Vårtecken och canasta

Varje morgon jag går med hunden nu, så lyssnar jag efter lärkan. Den har brukat dyka upp redan i februari ett par år i rad, men jag har faktiskt ännu inte hört den. I går morse däremot, stävade fyra strävsamma gäss kvackande över oss. Och Bosse visade mig några försiktiga snödroppar som trotsat sig upp ur den iskalla och is- och snötäckta gräsmattan. Så – visst finns det hopp! Det väntar en härlig tid – varenda dag kan man upptäcka nya tecken om man är observant. Och man vet vad man har framför sig; en lång härlig vår, och en lång härlig sommar!

Det stundar snart en helg igen, och den här gången blir det ingen latmanshelg minsann. Våra goda vänner Leif och Elisabet kommer och vi ska göra av med massor av pengar. Vi spelar Canasta, och har stora insatser och mycket i potten. Vi älskar att förlora, för då går pengarna till resan vi har beställt – Malaysia i januari 2010!

Vårt canastaspel är mycket mer än kortspel, det är en konstart. Vi började lite försiktigt 1998, och har sedan utvecklat spelet och umgänget maximalt. Vi träffas hos varandra eller på annan ort några gånger om året; äter jättegott, dricker ännu godare, dukar upp med äkta spelbord och tre kortlekar. Häller upp, och ger. Sen kör vi, till båten eller flyget går hem, ofta 3-4 dagar senare.

Men det går till välgörande ändamål (jodå!)!

Så något bloggande lär det inte bli förrän framåt tisdag, för spelet kommer att pågå ända till måndag eftermiddag. Hårda bud!

Korsordsvinst!

Hurra, vi har ÄNTLIGEN vunnit på ett korsord i tidningen Lyckokryss!!! I dag kom ett lottpaket värt 200 kronor, efter många års väntan.

Vi prenumererar sedan många år på tidningen Lyckokryss, och lockade efter ett tag även goda vännen Kerstin (min mamma, faktiskt!) att göra detsamma. Sedan dess – jag snackar flera år alltså – har vi hörts av på telefon varje månad det börjar bli dags att skicka in kryssen. Vi jämför, googlar, slår upp i SAOL och spekulerar som snillen brukar göra. Gärna över ett glas vin samtidigt. Mysigt, mysigt. Hon har vunnit fyra-fem gånger under sin tid som prenumerant, och vi aldrig.

Men nu – har det slagit till!!!

HURRA!!!!!

Teknikstress och bookcrossing

I jobbet är jag helt beroende av en bra och fungerande dator. Jag använder den hemma, på kontoret och på resa. Kommunicerar med den, skriver på den, informerar mig via den. Har tusentals dokument sorterade på en server vilken jag förstås behöver datorn för att komma åt. Kort sagt är min bärbara dator ett oumbärligt arbetsredskap.

Den börjar bli lite “gammal” nu, det är tre år sen jag skaffade den. Långsam och trög, den ena funktionen efter den andra börjar lägga av. Den behöver omformateras, sa en expert. Jag blev kall om fötterna, inte vågar jag lämna ifrån mig datorn för en omformatering, man vet aldrig i vilket skick den kommer tillbaka. I stället bestämde jag mig för att skaffa mig en nyare och snabbare dator, så kunde den gamla få omformateras bäst den behövde. Den går ju ändå att använda i verksamheten sen.

Sagt och gjort. Jag fick min nya dator för någon vecka sen, och i dag bestämde jag mig att börja introducera den i mitt liv. Det är mycket som ska fixas; uppkoppling mot bredband, installation av programvaror, överföring av dokument som jag räddat ur den gamla.

3,5 timme en solig söndageftermiddag ägnade jag åt helvetesmaskinen, helt i onödan! Ingenting fungerade, när jag slutade var jag tillbaka på noll. Jag är en normalanvändare, fixar det mest elementära under förutsättning att det går som det ska. Men stöter jag på patrull, vet jag inte hur jag reder ut det. Detta är ett praktexempel på det.

Jag blev så totalt dränerad på energi! När Bosse kom hem sa han att hela vårt hem genomsyrades av en depressiv stämning. Det var jag! Vid tanken på alla hinder jag nu måste forcera för att få datorn i skick att använda, så blev jag trött-trött-trött.

Inte kunde jag koppla upp mig mot bredbandet – ring GEAB. Inte gick det att installera ett av programmen – kolla med vår datakursledare. Inte klarade jag av att installera certifikatet för att nå vår centrala server – kontakta ABF-förbundet. Förstår ni, det blev stora BERG jag måste bestiga. Det räcker inte att jag vänder mig till ett ställe, jag måste bena ut alla problemen och sprida gracerna. Sen är det ena beroende av att det andra fungerar, så det gäller att ta det i rätt ordning också…

Jag beklagade mig lite på Facebook på eftermiddan. Fick en kommentar av min kära syster, som ansåg att jag hade lyxproblem.

Nej, kära syster, det är inga lyxproblem den här gången. Tingesten min ångest nu firar triumfer över, är ett helt nödvändigt redskap för att jag ska klara det mest elementära i min vardag. Jag är en slav under den!

Tröstar mig med att jag säkert mår bättre i morgon efter en god natts sömn.

I ett tidigare inlägg lovade jag att berätta lite om bookcrossing. Jag väljer att göra det nu, eftersom det har goda förutsättningar att göra mig på bättre humör.

När jag har läst ut en bok som jag inte ovillkorligen måste behålla (det blir allt färre böcker som väcker såna känslor hos mig) så sätter jag på en liten etikett på den som säger ungefär: “Hej, jag är en bok som du får ta”. Inuti boken finns ett unikt registreringsnummer, vilket gör att man kan spåra boken på Internet. Sen tar jag med mig boken och droppar den nånstans; i en affär, på ett café, i en hotellvestibul, på en parkbänk – you name it. Den person som hittar den och tar hem den, kan gå ut på Internet på http://www.bookcrossing.com/ och kolla in boken (där jag tidigare har registrerat den), samt registrera vart den tar vägen. Det är jättekul för mig som har släppt den att få lite rapport om vart böckerna hamnar.

Än så länge har jag crossat en tjugo-trettio böcker totalt, men bara fått rapport om tre. Men det gör inget – jag tror att böckerna gör glädje ändå. Och jag slipper att äga en massa saker. Alla glada och nöjda!

Jag kan rekommendera bookcrossing, och i dag när det finns så mycket billiga böcker (en pocket kostar inte mer än en glassig veckotidning) kan man köpa och ge bort utan att det behöver svida. Om du inte tror att du kommer att läsa om boken, eller om den inte på annat sätt hör hemma hos dig efter att du har läst det – ge bort den! Det går förvisso att göra utan att man måste passera hemsidan för bookcrossing, men jag tycker det är ett kul sätt.

Så – nu mår jag lite bättre. I morgon är jag mig själv igen!

Premiär för spikmattan!

Så – nu är man ett steg närmare fakirskapet. Jag har blivit med spikmatta, och nu har jag premiärlegat. I 12 minuter. Ryggen är blossande knallröd, och jag intalar mig att det är jättebra.

Spikmattan är inget nytt påfund, utan flertusenårigt påstås det. Fakirerna använde riktiga spikar i en träplatta, min spikmatta är humanare. Över 6.000 plastpiggar på ett vackert orange tyg. Enligt dom som vet, löser man upp spänningar genom att ligga på en sån här tingest en stund varje dag, och jag tror på det – efter att ha sett min rygg efteråt inser jag att blodgenomströmningen tog helt nya proportioner. Vilken energi jag kommer att få, akta er!

Käre maken skulle också prova, men han stod ut ungefär 30 sekunder. Så typiskt honom, en orolig själ, men nu har han i alla fall provat.

I dag är sista vinterdagen enligt min tideräkning, och jag har suttit ute en stund i solen. Bosse sa att jag såg ut som en gammal gumma, eftersom jag var påbyltad och hade filt över benen. Inser att liknelsen var relevant. Men vad gör man inte för att få en gnutta varm vårvintersol på näsan, fast det blåser lite snålt?

I morgon börjar våren, och jag ska byta gardiner. Hurra!

Körig vecka…

Tillbaka efter flera dagars tystnad. Tror i och för sig inte att det är så många som saknar mig här – har nog inte lyckats bredda läsarskaran särskilt framgångsrikt – men ändå.

Veckan har varit fylld av inte bara arbete utan också kvällsmöten. Därför har tiden inte riktigt medgivit häng framför datorn de få vakna timmar jag tillbringat hemma. I går var det extra körigt, hör bara här:

Frissan, massage, solning och yoga. Allt på samma dag!

Jag är oerhört lyckligt lottad som har ett arbete som tillåter mig att styra min tid nästan helt hur jag själv vill och behöver. Jag kan ta några timmar på en vanlig torsdag för egen tid, i gengäld måste jag naturligtvis använda annan tid för att få saker som måste bli gjorda bli just det. Gjorda. Men det är ändå en frihet att få göra det när man vill. Arbetet innebär nästan dygnetrunt-engagemang, det är nästan oundvikligt att alltid bära det med sig. Men det är inte tungt.

Fast – just nu är det lite tungt, handen på hjärtat. Vi har besparingsbeting på oss, och jag måste hitta lösningar på personalsidan inför 2010 antagligen. Alltid svårt. Det kommer att bli en bra lösning, det är jag helt övertygad om, men ändå. Vägen dit är krokig, sorglig och svår. Och det är jag som måste gå först. Ledarskapets baksida.

Men – på det hela taget är jag glad och nöjd med min lott. Det goda överväger, så att säga.

I dag till exempel, sitter jag hemma för att försöka författa verksamhetsberättelse. När jag behöver tänka, lyfter jag bara blicken några centimeter, och fångas då av hackspettens ihärdiga knackande i ett gammalt äppelträd, och småfåglarnas kalasande på talgbollar och frön. Samtidigt flödar fin pianomusik “live” från nedervåningen, eftersom Bosse är hemma. Vilken inspiration, jag har det verkligen bra!

Kommunfullmäktige

Hemkommen från en seg dag i kommunfullmäktige. Är med där sedan senaste valet, tills nyss som ersättare men från och med i dag som ordinarie. Sättet det gick till på är sorgligt, den person vars plats jag fick avled hastigt i “brustet hjärta” som någon sa vid parentationen i morse. 49 år gammal, massor kvar att göra. En sympatisk kompis. Huvaligen.

Så nu är jag ordinarie i Gotlands kommunfullmäktige (för socialdemokraterna så klart) och flera gratulerade mig till det i dag. I ärlighetens namn är jag inte särskilt upphetsad, för jag har ju just bestämt mig för att sluta med det politiska engagemanget efter nästa val. Och i och med det så förstår var och en att mentalt har jag nästa slutat. Det är ju så när man väl har bestämt sig!

Men nu har jag ett ansvar och ska ändå göra så gott jag kan den tid som är kvar (nästan två år). Det ska nog gå bra.

Dagens möte var BOOOORING. Gäsp. Energikrävande. Mycket sövande prat. Få är de ledamöter som har något att säga som väcker intresse, eller – ännu viktigare nästan – som har ett sätt att säga saker som gör att man hör upp. Väldigt få, jag kan räkna dom på ena handens fingrar.

Dessutom är debatterna aningen för förutsägbara för att jag ska känna mig särskilt taggad. Man vet ungefär vem som kommer att säga vad, och man vet EXAKT hur resultatet av voteringarna blir. Vi är 71 ledamöter, och den borgerliga majoriteten har ett mandat mer än vänsterblocket. Så det blir så gott som alltid 36-35, om alla är med och alla röstar som de ska.

I morgon är en vanlig skön tisdag, och tack vare att vår bondgranne var på gott humör i dag och plogade vår kviar (förlåt mitt tidigare gnäll) så kan jag fara iväg tidigt på min yoga som brukligt.

Namaste!

Starur

I dag är jag glad att jag inte måste vara utomhus. Det snöar vågrätt, och vi bor så öppet att det driver igen fullständigt. Vår lilla kviar är igensnöad, och Bosse har redan räddad morgondagens nödvändiga färd till stan genom att placera bilen uppe hos bonden vid stora vägen för att pulsa tillbaka de 200 metrarna hem. Annars kommer vi inte i väg i morgon, den saken är klar!

I morse på hundpromenaden, kändes det som värsta polarexpeditionen. Barnen från Frostmofjället, släng er i väggen! Shiva skuttade glatt, men försvann rätt var det var i drivorna. Jag pulsade till knäna stundom, och blev riktigt svettig. Ett rejält jympapass på köpet! När jag vände tillbaka hem, hade mina spår redan sopats igen!!

Sen dess har det gått några timmar, och det har blivit VÄRRE. Mycket värre.

Det här kallas starur på Gotland. Uttalas ungefär “staräur”. Det ska vara sju starurar innan våren är här på riktigt och staren kommer. “Ur” betyder ju ungefär oväder. Det här är den första staruren, så än är det långt till vår…

Böcker

Ett av mina stora intressen är böcker och läsning. Att läsa är en njutning, och att hålla i en bok likaså. Att lyssna på en bok är inte alls samma sak för mig, jag vill hålla i en bok, känna doften och se skriften. Sen är jag överlycklig över ljudböckernas (eller heter det talböckerna, jag lär mig aldrig det där) existens, eftersom min gamla mormor har tappat synen och dessa är hennes enda chans att läsa. En helt ny värld har öppnat sig för henne, det är fantastiskt!

Jag kan också tänka mig att lyssna på en bok om jag är ute och går, men hellre lyssnar jag då på bra musik. Böcker ska kännas i handen, liksom.

Under flera års samlande blev det en del böcker för mig, och i det första hus vi hade här på Gotland hade jag ett bibliotek, ett helt rum vars väggar var klädda med böcker. När vi sen flyttade fick de inte plats, och jag fick ompröva mina bokvärderingar riktigt ordentligt. Tidigare har jag ansett att jag vill ÄGA varenda bok jag har läst, och gärna också såna jag inte har läst. Jag har inte kunnat tänka mig att kasta böcker eller ens ge bort. Riktig sniken har jag varit.

Men när vi kom hit till Tidlösa räckte väggar och rum inte till, och jag började rensa i mina bokkartonger. Hundratals, kanske tusentals böcker förpassades till dottern/andra vänner/tippen. Några på väg till tippen står fortfarande kvar i vår vedbod i kartonger. Nu har vi två bokhyllor; en där jag samlar böcker fortfarande, såna jag inte vill göra mig av med. Men det är inte längre så många. Där är principen att när den hyllan börjar bli full, måste jag rensa. Allt läst ska rymmas där.

Den andra hyllan innehåller olästa, härliga böcker, varur jag plockar vartefter lusten faller på.

Numera försöker jag mest köpa pocket, eftersom det mesta kommer ut i pocketformat rätt snabbt. Jag behåller bara böcker i undantagsfall, om det är någon jag kan tänka mig att läsa om, eller en faktabok jag vill behålla, eller möjligen en bok i en serie (jag samlar till exempel flera decarkförfattares alla titlar). Om jag inte ska behålla den utlästa boken, bookcrossar jag.

För den som inte vet vad det är, kommer jag att berätta det vid ett annat tillfälle. Det är en fantastisk uppfinning!

Nu nalkas bokrean, förr om åren min bästa stund. Men jag ska inte köpa något på rean i år heller, precis som i fjol och året innan. Känner mig duktig och ståndaktig. Fast – det är inte så svårt att låta bli. Böcker är rätt billiga året runt, och med tanke på just pocketutgivningen är de mycket mer tillgängliga i dag än förr.

Jag hade en annan mani när jag var yngre. Då ansåg jag att den bok man påbörjade var man tvungen att läsa ut, oavsett läsvärdet. I dag tänker jag helt annorlunda… Livet är alldeles för kort – för att inte tala om den tid man har att läsa i livet! – för att man ska öda tid på en dålig bok. Jag ger en bok 100 sidor, tycker jag fortfarande inte om den så går den vidare. Så gör även jag, till nästa läsobjekt.

Jag prenumererar på en tidskrift som heter Svensk Bokhandel, för att se lite vad som rör sig i branschen. Med förra numret bifogades en bok som heter “Svinhugg” av Marianne Cederwall. Den utspelar sig på Gotland, därför har jag läst rätt mycket om den i lokalpressen. Kritiken har väl inte varit så lysande, och det var berättigat. Inget litterärt mästerverk precis, och en rätt fånig historia. Men jag läste av någon anledning ändå ut den, fattar inte riktigt varför.

Men det jag ville ha sagt med det var att på bokens framsida och på varenda sida i boken stod tryckt “Läseexemplar”. Det var väl för att visa att det var en särskild utgåva, endast för bokhandlare och recensenter, kan jag tänka mig. Men – är inte varje bok ett läseexemplar? Vad ska man göra med boken om inte läsa den? Jag fattar ingenting, det var bland det löjligaste jag har sett.

En bok som är ett “läseexemplar” – å fan!

Ännu en arbetsdag är över

En arbetsdag är över, och nu väntar ett yogapass innan jag far hem. Jag ska dessutom komma ihåg att hämta hunden på dagis (!) på väg hem, ovant och därför hög glömskerisk!

På den tiden då Sara var liten var den en annan sak, då var det dagis eller dagmamma varje dag. Men det var Bosse som för det mesta skötte hämtning, så en gång när jag skulle hämta glömde jag det faktiskt. Fast det lär inte vara unikt…

Snön har vräkt ner ymnigt i dag, och vi har värsta vinterlandskapet. Personligen tycker jag det räcker nu. Hemma på gårdsplanen får man pulsa ut till bilen (det är konstigt, ingen skottar snö hemma hos oss!) och slira i egenhändigt tillverkade hjulspår upp till stora vägen. Bonden plogar bara om vi ber snällt, han kör inte ens med traktorn förbi för att underlätta för oss utan att vi måste be om det. Men hittills har det gått, även om det slirar betänkligt ibland. Tänk så förargligt det vore att köra i diket på vår kviar* strax utanför tomten! Diket är rätt djupt.

I morgon är det guskelovdag och jag ska arbeta hemifrån för att hålla vovven sällskap. Det blir fridfullt och produktivt skulle jag tro, som alltid. Det blir säkert en rapport även efter den arbetsdagen!

*kviar = sidoväg, genväg, en väg som går tvärs över. I vårt fall en väg som går tvärs över åkern förbi vårt hus!

Generationsfunderingar på nytt

I ett tidigare inlägg reflekterade jag över detta med generationer; att nya tankar kommer och gamla fenomen försvinner. Jag hittade en ny sån härom dagen, en riktig aha-upplevelse.

Nån mer än jag som minns LP:n “Varning för barn” med Magnus och Brasse? Från den skivan kommer några riktiga klassiker, bland annat sketchen då de är piloter och inte vet var de är. Svordomsvisan är en annan. Men just pilotsketchen lever kvar hos mig, och jag har ända tills härom dagen inbillat mig att den lever hos alla. Men då glömde jag att några är yngre än jag.

När de förvirrade piloterna inte vet var de är, konsulterar de en fickalmanacka med världsatlas. De försöker läsa var de är, och läser “vlärden”. Till slut inser dom att det står “världen” och en av dom utbrister: “Har dom flygplats?”

Det säger jag ofta, när världen kommer på tal; “har dom flygplats?”. För det mesta hittills har jag fått medgarv, mina samtalspartners har fattat galoppen precis. Men härom dagen fick jag ingen som helst respons från personen framför mig. Nada, tomt, ingenting. Hon tittade på mig med en blick som innehöll en blandning av undran och medlidande. Det tog en tiondels sekund för mig att gå från ett brett förväntansfullt leende, till en pinsam insikt om att hon var 15-20 år yngre än jag, och förmodligen aldrig hade hört pilotsketchen. Och i skenet av den insikten, ekade min kommentar “har dom flygplats?” rätt fånigt.

Tur man har självdistans.

I dag har jag suttit hemma på kammaren och arbetat hela dagen, nonstop. Det är så skönt, jag får så mycket gjort. Kruxet är att jag inte kan sluta. Jag reser mig aldrig upp, går inte ens på toaletten. Jag bara jobbar och jobbar och jobbar. Till slut känner jag möjligen hur kaffesugen jag är, eller kissnödig, eller hur ont i ryggen jag har fått. Men jag kan liksom inte sluta ändå. Hur begåvat är det?

Dock – trots hemmadag – så körde jag faktiskt in till Visby för min tisdagsyoga i morse. Min högtidsstund i veckan, tillsammans med yogapasset på torsdagar. Käre maken undrade klentroget om det verkligen var värt att köra nästan 10 mil för en timmes yoga, och mitt alldeles uppriktiga svar var: JA. Det är så bra för min kropp, och den tackar mig. Nu när jag faktiskt har lyckats att hålla dessa två gånger i veckan så märker jag dessutom att det händer saker i kroppen, sakta men säkert. Det vill jag inte släppa om jag inte är absolut tvungen. Tidigare terminer har jag haft svårt att gå två gånger, det har varit mycket resor och möten. Men än så länge den här terminen funkar det, och det är så SKÖNT!