Bläckun har kommit till Stånga!

I morse både hörde och såg Bosse bläckun, eller tofsvipan som den heter på svenska. Den brukar hålla till på våra åkrar, och är mycket karaktäristisk och vårrelaterad. Jag blev glad, men såg själv inte till den tio minuter senare när jag var ute med jycken. Fast det räcker att han har sett den, då vet jag att den har kommit. I dag har det dessutom doftat vår i luften, något som Sara också vittnade om från Bagarmossen per telefon.

Det är en stor dag på fler sätt; vi har betalat in anmälningsavgiften till vår malaysiaresa som äger rum i januari. Nu närmar det sig; målet för våra gigantiska canastainsatser de senaste två åren eller vad det kan handla om. Vi har varit lusfattiga efter spelen de senaste gångerna, men jädrar vad kontot har växt! Och om vår gode vän Leifs prognoser håller och vi fortsätter i den här takten så räcker pengarna gott och väl när det blir dags. Kanske blir det några ringgit över att betala någon drink för vid poolen eller havet också.

Jag riktigt hör palmrasslet och vågbruset. Aaaahhh!!

Och i morse gjorde jag yoga, precis som jag lovade mig själv. Undrar om jag inte tog i lite mer än vanligt trots allt…

Att vara nöjd med sig själv

Sommartiden bjöd på en ljus kväll, trots att det mulnade på. Glatt överraskad blev jag när jag klev ur Friskis & Svettis-lokalen och noterade att jag skulle hinna hem innan jag behövde sätta på heljuset på bilen. Härligt underbart!

 

Men hur kan en timme betyda så mycket? Jag menar, rent kroppsligt. Både Bosse och jag var helt slut i går kväll, och båda två sov vi oroligt hela natten. Konstigt, tycker jag. Jetlag har man ju både hört talas om och upplevt, men då snackar vi 6-7 timmar. Det här måste vara nån sorts jetlag också, jag tycker det är lite fascinerande hur våra kroppar är konstruerade!
Jag är så NÖJD med mig själv varje gång jag har varit på jympa. För att inte tala om min yogastatus just nu. Hör på den här; min yogalärare är borta i tre veckor, och kan således inte hålla några klasser. Jag har kompenserat det med att göra egna yogapass de dagar jag skulle ha gått hos henne! Jag är så NÖJD!!! Superduktig, är vad jag är. Jag lyckas inte komma upp i en hel timme, men mitt program spänner i alla fall över 45 minuter. Jag lyckas av någon anledning inte heller ta i lika mycket som när jag är hos henne. Det fattar jag inte, för jag vill verkligen. Men det är något annat att sitta ensam på kammaren faktiskt. Alldeles uppenbarligen är det så.

 

Nu vet jag att nästa vecka när hennes klasser börjar igen, behöver jag inte börja från början. Jag har inte tillåtit kroppen att glömma yogan utan den sitter kvar där den ska. Hurra!!

 

Jag är så glad över att min bästa vän Kerstin gillade yoga när vi gick på intensivkurs i Nynäshamn förrförra helgen. Hon tänker fortsätta säger hon, och det gläder mig. Bara därför att jag VET hur bra det är för kroppen. Nu kan hon inte börja än, för hon går på bokbindarkurs… Om nån tycker det låter trist vill jag bara säga – ni vet inte vad ni pratar om! Försök själva bara, att göra en bokpärm och sätta fast alla bladen i. Inte så lätt! Men Kerstin kan det. Hon är jätteduktig, och jag blev fängslad av hantverket på sätt och vis. Har liksom aldrig tänkt på hur bladen kommer dit…

Lika bra jag sätter in en bild på det när jag ändå är i farten. Hoppas inte Kerstin tar illa upp, jag har inte bett henne om lov. Kerstin: hojta till i så fall, så tar jag bort den! Men visst ser det snitsigt ut?

 

Nu har jag arbetat en stund. Nu väntar en skön dusch, eller möjligen ett bad. Sen väntar spikmattan och sen ska jag faktiskt slänga mig i soffan för att titta lite på en film eller så. I alla fall börja, jag hinner nog inte se en hel. Är lite sömnig redan…

En härlig söndag!

Har haft en härlig söndag. Det härligaste av allt var att jag fick med Bosse ut på en långpromenad, och nästan helt frivilligt. Med tanke på att han verkligen inte gillar att promenera var det en gåva att vårda ömt – visa entusiasm men lagom mycket. Inte skrämma bort, liksom. Jag tyckte det var så mysigt, det är så trist att promenera ensam jämt! Vi gick längre än vi hade tänkt, för vi trasslade oss upp på gamla banvallen i Stånga på väg hem, blev en liten trevlig omväg. Fick ihop 13.000 steg på den promenaden, tackar tackar!

Väl hemma laddade vi DVD-spelaren med en Irene Huss, och tog oss ett välförtjänst glas portvin.

Sara håller på och letar lägenhet i södra Stockholm, det var jag som drog igång det i går. Tycker att de måste passa på och köpa nu, innan konjunkturen vänder. Det är som man säger läge nu. Kruxet är att bara Affe har fast anställning, och inte Sara. Inte världslätt att få lån således, men samtidigt inte omöjligt. I dag har de varit på visning på en, och i morgon ska hon ta kontakt med banken för att försöka få ett lånelöfte.

I dag bor de jättebra, hyr i andra hand i Bagarmossen. Trivs i dom krokarna och vill helst inte flytta alltför långt bort. Men de måste få något eget nu som de kan fylla med sina egna prylar, nu bor de möblerat med prydnassaker och allt. Inte helt kul alla gånger, kan jag tro.

Nu håller jag alla tummar jag kan hitta för att banken ska vara välvillig, och för att de under våren hittar något som kan bli deras eget!

Det stökas hemtrevligt nere i köket, det är Bosse som lagar mat åt mig. Som alltid!

Platsen är inte viktig

Kollade förstås på Let´s dance-finalen i går kväll och såg en av de vackraste danser jag någonsin sett, tror jag. Det var förstås den fria dansen som Laila Bagge med partner bjöd på. Till en av mina favoritlåtar uttryckte dom en sån intensitet att håren stod rätt upp på mina armar. Herregud, så fint!

Men sen vann de inte, och det är ju inte så konstigt. För det första var dom FÖR bra, för det andra var det naturligtvis uppgjort av produktionen på förhand. Jag är alldeles övertygad om att Let´s dance från första början har varit väl regisserat och på förhand bestämt hur det ska gå. Men det gör inget, jag njuter bara av att se dom dansa. De flesta. Slaktarbettan hade jag lite svårt för dock…

Härom dagen fick jag en kommentar på Facebook från en vän som uttryckte sin avundsjuka över att jag får bo på Gotland. Fler hakade på, och menade att det förmodligen andas mer livskvalitet här än på andra platser.

På ett sätt håller jag med. Gotland är en fantastisk plats på jorden, och jag ångrar aldrig att jag kom hit. Sen vår egen boplats på denna ö, huset på prärien eller rättare sagt åkern, förstärker förstås känslan av att ha kommit helt rätt. Men å andra sidan är min uppfattning att du faktiskt kan ha ditt paradis var du än befinner dig rent fysiskt. Trivseln och tillfredsställelsen, nöjdheten och lyckan, den finner du faktiskt på den enklaste och mest lättillgängliga av platser – inuti dig själv.

Vi människor har en förmåga som samtidigt är en förbannelse – att knyta an till fysiska platser. Vi romantiserar och idylliserar. Vi vågar inte flytta, för vi vet vad vi har. Vi känner våra omgivningar och är följdaktligen rädda för nya. Vi minns till exempel våra barndomshem med nostalgi, och önskar de fanns kvar.

Men – inget varar beständigt. Har du ditt barndomshem kvar (om vi nu tar det som exempel), har du säkert gjort om det rätt ordentligt. Det har förändrats i takt med tiden och med att du själv har utvecklats. Kommer du i stället tillbaka till ditt gamla barndomshem efter många år, blir du besviken, såvida ingen har gjort det till ett museum. Du kommer inte att känna igen dig, för så här såg det ju inte ut.

Då undrar jag – varför kan inte den platsen som du vårdar så ömt i minnet, få förbli just i minnet? Där mår den bäst, där kan du alltid plocka fram den när du själv vill, där ser den ut som du vill. Där finns dofterna, smakerna, luften, sinnesintrycken. De går aldrig att återskapa i verkliga livet, men inuti dig själv finns de ograverade.

Ett annat exempel är våra nära och kära som inte längre vandrar på jorden. Även om de har lämnat jordelivet, finns de kvar inuti oss. Vi hör deras röster, ser deras ansiktsuttryck, minns situationer, känner kramar. Allt oftare avstår vi fasta gravplatser dessutom. Vi säger att vi kan minnas honom eller henne var som helst, man behöver inte ha en gravsten att gå till. Det är precis samma sak! Vi behöver inte fysiska platser, det räcker med vårt sinne.

Vårt inre är en magisk skatt att vara rädd om. Där kan du bevara allt du är rädd om, på ditt eget sätt. Där kan du också plantera och odla förhållningssätt till din omvärld, för att du ska känna lycka och tillfredsställelse. För det vet du väl att ingen annan kan göra åt dig?

Min clou är – platsen är inte viktig. Det är dina minnen och ditt förhållningssätt som räknas. Tänk på det.

“Wherever I lay my hat, that´s my home”.

Vintern kom tillbaka

I går – tisdag – överfölls vi handlöst av en aggressiv och hetsig vinter här på Gotland. Det var inte måttligt, jag snackar alltså naturkatastrof nästan. Force majeur. På bara någon timme rådde full snöstorm, och jag överdriver inte. Dörrar smällde upp, snön drev igen, bilar for av vägen, sikten var NOLL. Samtidigt åskade det i Hemse. ÅSKADE! Jag brukar skämta om åska och drivis, men det var verkligen så här i går. Helt sanslöst.

Ett par av mina möten blev inställda, för ingen ville ge sig ut i onödan. Räddningstjänsten uppmanade faktiskt att stanna inomhus. Det innebar att jag fick några extra timmar på kontoret jag inte hade räknat med, och det var riktigt välbehövligt.

När det var dags att åka hem, visade vägarna sig vara glashala. Det gick mycket sakta hem, bilar låg i diket längs vägen. Det gick bra, även om det var riktigt okul. Som sagt – det gick bra ända till jag hade 150 m kvar hem. Så fort jag svängt ner på vår lilla åkerkviar (bondens väg tvärs över åkern där vi bor) så körde jag fast. Rejält. Det gick alltså inte att se hur mycket snö det var, jag trodde det var någon decimeter och att jag kunde köra fram till lagårdsväggen och parkera där till morgonen därpå. Så brukar vi göra när vägen är igenkorkad, för att vara säkra på att komma ut dagen efter.

Jag tog sats för kung och fosterland – vilket gjorde att jag inte bara körde fast utan bilen liksom kanade upp ovanpå den packade snön så hjulen mer eller mindre stod i luften! Hur smart får man vara…

Bosse kom med skyffel och god vilja. Men ju mer snö han skottade undan, desto tydligare stod det klart att bilen stod som på en piedestal.

Fanns bara ett alternativ kvar, och det var att be bonden Lagerkvist snällt om hjälp. Han kom med traktor och kedja, och drog upp mig på rätt köl igen. En timme tog äventyret.

I morse kunde vi inte använda Bosses bil hemifrån, eftersom vår kviar var helt igendriven. Alltså travade vi i delvis lårdjup snö upp till lagårn och min bil med packning för en hel dag; datorväska, träningsväska samt hund. Den senare försvann i drivorna, men tyckte det var jättekul.

Det ska bli synnerligen intressant att se om Lagerkvist har plogat vår väg i dag, eller om vi får fortsätta trava ett par dagar till, tills snön smälter…

Härligt med vår.

Nu är det dags att skicka in månadens korsordstidning igen, nästan allt är löst. Lika tillfredsställande varje gång, men nu dröjer det väl fem-sex år till innan vi vinner!

Fun Light

Nu har jag tittat på ännu ett avsnitt av programmet “Spårlöst”, och nu har jag ledsnat efter tre avsnitt. Det upprepar sig verkligen! Övergivet barn söker biologisk förälder. Dramaturgerna på TV4 ser till att det stundom ter sig omöjligt, för att vips! efter pausen trolla fram vederbörande. Sen står man med kameran i nosen på båda när de kramas och snyftar. Det går alltså inte att variera detta så det blir sevärt. Boring.

Nu verkar vardagen vara här. Till och med hunden har kommit hem efter över en vecka på pensionat, och även om hon inte säger så mycket så talar hennes kroppsspråk om för oss att hon är nöjd och lycklig med att vara hemma. Lurvig och smutsig, men lycklig!

Vi har haft fullmäktigesammanträde i dag, och det var tämligen händelselöst förutom en debatt om – håll i er nu – drycken Fun Light! Där blossade debatten, och det var riktigt intressant. Vänsterblocket anser att man ska ta bort den drycken ur sortimentet man erbjuder våra gamla på äldreboenden, eftersom den bara består av vatten och tillsatser. Inga naturliga ämnen alls förutom vattnet. Inom högerblocket höll många med, men ändå inte. Jag fattar inte riktigt, men ändå gör jag det. Priset för att bevara alliansen är stundom högt…

Jag tycker också det är skit med livsmedel med en massa tillsatser. Ändå lärde jag mig i helgen att det finns en Fun Light som är riktigt god om man blandar den med vodka. Fast – det kanske inte heller är något bra alternativ på våra äldreboenden.

Har i kväll suttit och arbetat, samt kollat lite på TV. Nu ska jag göra det sista – skicka några mail – innan jag går till sängs. Godnatt!

Back in business

Så – är vi hemma igen efter diverse äventyr. Den senaste 1,5 veckan har varit fylld av ovanligheter och ledighet. Underbart skönt, och många steg har det blivit på vägen! I dag kommer jag dock inte upp i 10.000 ens, beroende på resdag och ont i magen. Nu drar jag ner snittet rejält!

I går kom golfboysen hem från Portugal, utmattade, bruna och nöjda. De har haft en kanonvecka med mycket intryck och lärdomar, och framför allt golfspelande. Lite väl varmt, tyckte de nog båda. Men hallå! Ha mage att klaga på värmen…

Jag kommer sannerligen att sakna Nynäs, Kertin och våra promenader. Just nu ligger mina äckliga jympadojor i tvättmaskinen!

Skymningen sänker sig över Stånga, och vi konstaterar att om en vecka ställer vi om våra klockor till sommartid. Då blir det ännu längre, ljusa, ljuvliga kvällar! Den här tiden är den bästa, med all förväntan, alla galna fåglar och naturen som väntar på att få brista ut i dubbel bemärkelse.j

I morgon ska Bosse och jag sitta i kommunfullmäktiesammanträde hela dagen. Hm. Jag gör inte vågen, i själva verket tycker jag det är lite trist. Dessutom skulle jag behöva vara på jobbet egentligen. Men – jag är förtroendevald, och det är viktigt och förpliktigande. Självklart tar jag mitt uppdrag på allvar!

Från tisdag vidtar en tuff vecka proppfull av möten, plikter, arbete och aktiviteter. Ska naturligtvis klämma in både jympa och yoga i det schemat, och kanske en liten solning också. Vid närmare eftertanke har jag nog bokat in tid även för massage om jag inte missminner mig. Torsdag tror jag… Mmmmmmm.

På återseende!

Tjejdag!

Avslutar just nu en härlig dag i Nynäshamn, med kära och goda väninnor; syster, mor och dotter.

På förmiddagen mötte vi Sara vid tåget strax nedanför där vi bor, Gröndalsviken. Något senare dök syster Tua upp med bil. Vi tog en promenad, som sträckte sig ut på Trehörningen; Nynäshamns gräddhylla. Vackra (och ovackra) stora villor, fantasifulla byggnationer och stor snickarglädje. Mycket pengar!

I en vägkrök dolde sig en trevlig liten butik som heter Blomsterhuset. Vi “slank in”, som det heter. Skulle bara kolla lite.

En kvart senare gick vi ut med silver- och guldsmycken samt vackert inslagna tvålar. Hm. Vet inte riktigt hur det gick till.

Promenerade vidare ner genom stan, jag köpte planerat Ior-nattlinne, och Tua köpte definitivt oplanerade, gräsliga, satinnattlinnen till sig och dotter Nathalie. Och jag menar gräsliga. Osmakliga. Tua själv såg sig hasa omkring i nedgångna tofflor med ett glas vin i handen, i denna tingest. Huvaligen.

Ett apotek- och ett bolagsbesök, sen knallade vi hem till trevlig samvaro och god mat. Några timmar senare körde Tua hem, och Kerstin och jag följde Sara till tåget.

Vilken härlig dag vi har haft, tack båda tjejer!!

Tillbaka i Nynäshamn!

Ja, så var jag här igen. Ett himla rännande till Nynäs kan man tycka, men det var planerat. Har varit hemma och arbetat i tre dagar, och for tillbaka med båten tidigt i morse. Vi var 309 passagerare på färjan (!), och jag fick en särdeles lugn överfart. Läste, slumrade och åt frukost. Blev mött av Kerstin när jag kom fram, och fick pannkakor! Sen vidtog sedvanlig promenad, där jag plötsligt och oväntat fick ont i benet. Löjligt.

I kväll ska jag vara med om något annorlunda; jag ska följa med på en studiecirkel i bokbinderi! Ska bli intressant, inte minst med tanke på att det är Studieförbundet Vuxenskolan som är anordnare. Undrar om det kan klassas som spionage…?

I morgon blir en mysig dag, för då kommer båda våra döttrar så ska vi umgås. Inga särskilda planer, utan bara träffas. Hur ofta gör man sånt?

På lördag kommer golfboysen hem. Ska bli kul!

Cybervänner

Jag sitter i arbetsrummet, en trappa upp i huset. Skrivbord med dator står mot fönstret, ut mot trädgården. Just nu är det kolsvart utanför, och vinden dundrar runt knut och i skorsten. I går bjöd moder jord på det vackraste och mest löftesrika av vårväder, i dag kom en som vi på Gotland kallar starur. Den tredje, om jag har räknat rätt. Möjligen fjärde. Efter den sjunde är våren här på riktigt, det är alldeles sant.

När jag skrev dagbok för en stund sedan, noterade jag att detta datum för ett år sedan hittade vi vitsippor! Verkar ju helt sjukt, vitsippor hör maj månad till.

Regnet i dag förde i alla fall med sig att de sista smutsiga små snöhögarna försvann, och bilen blev ren.

Jag är med på Facebook, det måste man vara. Någon sa – jag tror det var min kusin – att om man inte finns på Facebook, så finns man inte. Vem vågar chansa?

Det är ett rätt kul forum, man skaffar sina “vänner” som man sen har lite koll på, under förutsättning att de uppdaterar vad de håller på med. Sen finns det en massa annat som jag inte riktigt vare sig begriper eller har tid med, applikationer av allehanda slag. Jag tafflar mest runt lite på skoj mellan varven, slänger käft med en och annan cybervän och har lite koll som sagt.

Men i dag gjorde jag en reflektion. Många av mina vänner på Facebook är gamla bekantskaper från den tiden jag var aktiv inom arbetarrörelsen centralt. Lite för många, tror jag. För när jag är inne och kollar vad de har för sig, så är det mycket sånt här: “Sitter och filar på mitt tal på föreningens årsmöte i kväll”, “Har blivit ombedd av Aftonbladet att rescensera den här debatten”, “Har just kommit hem från arbetarkommunmöte”, “Jobbar med att läsa rådslagsmaterial” etc i all oändlighet. Och just som jag i dag satt och längtade till att jag skulle få se finalen i SVTs “Mästarnas mästare” i kväll (det var skrivet i stjärnorna om Erika Johansson, Malin Moström eller Per Elofsson skulle vinna), så kommenterar en av mina cybervänner att “Ska se debatten mellan Sahlin och Reinfeldt på kl 20:00. Äntligen ett riktigt TV-program”.

!!!

Jag har uppenbarligen vuxit upp, jag tycker inte längre att en partiledardebatt är det häftigaste man kan ägna sig åt en timme en tisdagskväll. Även om det är intressant, självklart. Men det är också förutsägbart. Jag har börjat ledsna.

Förresten, Per Elofsson vann. Malin Moström mycket stark tvåa, och Erika Johansson grät.