Nu har det gått en månad sedan jag började ”arbeta” ett par timmar om dagen. Eller åtminstone befunnit mig på arbetsplatsen. Hur det går? Tja; comme çi, comme ça. Att komma tillbaka från ett utmattningssyndrom finns det mycket att säga om.

Bakslag

Först och främst är det bergis på sin plats att jag slutar sätta ordet arbeta inom citationstecken. Jag har hittills gjort det för jag tycker att jag inte gör någon nytta alls när jag är där. Enligt mitt gamla mönster, mitt gamla sätt att se på arbete. Så – nu har jag gjort det. Nu säger jag i stället att jag arbetar två timmar om dagen, eftersom jag fortfarande är sjukskriven på 75%.

Sen är det ju bara att erkänna högt att jag har fått lite bakslag sedan jag började arbeta, rent fysiska sådana. Troligen stressar det mig fast jag inte tycker det, och det är också något att förhålla sig till. Detta faktum.

Yrseln, som var det som slog mig till marken från början och som jag varit skönt befriad från i några månader, har återkommit. Inte alls i samma omfattning som då, inte alls lika otäck, men ändå. Den finns där och ställer till det lite. Örontjutet, som läkaren nu säger mest troligt är tinnitus, har tilltagit. Skitjobbigt. Och den elaka klådan som jag haft i omgångar tidigare, har också kommit igen. En klåda som är obeskrivlig, som liksom ligger innanför huden. Oerhört plågsam.

Min inkännande och kunniga läkare har en teori som jag är helt villig att testa. Nämligen att alla de här sakerna beror på extrema spänningar i nacke och axlar, och kan jag bli av med dom så lindras också besvären. Jag är beredd att köpa det och åtminstone testa. Därför har jag återupptagit besöket hos sjukgymnasten, och nu provar vi akupunktur. Visste ni att en kan ha spända muskler i skalpen? Det kan en, för det har jag. Helt sanslöst. Tydligen också en del av ett utmattningssyndrom.

Att komma ”tillbaka” från ett utmattningssyndrom

Det finns så många människor omkring mig som undrar hur det går med min väg tillbaka. Jag är verkligen lyckligt lottad, de flesta bryr sig på allvar, på riktigt. Grejen är att det är så svårt att svara på, och det av två skäl.

Dels har jag ingen aning om hur det går. Alltså – jag famlar och vet inte riktigt vart jag är på väg. Därför att – och här är det andra skälet – jag vill ju inte tillbaka till där jag var! Det vore ju rent av korkat att sträva mot det, för det var ju en livsstil som slog mig till marken och som nästa gång kanske inte skulle vara lika mild utan slå ännu hårdare. Så DIT vill jag ju inte. Men kruxet är att jag inte har klart för mig vad det är jag strävar mot, vilket riktmärke jag har som kan tala om för mig hur långt jag har kvar. Därför är frågan svår att besvara.

Hur ska jag göra för att komma vidare, åt rätt håll? Vad ska jag göra?

Rutiner

En sak jag börjar inse, är att jag behöver rutiner. Jag behöver förenkla, skala ner, skala av. Jag har haft rutiner i mitt tidigare liv också, men då bestod dessa i arbete. Arbete, arbete, arbete. Jag behövde aldrig fundera över vad jag skulle göra när jag var ledig, för hade jag luckor så fyllde jag dom med arbete. Det är också en rutin.

Men nu gäller att skaffa mig fasta rutiner som gör mig gott. Att sträva efter att varje dag göra de små sakerna som jag i långa loppet mår bra av. Nu gäller dessutom långsamhet och en sak i taget. Nu gäller att leva uppmärksamt, något som yogan lär mig. Jag brukar rent av säga att yoga betyder att leva uppmärksamt.

Det här är inte helt lätt för en person som alltid varit på väg, som alltid velat vara steget före och ha tusen bollar i luften samtidigt. Gärna med flera bollar på väg in i systemet också. Jag har gillat det, det har triggat mig och hållit mig levande. Men det går verkligen inte längre.

Sociala medier – en del av livet

En av de saker som ofta beskrivs som stressande, är sociala medier. Alltför ofta sätts likhetstecken mellan sociala medier och stress eller psykisk ohälsa. Uppkopplad = stressad. Nerkopplad = fridfull. Nej, säger jag. Det finns grader av det här.

Jag menar att även här handlar det om förhållningssätt. Sociala medier är en del av mitt liv, av väldigt mångas liv i dag. Att stå utanför är ju givetvis fullt möjligt, men för mig inget alternativ. Jag har varit aktiv i sociala medier i 10 år, jag har en stor del av mitt liv och nätverk där. Däremot, går det att välja på vilket sätt en använder det. Utgå från dig själv i stället för från andra. Håll i taktpinnen, sitt i förarsätet, eller vilken liknelse du vill använda. Kort sagt – bestäm själv hur och vad! Jag tror verkligen inte på antingen-eller. Det är samma sak som att säga att en ska sluta äta godis eller sluta dricka öl. Gillar du godis eller öl är det inte hållbart. Däremot behöver du inte göra det hela tiden, utan med måtta.

Själv har jag till exempel stängt av mina notifikationer från sociala medier, för att jag inte ska frestas att kasta mig över någon av apparna så fort det plingar eller blinkar. Jag har ett par, tre stunder per dygn då jag ägnar mig koncentrerat åt att läsa och interagera på Facebook, Instagram och Twitter. Det är faktiskt inte så att alla sitter där ute och väntar på att du ska agera, utan du kan bestämma takten helt själv. Undantaget från detta är personliga meddelanden på SMS, Whatsapp eller Messenger t.ex., som ju är till mig personligen. Det är mer att likna vid ett telefonsamtal, så där har jag ”ringsignalen” – d.v.s. plinget – påslaget så jag uppmärksammas. Men det är allt. Resten styr jag själv när jag vill se på.

Nyckeln är ditt förhållningssätt och att komma ihåg att du bestämmer.

Jag har ett motto där det här passar in så bra: Livet är summan av mina val. Precis så är det. Väljer jag att låta andra bestämma när jag ska interagera på sociala medier t.ex., eller vad jag ska delta i eller säga ja till – då blir det inte bra.

De små stegens kraft

Så det här med att ”komma tillbaka”. Att bli frisk. Hur ska en göra? Vad ska en göra?

Jag har inget universalsvar på frågan, jag önskar jag hade. Men jag tror faktiskt på de små stegens kraft. Att små steg tillsammans och på sikt gör skillnad.

Jag har fortfarande väldigt svårt att hitta ro. Rastlösheten finns där, tankesnurret, när jag försöker stilla sinnet genom meditation eller yoga till exempel. Men jag har lärt mig att det får finnas där, det är ok. Jag försöker betrakta det, och acceptera det. Svårt, men troligtvis helt nödvändigt. I gengäld kan det stå helt still i huvudet när jag skulle behöva lite aktivitet. Lika viktigt med acceptans där, men fy sjutton så svårt ibland.

Att ha en målbild

Jag tror också det finns ett trick; att ha en målbild. Vad jag vill bli, hur vill jag vara. Jag tror, att om en kan ha en klar bild över hur en vill att ens framtid ska te sig, så är det lättare i nuet. Varje steg jag tar, varje val jag gör, siktar mot målbilden. Livet är summan av mina val.

Min målbild är än så länge rätt suddig. Men jag försöker mejsla fram den för att se vem Maria är i framtiden; den bilden kommer att hjälpa mig ur det här, uppåt och framåt. Den, tillsammans med de fantastiskt tålmodiga och kärleksfulla människor jag har runt omkring mig. Ni vet vilka ni är.

Fler inlägg om min resa genom utmattningssyndromet hittar du här, under ”Min resa mot balans”