Premiär för spikmattan!

Så – nu är man ett steg närmare fakirskapet. Jag har blivit med spikmatta, och nu har jag premiärlegat. I 12 minuter. Ryggen är blossande knallröd, och jag intalar mig att det är jättebra.

Spikmattan är inget nytt påfund, utan flertusenårigt påstås det. Fakirerna använde riktiga spikar i en träplatta, min spikmatta är humanare. Över 6.000 plastpiggar på ett vackert orange tyg. Enligt dom som vet, löser man upp spänningar genom att ligga på en sån här tingest en stund varje dag, och jag tror på det – efter att ha sett min rygg efteråt inser jag att blodgenomströmningen tog helt nya proportioner. Vilken energi jag kommer att få, akta er!

Käre maken skulle också prova, men han stod ut ungefär 30 sekunder. Så typiskt honom, en orolig själ, men nu har han i alla fall provat.

I dag är sista vinterdagen enligt min tideräkning, och jag har suttit ute en stund i solen. Bosse sa att jag såg ut som en gammal gumma, eftersom jag var påbyltad och hade filt över benen. Inser att liknelsen var relevant. Men vad gör man inte för att få en gnutta varm vårvintersol på näsan, fast det blåser lite snålt?

I morgon börjar våren, och jag ska byta gardiner. Hurra!

Körig vecka…

Tillbaka efter flera dagars tystnad. Tror i och för sig inte att det är så många som saknar mig här – har nog inte lyckats bredda läsarskaran särskilt framgångsrikt – men ändå.

Veckan har varit fylld av inte bara arbete utan också kvällsmöten. Därför har tiden inte riktigt medgivit häng framför datorn de få vakna timmar jag tillbringat hemma. I går var det extra körigt, hör bara här:

Frissan, massage, solning och yoga. Allt på samma dag!

Jag är oerhört lyckligt lottad som har ett arbete som tillåter mig att styra min tid nästan helt hur jag själv vill och behöver. Jag kan ta några timmar på en vanlig torsdag för egen tid, i gengäld måste jag naturligtvis använda annan tid för att få saker som måste bli gjorda bli just det. Gjorda. Men det är ändå en frihet att få göra det när man vill. Arbetet innebär nästan dygnetrunt-engagemang, det är nästan oundvikligt att alltid bära det med sig. Men det är inte tungt.

Fast – just nu är det lite tungt, handen på hjärtat. Vi har besparingsbeting på oss, och jag måste hitta lösningar på personalsidan inför 2010 antagligen. Alltid svårt. Det kommer att bli en bra lösning, det är jag helt övertygad om, men ändå. Vägen dit är krokig, sorglig och svår. Och det är jag som måste gå först. Ledarskapets baksida.

Men – på det hela taget är jag glad och nöjd med min lott. Det goda överväger, så att säga.

I dag till exempel, sitter jag hemma för att försöka författa verksamhetsberättelse. När jag behöver tänka, lyfter jag bara blicken några centimeter, och fångas då av hackspettens ihärdiga knackande i ett gammalt äppelträd, och småfåglarnas kalasande på talgbollar och frön. Samtidigt flödar fin pianomusik “live” från nedervåningen, eftersom Bosse är hemma. Vilken inspiration, jag har det verkligen bra!

Kommunfullmäktige

Hemkommen från en seg dag i kommunfullmäktige. Är med där sedan senaste valet, tills nyss som ersättare men från och med i dag som ordinarie. Sättet det gick till på är sorgligt, den person vars plats jag fick avled hastigt i “brustet hjärta” som någon sa vid parentationen i morse. 49 år gammal, massor kvar att göra. En sympatisk kompis. Huvaligen.

Så nu är jag ordinarie i Gotlands kommunfullmäktige (för socialdemokraterna så klart) och flera gratulerade mig till det i dag. I ärlighetens namn är jag inte särskilt upphetsad, för jag har ju just bestämt mig för att sluta med det politiska engagemanget efter nästa val. Och i och med det så förstår var och en att mentalt har jag nästa slutat. Det är ju så när man väl har bestämt sig!

Men nu har jag ett ansvar och ska ändå göra så gott jag kan den tid som är kvar (nästan två år). Det ska nog gå bra.

Dagens möte var BOOOORING. Gäsp. Energikrävande. Mycket sövande prat. Få är de ledamöter som har något att säga som väcker intresse, eller – ännu viktigare nästan – som har ett sätt att säga saker som gör att man hör upp. Väldigt få, jag kan räkna dom på ena handens fingrar.

Dessutom är debatterna aningen för förutsägbara för att jag ska känna mig särskilt taggad. Man vet ungefär vem som kommer att säga vad, och man vet EXAKT hur resultatet av voteringarna blir. Vi är 71 ledamöter, och den borgerliga majoriteten har ett mandat mer än vänsterblocket. Så det blir så gott som alltid 36-35, om alla är med och alla röstar som de ska.

I morgon är en vanlig skön tisdag, och tack vare att vår bondgranne var på gott humör i dag och plogade vår kviar (förlåt mitt tidigare gnäll) så kan jag fara iväg tidigt på min yoga som brukligt.

Namaste!

Starur

I dag är jag glad att jag inte måste vara utomhus. Det snöar vågrätt, och vi bor så öppet att det driver igen fullständigt. Vår lilla kviar är igensnöad, och Bosse har redan räddad morgondagens nödvändiga färd till stan genom att placera bilen uppe hos bonden vid stora vägen för att pulsa tillbaka de 200 metrarna hem. Annars kommer vi inte i väg i morgon, den saken är klar!

I morse på hundpromenaden, kändes det som värsta polarexpeditionen. Barnen från Frostmofjället, släng er i väggen! Shiva skuttade glatt, men försvann rätt var det var i drivorna. Jag pulsade till knäna stundom, och blev riktigt svettig. Ett rejält jympapass på köpet! När jag vände tillbaka hem, hade mina spår redan sopats igen!!

Sen dess har det gått några timmar, och det har blivit VÄRRE. Mycket värre.

Det här kallas starur på Gotland. Uttalas ungefär “staräur”. Det ska vara sju starurar innan våren är här på riktigt och staren kommer. “Ur” betyder ju ungefär oväder. Det här är den första staruren, så än är det långt till vår…

Böcker

Ett av mina stora intressen är böcker och läsning. Att läsa är en njutning, och att hålla i en bok likaså. Att lyssna på en bok är inte alls samma sak för mig, jag vill hålla i en bok, känna doften och se skriften. Sen är jag överlycklig över ljudböckernas (eller heter det talböckerna, jag lär mig aldrig det där) existens, eftersom min gamla mormor har tappat synen och dessa är hennes enda chans att läsa. En helt ny värld har öppnat sig för henne, det är fantastiskt!

Jag kan också tänka mig att lyssna på en bok om jag är ute och går, men hellre lyssnar jag då på bra musik. Böcker ska kännas i handen, liksom.

Under flera års samlande blev det en del böcker för mig, och i det första hus vi hade här på Gotland hade jag ett bibliotek, ett helt rum vars väggar var klädda med böcker. När vi sen flyttade fick de inte plats, och jag fick ompröva mina bokvärderingar riktigt ordentligt. Tidigare har jag ansett att jag vill ÄGA varenda bok jag har läst, och gärna också såna jag inte har läst. Jag har inte kunnat tänka mig att kasta böcker eller ens ge bort. Riktig sniken har jag varit.

Men när vi kom hit till Tidlösa räckte väggar och rum inte till, och jag började rensa i mina bokkartonger. Hundratals, kanske tusentals böcker förpassades till dottern/andra vänner/tippen. Några på väg till tippen står fortfarande kvar i vår vedbod i kartonger. Nu har vi två bokhyllor; en där jag samlar böcker fortfarande, såna jag inte vill göra mig av med. Men det är inte längre så många. Där är principen att när den hyllan börjar bli full, måste jag rensa. Allt läst ska rymmas där.

Den andra hyllan innehåller olästa, härliga böcker, varur jag plockar vartefter lusten faller på.

Numera försöker jag mest köpa pocket, eftersom det mesta kommer ut i pocketformat rätt snabbt. Jag behåller bara böcker i undantagsfall, om det är någon jag kan tänka mig att läsa om, eller en faktabok jag vill behålla, eller möjligen en bok i en serie (jag samlar till exempel flera decarkförfattares alla titlar). Om jag inte ska behålla den utlästa boken, bookcrossar jag.

För den som inte vet vad det är, kommer jag att berätta det vid ett annat tillfälle. Det är en fantastisk uppfinning!

Nu nalkas bokrean, förr om åren min bästa stund. Men jag ska inte köpa något på rean i år heller, precis som i fjol och året innan. Känner mig duktig och ståndaktig. Fast – det är inte så svårt att låta bli. Böcker är rätt billiga året runt, och med tanke på just pocketutgivningen är de mycket mer tillgängliga i dag än förr.

Jag hade en annan mani när jag var yngre. Då ansåg jag att den bok man påbörjade var man tvungen att läsa ut, oavsett läsvärdet. I dag tänker jag helt annorlunda… Livet är alldeles för kort – för att inte tala om den tid man har att läsa i livet! – för att man ska öda tid på en dålig bok. Jag ger en bok 100 sidor, tycker jag fortfarande inte om den så går den vidare. Så gör även jag, till nästa läsobjekt.

Jag prenumererar på en tidskrift som heter Svensk Bokhandel, för att se lite vad som rör sig i branschen. Med förra numret bifogades en bok som heter “Svinhugg” av Marianne Cederwall. Den utspelar sig på Gotland, därför har jag läst rätt mycket om den i lokalpressen. Kritiken har väl inte varit så lysande, och det var berättigat. Inget litterärt mästerverk precis, och en rätt fånig historia. Men jag läste av någon anledning ändå ut den, fattar inte riktigt varför.

Men det jag ville ha sagt med det var att på bokens framsida och på varenda sida i boken stod tryckt “Läseexemplar”. Det var väl för att visa att det var en särskild utgåva, endast för bokhandlare och recensenter, kan jag tänka mig. Men – är inte varje bok ett läseexemplar? Vad ska man göra med boken om inte läsa den? Jag fattar ingenting, det var bland det löjligaste jag har sett.

En bok som är ett “läseexemplar” – å fan!

Ännu en arbetsdag är över

En arbetsdag är över, och nu väntar ett yogapass innan jag far hem. Jag ska dessutom komma ihåg att hämta hunden på dagis (!) på väg hem, ovant och därför hög glömskerisk!

På den tiden då Sara var liten var den en annan sak, då var det dagis eller dagmamma varje dag. Men det var Bosse som för det mesta skötte hämtning, så en gång när jag skulle hämta glömde jag det faktiskt. Fast det lär inte vara unikt…

Snön har vräkt ner ymnigt i dag, och vi har värsta vinterlandskapet. Personligen tycker jag det räcker nu. Hemma på gårdsplanen får man pulsa ut till bilen (det är konstigt, ingen skottar snö hemma hos oss!) och slira i egenhändigt tillverkade hjulspår upp till stora vägen. Bonden plogar bara om vi ber snällt, han kör inte ens med traktorn förbi för att underlätta för oss utan att vi måste be om det. Men hittills har det gått, även om det slirar betänkligt ibland. Tänk så förargligt det vore att köra i diket på vår kviar* strax utanför tomten! Diket är rätt djupt.

I morgon är det guskelovdag och jag ska arbeta hemifrån för att hålla vovven sällskap. Det blir fridfullt och produktivt skulle jag tro, som alltid. Det blir säkert en rapport även efter den arbetsdagen!

*kviar = sidoväg, genväg, en väg som går tvärs över. I vårt fall en väg som går tvärs över åkern förbi vårt hus!

Generationsfunderingar på nytt

I ett tidigare inlägg reflekterade jag över detta med generationer; att nya tankar kommer och gamla fenomen försvinner. Jag hittade en ny sån härom dagen, en riktig aha-upplevelse.

Nån mer än jag som minns LP:n “Varning för barn” med Magnus och Brasse? Från den skivan kommer några riktiga klassiker, bland annat sketchen då de är piloter och inte vet var de är. Svordomsvisan är en annan. Men just pilotsketchen lever kvar hos mig, och jag har ända tills härom dagen inbillat mig att den lever hos alla. Men då glömde jag att några är yngre än jag.

När de förvirrade piloterna inte vet var de är, konsulterar de en fickalmanacka med världsatlas. De försöker läsa var de är, och läser “vlärden”. Till slut inser dom att det står “världen” och en av dom utbrister: “Har dom flygplats?”

Det säger jag ofta, när världen kommer på tal; “har dom flygplats?”. För det mesta hittills har jag fått medgarv, mina samtalspartners har fattat galoppen precis. Men härom dagen fick jag ingen som helst respons från personen framför mig. Nada, tomt, ingenting. Hon tittade på mig med en blick som innehöll en blandning av undran och medlidande. Det tog en tiondels sekund för mig att gå från ett brett förväntansfullt leende, till en pinsam insikt om att hon var 15-20 år yngre än jag, och förmodligen aldrig hade hört pilotsketchen. Och i skenet av den insikten, ekade min kommentar “har dom flygplats?” rätt fånigt.

Tur man har självdistans.

I dag har jag suttit hemma på kammaren och arbetat hela dagen, nonstop. Det är så skönt, jag får så mycket gjort. Kruxet är att jag inte kan sluta. Jag reser mig aldrig upp, går inte ens på toaletten. Jag bara jobbar och jobbar och jobbar. Till slut känner jag möjligen hur kaffesugen jag är, eller kissnödig, eller hur ont i ryggen jag har fått. Men jag kan liksom inte sluta ändå. Hur begåvat är det?

Dock – trots hemmadag – så körde jag faktiskt in till Visby för min tisdagsyoga i morse. Min högtidsstund i veckan, tillsammans med yogapasset på torsdagar. Käre maken undrade klentroget om det verkligen var värt att köra nästan 10 mil för en timmes yoga, och mitt alldeles uppriktiga svar var: JA. Det är så bra för min kropp, och den tackar mig. Nu när jag faktiskt har lyckats att hålla dessa två gånger i veckan så märker jag dessutom att det händer saker i kroppen, sakta men säkert. Det vill jag inte släppa om jag inte är absolut tvungen. Tidigare terminer har jag haft svårt att gå två gånger, det har varit mycket resor och möten. Men än så länge den här terminen funkar det, och det är så SKÖNT!

Priset för att umgås

Är en liten smula upprörd över Destination Gotlands nya prissättning. Har lite halvt om halvt förstrött följt debatten i tidningarna och tyckt att det väl inte är så farligt. Rör inte mig, liksom. Men plötsligt rör det mig, och nu blev jag lite upprörd.

Dotter Sara ringde i dag och började planera sitt och Affes besök på Gotland i påsk. Jättekul, jag gläder mig stort över att de kommer över för att bo och umgås med oss några dagar och för att gå på Musikalkompaniets uppsättning “Curtains”. Men sen visade det sig att det nya biljett- och prissystemet har sett till att det har blivit nästan dubbelt så dyrt för dessa två ungdomar att åka över till oss. Nästan en tusenlapp måste dom punga ut med totalt för att få två av den allra enklaste personbiljett tur och retur. Är det vettigt??

Hade hon och Affe varit skrivna här på Gotland hade det varit ungefär halva priset. Men hur ska de kunna vara det när de lever i Stockholm…

Grymt, tycker jag. Hur går det för alla gotlänningar i förskingringen som skaffat familj och som med flera barn och bil ska komma över i sommar då det är högsta prisnivå för att hälsa på nära och kära? Jag tror många kommer att avstå.

Det är fint. Vi ska isolera oss. Vi är “oss selv nokk”, och behöver inga fastlänningar komma hitrännandes. Lysande, Destination Gotland!

Helgrapport

Visby-Roma förlorade mot Väsby i hockeyn i fredags, trots en sjujädrans insats. Kul match faktiskt, och förlusten skedde efter straffar. Det var mer fart på den här hockeyn än vi är vana vid när vi går och ser Sudrets HC (förlåt, Sudret).

Alla hjärtans dag förlöpte om inte lugnt så i alla fall enligt planerna. Vi har inte för vana att fira den speciellt, så själva bemärkelsen passerade rätt spårlöst. Men en del av dagen tillbringade vi på Wisby Strand, kongresshallen i Visby, för att avnjuta en av konserterna i Gotlandsmusikens konsertserie. Det var Visby storband som bjöd upp tillsammans med trumpetaren Peter Asplund och sångerskan Margareta Bengtsson. Han var gudabenådad och bjöd på många rysningar, men hon var helt ointressant. Pengarna som hennes gage och resor uppgick till, hade Gotlandsmusiken kunnat spara in på.

Jag är förresten vice ordförande i Gotlandsmusiken, vilket jag är stolt över. Ännu stoltare var jag förra mandatperioden då jag var riktig ordförande!

Ska sluta med politiken efter valet. Jag har helt enkelt ledsnat, det är inte roligt längre. Och det måste vara kul, det man gör i det här livet. Annars tycker jag man gör grova felprioriteringar. Inte en dag ska egentligen bortslösas på sånt som inte sker av lust och glädje.

Lättare sagt än gjort, jag vet. Men man kan i alla fall välja bort uppdrag och andra stora saker som man KAN välja bort. Att jag väntar till efter valet är bara ren pliktkänsla. Man slutför det man har tagit på sig, är min enkla filosofi. Jag försöker göra det så bra jag kan trots att lusten saknas, men visst skiner sånt igenom! Glöden liksom inte finns där.

Efter konserten i går väntade nästa musikaliska höjdpunkt. Åtminstone är det högt underhållningsvärde och – precis som jag skrev förra veckan – något jag är MYCKET road av. Vi bänkade oss alltså framför TVn och Melodifestivalen, och kunde konstatera att startfältet var betydligt starkare än förra lördagen. Måns gick förstås vidare, surprise surprise! Hans refräng sitter faktiskt lite lätt kvar i huvudet på mig, ett gott betyg. Men jag saknar fortfarande vettiga intervjuer med artisterna!

I skrivande stund är det sen söndagseftermiddag, på gränsen till kväll. Ljuset dröjer sig faktiskt kvar och verkar motvilligt lämna oss för mörkret. Härligt! Har just varit ute på en skuttig promenad med hunden, och nu börjar matdoften sprida sig från köket. Jag har det bra jag, som har nån som lagar mat åt mig varje ledig dag. Tack för det, Bosse!

Nu väntar en ny arbetsvecka, och det känns bra. Har koll på veckan framför mig, jättemycket att göra och lite problem att lösa. Återstår att se om kontrollen håller i sig, eller om jag tappar den under veckans lopp!

Värdskap och bemötande

Jag börjar dagens inlägg med att lägga in en bild på det käraste jag har, eftersom det är Alla hjärtans dag i morgon. Lite i förskott, men ändå.

Ibland längtar jag väldigt efter Sara, men hon har sitt eget liv nu. Dock hörs vi på telefon nästan varje dag, ibland flera gånger om dan. Jag är så glad att hon ringer och ringer och ringer…

Käre maken får jag njuta av dagligen, som tur är. Älskar er båda!

*****************************************************
Det är mycket om värdskap i mitt liv just nu. Värdskap och bemötande. På jobbet försöker vi få till ett samarbete med Värdskapet AB i Stockholm, för att sätta ihop ett utbildningspaket kring just detta – värdskap och bemötande.

Egentligen är det elementära saker, detta hur man bemöter varandra. Handlar kort sagt om sunt bondförnuft, kan man tycka. Men tyvärr verkar det vara något som måste påminnas om, för jag är nog inte ensam om att inte alltid ha känt mig välkommen. Eller? Det är precis det det handlar om, att få folk att känna sig välkomna.

Inom turismen är detta viktigt, och på Gotland väldigt aktuellt. Vi har just fått ett nytt varumärke som väl borde kompletteras med ett beteende som gör att alla som besöker vår ö känner sig välkomna och vill komma tillbaka. Kanske till och med flytta hit! Detta vill vi på ABF bidra med, genom att skapa Värdskapsakademi Gotland tillsammans med Värdskapet AB. Ett spännande samarbete med många goda idéer som jag tror mycket på. Håll alla tummar!

Min egen riksorganisation har mycket att lära sig om detta. Det har hänt något där, det är svårt att få kontakt. Svårt att få svar på mail, svårt att få kontakt via telefon. Inga svarsmeddelanden eller frånvaromeddelanden. Som ett svart hål, på sina håll och kanter. Mycket egendomligt. Gäller inte alla, men tillräckligt många för att det ska vara kännbart för oss ute i landet. Är varken välkomnande eller särskilt förnuftigt, tycker jag.

Alla är värda ett leende när man möter dom. Ett intresse. Ett lyssnande. Ett svar. Alla är värda att känna sig välkomna. Det är vanligt sunt bondförnuft och väldigt, väldigt enkelt att praktisera. Le, och se den du möter. Sen ger det sig självt, och du får samma tillbaka.

*****************************************************

I kväll ska vi på hockey, Visby-Roma möter Väsby. Sen väntar en helg med lite blandat; tvätta ett par maskiner, läsa lite bok, lösa lite korsord, förhoppningsvis få promenera om vädret tillåter och det inte kommer mer snö. Antagligen blir det lite arbete också, och vem vet – något inlägg i bloggen kanske!