Fredagen den 31 maj 1985 var en solig dag. Men jag märkte inte så jättemycket av det, för jag låg på BB mest hela dagen och jobbade fram en ny liten människa till världen. 

Vi åkte in från Norrtälje på morgonen, och när vi närmade oss Danderyds sjukhus inträffade en sån där gravidhjärnegrej som en bara annars hör talas om; jag fick för mig att jag inte hade nån lust att föda barn. Nej, jag var inte redo alls faktiskt, så om käre maken ville vara så snäll att vända tillbaka hem. Jag hade ångrat mig.

Jag minns det så väl, den känslan! De flesta situationer går att krångla sig ur på ett eller annat sätt, men jag tror att eftersom just den här situationen är helt omöjlig att undvika så var det den tanken som kom. Här bestämde jag inte ett dyft själv längre!

Och så är det ju – efter en sån livshändelse bestämmer en inte själv över sitt liv på många år. Men det är det värt, att bli berikad med en sån liten människa, som väljer en till mamma.

Kl. 17:44 kom hon så, Sara Linnéa Bosdotter. Efter det blev mitt liv ett annat, jag hade fått en förlängning av mig själv. Sara har alltid varit – och kommer alltid att vara – en del av mig om än en helt egen person. Att uppleva saker tillsammans med henne gör det mer färgrikt och ger mer innehåll. Hon är på ett sätt ett mini-jag, och samtidigt en människa som lär mig så mycket bara genom sin blotta existens.

Det var länge sen hon var fysiskt beroende av mig, och jag kunde bära henne i mina armar. Men min famn är hon fortfarande alltid välkommen, när hon vill och behöver!