Men det är ju absurt att det inte bara går att rycka upp sig!

Orden har jag hittat i en bok, men de har också cirkulerat runt i min arma hjärna de senaste veckorna. Dessutom har det varit en grundinställning i mitt liv fram till nyss, att det alltid går att rycka upp sig. Skärpa sig. Inte känna efter så förbannat. Då blir en gnällig, då tar en på sig offerkoftan. Må gud förbjude, nej bit ihop och ryck upp dig!

Att rycka upp sig

Genom Facebook-gruppen Snacka om utmattning fick jag tips om en lättläst liten bok som ligger bra i handen; ”Väggen – en utbränd psykiaters noteringar” av Pia Dellson. Den är uppdelad i hennes olika faser i utmattningen, och är verkligen bara små korta noteringar. En får intrycket att hon skrivit ner allt som någonsin kommit för henne, en metod som jag också ofta tillämpar.

Det finns en del noteringar som står för henne mer personligt, och ett och annat jag kanske inte så tydligt kan relatera till. Men det finns också noteringar som är så fruktansvärt mitt i prick att jag skulle skratta åt det om det egentligen inte vore så sorgligt. Vill gärna dela med mig lite till dig som läsare, för jag tycker det är så bra och för att det kanske bygger på förståelsen ännu mer.

 

Ur boken ”Väggen – en utbränd psykiaters noteringar” av Pia Dellson alltså:

Någon har bytt ut
min hjärna
mot en liter sirap.

***

Man ska lyssna på sin kropp
och det har jag gjort.
Men jag har inte låtit det den sagt
hindra mig.

Jag hör vad du säger.
Nu kör vi!

***

Farten är så hög
att det tar två månader
bara att bromsa in
till stillastående.

***

Övermannas av en trötthet
som är absolut.
Som är starkare
än min vilja.
Som inte går att
förhandla med.

Jag sitter i ett skruvstäd.

***

Upptäcker i tystnaden
att jag har tinnitus också.
Fast det kan inte vara öronen.

Det är min hjärna
som piper.

***

Men det är ju absurt
att det inte bara går
att rycka upp sig!

***

Fångad i en dålig kropp.
Jag vill ha paus,
vila i min egen
tills jag har kraft
att läka den här skadade.

Jag orkar inte
vara så här sjuk.

***

Ensam,
fast många
står mig nära.

Men det är min kropp
som är sjuk
och som jag måste
ta genom detta.

Ingen kan göra det åt mig.

***

På drift
utan styrfart
med roder som inte tar.

Jag är manöveroduglig.

***

Jag gästbloggar

Idag den 5 december är jag en julkalenderlucka, minsann! Eller adventskalender, som jag fortfarande föredrar att kalla det. Det hette det när jag var barn, under årens lopp har det smugit sig på att bli julkalender i stället. Tror det var i och med julkalendern på TV, faktiskt. Jag kommer ihåg att jag tyckte de sa fel – det är ju i advent vi öppnar luckor, alltså är det en adventskalender! Det tycker jag fortfarande…

Nu struntar vi i det, och koncentrerar oss på dagens budskap i stället. Det är en bloggkollega – Orsakullan – som har en julkalender/adventskalender på sin blogg med en gästbloggare varje dag och där jag har fått möjligheten att vara med.

Jag berättar i dagens lucka lite om mitt släktforskningsintresse, så gå gärna in på bloggen och läs. Passa samtidigt på att kika lite på hennes egna inlägg, hon är en tjej med många strängar på sin lyra, som skriver om sin vardag. Bland annat är hon doula, vet du vad det är?

Mitt inlägg bakom lucka 5 kan du läsa här.

Jag letar efter min egen takt

Hur det ändå är!

Jag har nu varit sjukskriven i två månader. Jag har klättrat ur zombiestadiet, och en diffus otålighet börjar pocka på. En inre stress, som berättar för mig att jag nu borde ta tag i situationen. Den oron och stresskänslan känner jag igen, den är bekant. Den har rent av varit min ständiga följeslagare så länge jag kan minnas. Den är rätt obehaglig att umgås med, så jag har insett – nu när jag har oändligt med utrymme att tänka efter – att den har jag tidigare använt som drivkraft och bränsle. Den har manat mig framåt, den har talat om för mig att fylla på mer mer mer och den har försvunnit när jag har gjort saker.

Men nu.

Min egen takt

Nu kan och ska jag inte fylla på med en massa saker. Det går helt enkelt inte, heller. I stället blir jag obarmhärtigt konfronterad med den här stresskänslan, vi står ansikte mot ansikte. Den yttrar sig bland annat i ett tryck och ett tjutande i huvudet, att jag har svårt att djupandas och svårt att sitta stilla för det kryper i mig.

Även när den inte är helt påtaglig, så finns den i bakgrunden som en molande oro. Det var den oron som började formulera tankar på att jag nu bör ta steg vidare framåt. Att börja se på mitt förhållningssätt till arbetet och skaffa mig verktyg att agera annorlunda. Målet står ju klart – att komma tillbaka. Men jag fattar ju att det måste jag göra i en annan form, och jag inbillade mig härom dagen att jag nu är mogen att börja gjuta den formen.

Jag hade tid för samtalsstöd hos Företagshälsovården, och yppade mina tankar och planer. Min vilja att identifiera orsaken till att jag befinner mig i utmattning, för att kunna förändra och staka ut färdriktningen framåt.

Framåt. Mitt gamla mantra. Bilden av mig. Framåt.

Ännu en gång blev jag nedtagen på jorden. På ett mycket mjukt och vänligt sätt. Jag blev påmind om att just det beteende jag visade var en del av mitt problem, och orsaken till att jag befinner mig i utmattning. Jag blev också påmind om tidsperspektivet; två månaders sjukskrivning (=vila) kontra åratal av press på mig själv, destruktivt leverne och kanske till och med sjukdom fast jag inte låtsats om det. Jag ska fortsätta ta saker i min egen takt. Men vad är min egen takt? Jag har inte en aning. Jag trodde det var bråttom som var min takt, men så är det nog inte.

Kaos

Ok, då. Kapitulation. Någon sorts förståelse. Jag gick inte från samtalet med ens början till en verktygslåda mot framtiden, vilket hade varit min plan, istället hade jag framkallat en ännu tydligare bild hos Företagshälsovården att hela deras uppgift är att fortsätta bromsa mig.

En märklig känsla av sorg blandad med förvåning och lättnad.

Nu befinner jag mig här och försöker identifiera min egen takt. Försöker att bara göra det jag känner lust till, inte tvinga mig till något för att jag bör eller för att det kanske vore bra. ”Bra för vem?” frågade min terapeut. Det som är bra för mig är det enda som räknas, och det är tydligen det jag känner lust till.

Det är fruktansvärt rörigt i mitt huvud, jag får inte fatt på tankarna som jag önskar och vill. Därför är det bra för mig att skriva, det sorterar i någon mån.

Nu när jag trodde jag skulle börja min väg tillbaka på ett konkret och handfast sätt, är jag mer vilse i pannkakan än någonsin!

Fotonostalgi – mormor och hennes rutor

Den här fina bilden på min morfar och mormor sitter i ett av albumen jag har, och jag var bara tvungen att fota av det direkt. Det är risig kvalitet just för att jag bara har fotat av, inte skannat ännu. Det ligger lite framför mig i tiden, att skanna alla foton som är värda att bevara för eftervärlden. Annat får gå före.

Men just den här bilden gör mig så glad. De är så fina mina morföräldrar, och så unga. Bilden är sannolikt tagen något av de första åren under 1940-talet. De ser glada ut och är säkert väldigt kära. Det strålar om dom.

Vintrarna i början av 40-talet var stränga, det vet vi. Ändå står hon där mormor, i bara strumpbyxor och kjol. Är det till och med nylonstrumpor? Brrr. Och morfar är inte så varmt klädd han heller; skjorta och slips under en skinnjacka. Kanske är de uppklädda på väg att fira något? Kanske är det vårvinter. När jag tittade lite noggrannare, fick jag syn på att hon har vantar av virkade mormorsrutor. Så lustigt. Just nu ägnar jag TV-kvällarna åt att virka upp mina mängder av restgarner i just mormorsrutor. Inte helt klar över vad det kommer att bli, men många rutor blir det. Det är förförande enkelt och beroendeframkallande, att göra mormorsrutor.

Undrar vem som gjort hennes vantar? Tror kanske inte det var hon själv, hon var ingen virkare. Kanske hennes mamma Linnea, eller rent av hennes blivande svärmor Elsa? Elsa var min gammelfarmor, och den som lärde mig virka. Jag hoppas nog det var hon, det är en skön tanke att cirkeln sluts på det sättet.

Högtidlig invigning

I fredags var jag inbjuden till invigningen av det nya äldreboendet i Visby, som jag varit med att besluta fram under min tid som ordförande i Socialnämnden. Blev alldeles väldigt glad när inbjudan ”damp ner” i mejlkorgen, så roligt att de tänkte på mig! Till och med att nuvarande ordförande, Håkan Ericsson, nämnde mig i sitt invigningstal, så generöst.

Intresset var stort naturligtvis, och när den officiella invigningsceremonin var över och allmänheten kom, blev det trångt. Så otroligt fräscht och fint, en låg långsträckt byggnad i mjuka pastellfärger och med en fantastisk gård på baksidan mot vilken rummen vetter. Den kommer att bli fin för vårens och sommarens promenader. Här hoppas och tror jag våra gamla kommer att trivas!

Faster Tildas äventyr, del II

För någon månad sedan skrev jag om olika sätt att släktforska med anledning av att jag grävde lite i ”faster Tildas” liv. Det går att läsa här. Då hade jag kommit så långt att hon hamnat ända ”långt” borta i Södertälje. Jag fortsatte att följa henne, men faktum är att det blev rätt enkelt. Det hände inte så mycket mer i Tildas liv, hon flyttade inte på sig särskilt mycket.

Piga i Södertälje

Hon var alltså 27 år när hon kom till Södertälje som piga hos Fredrik August Björkman (ingen släkt till mig eller min man, är bäst att inflika här), och där stannade hon ett par år. Fredrik August var född i Roslags-Bro, så en gissning från min sida är att hos honom hamnade hon på rekommendation eller för att familjerna kände varandra sedan tidigare då de kom från samma trakt i Roslagen.

Efter ungefär två år, flyttade hon på sig till den familj där hon kom att stanna resten av sitt arbetsliv, nämligen hos grosshandlare Sven Adolf Palm och hans två vuxna döttrar på Oxbacken 15. Grosshandlare Palm drev firman ”Fröknarna Palm”, vilka så småningom också tog över efter fadern. Han dog 1911, och samtidigt går att läsa i församlingsboken att Tilda befordrats från piga till jungfru. Om det nu var en befordran, mer troligt är väl att hon utförde samma jobb men fick en annan titel. I senare böcker hade hon titlarna ”tjänarinna” och ”hembiträde”, och jag misstänker att allt var samma sak.

40 år i samma familj

Hon blev kvar hos de ogifta och åldrade fröknarna Palm ända till 1928, då hon fyllt 70 år. Då hade hon tjänat samma familj i 40 år! I församlingsboken går att se att hon efterträddes av en 33 år yngre kvinna, och troligen slutade hon sitt arbete i kraft av sin ålder. Hon hann flytta ännu en gång ett år senare, till något som hette Kometen 6 i Södertälje, och där blev hon kvar till sin död den 4 mars 1935.

Hon rörde inte på sig mycket när hon väl kom till Södertälje, faster Tilda. Ända fascinerar hennes liv mig – tänk att ha tjänat en och samma familj så länge! Jag tror jag gillar faster Tilda. Hade varit häftigt att få träffa henne.

Nej, jag har inte slutat på ABF. Jag har bara tryckt på pausknappen.

pausknappen

Jag möter en och annan person som har uppfattat att jag inte längre finns på jobbet (ABF), och som därmed också dragit slutsatsen att jag slutat. Men se DET har jag inte! Däremot har jag tryckt in pausknappen ett tag eftersom jag är sjukskriven just nu för utmattningssyndrom (finns massor att läsa om det under Min resa mot balans om du är intresserad) och pausar därför lite från jobbet. Men det är tillfälligt, jag kommer tillbaka framöver. Jag har alltså bara tryckt in pausknappen ett tag.

Pausknappen kommer att göra gott för oss alla

Under tiden jag är borta håller mina fantastiska medarbetare ställningarna på ett alldeles förtjänstfullt sätt. Lotta har klivit fram och tagit en tillförordnad ledarroll och gör det med hjälp av omgivningen på ett sätt som inte kunde vara bättre. Jag har kommit på att ABF Gotland aldrig mer kommer att vara som förr. Och det är enbart till det positiva. Tack vare min sjukdom har vi alla tvingats tänka efter, ompröva och omvärdera arbetssätt och organisation. Vad vi ska arbeta med, och på vilket sätt. Medarbetarna skapar nu ett nytt förhållningssätt, och jag kommer att komma tillbaka med insikter och verktyg, och en stark vilja att agera väldigt annorlunda mot förr. Ska bli spännande, det!

Mina dagar tuffar på, och jag försöker ta dem som de kommer och också ta hänsyn till dagsformen. Otroligt lyxigt att ha den förmånen. Ägnar mig en del åt släktforskningen, äntligen har jag tid till att fördjupa den vilket jag verkligen haft en stark längtan efter. Ser en hel del på TV/Netflix, samtidigt som jag skapar det ena virkalstret efter det andra. Promenerar 5 km varje dag (om det inte regnar, och det har det knappast gjort på hela november hittills!) samtidigt som jag lyssnar på poddar, yogar och besöker företagshälsovården lite nu och då.

pausknappen
Ett av mina alster den senaste tiden. Inte för att jag behöver mera kläder, utan för att jag vill ha lättvirkat framför TVn!

Impulskontroll

Framför allt tänker jag väldigt mycket. Reflekterar. Jag gillar ju att tänka och filosofera, men tror faktiskt inte jag har gjort det så här mycket sen jag var barn. Utmaningen för mig ligger i att inte agera på alla mina tankar. Att inte tolka varenda tanke som en idé som måste utvecklas. Det är annars en väldigt stor del av mitt gamla jag, att göra så. Jag jobbar på min impulskontroll, skulle en kunna säga!

Välkommen till Facebookgruppen Snacka om utmattning!

snacka om utmattning

Nu har jag skapat en sluten Facebookgrupp för dig som vill fortsätta samtalet om detta fenomen som kallas utmattning – Snacka om utmattning.

Gruppen har jag startat för att det är så oerhört många som kontaktar mig i olika sammanhang, i olika forum och på olika sätt för att vittna om egna upplevelser när det gäller utmattning och väggen-upplevelser. Det finns hur mycket som helst att skriva om, och mina läsare har hur mycket som helst att berätta. Jag vill inte att den här bloggen kantrar över och bara handlar om utmattningssyndrom och allt som hör därtill, den ska fortsätta vara en spegling av hela mitt liv.

Snacka om utmattning!

Därför vill jag erbjuda en plats där alla som vill kan fördjupa samtalet, inte bara med mig utan också med andra. Bidra gärna med dina egna betraktelser och upplevelser, med vardagsbeskrivningar, tips, känslor, tankar… Din berättelse är intressant! Det är en grupp som är sluten, det krävs alltså att vara medlem för att kunna läsa inläggen. Det är också en grupp som jag önskar ska ha en tolerant och kärleksfull stämning, vi ska vara trygga där.

Här hittar du länken till gruppen Snacka om utmattning – välkommen in och bidra, samtala, dela med dig eller bara häng!

Med facit i handen

I sociala medier-flödet dök det upp ett blogginlägg i dag, som jag gjorde på dagen för tre år sedan. Ett inlägg där jag på ett väldigt bra sätt beskrev på vilket sjukt sätt jag jobbade. Jag beskrev min gränslöshet och undrade om det fanns någon där ute som hade ett gott råd att ge mig.

Till bilden hör att jag inte lyssnade – på riktigt – på några råd. Jag hörde, men tog inte till mig. Så vad hjälpte det, att ropa på hjälp? Jag kan tycka synd om den där tjejen som för tre år sen så väl kunde formulera vilka problem hon hade. JAG hade. Och med facit i handen vet vi ju hur det gick, när hon fortsatte med sin gränslöshet ett par år till.

Inlägget går att läsa här, om du är intresserad.

Foton som berättar släkthistoria

Mina släktforskningssysslor är så mycket mer än att leta i digitaliserade arkiv. I mitt fall handlar det också om att renskriva dagböcker som min morfar, morfars mor och morfars far skrivit under många år, samt skanna in gamla släktfoton. Det är värdefulla bitar till mina förfäders släktpussel. Ibland händer det att jag läser om något i gammelfarfars dagbok som jag har sett på ett fotografi eller hört talas om i tidigare berättelser. Han skriver också om händelser i Sverige och världen, och det gör historiepusslet ännu så mycket större. Släktforskning handlar om så mycket mer än antavlor och släktled!

En flyttkartong med skatter

Jag är begåvad med en hel flyttkartong med gamla fotoalbum, som jag fått ynnesten att ta hand om. Med andakt bläddrar jag bland de sköra sidorna och betraktar de allvarliga ansiktena. En del vet jag inte vilka det är, andra är gamla bekanta såväl genom att jag själv träffat dom som genom rika berättelser genom åren.

Hela kartongens innehålla ska gås igenom, många av fotona ska skannas in och förvaras för eftervärlden på så sätt också, vid sidan av de vackra gamla albumen.

Det är så himla kul, det här!

Ett gammalt fotoalbum klätt i tjockt, bleknat sammetstyg med ett vackert metallornament.

 

Ser vi närmare på ornamentet, står inristat ”LJ”. Det står för Linnea Johansson, min mormorsmor.

 

Vilka var dom? Vilka historier skulle de kunnat berätta? Vad tänkte de på? Hur levde de?