Min nya kärlek taltrasten

I helgen var jag och käre maken som sagt hos goda vänner i sörmlandsskogen. Där fick jag uppleva något nytt, fantastiskt.

De bor som i en glänta i skogen, med några hundra meter ner till sjön. I fågelsången uppstod en fantastisk akustik, som om man befann sig i en stor sal. Kanske bidrog också att löven inte var helt utslagna, jag vet inte.

I denna fantastiska sal fanns en kung, som kvittrade, tjittrade, knorrade, ringde, klickade, sjöng, knarrade. Han började vid fyratiden på morgonen då gryningen kom, och höll på nästan oavbrutet till solen gick ner. Hans sång var kolossal, jag kunde inte sluta lyssna. Alla fraser han hittade på upprepade han ett par, tre gånger.

Jag läste på. Lärde mig att det är hannen som sjunger, och som har flera hundra läten i sin repertoar. Dessa har han lärt sig av sina föräldrar samt grannfåglarna. Han kan också lära sig “människoljud”, såsom telefonsignaler t.ex.

Den här killen jag lyssnade på hade lärt sig massor. Jag tror inte jag hörde en enda fras mer än en gång (å andra sidan satt jag inte stand-by). Jag blev hänförd, betagen. Hade kunnat sitta där än, och bara njuta.

Vilken kille!

Lyssna till min nya kompis här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Fil:Turdus_philomelos_816.ogg