Premiär för spikmattan!

Så – nu är man ett steg närmare fakirskapet. Jag har blivit med spikmatta, och nu har jag premiärlegat. I 12 minuter. Ryggen är blossande knallröd, och jag intalar mig att det är jättebra.

Spikmattan är inget nytt påfund, utan flertusenårigt påstås det. Fakirerna använde riktiga spikar i en träplatta, min spikmatta är humanare. Över 6.000 plastpiggar på ett vackert orange tyg. Enligt dom som vet, löser man upp spänningar genom att ligga på en sån här tingest en stund varje dag, och jag tror på det – efter att ha sett min rygg efteråt inser jag att blodgenomströmningen tog helt nya proportioner. Vilken energi jag kommer att få, akta er!

Käre maken skulle också prova, men han stod ut ungefär 30 sekunder. Så typiskt honom, en orolig själ, men nu har han i alla fall provat.

I dag är sista vinterdagen enligt min tideräkning, och jag har suttit ute en stund i solen. Bosse sa att jag såg ut som en gammal gumma, eftersom jag var påbyltad och hade filt över benen. Inser att liknelsen var relevant. Men vad gör man inte för att få en gnutta varm vårvintersol på näsan, fast det blåser lite snålt?

I morgon börjar våren, och jag ska byta gardiner. Hurra!

Generationsfunderingar på nytt

I ett tidigare inlägg reflekterade jag över detta med generationer; att nya tankar kommer och gamla fenomen försvinner. Jag hittade en ny sån härom dagen, en riktig aha-upplevelse.

Nån mer än jag som minns LP:n ”Varning för barn” med Magnus och Brasse? Från den skivan kommer några riktiga klassiker, bland annat sketchen då de är piloter och inte vet var de är. Svordomsvisan är en annan. Men just pilotsketchen lever kvar hos mig, och jag har ända tills härom dagen inbillat mig att den lever hos alla. Men då glömde jag att några är yngre än jag.

När de förvirrade piloterna inte vet var de är, konsulterar de en fickalmanacka med världsatlas. De försöker läsa var de är, och läser ”vlärden”. Till slut inser dom att det står ”världen” och en av dom utbrister: ”Har dom flygplats?”

Det säger jag ofta, när världen kommer på tal; ”har dom flygplats?”. För det mesta hittills har jag fått medgarv, mina samtalspartners har fattat galoppen precis. Men härom dagen fick jag ingen som helst respons från personen framför mig. Nada, tomt, ingenting. Hon tittade på mig med en blick som innehöll en blandning av undran och medlidande. Det tog en tiondels sekund för mig att gå från ett brett förväntansfullt leende, till en pinsam insikt om att hon var 15-20 år yngre än jag, och förmodligen aldrig hade hört pilotsketchen. Och i skenet av den insikten, ekade min kommentar ”har dom flygplats?” rätt fånigt.

Tur man har självdistans.

I dag har jag suttit hemma på kammaren och arbetat hela dagen, nonstop. Det är så skönt, jag får så mycket gjort. Kruxet är att jag inte kan sluta. Jag reser mig aldrig upp, går inte ens på toaletten. Jag bara jobbar och jobbar och jobbar. Till slut känner jag möjligen hur kaffesugen jag är, eller kissnödig, eller hur ont i ryggen jag har fått. Men jag kan liksom inte sluta ändå. Hur begåvat är det?

Dock – trots hemmadag – så körde jag faktiskt in till Visby för min tisdagsyoga i morse. Min högtidsstund i veckan, tillsammans med yogapasset på torsdagar. Käre maken undrade klentroget om det verkligen var värt att köra nästan 10 mil för en timmes yoga, och mitt alldeles uppriktiga svar var: JA. Det är så bra för min kropp, och den tackar mig. Nu när jag faktiskt har lyckats att hålla dessa två gånger i veckan så märker jag dessutom att det händer saker i kroppen, sakta men säkert. Det vill jag inte släppa om jag inte är absolut tvungen. Tidigare terminer har jag haft svårt att gå två gånger, det har varit mycket resor och möten. Men än så länge den här terminen funkar det, och det är så SKÖNT!

Priset för att umgås

Är en liten smula upprörd över Destination Gotlands nya prissättning. Har lite halvt om halvt förstrött följt debatten i tidningarna och tyckt att det väl inte är så farligt. Rör inte mig, liksom. Men plötsligt rör det mig, och nu blev jag lite upprörd.

Dotter Sara ringde i dag och började planera sitt och Affes besök på Gotland i påsk. Jättekul, jag gläder mig stort över att de kommer över för att bo och umgås med oss några dagar och för att gå på Musikalkompaniets uppsättning ”Curtains”. Men sen visade det sig att det nya biljett- och prissystemet har sett till att det har blivit nästan dubbelt så dyrt för dessa två ungdomar att åka över till oss. Nästan en tusenlapp måste dom punga ut med totalt för att få två av den allra enklaste personbiljett tur och retur. Är det vettigt??

Hade hon och Affe varit skrivna här på Gotland hade det varit ungefär halva priset. Men hur ska de kunna vara det när de lever i Stockholm…

Grymt, tycker jag. Hur går det för alla gotlänningar i förskingringen som skaffat familj och som med flera barn och bil ska komma över i sommar då det är högsta prisnivå för att hälsa på nära och kära? Jag tror många kommer att avstå.

Det är fint. Vi ska isolera oss. Vi är ”oss selv nokk”, och behöver inga fastlänningar komma hitrännandes. Lysande, Destination Gotland!

Rörelsens kraft

Nyduschad, nyäten och nöjd. Efter en arbetsdag med lätt huvudvärk, tog jag mig till detta fenomoen som heter FRISKIS & SVETTIS! Två gånger i veckan försöker jag komma dit, och två gånger i veckan är det poweryoga som gäller. Veckan avslutas med några hundra meters simning om allt går som jag vill. Jag mår bra av att röra på mig, men makterna ska veta att det krävs sin kvinna för att komma iväg på dessa pass!

Klockan 17 på måndagar erbjuds ett medelpass i Sävehallen i Visby. Det är KNÖKfullt än så länge, nyårseffekten sitter i. Tjugo minuter i fem stänger man dörrarna, då är vi fulltaliga. Om vi ska kunna vifta och skutta obehindrat, går det inte att ta in hur många som helst. Jag känner viss tveksamhet till att ta mig dig så tidigt, och under lång tid trängas i enbart väntan på det magiska klockslaget. Men det är värt det!

I kväll var det en vikarierande ledare från fastlandet, närmare bestämt Huddinge. Ett jättebra pass, jag var fullständigt slut och svetten rann efteråt. Det ska något visst till för att få mig så kämpaglad att svetten rinner. Det hemliga receptet heter bra musik, rörelser som är roliga och inte för svåra, och en ledare som hela tiden generöst berömmer. Jag suger åt mig och tar i lite till!

Det roligaste av allt var att jag fick en riktig backlash under passet. Han använde rörelser som jag lärde mig i tidernas begynnelse, i Friskis & Svettis i Norrtälje på 80-talet. Kanske till och med sent 70-tal, om jag anstränger minnet. Gamla hederliga Friskis-moves, så det stod härliga till.

Och huvudvärken släppte, som genom ett under. Jag VET ju att det alltid blir så.

Nu är jag vederkvickt och oerhört nöjd med mig själv. Längtade hit till bloggen för att riktigt få dela med mig av underverket som heter motion. Nu ska jag hårdkoka två ägg att ta med i morgon bitti, för då måste frukosten tas med till jobbet. 06:15 tar jag bilen till Visby för att börja dagen med ett härligt yogapass. Återkommer om detta!