Cybervänner

Jag sitter i arbetsrummet, en trappa upp i huset. Skrivbord med dator står mot fönstret, ut mot trädgården. Just nu är det kolsvart utanför, och vinden dundrar runt knut och i skorsten. I går bjöd moder jord på det vackraste och mest löftesrika av vårväder, i dag kom en som vi på Gotland kallar starur. Den tredje, om jag har räknat rätt. Möjligen fjärde. Efter den sjunde är våren här på riktigt, det är alldeles sant.

När jag skrev dagbok för en stund sedan, noterade jag att detta datum för ett år sedan hittade vi vitsippor! Verkar ju helt sjukt, vitsippor hör maj månad till.

Regnet i dag förde i alla fall med sig att de sista smutsiga små snöhögarna försvann, och bilen blev ren.

Jag är med på Facebook, det måste man vara. Någon sa – jag tror det var min kusin – att om man inte finns på Facebook, så finns man inte. Vem vågar chansa?

Det är ett rätt kul forum, man skaffar sina “vänner” som man sen har lite koll på, under förutsättning att de uppdaterar vad de håller på med. Sen finns det en massa annat som jag inte riktigt vare sig begriper eller har tid med, applikationer av allehanda slag. Jag tafflar mest runt lite på skoj mellan varven, slänger käft med en och annan cybervän och har lite koll som sagt.

Men i dag gjorde jag en reflektion. Många av mina vänner på Facebook är gamla bekantskaper från den tiden jag var aktiv inom arbetarrörelsen centralt. Lite för många, tror jag. För när jag är inne och kollar vad de har för sig, så är det mycket sånt här: “Sitter och filar på mitt tal på föreningens årsmöte i kväll”, “Har blivit ombedd av Aftonbladet att rescensera den här debatten”, “Har just kommit hem från arbetarkommunmöte”, “Jobbar med att läsa rådslagsmaterial” etc i all oändlighet. Och just som jag i dag satt och längtade till att jag skulle få se finalen i SVTs “Mästarnas mästare” i kväll (det var skrivet i stjärnorna om Erika Johansson, Malin Moström eller Per Elofsson skulle vinna), så kommenterar en av mina cybervänner att “Ska se debatten mellan Sahlin och Reinfeldt på kl 20:00. Äntligen ett riktigt TV-program”.

!!!

Jag har uppenbarligen vuxit upp, jag tycker inte längre att en partiledardebatt är det häftigaste man kan ägna sig åt en timme en tisdagskväll. Även om det är intressant, självklart. Men det är också förutsägbart. Jag har börjat ledsna.

Förresten, Per Elofsson vann. Malin Moström mycket stark tvåa, och Erika Johansson grät.