Tar det inte emot, får man inga muskler!

Blev inget bloggande i går, eftersom dagen var fylld av annat från morgon till kväll. Som alltid på tisdagar går jag upp i svinottan, rör mig som i trans mot den framlagda klädhögen, borstar tänderna och kör in till Visby för att gå på veckans bästa pass; poweryogan. Just morgonpasset är så skönt, hela dagen blir skön.

Arbetsdag på kontoret (och då kan man ju inte sitta och roa sig med bloggen…) och sen bjöd kvällen på en föreläsning om privatiseringar. Så – när jag väl klev över tröskeln hemma kände jag kort och gott inte för något annat än att stirra lite på ett korsord och sen gå och lägga mig.

I dag har jag varit på ett frukostmöte som handlade om kompetensutveckling som tillväxtfaktor. Låter väl inte alltför upphetsande, jag inser det, men det var faktiskt riktigt intressant. Det handlade om glappet mellan vad vi som individer kan, och vad samhället kräver i dag. Individkunnandet blir alltmer ointressant, det som krävs istället är vetskap om var man kan hitta information, samt samverkan. Kunskapen måste adderas.

Det jag fastnade mest för var det här; 10 % av alla branscher och näringar försvinner varje år i Sverige, men i gengäld kommer 10 % nya till varje år. När det gäller kompetens är siffran 2 % som försvinner ut, och 2 % som kommer till. Jag är inget mattesnille, men jag inser att kvar är 8 % överbliven kompetens på områden som inte längre finns, samtidigt som det fattas 8 % kompetens på de nya områdena. Vi hänger kort sagt inte med! Troligen blir vi beroende av arbetskraftsinvandring/kompetens från utlandet – på samma sätt som vi fick från Grekland, Jugoslavien och Finland under 1960- och 1970-talen (för att inte tala om vallonerna på 1600-talet!) i framtiden för att klara oss i Sverige.

Eller begrunda det här; på 1920-talet sattes pensionsåldern till 67 år, samtidigt som medellivslängden var 67 år…! Titta hur det är i dag. Vi går i pension allt tidigare, och lever allt längre. Medellivslängden för kvinnor tror jag är runt 82 år. Jag bara undrar vem som ska se till att jag har det bra på ålderns höst. Börjar bli lite nervös.

Rubriken i dag spelar lite på detta med kompetens och att lära sig nytt. Det är jobbigt att lära sig nytt, att tänja sina gränser. Men å andra sidan måste det få ta emot lite, annars blir det inget resultat. Samma sak som på Friskis och Svettis – är det inte jobbigt ger det ingen effekt.

Men det ska vara skönt jobbigt!

Teknikens under, eller…?

Jag har blivit med iPhone!!!

Är inte så mycket för prylar annars, men telefoner har jag en viss svaghet för. Och i synnerhet nya mobiltelefoner. När Apple släppte sin iPhone för något år sen sörjde jag att jag inte kunde köpa den, för den var operatörsbunden till Telia. Våra jobbabonnemang är Tele2. Synd och skam.

Men nu har de låst upp iPhonarna, så nu kan vem som helst som har råd köpa en. Gissa om jag gjorde det direkt!

Men tekniken som ska spara tid åt oss, har tagit väldigt mycket tid för mig att bemästra de senaste dagarna. Tror käre maken börjar ruttna på mitt stirrande på skärmen och mitt muttrande om att det inte funkar. Jag är alldeles uppfylld, och kan inte tänka på annat just nu.

Jag är SLAV!

Men det börjar ordna sig, har bara lite fix med mailen kvar. Annars börjar vi nog bli vänner, iPhone och jag.

Nu är det sängdags, i morgon ringer klockan tidigt för jag ska på yoga.

Melodifestival, centerpartiet och kräftor

I går kväll var det en av höjdpunkterna på året, enligt mitt förmenande. Jag älskar fenomenet Melodifestival, av olika skäl. Tänk bara så här:

Kul musik, mycket lever kvar senare. Trallvänlig, glad och skuttig. Glitter och glamour, lite av livets nödtorft för oss knegare. Jag får frossa i paljetter, glitter, snygga dansmoves och puls. Gillar det! Men när jag hade gått och lagt mig i går kväll kände jag mig lite snuvad på konfekten. Förstod inte omedelbart varför, men funderade mig fram till följande:

Mycket klent med artistintervjuer. Jag fick aldrig en uppfattning om vad dom själva tyckte om sitt framträdande och spektaklet i övrigt. Massor av telefonröstningar, vi hade svårt att hänga med käre maken och jag. Inte för att vi röstar – nej då – men ändå. Man vill ju ändå hänga med och förstå. Duell – jaha. Internationell jury – jaha. Jag har inga direkta synpunkter, men jag vill nog ändå försöka leva med så gott det går. Slutligen kan jag konstatera att låtarna var mediokra, generellt sett. Alltså – jag gillar Alcazar. Dom var bäst, men med en medioker låt. Övriga låtar minns jag inte alls, bortsett från af Ugglas.

När hon började, tittade käre maken och jag på varandra och började diskutera hur urvalet av låter egentligen går till. Men när vi lyssnat ett tag, tystnade vi. I takt med varandra insåg vi båda att här var en bra låt. En med budskap och smärta. Och tungt gung. Bra, Caroline af Ugglas, vi gillade dig! Det var den enda låt som satt lite grann kvar i huvudet morgonen efter.

Men i övrigt? Mediokert. Trist. Långsamt. Fattigt.

Nåja, det kommer fler lördagskvällar och delfinaler. Det jag måste prisa ändå i sammanhanget är faktiskt Petra Mede. Inte för hennes insats i sig, jag har egentligen ingen uppfattning om den. Utan det jag har synpunkter på är hennes tonläge.

Till skillnad från de flesta av hennes kvinnliga kollegor, hade hon en behaglig nivå på sin röst. Hon skrek inte, hon ylade inte, och den frekvens där hon befann sig stämde väl överens med mina öron. Vi är inte bortskämda med sånt i dag, det vimlar av – i rädsla att inte märkas – hojtande och skrikande kvinnliga programledare. Tack, Petra Mede!

Igår blev käre maken ordentligt orolig. Flygen från Gotland var inställda på grund av dimma. Ett rätt ovanligt fenomen, flygen går nästan alltid. Orsaken till oron: inte att han själv skulle ut och flyga. Nej, han var orolig att centerpartiets ledning inte skulle komma från ön utan bli kvar här. Centerpartiet hade sina kommundagar här över helgen…

Jag tror de har kommit hem nu. Guskelov.

Söndag den 8 februari. Inget särskilt att fira. Ingen dag i almanackan, inget solstånd, ingen högtid. Jag har en mycket god gammal vän var äldsta son fyller år i dag, men det är nog det högsta som jag vet.

Men min man, han vet att fira. Han har ätit ett kilo erkenkräftor i kväll. Inte för något särskilt alls. Bara för att det är söndag. Februari. Nära våren. Och för att kräftorna fanns i frysen.

En morkulla mindre i Stånga

Födelsedag!

Uppvaktning på sängen av kärleksfull make och yster hund. I övrigt en lugn göra-vad-jag-vill-dag, med många grattis-sms och telefonsamtal. Såna här dagar märks det att man ingår i ett sammanhang, om inte annars. Jag är tacksam för det. Det är grått och dimmigt utanför fönstret, riktig allhelgonastämning. Så vad passar bättre än att kura inomhus med DVD, korsord och lite Dooleys i glaset?

Jag måste verkligen börja promenera mycket mer. Åtminstone i förhållande till hur mycket jag kör bil. I morse när jag var ute med hunden i dimman, så blev jag varse att den mesta tiden jag rör mig framåt, sker i bilen. Det MÅSTE vara så, eftersom jag fick en snabb tanke i huvudet när jag gick där och stirrade in i det vitvåta framför mig. Jag tänkte nämligen: “det är nog bäst att jag slår på dimljusen, för om jag får möte här så ser ingen mig…”.

Inga diagnoser, tack!

Apropå hundpromenader så gjorde Shiva ett fynd härom dagen. Ett krossat fågelägg, som jag efter att ha konsulterat en fågelbok identifierade som ett morkulleägg. Någon större fågel eller annat djur hade antagligen haft kalasfrukost. En morkulla mindre i Stånga i vår, med andra ord. Men samtidigt en påminnelse om livskraft, för äggen är alltså redan lagda och ruvas på för fullt. Förtröstansfullt!

Så här ser en morkulla ut:

Eller så här…:

Regelbrott och telefonbestyr

Bloggen är ung men redan bryter jag mot två regler.

För det första skrev jag inget i går, min regel är nog att försöka skriva någon rad varje dag. Fast jag inser det svåra i det, i går kväll var jag hemma sent eftersom jag hade möte med ABFs (=min arbetsgivare) styrelse. Då måste man ju ägna den korta stund som återstår innan man måste gå och lägga sig åt familjen, i det här fallet förkyld make och lycklig hund.

För det andra bloggar jag nu på ARBETSTID! Jag kan försvara det, inga problem. Jag arbetar nämligen precis jämt, så jag har arbetstid nästan all min vakna tid. Men i normalfallet tror jag man kan kalla det arbetstid extra mycket när klockan är eftermiddag, det är vardag och man sitter på kontoret. Eller vad tror ni?

Skälet är jätteenkelt. Det är fredageftermiddag, och hemma väntar en visserligen förkyld men välkomnande make med nystädat hus och lagad mat. Ingen kan väl då inbilla sig att det jag tänker ägna kvällen åt är datorn. Nix. Därför sitter jag nu här, med relativt städat skrivbord, nöjt sinne och helgstämning.

I dag har en av ledarsidorna i Gotlands Tidningar tagit in mitt blogginlägg om kärnkraften som artikel. Kul tycker jag, även om den inte är så skarp utan mer av krönikakaraktär. Men OK, har den läsvärde så bjuder jag mer än gärna på det.

Käre maken fick en telefon i gåva av sin mobiloperatör, som tack för att han förlängde sitt abonnemang. I vår oändliga välvilja tänkte vi att den kunde dottern få, som just nu dras med en gammal “häck” som knappt går att använda som telefon längre. Som många andra unga människor har hon inget fast abonnemang, varför mobilen blir ännu viktigare. Vi meddelade henne den glada nyheten, kostade på 48 kronor i porto och skickade iväg den. Hon meddelade glädjestrålande att hon fått hem den. Men sen gick det inte längre. Hon hade fel operatör, telefonen var programmerad för makens operatör förstås. Det fattade inte vi, men hon hade misstänkt det hela tiden.

Ack, flyktiga glädje!

Det slutade med att vi tyckte så synd om henne att vi förde över pengar till hennes konto för att köpa en egen sprillans ny i stället.

Så blev det med den gåvan från teleoperatören, den blev dyr för oss fårskallar!

Snart är det melodifestivalfest!

Alltså – klockan på den här bloggsidan går fel!!! Det ser ut som om jag gör varenda inlägg på förmiddagarna, vilket kan få folk och fä att tro att jag inte har något att göra på jobbet utan bara sitter och roar mig. När jag i själva verket sitter här varje kväll efter väl förättat värv… Klockan går alltså ungefär 9 timmar efter, och det är retsamt.

Men det är oviktigt. Viktigt är däremot att på lördag – som dessutom är min födelsedag – sätter årets stora TV-fest i gång. Jag är SÅLD på Melodifestivalen! Sedan de gjorde om den med deltävlingar och andra chansen och grejor så tycker jag det är så KUL! Högsta lycka är att krypa upp i soffan med något gott att mumsa på, käre maken vid sidan och gärna ett glas av något slag. Och sen förfasa sig, njuta, tralla och svära åt resultatet. Dessutom är ni många därute som måste erkänna att det är glad musik! Jo, det ÄR det. Mycket är skräp, men mycket är bra också. Jympamusik!

Jag ser fram emot lördagen, då sitter jag där med förväntansfullt tindrande ögon!

Kärnkraft och generationsväxling

I går hörde jag på radio miljöpartiets Maria Wetterstrand och kristdemokraternas Göran Hägglund debattera kärnkraftens vara eller inte vara. Och jag förundras. Inte mycket har hänt på snart 30 år!

1980 var det folkomröstning om kärnkraften. Jag tycker inte det känns särskilt längesen… väl medveten om att det är ett ålderssymtom att säga så! Att jag minns det rätt tydligt och som i närtid beror möjligen på att det var första gången jag fick rösta. Jag var 18 år fyllda det året, och det var naturligtvis stort. Jag var övertygad om att Linje 3 var det enda rätta alternativet, lika tvärsäkert som att jag bar näbbstövlar. Det är sant, jag gjorde det!! Vi finns, vi som har burit näbbstövlar, även om det i dag låter som ett skämtsamt epitet för en vänstervriden person… Men jag är stolt över att ha burit näbbstövlar i slutet 1970-talet!

Linje 2 vann förstås, ett mesigt kompromissförslag enligt mitt förmenande på den tiden. I dag hade jag kanske gått på den mesiga linjen, väl medveten om att man inte förändrar allt i en handvändning.

Men att det skulle bli så mesigt att det fortfarande efter 30 år inte har hänt särskilt mycket, kunde man väl inte tro!

Men det jag ville komma till var en kommentar som Maria Wetterstrand sa, och som fick mig att börja fundera. Reportern försökte få henne att tycka det var lika bedrövligt som jag tycker att ingenting har hänt. Men hon kontrade med att säga ungefär att “när folkomröstningen var 1980 var jag bara 7 år, så jag har inga bindningar till det. Det är historia, och jag vill se framåt i stället”. Ungefär så, jag gör inte anspråk på att ha citerat exakt rätt.

Och det är intressant!!

Å ena sidan kan man välja att bli trött när man hör det (om man som jag var med 1980), och tänka att om det är på det här sättet att varje generation ska erövras och att allting glöms bort så fort det kommer en ny generation, så är det ingen idé att göra nåt över huvud taget. Det var min första, spontana tanke.

Å andra sidan kan man tänka som jag tänkte sen; men det är ju härligt att det hela tiden kommer en ny generation som omprövar, diskuterar och har nya (nåja…) idéer! Det MÅSTE bara bejakas, annars blir man en sån där som sitter och säger att “det har vi gjort förut och det gick inte då heller”. Jag vill verkligen inte bli en sån…

Men tänk om vi 2040 sitter med nästa generation och för samma diskussioner om just kärnkraften… det har vi inte råd med. Jag är fortfarande övertygad om att kärnkraften är livsfarlig för kommande människosläkte och att det måste gå att ta fram andra alternativ. Där sitter fortfarande näbbstövlarna stadigt fast!

Min favorithistoria på temat generationsfunderingar är den här som jag fick för några år sedan av en person som jobbade på ett fritids i göteborgstrakten. Den illustrerar så otroligt tydligt generationers olika perspektiv. Och den fick mig att för första gången betrakta mig som något äldre än jag hade reflekterat över att jag var! En generation över, liksom.

Den här personen överhörde ett samtal mellan ett par killar i tioårsåldern. Plötsligt säger den ena killen till den andra: “Du förresten, visste du att Gunde Svan har åkt skidor???”

http://intressant.se/intressant

Rörelsens kraft

Nyduschad, nyäten och nöjd. Efter en arbetsdag med lätt huvudvärk, tog jag mig till detta fenomoen som heter FRISKIS & SVETTIS! Två gånger i veckan försöker jag komma dit, och två gånger i veckan är det poweryoga som gäller. Veckan avslutas med några hundra meters simning om allt går som jag vill. Jag mår bra av att röra på mig, men makterna ska veta att det krävs sin kvinna för att komma iväg på dessa pass!

Klockan 17 på måndagar erbjuds ett medelpass i Sävehallen i Visby. Det är KNÖKfullt än så länge, nyårseffekten sitter i. Tjugo minuter i fem stänger man dörrarna, då är vi fulltaliga. Om vi ska kunna vifta och skutta obehindrat, går det inte att ta in hur många som helst. Jag känner viss tveksamhet till att ta mig dig så tidigt, och under lång tid trängas i enbart väntan på det magiska klockslaget. Men det är värt det!

I kväll var det en vikarierande ledare från fastlandet, närmare bestämt Huddinge. Ett jättebra pass, jag var fullständigt slut och svetten rann efteråt. Det ska något visst till för att få mig så kämpaglad att svetten rinner. Det hemliga receptet heter bra musik, rörelser som är roliga och inte för svåra, och en ledare som hela tiden generöst berömmer. Jag suger åt mig och tar i lite till!

Det roligaste av allt var att jag fick en riktig backlash under passet. Han använde rörelser som jag lärde mig i tidernas begynnelse, i Friskis & Svettis i Norrtälje på 80-talet. Kanske till och med sent 70-tal, om jag anstränger minnet. Gamla hederliga Friskis-moves, så det stod härliga till.

Och huvudvärken släppte, som genom ett under. Jag VET ju att det alltid blir så.

Nu är jag vederkvickt och oerhört nöjd med mig själv. Längtade hit till bloggen för att riktigt få dela med mig av underverket som heter motion. Nu ska jag hårdkoka två ägg att ta med i morgon bitti, för då måste frukosten tas med till jobbet. 06:15 tar jag bilen till Visby för att börja dagen med ett härligt yogapass. Återkommer om detta!

Helgerna behöver bli längre!

Söndag och solen skiner generöst. Blåser lite snålt dock när man kommer ut på vidderna (vi bor ju på prärien!), så skenet bedrar en smula.

Jag sitter och förundrar mig över att jag är bloggare, har ännu inte vant mig vid tanken. Leker lite med layouten, och kommer nog så småningom att piffa till sidan lite. Men jag tar det piano, ska vänja in mig först!

Kan konstatera att jag har en skön och bra helg – käre maken är bortrest så jag är ensam med hunden. Jag eldar i kaminen och gör saker i min egen takt. Äter sånt jag känner för. Dammsuger, tvättar lite, byter lakan, vattnar blommor, torkar bänkar. Och arbetar… Har mycket jobb som inte hinner göras på vardagarna och ofta tar jag till helgerna. Men den här helgen har det liksom varit… jobb hela tiden nästan. Jag planerade det när jag visste jag skulle vara ensam – att jag skulle arbeta hela helgen. Men hur friskt är det egentligen? Jag är liksom aldrig lagom, bara matar på nytt jobb hela tiden. Och ingen annan stoppar mig ju, sånt måste man göra själv. Jag är dålig på det. Å andra sidan har jag ett ansvar för att mycket blir gjort, och inte bara det – blir BRA gjort.

Huvaligen.

Min clou med det här inlägget var att jag kommer att hinna med det arbete jag hade tänkt mig i helgen. Men sen är tiden slut, och det är dags för en arbetsvecka igen. Var tog min återhämtning vägen? Lite av den har jag fått smaka på, men det räcker inte! Jag skulle behöva åtminstone en dag till i helgen för att känna mig ordentligt fit for fight på måndagen.

Hur gör alla andra?

Lägger in en bild på Shiva, vår lurviga cockertjej. Tycker hon pryder sin plats på den här sidan! Just nu ligger och och snarkar högljutt vid mina fötter. Mysfaktorn är hög!

Så var jag här!

Tänka sig. Att blogga. Har i hemlighet drömt om det en tid – varit avundsjuk och inom mig tittat snett på alla dom som “haft tid” att hänga framför datorn och skrivit mer eller mindre meningsfulla inlägg för en cybervärld där man inte vet om man över huvud taget blir läst. Men ändå.

Man får skriva.

Jag vet inte om jag har tid, å andra sidan skriver jag dagbok varje dag. Har så gjort i hela mitt liv tror jag, och det tar inte många minuter. Dessutom är platsen framför datorn en av mina arbetsplatser. So – why not try?

Så det här är mitt debutinlägg. Tam-ta-ta-ta!!! Egendomligt stilla för att vara en debut.

Den andra halvan av mig – käre maken – befinner sig på annan ort. Närmare bestämt Västerås, där sossarna (mitt parti) har några såna där kommundagar. Man springer runt på seminarier, peppar varandra och laddar inför EU-valet i juni. Viktigt, viktigt. Men det är tomt när han är där och jag är här. Han är valledare, och måste givetvis uppdatera sig. Resten av familjen är vår cocker Shiva, som snarkar högljutt nere i hallen. Henne har jag heller ingen glädje av i denna magiska och banbrytande stund. Suck.

Nåväl. Jag känner mig nöjd med att ha startat, och tänker nu försöka vårda min blogg. Hoppas någon -någongång – finner ett nöje i att läsa den. Men om inte – det gör inget! Jag finner ett jättenöje i att få SKRIVA den. Och en närmast pervers njutning i att veta att den ligger där ute i rymden för allmän beskådan!