Gå till innehåll

Ett av mina stora intressen är böcker och läsning. Att läsa är en njutning, och att hålla i en bok likaså. Att lyssna på en bok är inte alls samma sak för mig, jag vill hålla i en bok, känna doften och se skriften. Sen är jag överlycklig över ljudböckernas (eller heter det talböckerna, jag lär mig aldrig det där) existens, eftersom min gamla mormor har tappat synen och dessa är hennes enda chans att läsa. En helt ny värld har öppnat sig för henne, det är fantastiskt!

Jag kan också tänka mig att lyssna på en bok om jag är ute och går, men hellre lyssnar jag då på bra musik. Böcker ska kännas i handen, liksom.

Under flera års samlande blev det en del böcker för mig, och i det första hus vi hade här på Gotland hade jag ett bibliotek, ett helt rum vars väggar var klädda med böcker. När vi sen flyttade fick de inte plats, och jag fick ompröva mina bokvärderingar riktigt ordentligt. Tidigare har jag ansett att jag vill ÄGA varenda bok jag har läst, och gärna också såna jag inte har läst. Jag har inte kunnat tänka mig att kasta böcker eller ens ge bort. Riktig sniken har jag varit.

Men när vi kom hit till Tidlösa räckte väggar och rum inte till, och jag började rensa i mina bokkartonger. Hundratals, kanske tusentals böcker förpassades till dottern/andra vänner/tippen. Några på väg till tippen står fortfarande kvar i vår vedbod i kartonger. Nu har vi två bokhyllor; en där jag samlar böcker fortfarande, såna jag inte vill göra mig av med. Men det är inte längre så många. Där är principen att när den hyllan börjar bli full, måste jag rensa. Allt läst ska rymmas där.

Den andra hyllan innehåller olästa, härliga böcker, varur jag plockar vartefter lusten faller på.

Numera försöker jag mest köpa pocket, eftersom det mesta kommer ut i pocketformat rätt snabbt. Jag behåller bara böcker i undantagsfall, om det är någon jag kan tänka mig att läsa om, eller en faktabok jag vill behålla, eller möjligen en bok i en serie (jag samlar till exempel flera decarkförfattares alla titlar). Om jag inte ska behålla den utlästa boken, bookcrossar jag.

För den som inte vet vad det är, kommer jag att berätta det vid ett annat tillfälle. Det är en fantastisk uppfinning!

Nu nalkas bokrean, förr om åren min bästa stund. Men jag ska inte köpa något på rean i år heller, precis som i fjol och året innan. Känner mig duktig och ståndaktig. Fast - det är inte så svårt att låta bli. Böcker är rätt billiga året runt, och med tanke på just pocketutgivningen är de mycket mer tillgängliga i dag än förr.

Jag hade en annan mani när jag var yngre. Då ansåg jag att den bok man påbörjade var man tvungen att läsa ut, oavsett läsvärdet. I dag tänker jag helt annorlunda... Livet är alldeles för kort - för att inte tala om den tid man har att läsa i livet! - för att man ska öda tid på en dålig bok. Jag ger en bok 100 sidor, tycker jag fortfarande inte om den så går den vidare. Så gör även jag, till nästa läsobjekt.

Jag prenumererar på en tidskrift som heter Svensk Bokhandel, för att se lite vad som rör sig i branschen. Med förra numret bifogades en bok som heter "Svinhugg" av Marianne Cederwall. Den utspelar sig på Gotland, därför har jag läst rätt mycket om den i lokalpressen. Kritiken har väl inte varit så lysande, och det var berättigat. Inget litterärt mästerverk precis, och en rätt fånig historia. Men jag läste av någon anledning ändå ut den, fattar inte riktigt varför.

Men det jag ville ha sagt med det var att på bokens framsida och på varenda sida i boken stod tryckt "Läseexemplar". Det var väl för att visa att det var en särskild utgåva, endast för bokhandlare och recensenter, kan jag tänka mig. Men - är inte varje bok ett läseexemplar? Vad ska man göra med boken om inte läsa den? Jag fattar ingenting, det var bland det löjligaste jag har sett.

En bok som är ett "läseexemplar" - å fan!

En arbetsdag är över, och nu väntar ett yogapass innan jag far hem. Jag ska dessutom komma ihåg att hämta hunden på dagis (!) på väg hem, ovant och därför hög glömskerisk!

På den tiden då Sara var liten var den en annan sak, då var det dagis eller dagmamma varje dag. Men det var Bosse som för det mesta skötte hämtning, så en gång när jag skulle hämta glömde jag det faktiskt. Fast det lär inte vara unikt...

Snön har vräkt ner ymnigt i dag, och vi har värsta vinterlandskapet. Personligen tycker jag det räcker nu. Hemma på gårdsplanen får man pulsa ut till bilen (det är konstigt, ingen skottar snö hemma hos oss!) och slira i egenhändigt tillverkade hjulspår upp till stora vägen. Bonden plogar bara om vi ber snällt, han kör inte ens med traktorn förbi för att underlätta för oss utan att vi måste be om det. Men hittills har det gått, även om det slirar betänkligt ibland. Tänk så förargligt det vore att köra i diket på vår kviar* strax utanför tomten! Diket är rätt djupt.

I morgon är det guskelovdag och jag ska arbeta hemifrån för att hålla vovven sällskap. Det blir fridfullt och produktivt skulle jag tro, som alltid. Det blir säkert en rapport även efter den arbetsdagen!

*kviar = sidoväg, genväg, en väg som går tvärs över. I vårt fall en väg som går tvärs över åkern förbi vårt hus!

I ett tidigare inlägg reflekterade jag över detta med generationer; att nya tankar kommer och gamla fenomen försvinner. Jag hittade en ny sån härom dagen, en riktig aha-upplevelse.

Nån mer än jag som minns LP:n "Varning för barn" med Magnus och Brasse? Från den skivan kommer några riktiga klassiker, bland annat sketchen då de är piloter och inte vet var de är. Svordomsvisan är en annan. Men just pilotsketchen lever kvar hos mig, och jag har ända tills härom dagen inbillat mig att den lever hos alla. Men då glömde jag att några är yngre än jag.

När de förvirrade piloterna inte vet var de är, konsulterar de en fickalmanacka med världsatlas. De försöker läsa var de är, och läser "vlärden". Till slut inser dom att det står "världen" och en av dom utbrister: "Har dom flygplats?"

Det säger jag ofta, när världen kommer på tal; "har dom flygplats?". För det mesta hittills har jag fått medgarv, mina samtalspartners har fattat galoppen precis. Men härom dagen fick jag ingen som helst respons från personen framför mig. Nada, tomt, ingenting. Hon tittade på mig med en blick som innehöll en blandning av undran och medlidande. Det tog en tiondels sekund för mig att gå från ett brett förväntansfullt leende, till en pinsam insikt om att hon var 15-20 år yngre än jag, och förmodligen aldrig hade hört pilotsketchen. Och i skenet av den insikten, ekade min kommentar "har dom flygplats?" rätt fånigt.

Tur man har självdistans.

I dag har jag suttit hemma på kammaren och arbetat hela dagen, nonstop. Det är så skönt, jag får så mycket gjort. Kruxet är att jag inte kan sluta. Jag reser mig aldrig upp, går inte ens på toaletten. Jag bara jobbar och jobbar och jobbar. Till slut känner jag möjligen hur kaffesugen jag är, eller kissnödig, eller hur ont i ryggen jag har fått. Men jag kan liksom inte sluta ändå. Hur begåvat är det?

Dock - trots hemmadag - så körde jag faktiskt in till Visby för min tisdagsyoga i morse. Min högtidsstund i veckan, tillsammans med yogapasset på torsdagar. Käre maken undrade klentroget om det verkligen var värt att köra nästan 10 mil för en timmes yoga, och mitt alldeles uppriktiga svar var: JA. Det är så bra för min kropp, och den tackar mig. Nu när jag faktiskt har lyckats att hålla dessa två gånger i veckan så märker jag dessutom att det händer saker i kroppen, sakta men säkert. Det vill jag inte släppa om jag inte är absolut tvungen. Tidigare terminer har jag haft svårt att gå två gånger, det har varit mycket resor och möten. Men än så länge den här terminen funkar det, och det är så SKÖNT!

Är en liten smula upprörd över Destination Gotlands nya prissättning. Har lite halvt om halvt förstrött följt debatten i tidningarna och tyckt att det väl inte är så farligt. Rör inte mig, liksom. Men plötsligt rör det mig, och nu blev jag lite upprörd.

Dotter Sara ringde i dag och började planera sitt och Affes besök på Gotland i påsk. Jättekul, jag gläder mig stort över att de kommer över för att bo och umgås med oss några dagar och för att gå på Musikalkompaniets uppsättning "Curtains". Men sen visade det sig att det nya biljett- och prissystemet har sett till att det har blivit nästan dubbelt så dyrt för dessa två ungdomar att åka över till oss. Nästan en tusenlapp måste dom punga ut med totalt för att få två av den allra enklaste personbiljett tur och retur. Är det vettigt??

Hade hon och Affe varit skrivna här på Gotland hade det varit ungefär halva priset. Men hur ska de kunna vara det när de lever i Stockholm...

Grymt, tycker jag. Hur går det för alla gotlänningar i förskingringen som skaffat familj och som med flera barn och bil ska komma över i sommar då det är högsta prisnivå för att hälsa på nära och kära? Jag tror många kommer att avstå.

Det är fint. Vi ska isolera oss. Vi är "oss selv nokk", och behöver inga fastlänningar komma hitrännandes. Lysande, Destination Gotland!

Visby-Roma förlorade mot Väsby i hockeyn i fredags, trots en sjujädrans insats. Kul match faktiskt, och förlusten skedde efter straffar. Det var mer fart på den här hockeyn än vi är vana vid när vi går och ser Sudrets HC (förlåt, Sudret).

Alla hjärtans dag förlöpte om inte lugnt så i alla fall enligt planerna. Vi har inte för vana att fira den speciellt, så själva bemärkelsen passerade rätt spårlöst. Men en del av dagen tillbringade vi på Wisby Strand, kongresshallen i Visby, för att avnjuta en av konserterna i Gotlandsmusikens konsertserie. Det var Visby storband som bjöd upp tillsammans med trumpetaren Peter Asplund och sångerskan Margareta Bengtsson. Han var gudabenådad och bjöd på många rysningar, men hon var helt ointressant. Pengarna som hennes gage och resor uppgick till, hade Gotlandsmusiken kunnat spara in på.

Jag är förresten vice ordförande i Gotlandsmusiken, vilket jag är stolt över. Ännu stoltare var jag förra mandatperioden då jag var riktig ordförande!

Ska sluta med politiken efter valet. Jag har helt enkelt ledsnat, det är inte roligt längre. Och det måste vara kul, det man gör i det här livet. Annars tycker jag man gör grova felprioriteringar. Inte en dag ska egentligen bortslösas på sånt som inte sker av lust och glädje.

Lättare sagt än gjort, jag vet. Men man kan i alla fall välja bort uppdrag och andra stora saker som man KAN välja bort. Att jag väntar till efter valet är bara ren pliktkänsla. Man slutför det man har tagit på sig, är min enkla filosofi. Jag försöker göra det så bra jag kan trots att lusten saknas, men visst skiner sånt igenom! Glöden liksom inte finns där.

Efter konserten i går väntade nästa musikaliska höjdpunkt. Åtminstone är det högt underhållningsvärde och - precis som jag skrev förra veckan - något jag är MYCKET road av. Vi bänkade oss alltså framför TVn och Melodifestivalen, och kunde konstatera att startfältet var betydligt starkare än förra lördagen. Måns gick förstås vidare, surprise surprise! Hans refräng sitter faktiskt lite lätt kvar i huvudet på mig, ett gott betyg. Men jag saknar fortfarande vettiga intervjuer med artisterna!

I skrivande stund är det sen söndagseftermiddag, på gränsen till kväll. Ljuset dröjer sig faktiskt kvar och verkar motvilligt lämna oss för mörkret. Härligt! Har just varit ute på en skuttig promenad med hunden, och nu börjar matdoften sprida sig från köket. Jag har det bra jag, som har nån som lagar mat åt mig varje ledig dag. Tack för det, Bosse!

Nu väntar en ny arbetsvecka, och det känns bra. Har koll på veckan framför mig, jättemycket att göra och lite problem att lösa. Återstår att se om kontrollen håller i sig, eller om jag tappar den under veckans lopp!

Jag börjar dagens inlägg med att lägga in en bild på det käraste jag har, eftersom det är Alla hjärtans dag i morgon. Lite i förskott, men ändå.

Ibland längtar jag väldigt efter Sara, men hon har sitt eget liv nu. Dock hörs vi på telefon nästan varje dag, ibland flera gånger om dan. Jag är så glad att hon ringer och ringer och ringer...

Käre maken får jag njuta av dagligen, som tur är. Älskar er båda!

*****************************************************
Det är mycket om värdskap i mitt liv just nu. Värdskap och bemötande. På jobbet försöker vi få till ett samarbete med Värdskapet AB i Stockholm, för att sätta ihop ett utbildningspaket kring just detta - värdskap och bemötande.

Egentligen är det elementära saker, detta hur man bemöter varandra. Handlar kort sagt om sunt bondförnuft, kan man tycka. Men tyvärr verkar det vara något som måste påminnas om, för jag är nog inte ensam om att inte alltid ha känt mig välkommen. Eller? Det är precis det det handlar om, att få folk att känna sig välkomna.

Inom turismen är detta viktigt, och på Gotland väldigt aktuellt. Vi har just fått ett nytt varumärke som väl borde kompletteras med ett beteende som gör att alla som besöker vår ö känner sig välkomna och vill komma tillbaka. Kanske till och med flytta hit! Detta vill vi på ABF bidra med, genom att skapa Värdskapsakademi Gotland tillsammans med Värdskapet AB. Ett spännande samarbete med många goda idéer som jag tror mycket på. Håll alla tummar!

Min egen riksorganisation har mycket att lära sig om detta. Det har hänt något där, det är svårt att få kontakt. Svårt att få svar på mail, svårt att få kontakt via telefon. Inga svarsmeddelanden eller frånvaromeddelanden. Som ett svart hål, på sina håll och kanter. Mycket egendomligt. Gäller inte alla, men tillräckligt många för att det ska vara kännbart för oss ute i landet. Är varken välkomnande eller särskilt förnuftigt, tycker jag.

Alla är värda ett leende när man möter dom. Ett intresse. Ett lyssnande. Ett svar. Alla är värda att känna sig välkomna. Det är vanligt sunt bondförnuft och väldigt, väldigt enkelt att praktisera. Le, och se den du möter. Sen ger det sig självt, och du får samma tillbaka.

*****************************************************

I kväll ska vi på hockey, Visby-Roma möter Väsby. Sen väntar en helg med lite blandat; tvätta ett par maskiner, läsa lite bok, lösa lite korsord, förhoppningsvis få promenera om vädret tillåter och det inte kommer mer snö. Antagligen blir det lite arbete också, och vem vet - något inlägg i bloggen kanske!

Blev inget bloggande i går, eftersom dagen var fylld av annat från morgon till kväll. Som alltid på tisdagar går jag upp i svinottan, rör mig som i trans mot den framlagda klädhögen, borstar tänderna och kör in till Visby för att gå på veckans bästa pass; poweryogan. Just morgonpasset är så skönt, hela dagen blir skön.

Arbetsdag på kontoret (och då kan man ju inte sitta och roa sig med bloggen...) och sen bjöd kvällen på en föreläsning om privatiseringar. Så - när jag väl klev över tröskeln hemma kände jag kort och gott inte för något annat än att stirra lite på ett korsord och sen gå och lägga mig.

I dag har jag varit på ett frukostmöte som handlade om kompetensutveckling som tillväxtfaktor. Låter väl inte alltför upphetsande, jag inser det, men det var faktiskt riktigt intressant. Det handlade om glappet mellan vad vi som individer kan, och vad samhället kräver i dag. Individkunnandet blir alltmer ointressant, det som krävs istället är vetskap om var man kan hitta information, samt samverkan. Kunskapen måste adderas.

Det jag fastnade mest för var det här; 10 % av alla branscher och näringar försvinner varje år i Sverige, men i gengäld kommer 10 % nya till varje år. När det gäller kompetens är siffran 2 % som försvinner ut, och 2 % som kommer till. Jag är inget mattesnille, men jag inser att kvar är 8 % överbliven kompetens på områden som inte längre finns, samtidigt som det fattas 8 % kompetens på de nya områdena. Vi hänger kort sagt inte med! Troligen blir vi beroende av arbetskraftsinvandring/kompetens från utlandet - på samma sätt som vi fick från Grekland, Jugoslavien och Finland under 1960- och 1970-talen (för att inte tala om vallonerna på 1600-talet!) i framtiden för att klara oss i Sverige.

Eller begrunda det här; på 1920-talet sattes pensionsåldern till 67 år, samtidigt som medellivslängden var 67 år...! Titta hur det är i dag. Vi går i pension allt tidigare, och lever allt längre. Medellivslängden för kvinnor tror jag är runt 82 år. Jag bara undrar vem som ska se till att jag har det bra på ålderns höst. Börjar bli lite nervös.

Rubriken i dag spelar lite på detta med kompetens och att lära sig nytt. Det är jobbigt att lära sig nytt, att tänja sina gränser. Men å andra sidan måste det få ta emot lite, annars blir det inget resultat. Samma sak som på Friskis och Svettis - är det inte jobbigt ger det ingen effekt.

Men det ska vara skönt jobbigt!

Jag har blivit med iPhone!!!

Är inte så mycket för prylar annars, men telefoner har jag en viss svaghet för. Och i synnerhet nya mobiltelefoner. När Apple släppte sin iPhone för något år sen sörjde jag att jag inte kunde köpa den, för den var operatörsbunden till Telia. Våra jobbabonnemang är Tele2. Synd och skam.

Men nu har de låst upp iPhonarna, så nu kan vem som helst som har råd köpa en. Gissa om jag gjorde det direkt!

Men tekniken som ska spara tid åt oss, har tagit väldigt mycket tid för mig att bemästra de senaste dagarna. Tror käre maken börjar ruttna på mitt stirrande på skärmen och mitt muttrande om att det inte funkar. Jag är alldeles uppfylld, och kan inte tänka på annat just nu.

Jag är SLAV!

Men det börjar ordna sig, har bara lite fix med mailen kvar. Annars börjar vi nog bli vänner, iPhone och jag.

Nu är det sängdags, i morgon ringer klockan tidigt för jag ska på yoga.

I går kväll var det en av höjdpunkterna på året, enligt mitt förmenande. Jag älskar fenomenet Melodifestival, av olika skäl. Tänk bara så här:

Kul musik, mycket lever kvar senare. Trallvänlig, glad och skuttig. Glitter och glamour, lite av livets nödtorft för oss knegare. Jag får frossa i paljetter, glitter, snygga dansmoves och puls. Gillar det! Men när jag hade gått och lagt mig i går kväll kände jag mig lite snuvad på konfekten. Förstod inte omedelbart varför, men funderade mig fram till följande:

Mycket klent med artistintervjuer. Jag fick aldrig en uppfattning om vad dom själva tyckte om sitt framträdande och spektaklet i övrigt. Massor av telefonröstningar, vi hade svårt att hänga med käre maken och jag. Inte för att vi röstar - nej då - men ändå. Man vill ju ändå hänga med och förstå. Duell - jaha. Internationell jury - jaha. Jag har inga direkta synpunkter, men jag vill nog ändå försöka leva med så gott det går. Slutligen kan jag konstatera att låtarna var mediokra, generellt sett. Alltså - jag gillar Alcazar. Dom var bäst, men med en medioker låt. Övriga låtar minns jag inte alls, bortsett från af Ugglas.

När hon började, tittade käre maken och jag på varandra och började diskutera hur urvalet av låter egentligen går till. Men när vi lyssnat ett tag, tystnade vi. I takt med varandra insåg vi båda att här var en bra låt. En med budskap och smärta. Och tungt gung. Bra, Caroline af Ugglas, vi gillade dig! Det var den enda låt som satt lite grann kvar i huvudet morgonen efter.

Men i övrigt? Mediokert. Trist. Långsamt. Fattigt.

Nåja, det kommer fler lördagskvällar och delfinaler. Det jag måste prisa ändå i sammanhanget är faktiskt Petra Mede. Inte för hennes insats i sig, jag har egentligen ingen uppfattning om den. Utan det jag har synpunkter på är hennes tonläge.

Till skillnad från de flesta av hennes kvinnliga kollegor, hade hon en behaglig nivå på sin röst. Hon skrek inte, hon ylade inte, och den frekvens där hon befann sig stämde väl överens med mina öron. Vi är inte bortskämda med sånt i dag, det vimlar av - i rädsla att inte märkas - hojtande och skrikande kvinnliga programledare. Tack, Petra Mede!

Igår blev käre maken ordentligt orolig. Flygen från Gotland var inställda på grund av dimma. Ett rätt ovanligt fenomen, flygen går nästan alltid. Orsaken till oron: inte att han själv skulle ut och flyga. Nej, han var orolig att centerpartiets ledning inte skulle komma från ön utan bli kvar här. Centerpartiet hade sina kommundagar här över helgen...

Jag tror de har kommit hem nu. Guskelov.

Söndag den 8 februari. Inget särskilt att fira. Ingen dag i almanackan, inget solstånd, ingen högtid. Jag har en mycket god gammal vän var äldsta son fyller år i dag, men det är nog det högsta som jag vet.

Men min man, han vet att fira. Han har ätit ett kilo erkenkräftor i kväll. Inte för något särskilt alls. Bara för att det är söndag. Februari. Nära våren. Och för att kräftorna fanns i frysen.

Födelsedag!

Uppvaktning på sängen av kärleksfull make och yster hund. I övrigt en lugn göra-vad-jag-vill-dag, med många grattis-sms och telefonsamtal. Såna här dagar märks det att man ingår i ett sammanhang, om inte annars. Jag är tacksam för det. Det är grått och dimmigt utanför fönstret, riktig allhelgonastämning. Så vad passar bättre än att kura inomhus med DVD, korsord och lite Dooleys i glaset?

Jag måste verkligen börja promenera mycket mer. Åtminstone i förhållande till hur mycket jag kör bil. I morse när jag var ute med hunden i dimman, så blev jag varse att den mesta tiden jag rör mig framåt, sker i bilen. Det MÅSTE vara så, eftersom jag fick en snabb tanke i huvudet när jag gick där och stirrade in i det vitvåta framför mig. Jag tänkte nämligen: "det är nog bäst att jag slår på dimljusen, för om jag får möte här så ser ingen mig...".

Inga diagnoser, tack!

Apropå hundpromenader så gjorde Shiva ett fynd härom dagen. Ett krossat fågelägg, som jag efter att ha konsulterat en fågelbok identifierade som ett morkulleägg. Någon större fågel eller annat djur hade antagligen haft kalasfrukost. En morkulla mindre i Stånga i vår, med andra ord. Men samtidigt en påminnelse om livskraft, för äggen är alltså redan lagda och ruvas på för fullt. Förtröstansfullt!

Så här ser en morkulla ut:

Eller så här...: