Melodifestival, centerpartiet och kräftor

I går kväll var det en av höjdpunkterna på året, enligt mitt förmenande. Jag älskar fenomenet Melodifestival, av olika skäl. Tänk bara så här:

Kul musik, mycket lever kvar senare. Trallvänlig, glad och skuttig. Glitter och glamour, lite av livets nödtorft för oss knegare. Jag får frossa i paljetter, glitter, snygga dansmoves och puls. Gillar det! Men när jag hade gått och lagt mig i går kväll kände jag mig lite snuvad på konfekten. Förstod inte omedelbart varför, men funderade mig fram till följande:

Mycket klent med artistintervjuer. Jag fick aldrig en uppfattning om vad dom själva tyckte om sitt framträdande och spektaklet i övrigt. Massor av telefonröstningar, vi hade svårt att hänga med käre maken och jag. Inte för att vi röstar – nej då – men ändå. Man vill ju ändå hänga med och förstå. Duell – jaha. Internationell jury – jaha. Jag har inga direkta synpunkter, men jag vill nog ändå försöka leva med så gott det går. Slutligen kan jag konstatera att låtarna var mediokra, generellt sett. Alltså – jag gillar Alcazar. Dom var bäst, men med en medioker låt. Övriga låtar minns jag inte alls, bortsett från af Ugglas.

När hon började, tittade käre maken och jag på varandra och började diskutera hur urvalet av låter egentligen går till. Men när vi lyssnat ett tag, tystnade vi. I takt med varandra insåg vi båda att här var en bra låt. En med budskap och smärta. Och tungt gung. Bra, Caroline af Ugglas, vi gillade dig! Det var den enda låt som satt lite grann kvar i huvudet morgonen efter.

Men i övrigt? Mediokert. Trist. Långsamt. Fattigt.

Nåja, det kommer fler lördagskvällar och delfinaler. Det jag måste prisa ändå i sammanhanget är faktiskt Petra Mede. Inte för hennes insats i sig, jag har egentligen ingen uppfattning om den. Utan det jag har synpunkter på är hennes tonläge.

Till skillnad från de flesta av hennes kvinnliga kollegor, hade hon en behaglig nivå på sin röst. Hon skrek inte, hon ylade inte, och den frekvens där hon befann sig stämde väl överens med mina öron. Vi är inte bortskämda med sånt i dag, det vimlar av – i rädsla att inte märkas – hojtande och skrikande kvinnliga programledare. Tack, Petra Mede!

Igår blev käre maken ordentligt orolig. Flygen från Gotland var inställda på grund av dimma. Ett rätt ovanligt fenomen, flygen går nästan alltid. Orsaken till oron: inte att han själv skulle ut och flyga. Nej, han var orolig att centerpartiets ledning inte skulle komma från ön utan bli kvar här. Centerpartiet hade sina kommundagar här över helgen…

Jag tror de har kommit hem nu. Guskelov.

Söndag den 8 februari. Inget särskilt att fira. Ingen dag i almanackan, inget solstånd, ingen högtid. Jag har en mycket god gammal vän var äldsta son fyller år i dag, men det är nog det högsta som jag vet.

Men min man, han vet att fira. Han har ätit ett kilo erkenkräftor i kväll. Inte för något särskilt alls. Bara för att det är söndag. Februari. Nära våren. Och för att kräftorna fanns i frysen.