sig påmint, och det gör lite ont att inte få gratta Leffe på plats.