Faster Tildas äventyr, del I – olika sätt att släktforska

släktforska

När jag var ny på det här med att släktforska på Internet, gick jag i samma fälla som jag tror väldigt många gör. Jag anslöt mig till ett av de forum som finns, la upp mitt släktträd så långt jag då kommit och därmed gjorde jag alla mina förfäder tillgängliga för andra där ute, som fanns i samma nätverk/forum. Det funkar så att programmet känner av tänkbara matchningar ur andra släktträd, så jag överöstes med sådana.

Släktforska på olika vis

Med liv och lust gick jag in i alla tips, kollade mer eller mindre noggrant på trovärdigheten, och la till tänkbara nya släktingar och grenar. Till slut grenade min släkt ut sig så till den milda grad att det inte längre gick att ha överblicken. Jättekul att spåra långt bakåt i tiden på ett så enkelt sätt och slippa göra jobbet själv, men det är inte pålitlig forskning.

Jag har slutat att anamma det mesta som kommer i min väg, utan att granska det noga först. Ångrar att jag rusade iväg så där i början, men kan ändå inte ta bort dessa personer ur trädet förrän jag har kollat upp dom ordentligt. Vissa grenar har jag kontrollerat riktigheten i och är säker på, andra svävar i ovisshetens universum.

Det finns många släktforskare som räknar kvantiteten som framgång, ju fler personer jag lyckas få in i mitt träd desto mer framgångsrik släktforskare är jag. Sen finns det andra som i stället forskar på djupet, och försöker följa en persons livsöde genom kyrkoarkiven och andra arkiv. Jag måste säga att båda sätten är spännande och utvecklande, men det senare sättet att släktforska ger väldigt mycket mer.

Djupdykning

Just nu till exempel, så försöker jag kartlägga ”faster Tildas” liv efter bästa förmåga. Faster Tilda hette Lovisa Mathilda Hydling, och var faster till min gammelfarfar Kalle. Jag minns som barn att han berättade om ”faster Tilda från Södertälje” lite då och då, att det var en barsk madam. Det var alltså så som han mindes henne, kanske från barndomen.

Faster Tilda föddes 1858 i Estuna socken i Roslagen. Nästan alla mina anfäder är ur-rospiggar, för övrigt! Tilda hade tre bröder; Janne, Carl August och Axel. Som 19-åring flyttade hon hemifrån, till Vittsjö kronosäteri för att ”tjäna piga” som det hette. Där stannade hon i tre år, för att sedan flytta till Frötuna socken där hon fick tjänst som piga hos possessionaten Ernst Gustaf Bagge, på Simpbyle ägor. En possessionat var en godsägare, även kallad patron i vissa sammanhang.

Två år senare flyttade hon till staden, Norrtälje. Där arbetade hon hos Telegrafkommissarie Gustaf Jakobsson, även här som piga. (Som kuriosa för mig, upptäckte jag en av hennes arbetskamrater bland pigorna kom dit från Visby, Anna Wilhelmina Ekström). Hon blev inte mer än två år här heller, sen flyttade hon hem ett år till sin mor i Vittsjö igen, modern hade blivit änka. Efter det året hemma hos mor, flyttade hon så plötsligt till Södertälje 1885, 27 år gammal.

Längre än så här har jag inte kommit, nu vill jag försöka ta reda på vad som förde henne ända till Södertälje. Det var långt på den tiden, och särskilt i min släkt har jag förstått, som nästan alla var oerhört stationära och trogna sin bygd. Hon var nog lite äventyrlig, Tilda. Och att döma av bilden ovan, hade hon det bra i Södertälje. Slutade hon arbeta som piga? Mötte hon någon man? Jag vet att hon dog ogift, men det säger ju egentligen inte så mycket… Jag letar vidare, fortsättning följer!


Om du är intresserad av dina anor men inte har egna möjligheter att forska, ta en titt under ”Din släktforskare”. Jag kan hjälpa dig, om jag får göra det i egen takt och det inte är bråttom!

Min nya favoritplats

Jag ha alltid gillat kyrkogårdar. Friden där, och den vackra miljön. Har alltid gillat att strosa bland gravstenarna, läsa på de gamla och mossbelupna, och funderat över vilka de var när de vandrade här på jorden. De där, som nu bara är svårlästa namn på en sten.

Min nya favoritplats är Norra kyrkogården här i Visby. Den ligger på ett lagom avstånd hemifrån, att ta en rask promenad dit tar bara en kvart. Sen strosar jag där, på de slingrande gångarna och njuter av miljön. Det är en vacker och välskött kyrkogård, med havsutsikt, porlande bäckar och kuperad terräng. Kanske slår jag mig ner på en bänk om vädret tillåter, och bara är.

Jag har utmattningssyndrom – så här är det för mig

För nästan ett år sedan – den 8 november 2016 – skrev jag ett inlägg där jag plockade material ur tidningen Topphälsa kring beskrivning av utmattningssyndrom, och la till mina egna reflektioner. Det är ett inlägg som har blivit mycket läst under hela året, har faktiskt hela tiden legat i topp bland lästa inlägg.

Jag hade inte utmattningssyndrom, eller?

Det jag i dag tycker är intressant med det, är att jag över huvud taget gjorde det då. Jag levde i skuggan av en sommar och höst då jag efter att ha klappat ihop på en konferens försökte hitta framkomliga sätt att leva och förhålla mig. Jag hade fått diagnos binjureutmattning, och mött en läkare som faktiskt ville sjukskriva mig. Men det ville naturligtvis inte jag, och så blev det då heller inte. I stället fortsatte jag att vara duktig. Ta mig ur det hela alldeles själv. Jag såg inte på mig som utmattad heller, alltså hade jag inte utmattningssyndrom. Ändå skrev jag det här inlägget, där jag jämför min egen situation med hur det kan vara för en som har just utmattningssyndrom! Det tycker jag så här i backspegeln är intressant.

Utan att se ner på mig själv, kan jag med viss ömhet betrakta mig som rätt puckad vid det tillfället, faktiskt. Jag fattade verkligen ingenting! Jag var förmodligen redan på den plats där jag är i dag, utan att fatta ett dyft av det. Vilket oändlig utdraget uppvaknande jag lever i! Det gör ju att jag inte har en aning om hur mycket jag vet nu heller, hur mycket insikter som väntar runt hörnet. Jag kommer aldrig mer våga säga att jag har koll och vet hur det ligger till. Vem vet det, egentligen!

Hur är det i dag, då?

Den tanke som väcktes i mig när jag läste det här inlägget härom dagen, var att jag – i rent själviskt terapeutiskt syfte – skulle göra en ny reflektion på varje punkt. Jag vågar i dag erkänna att jag känner igen lite mer än jag sa/tyckte att jag gjorde för ett år sedan. Tror jag skyggade lite för det då. Inte medvetet, utan av någon sorts missriktad självbevarelsedrift.

Här nedan upprepar jag Topphälsas artikels olika punkter med mina reflektioner i november 2016, men jag lägger på mina reflektioner i dag.

utmattningssyndrom

1. Det är svårt att acceptera

De allra flesta som drabbas av utmattningssyndrom är personer som är högpresterande och vana att kunna hantera att mycket pågår i livet. Många gånger också med en stolthet över att vara kapabla och få mycket uppmärksamhet för allt de får gjort med en sådan hög kvalitet. Men det gör också att det blir väldigt svårt att acceptera sjukdomen. Att själv komma till insikt att orken inte finns. Att kraften inte finns. Att lusten inte finns. Många kämpar på alldeles för länge och ignorerar alla signaler. För att vara duktiga. För att vara till lags. För att vara kapabel. I efterhand brukar de flesta säga sig ha kunnat se olika signaler fram till fallet – men i stunden är signalerna otydliga. De läggs åt sidan och det finns alltid yttre omständigheter. Det blir bättre sen… Så en person som drabbas av utmattningssyndrom är en person som har kämpat hårt länge. Det är inte någon som har legat på sofflocket och tagit genvägar. Det är ingen lat person som nyttjar ett system. De har slitit länge. Allt för länge.

Mina reflektioner i november 2016:
När jag tillåter mig att tänka efter, har jag varit trött så länge jag kan komma ihåg. I många år. Tröttheten och den låga energinivån har blivit ett normaltillstånd. Hur knäppt är inte det?

Mina tankar i dag, oktober 2017:
Både skrattar och gråter åt beskrivningen i artikeln. Den stämmer så väl att jag inte kan annat än skratta åt beskrivningen som är en beskrivning av mig själv och mitt eget beteende. Det var det här som hände, exakt det här. Gråter gör jag åt erkännandet att jag inte är någon latmask.

utmattningssyndrom

2. Det är en sjukdom

Det finns en diagnos. Det är ett sjukdomstillstånd. Hjärnan fungerar inte som den brukar. Det finns numera forskning som visar på förändringar i hjärnan vid utmattningssyndrom, som ger – vad man tror – permanenta förändringar på hjärnan. Det blir svårt att minnas saker. Svårt att komma ihåg saker. Man får koncentrationssvårigheter. Har svårt att bibehålls fokus. Man kan få läsa samma text flera gånger, med resultatet att innehållet ändå inte fastnar. Så har förståelse för det här och sätt inte svåra uppgifter i händerna på någon som nyligen har fått den här diagnosen. Kräv inte att personen ifråga skall kunna delta i komplexa diskussioner, finna lösningar på saker och vara med och analysera olika valmöjligheter och dess konsekvenser. Presentera istället en lösning och fråga om det är ok eller inte. Förenkla och underlätta.

Mina reflektioner i november 2016:
Läkaren jag träffade i somras ville sjukskriva mig, så antagligen var jag sjuk. Hennes diagnos på mig var ju binjureutmattning/-stress. Sjukskrivning var inget alternativ för mig, jag ville försöka hitta en hållbar livsstil för att hantera det i stället. Kanske är jag fortfarande lite sjuk, men under hösten har allt blivit mycket bättre. Fast jag har dagar – och ibland bara stunder – då jag verkligen har det som beskrivits ovan. Jag har svårt att sortera tankarna, jag kan inte återberätta nånting eftersom jag inte kan fånga mina tankar. Det är som ett tivoli inne i huvudet. Jag VET plötsligt ingenting, KAN plötsligt ingenting. Fruktansvärt otäckt. Jag mister min pedagogiska förmåga och tänker oerhört långsamt. Tappar fokus när folk pratar. Nästa dag – eller nästa timme, nästa möte! – är jag mitt gamla jag. På alerten!

Mina tankar i dag, oktober 2017:
Jag har insett att jag är sjuk, och tror att jag också har accepterat det. Beskrivningen i artikeln är även här huvudet på spiken. Jag kunde inte ha beskrivit det bättre själv.

utmattningssyndrom

3. Det syns inte på utsidan

När du träffar en person som har utmattningssyndrom är det inte säkert att du ser det. Personen ifråga har förmodligen ansträngt sig ordentligt inför ert möte. Så troligtvis går du från er träff med känslan av att han eller hon nog är på rätt väg. Men det kan vara precis tvärtom! Som sagt var så har säkert detta möte krävt enormt mycket energi och stor ansträngning från personen ifråga. Att orka göra sig i ordning. Att orka ta sig dit. Att orka sätta på sig ett leende och hänga med i samtalen. Förmodligen krävs det sedan dagar av återhämtning efter ett sådant socialt möte. För att komma tillbaka till samma nivå som man var på innan mötet blev bestämt. En timmes träff med dig är inte representativt med resten av dygnets timmar.

Mina reflektioner i november 2016:
Ja, vissa möten är det så här. Vissa dagar. Jag är inte så illa däran att jag blir liggande flera dagar efter ett möte, långt därifrån, men jag känner igen fenomenet att bli helt förbi av trötthet till exempel på kvällen efter en dag av många möten och interaktioner. Efter en lugn dag på kontoret, utan möten, mår jag mycket bättre på kvällen. Batteriet laddar ur fort. Och just det där att en anstränger sig så till den milda grad för att inget ska synas, märkas.

Mina tankar i dag, oktober 2017:
Efter att ha släppt taget, är det ungefär så här i dag. Det krävs fortfarande inte flera dagar av återhämtning, men mycket tid.

utmattningssyndrom

4. En enkel uppgift blir som att bestiga ett berg

Det som man tidigare gjorde utan att egentligen lägga någon tanke på, det blir vid utmattningssyndrom en enormt stor uppgift. Att till exempel gå och handla ett paket mjölk, kan ta en hel dag att få gjort. Något som man tidigare kanske bara svängde förbi macken på lunchrasten för att lösa blir nu näst intill oöverstigligt. Det skapar stress att göra sig i ordning, ta sig dit, vara beredd på att träffa någon och sedan ta sig hem igen. Så ha detta i åtanke. Be inte någon som befinner sig i utmattning att hjälpa dig med saker som du anser är enkla och lätta. För personen ifråga är det som du ser som simpelt som att bestiga ett berg, vilket kan innebära enormt mycket stress och energitapp.

Min reflektion i november 2016:
Så här illa har jag det inte, guskelov. Men jag kan få en släng av det ibland. Att plötsligt drabbas av känslan av att jag bara inte ORKAR göra det där lilla, enkla. Vattna blommorna. Rengöra toaletten. Ringa det där samtalet. Hur mycket jag än bryter ner och förenklar, kan en enda liten uppgift te sig omöjlig. Det känner jag igen.

Mina tankar i dag, oktober 2017:
Så här är det oftast i dag. Jag tycker inte jag orkar ta tag i nånting. Jag vill bara låta bli, släppa. Och ännu har jag inte riktigt blivit kvitt känslan av att jag borde ”ta mig i kragen”… Jag har en röst som inte längre är så högljudd, men som fortfarande då och då viskar: ”Det är är väl ingenting! Sluta vara så självömkande och gnällig, GÖR bara. Hur svårt kan det vara?”

utmattningssyndrom

5. Förändringar skapar oro och stress

Med tanke på att enkla uppgifter och sociala möten kräver mycket energi och förberedelser för att klara av, blir det väldigt stressande när något som är bestämt förändras. Även om det i dina ögon är något som är positivt eller som inte gör någon direkt skillnad från ursprungsplanen. Så försök att hålla dig till det som är planerat. Överraska inte eller ändra inte saker i sista minut. Det kan du göra sen – men inte nu under sjukdomstiden.

Mina reflektioner i november 2016:
När det gäller den professionella sidan av mig har jag alltid grävt ner mitt behov av kontinuitet och förutsägbarhet, för som chef och ledare finns inte det i vare sig verklighet eller vokabulär… Men det går ut över privatlivet. Där är jag rätt oflexibel, och har varit i många år. Jag vill helst att det jag/vi planerat för blir av på det sätt vi bestämt. Och värre är det faktiskt nu, när jag tänker efter…

Mina tankar i dag, oktober 2017:
Behovet av förutsägbarhet kvarstår och är större än nånsin. Så nog är det så här i mitt liv, alltid…

utmattningssyndrom

6. Relationer blir krävande

Att höra av sig och delta i olika sociala sammanhang blir kravfyllt. Och att inte klara av det skapar skuldkänslor. Det här är en person som troligtvis har varit mycket social. Bjudit in, hört av sig, varit till lags och varit mån om sina vänner och bekantas välbefinnande. Men nu blir ett samtal att ringa jobbigt. Att svara på ett sms kan ta flera dagar. Och att få besök känns inte just nu som ett härligt alternativ. Ha förståelse för detta. Ställ inga krav och var tydlig med att så är fallet. Berätta att du kommer att finnas kvar och att personen ifråga som har utmattningssyndrom nu i första hand skall prioritera sig själv och sitt tillfrisknande. Men sluta inte själv att höra av dig. Skicka ett sms då och då – tala om att du tänker på personen ifråga och finns där när han eller hon orkar ses eller prata. Men förvänta dig inget svar tillbaka. Och var medveten om att det inte har något med dig att göra. Det finns helt enkelt ingen ork.

Mina reflektioner i november 2016:
Det stämmer inte att jag alltid varit en mycket social person, jag har tvärt om alltid varit en inbunden ensamvarg och trivts med det. Sen har det förstärkts radikalt under den senaste tiden, och bara tanken på att umgås eller till och med bara prata kan ibland vara övermäktig. Men bara ibland!

Mina tankar i dag, oktober 2017:
Artikelns beskrivning stämmer väldigt bra, förutom det jag förtydligar ovan; jag har aldrig varit överdrivet social. Värdelös kallpratare! Idag är det värre än nånsin eftersom jag är helt tom i huvudet när jag träffar människor. Vill helst inte prata så mycket. Däremot skriver jag mycket och gärna, och har inga problem att svara på sms, chattar, sociala medier. Men är mycket mindre aktiv än förut med att interagera även där, ändå.

utmattningssyndrom

7. Ingenting känns roligt

Man tappar lusten att göra saker. Känner inte igen sig själv. Det som man tidigare tyckte om skänker nu ingen glädje. Många förlorar också sin sexlust. Allt som brukar vara lustfyllt blir istället kravfyllt eller ger en känsla av tomhet. Så tvinga inte den som är drabbad att göra en massa saker som han eller hon borde tycka om. Eller har tyckt om. Men inkludera och fråga om din vän vill följa med. Igen, förvänta dig inget svar. Förvänta dig inte ett rungande ja. Men ge personen ifråga chans att kunna få följa med om det är så att det just den dagen finns lite energi. Men låt det alltid finnas en bakdörr. Att få veta att det är ok att backa ut i sista sekund, eller ge besked i sista sekund.

Mina reflektioner i november 2016:
Mm, det här känner jag igen. Det är inte ofta faktiskt, som jag känner att något är lustfyllt och kul. Korta korta stunder, men väldigt sällan känner jag förväntan eller lust i förväg. Väldigt tråkigt, inte bara för mig utan också för min omgivning.

Mina tankar i dag, oktober 2017:
Same, same. Fast jag kan ändå se en liten skillnad: eftersom jag i och med sjukskrivningen har mera tid för tankar, kan jag faktiskt tänka framåt på en del saker och känna lust inför dom. Det är jättelänge sen. Vår förestående långresa, t.ex.

utmattningssyndrom

8. Det går inte att vila bort

Jag tror att de allra flesta som har eller har haft utmattninssyndrom har fått höra något i stil med ”Du är nog bara trött och behöver sova lite” eller ”Ta en veckas semester och åk iväg till solen och värmen, så skall du se att du får tillbaka din energi”. Men har man fått utmattningssyndrom spelar det ingen roll hur mycket du sover. Du är precis lika trött när du vaknar. Den första tiden när man har accepterat att man är sjuk brukar de allra flesta bli mer eller mindre sängliggande. Men är fortfarande lika trötta. Att vila och sova är läkande. Men det är skillnad på att vara utarbetad, där det kan hjälpa att vila eller ta semester, mot att ha blivit sjuk i utmattningssyndrom där hjärnan och hela systemet är ur funktion. Så ge inga käcka tips på vad som hjälper. Utan finns där och uppmuntra den drabbade att få vara egoistisk och för en gångs skull prioritera sig själv. Att lyssna till kroppen. Och se istället om du kan underlätta på något sätt i vardagen, så att tiden till återhämtning finns.

Mina reflektioner i november 2016:
Jag fick faktiskt precis denna reaktion från ett par håll i somras; ”du behöver bara ett par veckors semester så är du på banan igen”. Det stämmer att tröttheten inte går över av att vila, i det korta perspektivet. Men för långsiktig hållbarhet, gäller det att komma ihåg att vila ofta. Jag är fortfarande lite dålig på det, även om jag blivit oceaner bättre än förr.

Mina tankar i dag, oktober 2017:
Jag kan se på min reflektion här ovan att jag duckar för det här. Jag resonerar så förnuftigt och klokt liksom om någon annan, om hur det borde vara. Idag vet jag knappt vad ordet ”vila” betyder längre. Känner mig helt vilsen. Det jag trott varit vila har nog inte varit det, för när jag förr har ”vilat”, har jag gjort en massa saker samtidigt… Om jag suttit och läst eller ”vilat” på något annat sätt, har tankarna virvlat runt och jag har avbrutit mig själv hela tiden för att notera något jag kommit på, hämtat något jag glömt, skicka ett mejl innan jag glömmer bort det… och så i all oändlighet. Liksom beta av saker medan jag vilar. Jag börjar fatta att vila är att vila hjärnan. Att göra absolut ingenting. Jag TROR jag börjar fatta det, menar jag. Men sen att göra det – har lite långt dit, då… Och sova är jag inte jättebra på, behöver sova fler timmar än jag gör i dag.

utmattningssyndrom

9. Det ger mycket skam och skuldkänslor

En person som insjuknat brukar som sagt var ha väldigt svårt för att acceptera sin diagnos och känner ofta enorm skam över att ha blivit drabbad. De känner sig svaga och icke kapabla. Och kan också bära på en känsla av ”att jag borde vetat bättre”. Det finns rädslor för vad andra skall tycka och tänka. Rädsla för att någons skall tycka att man är lat och inte bidrar. Var medveten om det och visa tydligt att du inte skuldbelägger. Tala om att det är ok att vara sjuk. Berätta att du är stolt över din vän som nu tar det på allvar och att acceptera att man är sjuk och inte orkar är det första steget till att tillfriskna.

Mina reflektioner i november 2016:
Jag har i hela mitt liv undvikit att visa ”svaghet” och behov av hjälp. Jag har inte bara varit duktig och skött mig själv, jag har också gärna tagit taktpinnen för andra som behöver hjälp. Gått i bräschen, banat väg, stöttat… Men själv har jag aldrig behövt stöd. En av de positiva sakerna med att ha klappat igenom är att en inte har något alternativ längre – det är bara att ödmjukt be om såväl stöd som hjälp och förståelse. Däremot känner jag inte skuld och skam för det som här beskrivs, utan i stället en vilsenhet och ovana.

Mina tankar i dag, oktober 2017:
Jag känner fortfarande inte skam, däremot kan jag nog känna skuld gentemot mig själv, att jag inte fattat tidigare. Att jag utsatt mig själv för det här. Men det funderar jag ärligt talat inte så mycket över, för det leder knappast någonstans. Dock vågar jag bejaka det, och först därefter går det ju att lägga åt sidan.

utmattningssyndrom

10. Det är lätt att trilla tillbaka

Den kanske allra största utmaningen är när man blivit ”frisk”. Att hantera livet i den vanliga vardagen men nu med en ökad stresskänslighet. För efter utmattningssyndrom har man en ökad sårbarhet för stress än tidigare. Kroppen reagerar snabbare och man behöver vara mer rädd om sig. Fylla på energi. Vila. Eftersom många är högpresterande och vill tillbaka till sitt ”gamla jag” kan det bli tufft att inse och acceptera att förändringar behöver göras för att må bra och hantera sitt liv. Att skala av. Att sänka kraven. Att säga nej. Och många gånger trillar man tillbaka. Men det behöver inte vara farligt. Om det första fallet inte är så djupt och man ser det och kan hantera det med förståelse och en ny erfarenhet. Så som livet är. Att lära genom att leva. Att vara modig att prova, men också lyhörd och villig att ändra för att må bra. Som vän är det fint att du är lite observant. Om ni tillbringar tid tillsammans, se till att det alltid finns återhämtningsluckor. Att ert schema med aktiviteter innehåller luft. Ha respekt för att han eller hon kanske behöver lägga sig tidigare, sova längre, ha egentid för återhämtning och reflektion. Och framförallt – förvänta dig inte att han eller hon är som tidigare – innan sjukdomen. Utan omfamna din nya vän, med nyfikenhet och stolthet över det som han eller hon lärt sig.

Mina reflektioner i november 2016:
Det här har jag varit mest rädd för, av allt. Att trilla tillbaka, och nästa gång inte falla lika ”mjukt” som livet tillät mig den här gången, utan i stället åka på en farligare smäll. Jag jobbar också med den här biten, vet du som följer mig. Jag älskar de här sista raderna med rådet till vännerna, och vill be dig som känner mig om samma sak; omfamna mig som jag är nu, med nyfikenhet och stolthet över vad jag lärt mig. För det är vad jag försöker göra för mig själv!

Mina tankar i dag, oktober 2017:
I dag är en av mina utmaningar – förutom acceptansen och en massa annat – att inse att en dag eller stund med hygglig energinivå inte betyder att jag är tillbaka på banan. I dag är det ännu så att jag antingen är så trött att jag skiter i det mesta, eller också har en skaplig energinivå då den Stora Rastlösheten visar sitt fula ansikte. Något mellanläge har jag ännu inte hittat. Rastlösheten visar sig om det här jag beskrev om vilan; att jag gör en massa andra saker medan jag ”vilar”. Måste ditten och måste datten. Planerar min dag, fast jag inte alls måste. Är urusel på att ta dagen och lusten som de kommer. 
Det jag var rädd för för ett år sedan, var att blir ”sjuk på riktigt”. Det jag menade hände, men inte på det sätt jag var rädd för. Jag bävade för fysiska åkommor som skulle fälla mig, i stället fälldes jag av insikter som kastades ansiktet på mig. Tycker trots allt att det var en bättre lösning!

Tack kära läsare för att du orkade läsa om mig och mitt, ända hit. Mer om min resa finner du under sidan ”Min resa mot balans”. 

Tacksamhet till vardags

tacksamhet

Känner du tacksamhet? Ja, det gör du säkert ibland om något särskilt händer som får dig att vilja tacka för det, men jag menar så där dagligdags; går du omkring och känner tacksamhet?

Funderar en del på det där med tacksamhet lite då och då, och just nu har jag en tid då jag hinner tänka väldigt mycket. (Stickspår: kommer förresten ihåg att jag ofta genom åren haft en önskan om att hinna tänka tankar till slut. Nu har jag lyxen att kunna göra det, det är så himla skönt!) Därför har de poppat upp igen, funderingarna om tacksamhet.

Tacksamhet, medveten närvaro och meditation hör alla samman

Jag tror att känslan av tacksamhet kan göra underverk. Därför att om du tänker fram saker du har att vara tacksam över, blir det automatiskt att du stannar upp i tillvaron och då blir det samtidigt lite av medveten närvaro – eller som det heter nu för tiden: mindfulness. Medveten närvaro är besläktat med meditation. Allt handlar om att reflektera över det sammanhang du befinner dig i, att iaktta det som finns omkring dig. Att se det vackra, höra det intressanta, känna det mjuka, smaka det goda och förnimma de härliga dofterna. Allt det där har du omkring dig hela tiden. Kanske inte allt samtidigt, men nästan alltid något.

Ibland kan jag plötsligt komma på hur tacksam jag är över min friska kropp, till exempel. Även om jag släpar omkring på några kilo för mycket, är det en riktig skitsak i jämförelse med att jag har två ben som bär mig dag efter dag. Visserligen lite väl cellulitangripna, men de funkar fint för det de är till för. Jag har både syn och hörsel i behåll. Synen behöver lite draghjälp med glasögon, men jag ser min omvärld. Och vilken tur att det finns glasögon! Hörseln är bra, men överskuggas just nu (hoppas att det är bara just nu) av en ständigt närvarande hög signal i huvudet. Som en vansinnigt högt stämd fiolton, ungefär. Men jag hör, bortom den!

Befriad från elände

Jag kan känna stor tacksamhet över att alla mina nära och kära är friska och mår bra. Jag är så gudabenådat befriad från olyckor och elände, att bara detta faktum fyller mig med både tacksamhet och ödmjukhet. Jag är tacksam över att vi har ett sånt fantastiskt system i vårt land, att jag nu får chans att hämta krafter och fortfarande uppbär ersättning för mitt dagliga bröd och har kvar jobbet när jag kommer tillbaka på banan. Det är ingen självklarhet!

Tacksamhet kan jag också känna när jag är lite frusen om fötterna och drar på mig de goa sockorna som mor Kerstin stickat. Eller när jag är lite hungrig, och värmer en supergod soppa som jag får sörpla i mig tillsammans med en ostsmörgås. Eller när solen plötsligt tittar fram mellan alla mörka regnmoln, och världen plötsligt får en helt annan skepnad.

Den friska luften, den vackra höstnaturen. Våra fyra årstider. Att jag får åka till ljus och värme om ett par månader. Att jag lever gott och har allt jag behöver. Att jag har en massa roliga Disneyfilmer i min hylla. Att jag har en hel hög olästa deckare på nattduksbordet. Att jag slipper krig.

Det finns galet mycket – smått och stort – att vara tacksam över.

Har också ett par gamla inlägg om tacksamhet här och här.

Vad känner DU tacksamhet över? Kommentera gärna. Det är bra att tänka efter på sånt, ibland. Och jag vill gärna veta!

tacksamhet

Tystnad, film och läsning

Den här veckan är käre maken i Skottland och spelar golf, det är en väldigt ovan situation för mig att vara ensam hemma. Om vi är ifrån varandra brukar det vara jag som åker, och om jag ändå är den som är kvar hemma så brukar jag ju arbeta! Troligtvis mer än nånsin, såna tillfällen.

Men inte nu då, nej.

Nu lufsar jag omkring här hemma och förväntas göra det som faller mig in. Det är inte så mycket, uppriktigt sagt. Energin varierar, lusten likaså. Tänkte jag skulle sova mycket, men i morse vaknade jag 05:20… Och då drar mitt inre maskineri tydligen igång, för då är det jättesvårt att somna om. Boken är ett gott sällskap, lite poddar likaså. Läser fler bloggar än vanligt, och virkar en del. Till nyttoavdelningen kan väl kanske läggas att jag har börjat klura på packningen till vår Thailandsresa i december. Och gått ut med soporna. 

Jag hänger en del i soffan och betar av lite filmer och serier, får verkligen valuta för månadsavgiften till Netflix. Bilden här ovan är liksom min vardagsvy… Tar väldigt gärna emot tips på sevärt på Netflix och HBO!

Har ännu inte känt för släktforskningen, men jag vet att det kommer. Brukar ha en lång startsträcka in i dom perioderna. Jag övar mig just nu på acceptans och på att inte känna press på att få nånting gjort. Fasen, så svårt jag tycker det är. 

Även om någon fattas mig den här veckan och jag är lite vilsen i min situation; jag stortrivs i mitt eget sällskap och njuter av ensamheten och tystnaden.

Kom ihåg att ge mig film- och serietips! 

Ooops… jag kan visst inte styra allt!

Jag hade bestämt mig för att vänta ett bra tag nu med att skriva inlägg om hur jag mår, och så där. Det har varit rätt mycket av den varan på senare tid, och även om de inläggen är oerhört mycket lästa så tycker jag själv att det kan bli lite tjatigt. Trots allt händer det ju mer i mitt liv, och jag har annat att berätta och rapportera om.

Men så händer saker, som det är svårt för mig att väja för. Hela dagen har jag funderat över vad jag ska skriva om, för skrivlusten har jag. Jag har gått som katten kring het gröt runt omkring det som mitt liv och mina tankar kretsar kring just nu, för att hitta något annat att skriva om. Men jag har kapitulerat, jag inser att jag för min egen sinnesfrids skull ändå måste ta det här med sjukskrivningen. Sen får de säga vad de vill, de som tycker jag är alltför utlämnande. Det är min blogg.

Jag kan visst inte styra allt

I måndags var jag till företagshälsovården, en hel timme satt jag hos en mycket lyssnande och inkännande läkare. Hon lyssnade, frågade, antecknade och gjorde tester på mig. Jag hade tänkt mig att jag kanske kunde få vara sjukskriven på halvtid en period, för att ha en chans att komma igen och sen ta tag i jobbet med full kraft igen. Men besöket slutade inte som jag hade tänkt, inte alls.

Det är tydligen så att jag inte kan planera allt i mitt liv. Märkligt.

Sjukskriven

Jag gick därifrån med en heltidssjukskrivning, till att börja med en månad. I sjukintyget står bland annat att jag är allvarligt utmattad, och diagnosen är följaktligen utmattningssyndrom. Jag var omtumlad och omskakad, för hon hade sett mig rakt i ögonen och sagt ”du fattar att det här är allvarligt, va?”. Innan dess hade jag meddelat mina intentioner med besöket, och också berättat hur tacksam jag var att jag inte blivit sjuk på riktigt utan bara fått den här knuffen i en riktning som talar om för mig att jag måste tagga ner. Hon skrattade åt mig, inte elakt utan mer överseende, och sa att jag nog inte förstått nånting, eftersom såvitt hon kunde bedöma är jag ordentligt sjuk.

Hon berättade om de fysiska förändringarna, skadorna på hjärnan till exempel. Hon beskrev mycket bra hur en utmattning av det här slaget faktiskt krymper delar av hjärnan på ett sätt som bland annat gör att minnet sviker och en får svårt att fokusera och att lokalisera sig i tid och rum. Det är alltså förklaringen till att jag stundtals har känt mig rent av dum i huvudet. Jag är inte dum i huvudet, det präntar min omgivning in i mig, men jag känner mig sån! Då är det nästan en lättnad att få veta att det finns en fysisk förklaring till det. Det går att reparera, men det tar tid. Min nya känslosamhet och min allestädes närvarande trötthet och yrsel – det är bara ett sätt för kroppen att säga till att den är slut. Till och med reservtanken är tom.

långsammare tempo

Av henne fick jag en månad på mig till att börja med, som jag ska ägna åt att sova mycket, och att göra det jag har lust till eller också ingenting. Absolut inte ha några mål eller krav på mig själv. Det var ordinationen. Bara att svälja.

Uppvaknande efter uppvaknande

Något jag är nöjd med att jag har gjort, är att jag självmant tagit kontakt med en samtalsterpeut. Redan för en månad sedan träffades vi första gången, och då kom vi överens om att ses tre gånger för att känna oss för. Härom dagen åkte jag dit för tredje gången, inställd på att nu skulle vi sätta målen framåt och boka in ett gäng tider.

Men inte heller här gick det som jag tänkt.

Hon ansåg att jag inte alls var redo för att samtala mig fram till en förändring. Jag är alldeles för trött tyckte hon, och behöver bara vila nu utan krav på att ha något som ska leda någonstans. Jag ska bara vara, och göra ingenting eller det jag har lust med. Låter bekant, inte sant? Det var en mycket snopen Maria som åkte därifrån.

Just nu är jag rätt uppfylld av de besked och insikter jag har fått den här veckan. Jag är inte helt säker på att jag fattar innebörden av att inte sträva mot något, jag tror att jag förnuftsmässigt har uppfattat det men vet faktiskt inte om förståelsen finns där än, på riktigt. Jag är så impregnerad av att skapa resultat i stort och smått under dygnets alla vakna timmar, att det är en jäkla omställning att tänka tvärt om.

Förutom att försöka smälta det här, har jag också ägnat veckan åt att avsluta ett par jobbollar jag hade i luften. Nu har jag lämnat ifrån mig det, stängt jobbtelefonen och lagt in ett svarsmeddelande på mejlen. Nu stänger jag dörren till arbetet för några veckor.

långsammare tempo

Ännu luftigare kalender

I mitt förra inlägg beskrev jag lättnaden när jag tog bort alla politiska åtaganden ur kalendern. Jag beskrev känslan av luftighet. Haha, jag hade ingen aning! NU är den luftig! Nu står där bara ”massage”, ”yoga”, ”frissan”, ”naglar”, ”föreläsning” och annat lättsamt. Så jag inser att eftersom min värld kommer att vara betydligt mindre under en tid, så kommer det också att speglas i mina blogginlägg. Kära läsare, du får finna dig i att vara en del av min lilla och långsamma värld ett tag. Hoppas du fortsätter hänga med mig ändå.

Nu är jag inte politiker längre

I dag den 1 oktober – när hösten är som allra ljuvligast – är jag inte politiker längre. Jag har blivit efterträdd på mina politiska poster och går tillbaka till att enbart ha en profession/uppgift; som verksamhetschef på ABF Gotland.

Jag ville bli en tillgänglig politiker

När jag för 2,5 år sedan sa ja till uppdraget som Socialnämndens ordförande hade jag några ambitioner. Bland annat ville jag bidra till att synliggöra politiken och samtidigt också avdramatisera den. Göra politiken transparent och mig som politiker tillgänglig.

Det känns som om jag åtminstone delvis har lyckats med det. Jag har bland annat använt mina kanaler i sociala medier för att berätta om vårt verksamhetsområde och om beslut vi fattat i nämnden. Det har varit en rolig väg att kommunicera dessa frågor, och jag vet att flera som annars aldrig skulle tänka tanken till och med aktivt har ställt frågor. Det ser jag som en framgång, att ha skapat nyfikenhet för politiken.

Stolt

Jag är också stolt över att jag har bidragit till att skapa synlighet för våra frågor. De s.k. ”mjuka” frågorna har en tendens att ofta komma i skymundan av infrastrukturfrågor, tekniska frågor och byggfrågor, men jag vill nog påstå att vi i Socialnämnden de senaste åren lyckats få ljuset på våra verksamhetsområden på ett bra sätt. Här har också Socialförvaltningens kommunikatör haft en stor del, med lite nya idéer.

Vi har under de här åren gått till botten med ekonomin, som är besvärlig inom vårt område. Det gjorde vi bland annat genom att tillsätta en partiöverskridande ekonomigrupp som jobbade sammansvetsat och målmedvetet, och där vi mejslade fram de ställningstaganden där vi kunde vara helt eniga. Detta för hållbarhetens kontinuitetens skull – det är en styrka om alla sidor kan vara överens. Vi har också satt ner foten och tydliggjort våra ekonomiska villkor, något som gör det enklare att förklara varför vissa saker går minus och andra plus. Även här har jag strävat efter tydlighet och transparens.

Under de här åren har vi vågat förändra inriktningen inom barn- och ungdomsvården mot ett mer förebyggande arbetssätt, bland annat genom att satsa på vår egen familjehemsorganisation och att rigga ett eget hem för familjeutredningar.

Något som jag också har tyckt varit extra roligt är att vi i så hög utsträckning har diskuterat välfärdsteknikens intåg och vi bland annat har beslutat om att införa digital nattillsyn hos äldre.

Jag har haft förmånen att leda en nämnd som har arbetat i stort samförstånd, över block- och partigränser. Förnuftet har oftast fått råda, och vi har varit bra på att lägga prestigen åt sidan till förmån för det bästa för gotlänningarna. Det finns mycket att säga och räkna upp, men jag stannar här. Jag känner stolthet när jag sneglar i backspegeln och ser vad vi gjort tillsammans de senaste 2,5 åren.

Nu har kalendern ändrat karaktär

Jag har väntat till nu med att stryka alla möten och åtaganden som är kopplade till det politiska uppdraget, men i går kväll satt jag faktiskt och tog bort allt. Det blev väldigt luftigt, om jag säger så. I mitt arbete har jag inte särskilt många fasta tider, och därmed blir det en rätt markant skillnad när de politiska mötestiderna försvann.

Nu är jag inte politiker längre
Så här såg en vecka i november ut, innan jag strök allt politikrelaterat (det som är gråfärgat). Numera är det borttaget! (För den nyfikne: ”Vallentuna” betyder att det är dem som mitt hockeylag Visby Roma möter i fredagens hemmamatch!)

Jag är så tacksam över att ha fått göra det här, och glad över att jag sa ja när jag fick frågan. Hade jag inte gjort det, hade jag undrat i resten av mitt liv hur det skulle ha blivit… Nu lägger jag den här lärorika tiden bakom mig, och ägnar mig åt att vänja tillbaka mig till ett liv med färre möten!

Upptäcker kravlösheten

Upptäcker kravlösheten

När jag skulle sätta rubrik till det här inlägget höll det på att bli ”Återupptäcker kravlösheten”. Men så tänkte jag, att det blir lite fel. Jag har aldrig tillåtit mig kravlöshet i hela mitt vuxna liv.

Upptäcker kravlösheten

Nu är jag inne i en förändringsprocess som förhoppningsvis ska uppgradera mig till version 2.0, och som ska göra mig till en bättre version av mig själv. Framför allt en mer hållbar version! En del i den processen är att ta hjälp med att få syn på mig själv och mitt beteende, för att hitta sätt att förändra det. Jag kan inte fortsätta med det beteende jag haft, den saken står fullständigt klar. Och på mitt sedvanligt otåliga vis har jag väl gått och trott att det är bara att förändra mig, så blir allt som vanligt igen.

Bara att förändra?

Som vanligt?

Bah.

Det som behöver förändras sitter tydligen så sabla djupt i mig att jag knappt vet om det ens. Som det här med att alltid alltid prestera något. Åstadkomma något. Helst ska det vara bra också, men viktigast är att något blir gjort och att jag når resultat. Det är ett beteende jag är välbekant med och som jag har förknippat med arbetet och därmed också sett som en positiv drivkraft som för mig och mitt arbete framåt. Det jag inte har fattat, och som börjar gå upp för mig, är att det är ett beteende som genomsyrar hela mitt liv i stort som smått.

Och att allt skulle bli som vanligt, vad sjutton har jag menat med det? Vad är det? Ska jag bli mitt gamla jag? Det verkar ju oerhört korkat att sträva efter, målet med förändring borde väl vara att resultatet visar en skillnad.

Samtalsterapi

Jag har börjat gå i samtalsterapi, just för att få hjälpen att få syn på mig själv. Det är bara i sin linda, jag har ärligt talat inte en aning om vart det ska bära hän. Men bara att jag har börjat, har satt igång mina tankar. Redan nu har min terapeut fått mig att tänka efter på saker jag tidigare inte tänkt på.

Bara det här att jag inte vet vart samtalsterapin ska bära hän. Hon har berättat att jag faktiskt inte behöver veta det än. För att veta det, att bestämma sig för det, betyder att jag skapar ett mål att sträva emot som kanske inte är det jag behöver just nu. För så fort jag skapar mig ett mål att sträva mot – vilket är mitt naturliga sätt att vara – så börjar jag prestera. Och mitt system behöver något helt annat än det jag i 35 år matat det med. Därför tycker hon inte vi ska sätta in något åtgärdsprogram åt mig än, som jag själv utgått ifrån att jag ska ha. Hon försöker få mig att fatta att jag måste bara få vara i det här nu, och antagligen har hon rätt. Jag måste först och främst acceptera, innan jag kan börja förändra.

Medveten lättja

Mitt gamla jag åstadkom alltså alltid något. Om jag hade en ledig kväll, så tog jag hem jobb. Om jag hade en tom helg, så tog jag hem jobb. Jag har aldrig satt några gränser för hur mycket arbete jag kan ta på mig, jag har alltid sett kvällar och helger som reservtid. Sen har den reservtiden övergått till att bli ordinarie arbetstid. Måndag-söndag, årets alla veckor om året i stort sett.

Friskt, verkligen.

Men i och med att utmattningen (tänk att jag har börjat våga kalla den för sitt rätta namn!) började göra sig gällande, så har det smugit sig på ett nytt beteende. Inledningsvis för att jag inte hade något val, jag har helt enkelt inte orkat. Men så småningom kom det nya beteendet också ur en medvetenhet (”nu ska jag INTE ta hem jobbpapper ikväll”). Jag har då och då varit medvetet lat. För lättja, det tycker jag fortfarande att det är, att inte åstadkomma något. Där har jag lite kvar att jobba på. När jag sitter en hel kväll framför TVn med en virkning och glor på TV-serier, då anser jag att jag är lat. Skillnaden mot förr är att jag tillåter mig att vara det, jag sitter inte samtidigt med ett gnagande dåligt samvete. Nej, jag vältrar mig i lättja.

Och jag har sagt nej till saker. Jag väljer bort saker. Har nästan slutat tänka att ”jag borde”. Nästan. Även om jag tänker ”jag borde” så kan jag välja bort. Bra, va?

Nu kan jag rent av ibland njuta av att veta att jag har fritid i kväll. Jag kan antingen se ikapp något intelligensbefriande program på Kanal 7 eller så kan jag sätta mig och grotta med min släktforskning. Formen och lusten får avgöra. Inte pliktkänslan. Stort för mig.

Lååång resa

Men jag har börjat förstå – tror jag! – hur lång resa jag har att göra. Jag har bara nosat på insikten att jag kanske inte vet allt om mig själv. Nu ska jag suga åt mig den hjälp jag får, och verkligen verkligen försöka bara vara i det här. Utan att känna stress över att inget händer. Utan att känna otålighet över att jag inte vet vart jag är på väg. Och i kväll ska jag se sista avsnittet på en TV-serie!

 

Det här är ett inlägg i serien ”Min resa mot balans” som återfinns i sin helhet under fliken ”Om mig” ovan.

Peace, love and understanding

Nu är den stora internationella militärövningen Aurora i det närmaste över. Gotland har varit en av skådeplatserna för spektaklet, och jag tycker det ska bli skönt att slippa se grönklädda män i dikena med kvistar på huvudet, fordonskaravaner, militärpoliser, krigsfartyg och dånande plan över huvudet. Jag gillar inte det här, får en klump i magen och dålig smak i munnen. Det är en svårsmält blandning av fruktansvärt allvar och märklig lek som jag har svårt att förhålla mig till.

Jag inser djupt inom mig att det sannolikt existerar hot mot Sverige som vi vanliga inte har en aning om. Samtidigt fattar jag ju också att vi är så pyttesmå – om ryssen, amerikanen eller nordkoreanen kommer har vi inte mycket att sätta emot.

Min taktik vore helt annorlunda än att rusta upp, skramla med vapen och försöka skrämma lede fi.

Vad skulle hända om vi i stället helt avrustar? Deklarerar för världen att Sverige monterar ner sitt försvar, vi kommer inte att ha nånting att slå tillbaka med om ni väljer att anfalla oss? Då blir vi egendomligt oantastliga, för det är inte helt lätt att ge sig på att bita någon som tillitsfullt blottar strupen… Och tänk om fler skulle följa efter. Tänk om!

Vi människor är märkliga djur, som förbereder oss för att slåss i stället för att arbeta på tillit och kärlek till varandra. Jag förstår faktiskt inte.

Emiliasjalen klar!

Emiliasjalen

Med stor entusiasm kastade jag mig över det ljuvliga garnnystanet för att skapa Emiliasjalen som jag hittat på bloggen FingersCroched. Efter att ha virkat gardin med halvfint vitt garn i evigheters evighet amen, så var det otroligt kul att ta mig an ett grövre och färgglatt garn.

Nu är den klar, Emiliasjalen

Härom dagen blev den klar, och jag är sååå nöjd. En helt perfekt sjal i både storlek och värme. Om jag hade haft användning för fler skulle jag beställt mer garn och fortsatt, den var rolig och avkopplande att virka, perfekt framför TVn. Dessutom finns det här garnet i massor av färgställningar, så det skulle gå att göra många varianter. Garnet är beskaffat så att det skiftar färg ”av sig själv”, så en behöver aldrig byta garn. Näst intill omärkligt smyger den ena färgen över till den andra, superläckert.

Kommer att passa bra under Gotland Pride! Tack Erika på FingersCroched för det fina mönstret!